(Se även ”Med mina glasögon” 68 Jämställdhetens baksida)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2015

Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. (Profeten Jesaja kapitel 49 vers 1 b)

I bibelordet ovan är det profeten Jesaja som vittnar om sin kallelse. Redan i moderlivet var han kallad, utropar denne. Profeten Jeremia vittnar på liknande sätt liksom aposteln Paulus. Att Johannes döparen var förutbestämd till sitt uppdrag som vägröjare för Herren vet redan den som har blott ytlig kännedom om Nya testamentet och att Jesus, enligt ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd, var förutbestämd till sitt höga uppdrag känner de flesta till.

Bakom dessa, låt oss kalla det trosutsagor, ligger en basal grundövertygelse; Gud har allt i sin hand. Den som vill fördjupa sig i vad den övertygelsen står för kan göra det lätt för sig. Enklast är att slå upp psalm 139 i Psaltaren och läsa innantill. Den som vill slippa att hamna på sidospår kan hoppa över versarna 19-22. I övriga versar tecknas tron på människans totala beroende av sin skapare med all möjlig tydlighet. Eller vad sägs om följande: Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet…Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna (Ps 139, v 13 och v 16a)

Mot den bakgrunden känner jag mig säker när jag påstår att det inte enbart var de ovan nämnda heliga männen som fanns i Guds förutbestämmelse. Där finns vi alla. Gud har en plan för oss alla.

Att påstå detta förutsätter ett ”trossprång”. Samtidigt ställs min tro på prov som aldrig tidigare.

Att tro att Gud är som psalmisten i psalm 139 förstått honom är förpliktande. Att nonchalera en medmänniska är med den utgångspunkten uteslutet. Det duger inte att se ner på någon som ingår i Guds plan. Förpliktelsen till medmänsklighet är så stor att inte ens den djupast troende rår med den. Vördnad för medmänniskan blir aldrig i detta livet något som vi kan berömma oss av, utan förblir i alla våra dagar en målsättning omöjlig att helt uppnå.

Trosprovet är heller inte att leka med. Hur kunna tro på en Gud som påstås ha en plan för varje enskild människa, när världen ser ut som den gör. Vore det inte rimligare att sätta likhetstecken mellan Gud och en tillvaro där utvecklingen mer styrs av slumpen än av en personlig Gud?

Förmodligen! Men vad blir resultatet? Den starkares seger och den svagares undergång. Och sen för mig något som är värre än det värsta; Jesus förs åt sidan. Jag tvingas leva utan Jesus. För mig är det en omöjlighet.

(Se även ”Med mina glasögon. 67 Samhörighet korrumperar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2015

Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” (Uppenbarelseboken kap 19 v 6 ff)

Vad är själva drivkraften? Den frågan lönar det sig att ställa både nu och då. Aktuellt när jag förbereder detta bibelstudium är debatten om pappamånader. Dessa skall vara jämt fördelade. Varför? Därför att jämställdheten kräver det. Förstår man att det är där skon klämmer behöver man inte fastna i några sidospår när man diskuterar frågan. Det är min åsikt.

Vad är själva drivkraften? Det lönar sig att tänka så även i sitt bibelstudium. I det här fallet vad som drev Uppenbarelsebokens författare att skriva som han skrev. Eller rättare sagt profetera som han profeterade. Hela Uppenbarelseboken är nämligen i sin nuvarande form en profetia från 100-talet efter Kristus. Det är ett vittnesbörd från en man som ser in i framtiden och för den delen också i den egna samtiden. Bokens författare är Johannes. Att denne Johannes är besläktad med, kanske till och med identisk med lärjungen Johannes, tror jag mig veta. Språkbruket och tankeinnehållet avslöjar det.

Vad var det då som drev denne Johannes att profetera som han gjorde. Huvudsakligen berodde det på hans kärlek till Jesus. Det var grundmotivet. Innehållet låter sig beskrivas som en rad syner som enklast låter sig tolkas var för sig. Försöker man få systematik i Uppenbarelseboken hamnar man fel. Framför allt missar man att Johannes grundmotiv var hans Jesuskärlek.

Dagens text är en sådan profetia, eller kanske hellre en vision av hur framtiden kommer att te sig för dem som älskar Jesus. Deras kärleksrelation till sin mästare kommer att fördjupas. De blir när dagen D är inne ett med sin mästare i en kärleksförening som Johannes beskriver som ”Lammets bröllop”.

Dessutom ser Johannes i sin profetiska vision att dessa som älskar Jesus gjort sig förtjänta av att vara Jesu ”brud”. De har kvalificerat sig genom ”de heligas rättfärdiga gärningar”, står det. Men vad då, tänker jag vid en första genomläsning av texten. I så fall blir det inget bröllop över huvud taget. Vem är nämligen fullt ut rättfärdig? Men sen förstår jag att uttryckssättet är judiskt traditionellt. Viktigast är Jesuslärjungarnas kärlek. Att denna kärlek dessutom smittar av sig i kärleksgärningar är en självklarhet.

Skall man tro på denna profetia? För mig gäller att jag aldrig kan avfärda något som bär spår av Jesuskärlek. Det vore att rasera grundvalarna för min existens om den kärleken var en fiktion eller något tillfälligt. Så högt håller jag den kärleken att den för mig är gränslös. Alltså tror jag att den kommer att fulländas på den andra sidan tillvaron.

