(Se även ”2 Med mina glasögon”, 4/17 Trump ögonöppnare)

Bibelstudium i Vivalla den 25 januari 2017

5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. 6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. 7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. (Paulus 2 brev till korinthierna kapitel 1 v 5 f)

Kristen tro i funktion ter sig som en kedjereaktion mellan människor som står i beroendeförhållande till varandra. Åtminstone ser Paulus det så och då alldeles särskilt i hans andra brev till Korinthierna. Han tycks tänka sig att kristen tro tar sig uttryck i en kedja av Kristuslidanden som övergår i tröst genom Kristus. Fortsättningen får vi tänka oss. Kedjereaktionen går vidare i nytt lidande som går över i ny tröst och från trösten till nytt lidande i ständigt nya upprepningar.

Kedjereaktionen lidande – tröst förutsätter människor som lever nära varandra. De kristna kan liknas vid en familj där glädje- och sorgeämnen delas av alla. Lider en, lider alla, får en tröst blir alla tröstade.

Men det är mer än familjegemenskap som förutsätts. Paulus lidanden är till för att korinthierna skall bli tröstade, står det. Lidandet är således inget vanligt lidande, något som smärtar och gör illa. Lidandet ses som en positiv kraft som kommer andra till del.

Nu till nästa steg i denna utläggning. Några kapitel efter textorden ovan skriver Paulus.

Detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. (2 Kor 5:18 f)

Vad han menar är att kedjereaktionen lidande/tröst som vi ovan fördjupade oss i inleddes med Kristus och hans lidande. Detta lidande skedde för att vi skulle slippa plågas. Det som rätteligen skulle ha drabbat oss drabbade Kristus. Gud lät honom ta vår skuld. I stället för lidande fick vi tröst.

Denna den kristna trons själva kärna att vår välgång inte är självförtjänt, utan beror på Gud som lät Jesus ta konsekvenserna av vår skuld, tycks oändligt svår att ta till sig. Det är inte många som fattar att kristen tro är en nådesreligion, inte en prestationsreligion, att vår frälsning beror av Kristi offer, inte egen förträfflighet. Inte många fattar att ”nåd” är eller borde vara själva kärnordet i den kristna tron.

Men var kommer då ansvaret in för en kristen? Är det verkligen meningen att hon bara skall sitta och ta emot.

Förvisso inte. Den kristnes ansvar är att ta vara på den gåva hon fått i och med Kristi försoningsgärning. Och att ta vara på denna gåva är att föra den vidare.

Den nåd som frälsningen vilar på, den gåva en kristen fått ta emot är att likna vid en andlig kraftresurs. En kristen får kraft att gå in i eget ”lidande” för att andra skall slippa. Och i och med det är kedjereaktionen igång. Nåd föder lidande och lidande föder nåd i en oupphörlig följd.

Att detta sätt att se på kristen tro inte är något som Paulus uppfunnit visar bland annat förlåtelseorden i Herrens bön. ”och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Här antyds t o m att hela frälsningsprocessen går om intet om vi inte förlåter dem som står i skuld till oss. Överfört på försoningstänkandet; om vi inte för försoningen vidare genom att fritt och för intet öppna dörrarna för andra går allt i stå.

(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon” 3 17 ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”)

Bibelstudium i Vivalla 18 januari 2017

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. (Joh 14:26)

Har ni hört talas om parakleten? Parakleten är Johannesevangeliets namn på den helige Ande. På svenska kallas hen Hjälparen Uppgiften är som ordet säger, att hjälpa till.

Hjälpa till med vad? Hjälpa till att aktualisera Jesus för Jesusanhängarna i tider som komma skulle. Ett av bibelorden som tydliggör detta är ovan anförda Joh 14:26.

Denna Andens aktualiserande funktion i tider med nya förutsättningar, nya bekymmer och nya tankebanor är nödvändig att ha med i beräkningen. Detta till och med i bibelstudiet. Ta kapitel fem i Johannesevangeliet som exempel. Detta kapitel börjar med en berättelse, berättelsen om hur Jesus botar en sjuk man vid Betesda. Sen håller Jesus monolog hela kapitlet ut.

Men hur talar han? Avgjort inte som han gör i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus, Lukas). Det är ett resonemang som hör hemma i ett senare sammanhang. Mera precist i ett där platsens judar hade gett de lokala Jesusanhängarna med deras upphöjande av Jesus kalla handen och dessutom klart demonstrerat detta.

Trots de annorlunda tongångarna låter sig Jesus ändå kännas igen. Om inte i ordvalet så innehållsmässigt befinner sig Jesusmonologen i samklang med vad vi känner igen från Jesus. Språket och situationen skiljer sig från det som vi vant oss vid att förbinda med Jesus, men andemeningen stämmer väl överens med det Jesus brukade vilja ha sagt.

Många gånger har jag i min förkunnelse som varit baserad på texter från Johannesevangeliet, observerat detta. I sådana sammanhang har jag talat om att Johannesevangeliet på ett märkligt sätt är dubbelexponerat. Det återger då och senare på en och samma gång.

Idag föredrar jag att i stället tala om Parakletens /Jesus ingripande. Parakleten, den Helige Ande låter Jesus på ett trovärdigt sätt tala i nya sammanhang. Och denne paraklet/Jesus inte bara förstår den historiske Jesus, han begriper honom helt och fullt.

