(Se även ”Med mina glasögon 3”, 14 18 Skapande otakt)

Bibelstudium i Vivalla den 28 mars 2018

13Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

14Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.  15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.  16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.  17Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.  18Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Paulus brev till efesierna kap 2: 13-18)

När Paulus förståelse av tron ”satt sig” i de kristna församlingarna följde överblick och sammanfattning. Bibelorden ovan är en av flera sådana övergripande formuleringar av trons innebörd. Om det i alla stycken var med egen hand Paulus nedtecknat orden ovan, vet jag inte. Djupt inblandad var han förvisso. Ty tankarna är paulinska.

Här koncentreras allt till Jesus Kristus. Det var och är på honom våra relation till Gud och människor beror. Vid Kristi kors kommer vi åter Gud nära och vid samma kors återupprättas samhörigheten människor emellan. Nu gäller inte längre att löftesfolket med sin lag automatisk äger förtur. Försoningen vid korset är den nya gudsgärningen. I och genom Jesus är vi alla förenade till ett. Så lyder budskapet i sammanfattning.

Ett ja till detta är å ena sidan att ta till sig budskapet om korsets välsignelse å den andra att fördjupa sig i enskildheterna. Först det ena sedan det andra, inte tvärtom. Helheten först, delen därefter. Tyvärr brukar vi göra tvärtom, börja med delen och glömma helheten. Men delarna är många i den kristna tron och inte alltid lätta att förena. Faran för splittring i de kristna leden därför stor.

Mer behöver därför sägas i denna fråga. Först om detta att Gud finns i Kristus liksom i trons gemenskap. Denna gemenskap är inte villkorad. Här finns inget att i sak tillfoga. Tron finns där redan, färdig att ta del av. Trons fördjupning däremot väntar på oss. Den får vi del av genom att fördjupa oss i korsets, blodets och försoningens betydelse framför allt genom att leva i försoningens verklighet. Kommer annat till skall det via kors, blod och försoning föras vidare in mot själva centrum för att ytterligare berika oss. Men själva faktum kvarstår vare sig vi tror eller tvivlar.

Föreställningar som inte utgår från frälsningen som ett fullbordat faktum utan villkorar genom att förkunna rätt tro, förstådd på bestämt sätt, som salighetens förutsättning har gått fel väg. Fel väg om så den bakomliggande trosåskådningen pekar rakt in i det bibliska budskapets hjärta.

Tro är nämligen att ta emot och ta vara på, inte tvärtom ta vara på och sen ta emot. Allt kommer nämligen från Gud. Det var Gud som försonade världen med sig själv, inte människorna som försonade sig med Gud.

Så förstådd blir försoningen i Kristus en gåva att bygga sitt liv på. Försoningen som faktum blir livets centralpunkt, att leva i försoning livets själva mening.

Tyvärr förmådde inte kyrkan hålla fast vid trossammanfattningar som dagens text är ett exempel på. Kristen tro blev och är en splittrad företeelse där rätt lära, rätt tro, rätt överlåtelse, rätt kärlek eller vad det nu kan vara, blivit viktigare än tron som ett fullbordat faktum. Men Guds välgärningar måste alltid komma först. Försoningen som ett faktum komma före försoningen som förstådd och praktiserad verklighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3, 13 18 Underhuden)

Bibelstudium i Vivalla den 21 mars 2018

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig (Paulus) fri från syndens och dödens lag.  3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.  4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kap 8 v 2-4)

Allt vad Paulus skrivit har sin förutsättning i att verkligheten intog första rummet, teorin den andra. Utan att begripa att det förhåller sig så är det lönlöst att fördjupa sig i apostelns teologiska utläggningar.

Verkligheten står för att Paulus före sin omvändelse kämpade på med sin fromhet. Till punkt och pricka försökte han följa Guds lag. Idogare än någon bekämpade han dem som slarvade med lagen. De kristna var hans speciella hatobjekt. Samtidigt molade det inom honom att han trots sin fromhet inte förmått bli fri från sin synd. Sen, och det är det andra, vändes allt upp och ner vid omvändelsen i Damaskus. Plötsligt blev Anden viktigare än lagen. Samtidigt blev han i ett nu befriad från sin onda lusta. Det lagen inte förmådde åstadkom Anden. Lagen i sin tur bytte nu plats i hans inre. Från första rummet blev den förpassad till det andra.

Verkligheten om korset kan uttryckas med olika ord. I Hebreerbrevet uttrycks korslidandet på ett syns det mig allmängiltigt sätt. Kristus tvingades uthärda korset står det i Hebr 12:2 par och han gjorde det utan att bry sig om skammen. Ovedersägligen var det så. Skammen drabbade dessutom en Messiaspretendent. Värre kunde det inte vara. Messias skulle ju segra, inte dö, lovprisas inte bespottas. Det var med denne misslyckade Messias som för en hundrameterslöpare av världsklass som beslås med att vara dopad.