Samtidigt är jag skeptisk mot allt som faller utanför Jesuskärlekens ramar. Detta även om detta andra har sin plats inom bibelns ramar. Jag skall bekänna att jag har svårt med mycket som står bland annat i Uppenbarelseboken. Det betyder inte att jag vägrar tro på stränga bud och grym verklighet. Vad jag vänder mig mot är tankar och föreställningar som inte hör hemma i den korsfästes sammanhang. Sådana vill jag inte tro på. Ta det som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 66 Rätten står aldrig på egna ben)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2015

Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (Profeten Hesekiel kap 36 v 24-27)

Att få grepp om profeten Hesekiel är inte lätt. Viss hjälp får man om man i bibel 2000 läser noten till första versen i det första kapitlet. Då ser man att texten ovan hör till bokens avslutande del som skildrar Israels rening och återupprättelse. Framför allt måste man veta att profeten tillsammans med sitt folk var deporterad till Babylon under femhundratalet före Kristus och längtande hem.

Inte undra på att Hesekiel lyssnade efter minsta knäpp från Gud som handlade om att få komma hem igen. Detta särskilt som israeliterna förbundit så mycket av sin fromhet med tron på det egna landet som Guds speciella gåva till dem. Den som läser Gamla testamentet kan inte missa detta.

För att vi sena tiders barn skall få liv i gammaltestamentliga texter som handlar om israeliternas förhållande till det egna landet, behöver vi en alldeles speciell slagruta. Den slagrutan skall hjälpa oss att finna den etiskt moraliska substansen i de bibelavsnitt vi läser. För oss kristna är det självklart att Jesus är just en sådan slagruta, dessutom den bästa av dem alla.

Idag behöver vi för den delen ingen slagruta. Vem inser inte vikten av en ny ande och ett nytt hjärta. När vi är låsta av förutfattade meningar, märkta av förorätter och drabbade av orättvisor, behöver förnyelsens ande komma över oss som en livgivande fläkt. Eller med en annan bild, som ett förnyelsens bad. Det behöver man inte vara pingstvän för att inse.

Det kontroversiella är textens slutord om att följa Guds bud och stadgar och leva efter dem. Detta särskilt som så mycket i dessa stadgar i Gamla testamentet handlar om förpliktelser och löften som har med det egna landet att göra. Fosterlandskärleken är så att säga inbyggd i det gammaltestamentliga budskapet.

För att få reda i detta är slagrutan ett måste. Och inte vilken slagruta som helst. Slagrutan skall heta Jesus Kristus, punkt slut. Denne Jesus Kristus hjälper oss att böja av från det gammaltestamentliga tänkandet utan att för den skull göra rent hus med det. Jesus tar nämligen aldrig avstånd från löftena om det egna landet. Bara så att även det egna landet, d v s Israel, blir en andlig storhet och som andlig storhet något som skall stå i Guds tjänst. Och i Guds tjänst betyder för honom beredskap till tjänande. Överfört på oss; det egna landet, dvs de egna resurserna, skall inte föraktas eller förspillas, men användas till det gemensammas bästa.

(Se även ”Med mina glasögon” 65 Att kvotera – som att bussa in svarta skolbarn till vita skolor”)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2015

 4Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. 5Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. 6Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. (5 Moseboken kap 6, versarna 4-7)

Du skall älska Gud av hela sitt hjärta, lär oss bibelordet ovan. Gud skall vara allt för oss och de våra, allt alltid.

Och jag kan ta denna tanke till mitt hjärta. Gudstro av mera moderat slag kan i och för sig vara nyttig, men känns aldrig riktigt nödvändig. Det brukar inte göra så stor skillnad om gudstro finns i arsenalen eller inte, när tron är ett bland mycket i en människas inre. Först den helhjärtade hängivenheten till Gud gör skillnad.

Men hur är det med faran för religiös fanatism, frågar sig säkert mer än en. Brukar inte kärleken till Gud leda till fanatism och i förlängningen till katastrof. Å ena sidan en tro som får dela rum med mycket annat, å den andra en religiös hängivenhet som leder till fanatism. Är inte detta alternativen? Nej, svarar jag. Det är ”kärlekens sammanhang” som gör skillnaden.

Sammanhanget i 5 Moseboken 6 gör mig betänksam. Orden om att älska Gud står tillsammans med löften om det utlovade landet. I det landet finns det vackra städer som ”du inte byggt”, fyllda vattencisterner som ”du inte huggit ut”, ”vingårdar” ”som du inte planterat”. Allt gåvor från Gud till sitt utvalda folk, allt gåvor som befrämjar kärleken till Gud av ”hela” mitt ”hjärta”.

När Jesus med gillande citerar orden från 5 Moseboken 6 om att älska Gud av hela sitt hjärta (Mark 12:28-31 par) gör han ett betecknande tillägg ”och din nästa som dig själv”. Dessutom är sammanhanget nu ett helt annat. Här är inte tal om att älska Gud därför att Gud gett oss något på annans bekostnad. I stället citerar Jesus orden om kärleken till Gud för att slå hål på den skriftlärdes självtillräcklighet. Det lär oss sammanhanget. Och han tycks ha lyckats i sitt uppsåt. Den skriftlärde föll till föga, står det, och erkände att kärleken till Gud var viktigare ”än alla brännoffer och andra offer”.

Av detta inser vi att sammanhanget är avgörande. Älskar vi Gud samtidigt som vi sätter oss på andra, är kärleken till Gud inget värd. Men älskar vi honom samtidigt som vi har omsorg om andra, blir kärleken till Gud en oövervinnerlig kraft.

Tack och lov att Jesus såg till det väsentliga och bortsåg från det oetiska sammanhang som 5 Moseboken 6 står i. Jesus ignorerade att kapitel sex i Femte Moseboken bottnar i föreställningar om det goda i att roffa åt sig från andra därför att Gud lovat det. Istället placerade han in kärleken till Gud där den hör hemma. I det här fallet för att få en skriftlärd att se klart.