(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 103 Ritualmord inför betalande åskådare när Arlas VD fick sparken)

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2016

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. ( Paulus första brev till korintierna kap 10 v 12 f)

Dagliga studier över trons villkor och bibelns innehåll. Dagligen en timslång rask promenad så att kroppen får sig en duvning samtidigt som hjärnan får tid att smälta det jag reflekterat över. Det är en del av min verklighet idag.

Samtidigt tränger sig livet utanför på. Då kan jag känna mig som en utomeuropeisk invandrare som inte ständigt kan hänga sin mamma i kjolarna. Jag måste ut för att också träffa andra. Därute flödar intrycken över mig och jag kan inte värja mig. Snart talar jag det nya språket, tänker de nya tankarna och gör som de andra.

Det är till sådana som mig som Paulus talar idag. Han talar om att frestas, i bibelöversättningen prövas. (På Paulus tid användes samma ord för såväl frestelse som prövning.) Men nog var det väl frestelse det var fråga om, frestelse att falla in i samtidens avgudadyrkan ?! För det var avgudadyrkan som hotade de kristna korinthierna.

Men är nutiden avgudadyrkare? Stämmer orden som Paulus senare i samma brev till korinthierna formulerar i följande ord?

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Korinthierbrevet kap 4 v 4)

Den frågan behöver inte bara jag utan alla som kallar sig kristna ställa sig. Ett är då säkert, tro står mot tro inte bara under Paulus tid utan fortfarande. Utan trosföreställningar kan ingen leva. Frågan är inte om man tror utan vad? Frågan kvarstår alltså; är samtiden avgudadyrkare?

Jag vet inte, tror mig bara veta att visst i nutiden håller måttet, annat inte. Visst är grundat i hållbar tro annat i tro som är nedbrytande. Den stora frågan är att skilja det ena från det andra.

Men min tro då och i det här sammanhanget Paulus tro? Vad står den för? Det är en tro på Jesus, men vilken Jesus?

Är det den Jesus som gav oss den nya lagen, rättfärdighetens lag? Man skulle kunna tro det när man läser Bergspredikan. Bergspredikans lag är förvisso rättfärdig. Den tränger bakom allt yttre in i själens innersta med sina absoluta krav på renhet. Inte bara handlingen räknas, förkunnar Jesus, utan också intentionen.

Men det betyder inte att Jesus i första hand är laggivaren, han ville för den delen inte vara det. Jesus visste nämligen att det var omöjligt för en människa av kvinna född att göra rent hus med sitt innersta. Om man till nöds kan hålla det otillåtna ifrån sig på dagen, dyker det upp i nattens drömmar. Och nog kan människan glömma och förlåta, men taggen stannar kvar i vårt inre.

För Jesus är Bergspredikans lag inte ett mål, utan ett medel. Den skall hjälpa oss att finna det vi själva inte äger, försoning och upprättelse. För denna försoning och denna upprättelse kom Jesus till världen. Jesus är mer än allt annat försonaren.

Därför är försoning och upprättelse den kristnes kännetecken, kamp för försoning och upprättelse samtidigt vila i att i Kristus äga den.

(Se även ny sida 102 Mannens känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2016

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet kap 4 v 14-16)

Först en konstig fråga för att du skall komma in i mina tankegångar. Förmodligen har du någon du tycker speciellt mycket om. Är det henne du tycker om, eller är det den bild av henne som finns i ditt inre, du gillar? Självklart både henne och bilden i ditt inre. De båda hör ihop. Bilden behövs för att förtydliga verkligheten.

Så är det med det mesta. Verkligheten behöver bilden. Vi är ju inga maskiner som enbart registrerar yttre fakta.

Verkligheten är som den är. Själv är jag en och åttio lång och sen min ungdom väger jag åttio kilo. Det är kalla fakta. Bilden av mig kan däremot diskuteras. En del tycker jag är långrandig som predikant, andra spetsar öronen och tar in varje ord jag säger. En del ansåg att jag var en bra ledare i Mikaels församling, andra tyckte jag var släpphänt. För att du skall kunna ta ställning i frågan behöver du ha tillgång till både verklighet och bild.

Som det är med mig är det också med Jesus. Också för honom gäller att verkligheten behöver bilden för att vi skall förstå honom.

