(Se även ”Med mina glasögon, 121 Först utanför ser du)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juni 2016

Ur Paulus tal i Antiochia återgivet i Apostlagärningarna.

…och sedan utrotade han (Gud) sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. Apostlagärningarna kap 13 v 19

Ur Femte Moseboken

Detta är vad Mose förkunnade för Israels folk i öknen öster om Jordan…När Herren, din Gud, för dig in i det land du kommer till och tar i besittning driver han undan många folk för dig: hettiterna, girgasheerna, amoreerna, kanaaneerna, perisseerna, hiveerna och jevuseerna, sju folk som är större och mäktigare än du. 2När Herren, din Gud, överlämnar dem åt dig och du besegrar dem skall du viga dem åt förintelse. (Femte Moseboken kap 7 v 1)

I kommentar till Apostlagärningarna (KNT) 13-20 skriver Edvin Larsson följande om Apostlagärningarna 13 v 19

Erövringen av Kanaan, besegrandet av de sju folken och utskiftandet av landet skildras helt som en Guds gärning

Varför i all sin dar skall du lyfta fram dessa fruktansvärda ord? Kunde du inte ha nöjt dig med att som Edvin Larsson i sin kommentar tona ner utrotandet genom att försöka få oss att tro att människoslakten var seger i strid? Edvin Larsson är ju ändå modig som korrekt påpekar att detta ”besegrande” helt igenom skildras som en gudshandling.

Jag gör det av inre tvång, rätt skall vara rätt. Det känns för mig nödvändigt att det för judisk och kristen tradition så viktiga uttåget ur Egypten och erövringen av det utlovade landet har en baksida. Den baksidan heter ”etnisk rensning” av värsta slag.

Dock måste följande tilläggas. Den Paulus som talar i Apostlagärningarna är Paulus som Apostlagärningarnas författare (Lukas) uppfattade honom. Paulus egna ord är det inte. Vad den autentiske Paulus sade och stod för kan vi läsa i hans brev, f a de äldsta breven (Romarbrevet, Korinthierbreven, Filipperbrevet)

Dessutom har Skriftens uttolkare nummer ett, Jesus Kristus, aldrig ens antytt att det egna folkets existens hade samband med folkmord. Och kristenheten har från Upplysningen (1700-talet) och framåt alltmera entydigt omvandlat flykten från Egypten och erövringen av det utlovade landet till symboler för det godas seger över ondskan. F a har en upplyst kristenhet i samklang med kristen tradition ända från urkyrkan förbundit såväl flykt som erövring med Jesu kamp och seger.

Rätt skall vara rätt har jag sagt. Därför är det nödvändigt att tydligt tala om för allmänheten att etnisk rensning förekommer i bibeln, och dessutom prisas som lydnad av Guds vilja.

Men skälen är flera än detta enda. Jag tror på kristendomens renässans. Människor kan inte på sikt hålla fast vid gudlösa ideal. Detta så mycket mindre som tron som företeelse är en nödvändighet. Frågan är inte om människan tror, utan vad. Denna renässans förutsätter att alla lik i lasten rensas bort. I det här fallet genom att erkänna, ta i tu med och dra konsekvenser.

Parallellt borde inte bara kristenheten utan hela det upplysta västerlandet besinna att blodig erövring ligger till grund för de flesta av våra statsbildningar. Det sägs att våld inte lönar sig. Men vad vore USA utan våld, vad vore Kina utan blodigt erövringskrig. Samtidigt finns det människogrupper som kommer och kommit i kläm, indianer, kinesiska minoriteter, samer och inuiter. De bibliska motsvarigheterna hette hettiter, girgasheer, amoreer, kananeer, perisseer,, hiveer, och jevuseer.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 120 Olle Ferm om Alf Härdelin

Bibelstudium i Vivalla den 22 juni 2016

Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. (Paulus brev till romarna kap 14 v 10-12

Blick för poängen behöver man ha i många sammanhang. I ett samtal gäller det att förstå vad den man pratar med menar, inte hänga upp sig på ting som egentligen inte har med saken att göra. Vill man göra sin samtalspartner illa, trycker man på något olämpligt som denne sagt, men som egentligen inte hör till saken. I politiken är sådana tjuvnyp regel, i vardagslivet alltför vanligt.

