(Se även ”Med mina glasögon”, 73 Jämställdhetens springande punkt – makt och anseende)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2015

1Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. 2Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, 3men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. ( Första Johannesbrevet kap 4 versarna 1 och 2)

Talet om andar i texten ovan känns förmodligen främmande. Det tillhör annan tro och annan världsbild än vår. Faktum kvarstår; Johannesbrevets författare påstår att endera är det Kristi ande som råder ibland oss eller världens/antikrists ande.

Han påstår att Andar styr världen, när vi upplysta människor har blivit allt mera övertygade om de yttre omständigheternas betydelse. Mat för dagen, relativ jämlikhet, yttre rättvisa, skapar goda människor, orättvisor och kaos onda.

Nog är det väl så att de yttre omständigheterna betyder mycket, men det vederlägger inte talet om andar, tycker jag.

Så här resonerar jag; Yttre påverkan på en befolkning skapar en karakteristisk, låt oss, i brist på bättre uttryck, kalla det, ”atmosfär”. Denna atmosfär tycks omöjlig att påverka. Den faller över de berörda från alla sidor, den tränger in och inverkar på allt. Den får oss att tänka i viss riktning och känna och tycka efter till synes orubbliga mönster.

När väl detta skett att en människa insupit sin tids och sin omgivnings atmosfär blir hon till synes opåverkbar. Argument biter inte på henne, hon står där hon står och tycker det hon tycker. Försök påverka en övertygad kommunist skall ni märka hur fast han/hon är i sitt tänkande och i sina attityder.

Men denna orubblighet är trots allt skenbar, bara så att alla former av förändringar går långsamt. Men när tiden väl är mogen kan i ett nu allt bli förändrat. Från att säga a säger hon nu b, från att tycka si tycker hon nu så.

Själv har jag på det religiösa området erfarenheter av just detta. Jag har under årens lopp upplevt många till synes plötsliga övergångar, som i själva verket förberetts under många år.

Mot bakgrund av detta resonemang blir åtminstone för mig talet om ”andar” begripligt. Att ha del i Kristi ande står för att vi är påverkade av honom.

För mig är denna påverkan inte förbehållslös. Ständigt utsätter jag min hållning för prövning. Ständigt behöver jag på nytt pröva vad som egentligen är i Jesu anda och vad som inte är det. Här duger inte att bildlikt talat ”klippa och klistra”. Med det menar jag att ta bibeltexten som den står, med världsbild och allt, och sen låta det som står gälla här och nu. Detta är förkastligt av den enkla anledningen att nu inte är som då och att nytänkande därför är en nödvändighet.

Kristen tro blir mot den bakgrunden en ständigt rörelse. Jag är aldrig framme, ständigt på väg. Alternativet är låsta positioner, låsta åsikter, orubbad sympati och antipati. I så fall stelnar min tro och bäddar för en långsamt gående men obönhörlig inre revolution. Plötsligt brister det hårda skal av Kristustro jag omgivit mig med och jag står där naken utan att veta vart jag är på väg och vad jag vill.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 72 Privilegier som lockar”

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2015

5Medan Petrus ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” 6När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. 7Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ”Stig upp och var inte rädda.” 8De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus. (Evangelium enligt Matteus kap 17 v 5-8)

Textutsnittet utgör avslutningen på berättelsen om Jesus på förklaringsberget. Och med denna avslutning är det som det var med berättelsens början. Den består av två delar, först av visionen sen av verkligheten. Visionen, det är det lysande molnet, det är Guds röst ur molnet och stororden om Jesus som Guds älskade son. Visionen är vidare det överväldigande, det som var så heligt att lärjungarna kastade sig ner i vördnad och skräck.

Men vision är vision. Och med en vision är det så att gränsen mellan historia och vision är flytande. Det tillhör dessutom visionens väsen att den inte låter sig bevisas. Den hör till trons område.

Det betyder inte att jag tycker att visioner är överflödiga. Det är med visioner som med ”tron, hoppet och kärleken”, de hjälper oss att tänka, välja och leva. Visionen är med andra ord en förutsättning för livet. Bara det att visioner måste vara förankrade i något påtagligt. Om inte blir de godtyckliga, lika godtyckliga som pladder eller fria fantasier.

Detta ”verkliga” i textorden ovan är Jesus eller ”ingen utom Jesus”, eller i den gamla översättningen ”Jesus allena”. Det var nämligen Jesus som blev kvar när visionen var över, ingen annan.

Så var det och så är det fortfarande. För oss kristna är Jesus själva basen för vår existens som kristna, ingen annan än den för alla gripbare Jesus Kristus. Vår tro vilar ytterst på vad Jesus sade och gjorde, mer än annat vad han hävdade om rätt och fel, vad han påstod om Gud och vårt ansvar inför honom, hur han betedde sig mot människor av olika ursprung och med skilda förutsättningar, vad han trodde om Gud och om sin och andras relation till denne Gud.