Hebreerbrevets författare hade sin bild klar. Bakom människan Jesus ”som varit som vi” och som hade ett känsloliv som vi och som prövats som vi, såg han för sitt inre öga översteprästen som offrat sig för oss och sedan stigit upp till himlen och talar väl för oss inför Fadern.

Hebreerbrevets författare såg alltså både ock. Han såg den jordiske Jesus men också den gudomlige Kristus i den himmelske översteprästens gestalt. Framför allt såg han att Jesus Kristus var och är människans frälsare. Verkligheten och bilden hade för honom smält samman i Översteprästen som stigit upp genom himlarna.

Du behöver inte köpa Hebreerbrevets författares bild av sin frälsare för att kalla dig kristen. Förmodligen kan du inte heller göra det. Vi i vår kulturkrets är alltför främmande för såväl offerterminologi som offertänkande för att kunna göra det. Men i någon mening behöver du ändå vara med på dennes spår för att kunna kalla dig kristen.

Det spåret börjar redan här och nu i synen på dig själv och din omgivning. Du behöver se att du själv och människorna omkring dig är mer är kött och blod och medvetande. Du och de andra har dessutom ett omätbart värde. Detta värde har du mätt upp utifrån din bild av verkligheten.

Kristen tro är en fortsättning på denna, låt oss kalla den värdelinje och det med en alldeles speciell förlängning. Den förlängningen stavas Jesus Kristus. Med honom följer inte enbart att vi förs in i bibelns och den bibliska historiens sammanhang. Mer än annat profileras vår livssyn.

Vi tar ”här- och nu-livet” på allvar. Humaniteten tränger för den Kristustroende in i hennes innersta porer. Med det följer förkrosselse. Vi märker vår egen bortvändhet från våra medmänniskor. Vi kvider av skuld och blickar uppåt. Där uppe ser vi i en inre bild översteprästen som talar väl för oss. Så väl att vi frimodigt vågar vandra vidare.

(Se också ”Med mina glasögon”, 101 Åsiktsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2016

Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne, (Paulus första brev till Timotheos kap 2 v 3-6)

Många kristna förbinder Nya testamentet med det fullkomliga. I denna bok om Jesus är varje ord heligt, varje bokstav inspirerad av den Helige Ande.

Sant är att Jesus är centralgestalten i Nya testamentet. Sant är också att denne Jesus på ett unikt sätt skildras, uttolkas och förstås i denna bok. Men det betyder inte att allt i detta Nya testamente är en Jesusutläggning. Där finns också annat som med bästa vilja inte kan förbindas med Jesus.

I en av Nya testamentets skrifter, 1 Timotheosbrevet, blir detta särskilt tydligt. 1 Timotheosbrevet är ett sent Paulusbrev, troligen skrivet i Paulus namn av en lärjunge till aposteln. Där formuleras övertygande, t o m slutgiltigt, trons svar på vem Jesus är. Samtidigt finns där utläggningar som alls inte har med Jesus att skaffa.

Jesus står för sanningen, står det i texten ovan, han förmedlar kontakten mellan Gud och människor och han gav sig själv till lösen för alla. Detta är själva kvintessen i Nya testamentet. Vad annat handlar väl tron om än detta enda att Jesus gav sig själv för att vi skulle finna Gud.

Nu har det förstås sina sidor med fasta och tydliga formuleringar i trosfrågor när den egna ingången avgör mottagandet. Skall sanningen fram har dagens religiositet inte mycket till övers för tanken att någon gör det jag borde göra, eller förmedlar en kunskap om Gud som inte behöver förmedlas. Jag äger ju sanningen i mig själv .

Så långt jag förstår är det först den som kommit Jesus nära som kan ta till sig orden i 1 Tim 2:3-6. Själva livet i Kristus är ju en enda stor bekräftelse på sanningen i att han äger det vi inte har.