Till denna verklighet hör dessutom att den korsfäste påstods ha visat sig för ett antal av sina lärjungar. Det sades att den korsfäste uppstått. Och allt fler människor vittnade om att den uppståndne uppenbarade sig på ett andligt sätt för dem.

Så långt verkligheten. Sen tolkningen, i det här fallet Paulus tolkning. Till att börja med föll denna ut nästan av sig själv. Paulus hade ju i samband med sin omvändelse erfarit kraften i tron på Jesus. Han hade påtagligt erfarit att Jesu ande förmådde det lagen inte mäktade. Det betyder befria honom från den synd han genom sin ”köttsliga natur” tidigare inte mäktade bli fri från. Detta tvingade Paulus till sin radikala omtolkning av lagens funktion. Lagen är visserligen både helig och fullkomlig, menade Paulus nu, men kraft äger den inte att i grund förnya en människa. Detta underverk åstadkommer först Jesus, den är ett Andens verk.

Det andra, tolkningen av Jesu död, var alls inte lika självklar för honom. Hur kunde nämligen det vara i överensstämmelse med Guds vilja, att Messias, Guds företrädare, Gudsrikets upprättare, skulle tvingas dö en neslig död. Och sen hur skall man egentligen förstå detta vittnesbörd att Jesus som påstått uppstånden visade sig för flera av lärjungarna och att åtskilliga fler upplevt sig välsignade av den uppståndne.

För Paulus var det självklart att ingenting hade skett utan att Gud ytterst hade sin hand med i spelet. På något sätt måste Gud, den allsmäktige, ändå i slutändan vara korsfästelsens subjekt. Dessutom måste korset för den skriftlärde Paulus förbindas med de gammaltestamentliga offren. Dessa offer måste i Paulus föreställningsvärld höra ihop med avrättningen (offret) av Jesus på Golgata.

Det ena gav det andra och ledde i Romarbrevets åttonde kapitel till formuleringen att ”Gud lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer”. På det sättet ”dömde han synden i människan”. I andra sammanhang, bland annat i 2 Korintierbrevet, kunde han förklara Jesu offerdöd på annat sätt. Paulus tolkning av Jesu död växlar. Men fast stod för honom och för den delen även för oss som tror på Jesus att Jesu död innebar livets seger.

(Se även ”Med mina glasögon 3” nytt inlägg 11 18 Fernando Arias som megafon)

Bibelstudium i Vivalla den 14 mars 2018

En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha,   men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.”   Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. (2 Kungaboken kap 4 versarna 42-44)

      Våra inre bilder av verkligheten upplever vi som verkligheten själv. Detta på gott och ont. På ont, eftersom vårt inre så lätt regeras av vrångbilder. Därför är det av vikt att ingen av oss lämnar vårt inre i fred. Ständigt behöver vi fråga oss om det vi ser stämmer och det vi tycker har fog för sig. Utan dessa rannsakande frågor är det svårt att hålla sig i form andligt och moraliskt.

Vi som tror på Jesus är inte friskrivna från dessa prövande frågor. Den själavårdare som rekommenderar den troende daglig rannsakning är förvisso rätt ute. Ständigt behöver en kristen pröva om det kommit något emellan den egna själen och frälsaren, dessutom också fråga sig om den egna bilden av frälsaren håller för närmare prövning.

Att läsa 2 Kungaboken kapitel 4 stimulerar till en sådan prövning. Hur är det nämligen med Jesus, är han inte påfallande lik profeten Elisha som denne framställs i just det fjärde kapitlet i 2 Kungaboken? Uppenbart är han det. Likheten är dels indirekt, dels direkt. Elisha gör under, räddar en skuldsatt kvinna genom att låta den värdefulla slatt olja som hon äger i en icke sinande ström förmeras. Han uppväcker sonen till en kvinna från Shunem på sätt som liknar det Jesus gjorde när han uppväckte en synagogföreståndares dotter. Slutligen brödundret i kapitlets slutord. Av de tjugo kornbröden blir mat så att det räcker åt hundra man läser vi. Gjorde inte Jesus något liknande med fem kornbröd och två fiskar?!

För att föra jämförelsen än längre. Hur är det med min frälsare? Är han inte en profet och undergörare i profeten Elishas anda? Är det därför möjligen en profet vi givit vårt hjärta, en profet i profeters efterföljd. Var det månne ur upptäckten att äga profetiska gåvor som det gick upp för Jesus att han stod Gud närmare än andra?

Nog finns anledning att fundera i den riktningen. Ändå får vi akta oss för att dra alltför stora växlar på det profetiska spåret. Låt oss se närmare på brödundren. Går man nämligen från profeten Elishas brödunder till Jesus när denne bespisar 5000 människor med fem kornbröd och två fiskar. Men inte slutar där utan låter det hela ända i evangeliernas skildringen av hur Jesus prövas. I en av dessa prövningar lockas Jesus av djävulen att förvandla stenar till bröd, men han vägrar. Det är inte på djävulens befallning han skall lösa världens försörjningsproblem utan på Guds.