Men detta är ju att revidera utbrister den bibeltrogne, det är ju liberalteologi påstår den kyrko/ och idéhistoriskt kunnige. Visst är det så, erkänner jag. Men är det inte nödvändigt att börja med mannen som står där i sin ensamhet avklädd all härlighet. Åtminstone har det varit så för mig. Det är Jesus utan alla attribut som fått mig att tro.

Det betyder inte att jag förnekar allt som är utöver ”Jesus allena”. Jag säger för egen del ja till de mest spekulativa trosupplevelser, t o m ja till påståenden i bibeln som förutsätter att naturlagarna sprängs. Men detta spekulativa är bonus inte grundförutsättning. Så fort visionen tar grundförutsättningens plats förvandlas tron för mig till godtycke. I slutändan öppnar det för att tro på vad som helst.

(Se även ”Med mina glasögon”, 71 Tro, inte om utan hur och på vad.)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2015

3 Mos 19:1-2, 13-18

1Herren talade till Mose: 2Säg till Israels hela menighet: Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig. 13Du skall inte tilltvinga dig något av din nästa eller beröva honom något. Du skall inte hålla inne arbetarens lön över natten. 14Du skall inte förbanna en döv och inte lägga något i vägen för en blind så att han faller; du skall frukta din Gud. Jag är Herren. 15Ni skall inte handla orätt när ni dömer. Du skall varken gynna den fattige eller ta parti för den rike. Rättvist skall du döma din landsman. 16Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. 17Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. 18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

 Israels menighet skall vara helig, därför att Herren är helig. Det är det första. Gudstron är alltså menad att smitta av sig. Den helighet som Gud äger skall i någon mening även bli folkets egendom.

Med min bakgrund som tänkande och kännande människa och kristen känns den tanken främmande. Varför? Därför att min relation till Gud alltid gått via Kristus. För mig gäller därför att det är Kristus som skall påverka mig. Målet är allt större Kristuslikhet. Eller för att parafrasera texten; helig som Jesus.

Men de andra då? De som varken har Gud eller Jesus. Har de då ingen att efterlikna och se upp till? Förvisso. Har man inte den ene eller den andre har man den tredje.

Jag minns Snoddasfebern på 50-talet som följde på att Snoddas Nordgren sjungit Flottarkärlek i radioprogrammet Karusellen och gjort succé. På kort tid blev han hela folkets idol. I den vevan låg i min hemstad en gammal kvinna på sitt yttersta. Detta samtidigt som Snoddas var på turnébesök i staden. Efter konserten kallade den dödssjuka kvinnan Snoddas till sjuklägret. Hon ville att hans sång skulle beledsaga henne in i evigheten.

Problemet uppkommer när vi börjar överväga hur vi skall förhålla oss till det i den andra delen av texten centrala. Där står ”du skall älska din nästa som dig själv”. Till yttermera visso förstärks orden med tillägget: ”Jag är Herren”.

Det är i begreppet ”nästa” problemet ligger. Nästa betyder nämligen i textens sammanhang, landsmän, d v s dem som tillhör det av Herren utvalda folket. Deras motpol var och är i den judiska traditionen gojim, dvs icke judar av alla de slag oavsett hemvist. Relationen till dessa regleras på annat sätt. Dem gäller inte det gammantestamentliga regelverket.

Låt oss se hur Jesus löser detta problem. Han gör det genom att böja om innebörden i begreppet nästa, detta genom att se på utväljelse på ett nytt sätt. För honom innebär utväljelse att vara utvald att fullgöra en uppgift. Den uppgiften är kort och gott att lyfta upp den icke utvalde. Att härska över någon är för honom inte aktuellt.

Vore det inte värt att konkretisera vad Jesu hållning skulle innebära för oss här och nu?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 70 Föraktet mot det svenska samhället)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2015

Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! (Psaltaren 40 v16-18)

Jag bekänner mig till Kristi Gud. Det betyder den Gud Jesus Kristus förlitade sig på och levde för, den Gud som lät Jesu död bli till försoning och nytt liv. Det är långt ifrån självklart att tro som jag. Alternativen är i själva verket oändliga. Bara ett är omöjligt; att inte tro alls. Tron är nämligen förutsättningen för livet. Utan tro orkar ingen människa leva. När tron sviker blir livet nattsvart.

Jag bekänner mig också till Guds ord. Mot den bakgrunden läser jag idag slutversarna i psaltarpsalm 40. Jag läser som det står, försöker inte tolka in sånt som inte finns där, tar ingenting bildlikt, låter inte orden vika av mot det för mig uppbyggliga. Jag tar inte ens hänsyn till sammanhanget med övrigt i just psalm 40.