Detta gäller även vid bibelläsning. Poängen skall man fånga och sen värdera övrigt efter denna poäng. Varom inte kan av bibeln bli till vad som helst.

Texten ovan är ett paradexempel på vad jag här försökt säga. Den första satsen (”Hur kan du då döma din broder?”) pekar bakåt, faktiskt rakt in i de kristnas i Rom vardagsverklighet. Det vimlade tydligen av bestämda åsikter i denna eller dessa församlingar. Vissa av de kristna trodde att man behagade Gud genom att äta viss mat. Eller som Paulus skriver; den enes tro tillät honom ”att äta vad som helst, medan den som är svag i tron bara äter grönsaker” (Rom 14:2). Andra gjorde skillnad på dagar, åter andra tyckte att alla dagar var ”likvärdiga (Rom 14:5).

Lägg inte vikt vid sådana frågor skriver Paulus, huvudsaken att Gud får äran. Ät dina grönsaker och ge Gud äran, då är allt som det skall, eller skilj på vardag och söndag, bara du gör det för Guds skull.

Poängen för Paulus är alltså Guds ära, det betyder tron att allt beror av Gud och har sitt mål i Gud. Sanningen att ”alla knän skall böjas” för Gud och ”alla tungor skall prisa Gud” och i slutändan att vi ”skall avlägga räkenskap inför Gud”, står över andra sanningar. Styr denna insikt de troende i Rom är allt i sin ordning även om seder och bruk skiljer sig åt.

För mig är dessa Paulus grundsatser tillämpliga fortfarande. Den ena kyrkan behöver inte vara den andra lik, seder bruk, t o m tänkande, kan skilja sig åt. Bara Gud får äran.

Elisabeth Hesselblad må gärna äras av den katolska kyrkan och hennes egenskaper prisas. Bara Gud får äran. Att helgonförklara henne är däremot ett övertramp. Det är inte människor som har den slutliga rätten att döma. Det har Gud.

Åter till inledningen av detta bibelstudium, att det är skillnad mellan poäng och poängens konsekvenser. En god bibelläsare är en poängsökare, som sorterar de bibliska sanningarna utifrån poängerna. Detta dessutom med blick för var poängerna ligger. Att Jesus hade den blicken förstår de flesta. Att också Paulus hade det och då särskilt i sina tidigaste brev (Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet) är för mig uppenbart.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 119 Istället för att svara)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juni 2016

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. 9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. (Paulus brev till romarna kap 5 v 6-9)

Vad som skedde med Jesus och varför tänker jag mig på följande sätt. Jesus predikade om Gud rike i ord och handling. Han inte bara sade, hans ord blev också besannade. Syndare kom på bättre tankar, sjuka blev befriade från sin sjukdom, t o m döda uppstod. Hans ord och gärningar verkade splittrande. De fromma såg på med skepsis, aversion och i slutändan med hat, övriga lät sig dras in och påverkas. Hatet blev efter en tid så starkt att de fromma röjde honom ur vägen genom att låta korsfästa honom. Den av Jesus påverkade hopen var för fega för att ingripa. De såg på när Jesus dödades. Snart ryktades det om att Jesus uppstått, Jesu lärjungar och flera med dem påstod sig till och med ha mött den uppståndne.

Det inre i skeendet har jag också mina tankar om, framför allt vad som rörde sig i Jesu inre. För honom var inget offer för stort för att upprätta vilsna och ”felprogrammerade” människor. I slutändan offrade han livet för dem.

T o m hur Gud reagerade vågar jag spekulera om. Ett är säkert, Gud lät det ske, han hindrade inte avrättningen av Jesus. Först efter avrättningen grep Gud in och då genom att låta Jesus uppstå.