Jesu under är alltså villkorade. De står i Guds tjänst, inte i djävulens. Djävulen må ha de bästa avsikter. Men i slutändan lockar denne människan till självupptagenhet, ytterst till dyrkan av det skapade i stället för av skaparen. I slutändan leder sånt aldrig till välsignelse.

Så nog är Jesus profet, och nog står han i samma led som Elisha och de andra profeterna. Men Jesus är fri, kemiskt fri från allt som svär mot Guds vilja. Det är ytterst denna frihet som är tecknet på  Jesu gudom. Om man inte inser sanningen i detta hjälper varken bokstavstro eller att ta Jesu obefläckade avlelse som intäkt för rätt tro.

Varför detta tal? Ytterst därför att min egen inre bild av Jesus behöver bli så sann som det någonsin går. På denna inre bild lever jag ju och verkar. Alternativet är andra bilder. Utan inre bilder går det nämligen inte att leva.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 10 18 ”Värderingssanningarna”, nödvändiga men ofta förledande.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 mars 2018

 Vi har avfallit och förnekat Herren, vänt oss bort från vår Gud. Våld och falskhet har vi förkunnat, viskat lögner vi själva tänkt ut. Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. (Jesaja kap 59 v 13-15)

      När vi läser texten ovan befinner vi oss i det som kallas tredje Jesaja (se not till Jes 56:1 i Bibel 2000). Folket är nu befriat och hemkommet, de sjuttio åren i babylonisk fångenskap är över.

Men friheten gav inte det många hoppats. Gud måste via profeten fortsätta mana folket till bättring. Sabbatsbudet överträds, man beter sig illa mot snöpta (steriliserade, eunucker) som lever i rättfärdighet liksom mot främlingar (dvs hedningar) som omvänt sig till den rätta tron. Allt enligt första delen av kapitel 56, det kapitel som inleder tredje Jesaja. Går vi sedan till kapitel 59 i samma bok erkänner i sin tur folket sin synd. De erkänner att de glömt sin Gud och trängt undan rätten och rättfärdigheten vilket fått de mest gruvliga följder.

I och med detta referat har jag fått tillräckligt med material för min utläggning om rätten och rättfärdigheten, själva kärnbegreppen inte bara för Israels barn på 500-talet före Kristus utan för alla oavsett när och var vi levat eller lever. På rätten och rättfärdigheten hänger det mesta. Rätten och rättfärdigheten är en mätare både på inre och yttre mänsklig kvalité.

Problemet är bara det att det som bedöms som rättfärdigt för en inte behöver vara det för en annan. En rättfärdig människa kännetecknas visserligen av inre fasthet och pålitlighet, men vad det är som hon håller fast vid och är pålitlig gentemot växlar beroende på rådande idealbildning.

Mitt referat ovan visar hur viktigt det var för judarna på 500-talet att förtrösta på Gud och lyda honom. Till den lydnaden hörde, för att knyta an till Jesaja 56, inte minst att följa reglerna för sabbatsfirandet. Dessutom fick man inte se ner på vare sig hedningar eller eunucker som omvänt sig till den judiska tron.

Tyvärr brydde sig flertalet av de återvändande judarna varken om Gud eller rådande fromhetstradition. Det observerar vi inte minst i syndabekännelsen i kapitel 59, varifrån dagens text är tagen.

Detta om då, nu om rätt och rättfärdighet femhundra år senare, d v s under Jesu tid. Man behöver inte veta mycket om Jesus för att märka förskjutningarna. Nog kvarstod kravet på Gudsfruktan och för den delen även att den fromme skulle lyda sabbatsbestämmelserna, men nu med helt nya betoningar (Mark 2:27 sabbaten för människornas skull inte människorna för sabbaten) . Närmare besett finns det ett hav av skillnader mellan andan i den tredje Jesaja och evangeliernas Jesus.

Det för oss kristna specifika är att vår rättfärdighet är formad av Jesus. Nog skall vi hämta stöd även från det Gamla testamentet. Men så snart vi får fatt i en trosföreställning eller en idealbildning som hör hemma i Gamla testamentet skall vi relatera den till Nya testamentets Jesus. För oss är det han som har tolkningsnyckeln.

Vi kristna är kallade att leva i ett ständigt bibelstudium med syfte att i livets mångahanda finna ut vad Jesus tycker och vill och sen i tro ta det till oss. Jag lovar att detta inte sker utan att det kostar på. Här duger inget stelbent regelsystem. Tiden, stunden och tillfället var för Jesus ofta av avgörande betydelse. Och så är det också för oss.

Detta i ständig ärlig uppgörelse med vårt eget inre samt utmanade av nutidens rätt och dagens rättfärdiga. Jag vet av egen erfarenhet; det blir mycket av det som idag föraktas som vi hyllar när vi lyssnar på Jesus, samtidigt annat som vi ställer upp på och solidariserar oss med.