Varför läser jag så just här? Därför att jag får tröst av det. Det plågar mig nämligen att det ofta känns som om Gud inte bryr sig. Utvecklingen har sin gilla gång som om Gud inte funnes. Det kvittar lika om jag ber eller låter bli att vända mig till Gud i bön.

Men här förstår jag plötsligt varför. Skulle väl Gud stå vid min sida när jag önskar att dom som skrattar hånfullt åt mig skall ”rysa av skam”. Är inte det hämndlystnad av sämsta slag? Skulle väl Gud ställa upp på mitt smicker när jag i min oförsonlighet försöker påverka Gud med bevekande ord?

Kristi Gud vill inte veta av sådant tal. Han svarar inte som jag skulle önska på bön av det slaget. Hans ingripande blir istället hårdhänt. Han korrigerar. Han tvingar mig till sinnesändring.

Glöm inte att det hör till tron att tvingas till sinnesändring. Tro på Kristi Gud innebär ett ofta plågsamt arbete med att tukta det egna jaget. Den processen kallas med kristen terminologi för helgelse.

Så nog lyssnar Gud. Gud lyssnar alltid när vi ropar: Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Han lyssnar även på dem vars hjärta inte är rent. Gud är ju försoningens Gud. Men han svarar långt ifrån alltid som vi önskar.

Med detta har jag inte velat ha sagt att allt vad Gud gör kan förklaras. Det sker sånt som inte får ske. Det måste även jag som tror på Kristi Gud erkänna. Men att av den anledningen skifta tro har jag ingen tanke. Kristus kan jag på inga villkor mista. Då förlorar livet mening.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 69 Utopin måste veta sin plats.

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2015

Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem, påstår aposteln Paulus. För honom var detta en allmän sanning (Rom 1:19). Trots det lever folk enligt samme Paulus som om Gud inte fanns. Mot den bakgrunden pucklar aposteln i Romarbrevets första kapitel på ogudaktigheten i tiden och varnar för följderna. Samtidigt ger han sig i de första versarna i kapitel två på de egna. Dessa skall inte ta för stora ord i sin mun. De är ju sin tro till trots inte ett uns bättre än de ogudaktiga. Sluta döma, närmast fräser han åt dem.

Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer. Vi vet att Guds dom över dem som lever så är väl grundad. Men du som dömer dem som lever så och ändå själv gör samma sak, inbillar du dig att just du skall undgå Guds dom? (Paulus brev till romarna kap 2 v 1-3)

Nog kan vi hålla med Paulus om det. Hyckleri är inget vi gillar. Däremot är det idag inte lika självklart som på Paulus tid att tro på Gud. Frågan blir då om en icke troende människa kan ställas till ansvar inför någon som hon varken känner eller sätter tilltro till? Nog kan hon det. Tror hon inte på Gud, tror hon på andra höga värden som hon känner förpliktelser gentemot. Dessa höga värden blir för henne Guds motsvarighet. Ta ansvaret för miljön, en miljö som mer än något annat blivit vår tids Gud. Vem vill egentligen vara en miljöbov! Och nog är det väl hyckleri att klanka på dem som smutsar ner i mijön, samtidigt som man själv inte väjer för att flyga jorden runt på semester.

För min del tror jag på Gud. Den miljö vi lever i skall vi vårda som en Guds gåva till oss. Jag förstår dessutom att jag ytterst står ansvarig inför Gud för mitt sätt att leva och vara. Och nog kan även jag, som de kristna på Paulus tid, fördöma dem som inte lever som de lär. Därmed slår varningsklockan även för mig. Även jag kan bli en hycklare lika god som dem som Paulus vänder sig emot.

För mig är Gud som Kristus och mina förpliktelser gentemot denne Kristus vet ingen gräns. Jag hörde på P1 om en man som anonymt skänkt en av sina njurar till en njursjuk som han varken nu eller då kände. Han gjorde det därför att han drevs av en inre förpliktelse att göra denna goda gärning. Och jag tänkte; skulle jag kunna göra något motsvarande, jag som vigt mitt liv åt en Kristus som inte bara gav sin njure utan t o m sitt liv. Inför den tanken kände jag hur jag vacklade. Samtidigt funderade jag hur långt mina förpliktelser gentemot Kristus sträcker sig.

Till slut kom jag fram till att mitt offersinne inte räckte till. Jag tvingades för att få ro i min själ tänka att min räddning inte vilade i mitt eget offersinne utan berodde på förbarmande. Jesus dog för att jag skulle slippa dö. Samtidigt förstod jag att jag att det nog var säkrast att låta bli att döma andra.