Så långt min bild av verkligheten. Nu till hur Paulus såg på det hela. I långa stycken stämmer hans bild av verkligheten samman med min. Bara så att han är mycket tydligare i sin religiösa tolkning av skeendet. Han nöjer sig inte med att säga att Gud lät det ske när Jesus blev avrättad. Han tänker sig en försoningsdöd med tydlig anknytning till det judiska offerväsendet. Jesu offer var ett fullkomnande av de gammaltestamentliga djuroffren. Jesu dog för att vi skulle slippa dö, liksom djurens offer bringade försoning till de offrande.

Detta offer ser han som en kärleksakt på grund av Guds förbundenhet med Kristus. Det är som om Jesu blod är blandat med Guds eget, om jag förstått Paulus rätt. I någon mening är det Gud som offrar sig för oss i Paulus tolkning.

Ni märkte kanske att jag talade om Jesus, medan Paulus benämner honom Kristus, dvs Messias, den smorde. Det betyder att Paulus i sin förståelse av Jesus har höjt honom över min mera mänskliga nivå. Att så skedde låg i tiden. Ju längre tiden gick desto mer tänkte sig de kristna Jesus som direkt nedstigen från Gud.

Om min förståelse av Jesus befinner sig på steg nummer ett, befinner sig Paulus på steg nummer två. Både steg ett och steg två är trostolkningar, steg ett förutsätter tro, steg två ett veritabelt trossprång. Jag förordar både steg ett och steg två, de två stegen utesluter inte varandra.

Men både det ena och det andra steget måste tas i ständig samverkan med den omgivande verkligheten. Tron är nämligen inte något vid sidan om. Den är till för att vi skall kunna leva. Isolerat från verkligheten kan vi vara den kristna tron förutan. Den blir som en dröm lik andra drömmar.

(Se aven nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 118 Audietur et altera pars)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juni 2016

 28Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. 29Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. 30Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. (Paulus brev till romarna kap 8 versarna 28-30)

 Vissa bibeltexter äger den egenheten att de i några satser, eller t o m i några ord återspelar tron i sin fullhet. Texten ovan är en sådan.

För mig har det börjat stå alltmera klart att bibeln skall läsas och tron förstås utifrån dessa ”helhetstexter”. Med dessa som stöd kan man sedan tränga vidare i det bibliska materialet eller pröva nytt i sitt liv som kristen. Gör man tvärtom och börjar där man egentligen skall sluta, går det mesta snett. I värsta fall kan tron vändas i sin motsats.

Paulusorden ovan äger enligt min mening den fullhet som kvalificerar texten att bli mönsterbildande.

Textordet är smalt märker vi och exklusivt. Orden är inte riktade till vem som helst, enbart till dem som älskar Gud och är kallade efter Guds plan. Endast dessa kan nå det goda. Vad är då detta goda? Det är att formas efter Guds sons bild. Naturligtvis handlar det här inte om yttre likhet utan om inre likhet med Jesus, en inre likhet av sådan kvalité att den kallade blir som en av Jesu bröder, nästan som en tvilling. Det innebär med bibliskt språkbruk att den Jesuslike kristne blir ”rättfärdig”, i den meningen att den kristne är en återspegling av den rättfärdighet som kännetecknar Jesus något som i sin tur leder till att det strålar om den kristne. Så stor är hennes ”härlighet”.

Jag kan inte tänka mig ett smalare anslag. Det är som att den kristne är kallad att bli en Kristus ”redivivus”, en nutida Jesus i återuppstånden gestalt.

Inte för att jag tror att jag är en av dem som är förutbestämd på detta sätt. Däremot begriper jag att det är på den smala vägen jag skall vandra. Det betyder att jag gör det till en huvuduppgift att hängivet söka Kristus, liksom att finna vägar att tänka som han, göra som han och leva som han.