Så långt det gudomliga i 1 Timotheosbrevet. Nu till detta andra i brevet som mer vittnar om tidens allmänreligiositet än om Jesus. Detta andra står i direkt anslutning till de här citerade orden om Jesu frälsningsgärning. Här chikaneras kvinnor i tidens stil. De skall tiga och låta sig undervisas eftersom det inte var ”Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse”. Dessutom skapades Adam före Eva och skall därför står över henne. (1 Tim 2:11-14)

För mig är det uppenbart att detta tal inte kan föras tillbaka till Jesus. Han yttrar sig aldrig på ett sådant sätt om kvinnor. Därför är det för mig oproblematiskt att lägga dessa ord åt sidan. Jag kan ge dem historisks betydelse men ej religiös.

Summan av mitt resonemang blir att Nya testamentets storhet står att finna i berättelserna om och uttolkningen av Jesu liv. I detta finns det för kristen tro utvecklingsbara. Allt annat som står i denna bok skall visserligen läsas noggrant. Oftast finns där sådant som vid närmare läsning kan infogas i en tro vars utgångspunkt är just Jesus Kristus. Dessutom kan detta andra ge Jesustron samtidsfärg och vidga förståelsen för en tid som inte är vår. Men det får inte störa bilden av Jesus som försonaren och upprättaren.

(Se även ”Med mina glasögon”, 100 Lavinen gick i Köln (3 febr 2016)

Bibelstudium i Vivalla den 4 februari 2016

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, 3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. (Profeten Malaki kap 3: 2 f)

Avvärj eller ta vara på, så säger jag till mig själv när jag läser bibeln. Profeten Malaki, en kort bibelbok i Gamla testamentet på fyra kapitel är ett bra åskådningsexempel på det nödvändiga i detta. Avvärja är nämligen det första man tvingas göra vid läsning av den boken. Hårresande är nämligen profetens påståenden särskilt i inledningen. Jag älskade Jakob, låter profeten Gud säga, men jag hatade Esau. Följdriktigt hatade Gud också grannfolket Edom, vars stamfader var just Esau. För evigt skall Gud vredgas på detta folk, tillägger profeten.

Avvärjningen är i det här fallet enkel. Det är bara att gå till Jesus. Nog kunde Jesus gå hårt åt människor. Men hela folk fördömde han aldrig. Som Jesuslärjunge ignorerar jag därför utsagorna om Guds påstådda vrede mot Israels grannfolk Edom eller omtolkar dem. Detta när jag läser bibeln i uppbyggligt syfte. Studerar jag bibeln av annat skäl blir läget ett annat. Jag befästes i min kunskap om att Israel och Edom under gammaltestamentlig tid var dödsfiender.

Hur har då profeten Malaki med sitt inledande hatbudskap kunnat beredas plats i bibeln? Därför att bibeln till allt annat också är en historisk skrift som speglar sin tids värderingar. Dessutom att profeten Malakis sätt att se är typiskt för en gammaltestamentlig hållning. Slutligen, och det för mig avgörande, är att Jesus höll bibelboken Malaki för helig skrift samtidigt som han inte tvekade att omtolka den.

Så till texten ovan som inte handlar om hat utan om hur Gud renar sitt avfallna folk. Här duger det inte att avvärja utan att som Jesus ta vara på. Jesus tog enligt evangelierna vara på genom att låta Johannes döparen vara den domspredikant som fick vara Guds redskap när profetian om smältarens eld, och tvättarnas lut uppfylldes (Matteus 11:10 med par).

Men profetian är långt ifrån tömd i och med detta. Har ni tänkt på att prövningar och förluster kan ha en renande och upprättande funktion? Detta inte enbart i religiösa sammanhang. Tror inte ni som jag att det bästa som kunde hända med fackförbundet Kommunal var Aftonbladets avslöjanden. Först den offentliga skammen kunde få fackföreningspamparna att ändra färdriktning.

 Väckelsepredikanten Emil Gustafson (1862-1900) gick så långt att han påstod att lidanden och umbäranden var den enda vägen till Gud. Jag vet inte hur många gånger han i sina Samlade skrifter citerar just Malaki kap 3:2 f.

Själv är jag inte lika säker som Emil Gustafson. Men de som känner mig vet att jag alltid knäpper händerna när jag möter en framgångsrik människa. Innehållet i bönen är alltid densamma; bevara honom/henne från att bli fördärvad inifrån av sin framgång. När Niklas Strömstedt bekände att han bekämpade storhetsvansinnet inom sig, blev jag varm inombords. Äntligen en som sett faran.