Kristen tro i denna utformning blir inte i första hand spekulation, inte metafysik inte apologi, istället ett intensivt sökande efter Kristus och konsekvenserna av ett liv i Jesu efterföljd.

Så långt är allt alltigenom smalt. Men därmed är det slut med det smala. Syftet med Jesusefterföljelsen är nämligen inte smalt, istället att på ett utmanande sätt kunna vara inkluderande. Det smala syftar nämligen inte till att utesluta, utan i slutändan till den öppna famnens förbarmande.

Motsatsen är att börja brett. Men vad blir det av detta? Att vi glömmer det unika med Kristus och därmed också den inre kraft som är själva förutsättningen för evangeliets seger.

Så räds inte att i ett smalt anslag satsa allt på Kristus. Våga t o m tro på din egen utväljelse. Utväljelsen är nämligen själva förutsättningen för den generositet som är den kristna trons speciella bidrag i en snålt självupptagen omvärld.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 117 Inte kvotering, men ett bonussystem)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juni 2016

21Mose sträckte ut sin hand över havet, och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, 22och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor. ( 2 Moseboken kap 14 v 21 f)

8När vi nu har dött med Kristus ( i dopet) är vår tro att vi också skall leva med honom. 9Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. (Paulus brev till romarna kap 6 v 8 f)

Ovan två texter som förutsätter tro. Den första utmanar oss att tro att Gud klöv vattnet så att Israels barn kunde ta sig torrskodda tvärsigenom havet och så rädda sig undan de förföljande egyptierna. Den andra om dopet som död med Kristus och hopp om liv med honom.

Båda texterna pekar framåt. Den första om havet som klövs skapar förutsättningar för Israels barns fortsatta vandring bort från slaveriet i Egypten och fram till friheten och det förlovade landet. Att gå torrskodda genom havet var förutsättningen för en framtid i det utlovade landet. Och i slutändan en förutsättning för Jesu livsverk.

Den andra om döden med Kristus i dopet avser att öppna för ett fortsatt liv med Kristus.

Själv skulle jag inte bry mig om vare sig den ena eller den andra av dessa texter om det inte var för Jesus. Tron på Jesus förbinder mig med uttågsberättelserna i Moseböckerna och får genom honom sin alldeles speciella tolkning. Samma tro förbinder mig också med Paulus tydning av dopet som ett införlivande med Kristus med syftet att leda till ett fortsatt liv som en Jesu lärjunge.

Om det inte var för Jesus skulle jag läsa berättelsen om Israels barn som havet delade sig för som en myt. Och texterna om dopet som en form av rituell död för nonsens. Men nu håller jag mig till Jesus i det mesta jag gör och då ter sig saken annorlunda.

För mig hör veta och göra ihop. För att kunna göra måste man veta, veta hur saker och ting fungerar. Rationellt tänkande och vetande, där orsakssammanhangen är klarlagda, skapar förutsättningen för skickliga yrkesmän, goda tekniker och klartänkta samhällsbyggare. Kombineras bara detta vetande med flit, arbetslust och samarbetsvilja kan de mest otroliga resultat uppnås.

På grund av detta tror många att det endast är veta och göra som räknas. Men det är fel. Veta och göra måste kombineras med tro och leva för att livet skall bli fullödigt. Tron hör ihop med hoppet och hoppet i sin tur med kärleken, allt nödvändiga ingredienser för ett fullvärdigt liv. Först när veta och göra kombineras med tro och leva blir livet fullödigt. Utan tron blir livet andefattigt.

Tron är i själva verket en nödvändig ingrediens för att livet skall bli fullödigt. Jag går så långt att jag påstår att tron är en förutsättning för livet.

Frågan är inte om en människa tror, utan vad hon tror. För min del tror jag alltså på Jesus. Jesus skänker mig den tro, det hopp och den kärlek jag behöver för att bli en fullvärdig medmänniska. Och en följd av detta är att jag håller en myt om havet som klöv sig för uppbygglig och en symbolisk handling kallad dop för värdefull.