Detta för över på mig och er och på parakleten/Jesus roll i våra liv. För vi tror väl inte att parakleten hade gjort sitt när nittiotalet ändat och ett nytt århundrade tog sin början?

I själva verket är parakleten/Jesus vår möjlighet att leva vidare som de kristusanhängare vi bekänner oss vara.

Detta har vi svårt att ta till oss. Bibelns ord som det står där räcker. Men faran är att vi låser oss i bibliska formuleringar. De blir som åsiktsbastioner eller som sanningens pansar. Att innanför bastionen och innanför pansaret finns människor, du och jag, som bastionen och pansaret till trots, har levande och självständigt fungerande hjärtan. Och att pansaret ofta har ett att säga, hjärtat ett annat.

Och att det alltid är hjärtat som har avgörandet i sin hand. Hjärtat styr och bastionen och pansaret är hjärtats redskap.

Hur många exempel har jag inte på detta. Oomvända hjärtan slåss med trons pansar och allt blir fel. Fel på grund av det oomvända hjärtat. Därför fullkomligt skriker kristenheten av idag efter parakleten/Jesu hjälp. Det betyder Parakleten/Jesus som tar sin boning i mitt och andras hjärta och hjälper oss att leva Jesuslivet idag. Till hjärtat skall nämligen Jesus. Det är där han hör hemma.

(Se även ”2 Med mina glasögon” 2/17 Kan man vara ateist?)

Bibelstudium i Vivalla den 11 januari 2017

Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv. (profeten Jesaja kap 43 v 3 f)

Det vimlar av profeter och har alltid gjort det. Dagens profeter spår framtiden genom prognoser och antaganden. De bygger på vad de ser, vad de tror och vad de kan. De är i sin hantering långt ifrån originella. Som de gör har alltid gjorts, de bibliska profeterna inte undantagna.

Nog var de förstås något speciellt med profeterna i det Heliga landet på femhundratalet före Kristus, med fångenskap, fördrivningar och med ett samhälle i fritt fall. Att mitt i upplösningen profetera om en ny storhetstid var sannerligen inte förankrat i vad som kan påstås vara rimligt. Men det oaktat var det just det som femhundratalets profeter gjorde. Det tydligaste exemplet på detta hämtar vi från profeten Jesaja, detta från bokens fyrtionde kapitel och framåt. Bibelversarna ovan är hämtade från detta sammanhang.

Vad är det då Jesaja utgår från? Från ett enda; övertygelsen att Israel är ett av Gud utvalt folk och att denna utväljelse omöjligen kan leda till folkets totala fördrivning och därmed assimilering med andra folk. Omöjligen kan Gud tillåta att det utvalda folket utplånas som sammanhållen folkgemenskap.

Vad är det då han säger? Jo Jesaja utgår från något slags jämviktstänkande. Det Israel får när det blir räddat skall tas från någon annan, i det här fallet Egypten, Kush och Seba. Israels existens säkras genom andras undergång.

Vi kristna säger inför det moraliskt tveksamma i detta; profetian pekar framåt. Den är inte slutgiltigt uppfylld när Israel återfår sitt rike och det går illa för Egypten, Kush och Seba. Profetian har mer att ge.

Detta mer är Kristus. Och det märkliga med denne Kristus i just Jesajaprofetians sammanhang är hans dubbla ställning. Å ena sidan representerar Kristus som den av Gud utvalde och smorde, landet Israel. Han står i sin person för löftesfolket som detta folk innerst inne är menat. Detta genom att göra tvärtom. Istället för att använda sin särställning för att sätta sig på folk använder han den för att lyfta upp dem.

Å andra sidan representerar Kristus textens Egypten, Kush och Seba. Dessa länder skulle enligt profetian tvingas offra sin välgång för Israels skull. På motsvarande sätt fick Kristus offra sig för vår skull. I slutändan fick han ge allt. Det skedde genom hans död på korset.

Ett är säkert, han gjorde det för vår skull. Allt i hela hans liv skedde för vår skull. Han gav av sitt för att vi skulle få. I utbyte mot Kristus fick vi liv.

I och med detta fick dagens profetia sin slutgiltiga fullbordan. Av det som i utgångsläget tedde sig som något omoraliskt, att Egypten, Kush och Seba skulle få lida för Israels skull, blev till Jesu offer för vår skull.

Min tolkning kan tyckas långsökt och är det också. Läser man vidare i Jesajaboken blir parallellerna mellan Israel och den lidande Kristus visserligen tydligare. Men min utläggning är detta oaktat en avancerad trostolkning. För att förena Gamla testamentet med det Nya är en sådan trostolkning nödvändig inte bara här utan i alla de sammanhang. Låter man dessutom Kristus bli hela bibelns kärna och stjärna är långt gången trostolkning oundviklig.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 17” 1 17 Det mesta är egentligen förkunnelse)

Bibelstudium i Vivalla den 4 januari 2017

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. (Paulus brev till filipperna kap 2 v 1-4)

Jag har vänner som är alldeles betagna i kyrkan med stort K. Flera av dem tycker att den katolska kyrkan äger detta stora K och har följdriktigt blivit katoliker. Men det tycker inte jag. Vad jag längtar efter är att leva i en kristen gemenskap tillsammans med en handfull vänner burna av en gemensam passion för och tro på den uppståndne Kristus. Det är för mig kyrkan med stort K.

Egentligen ligger det inget för människor väsensfrämmande i att låta en trons bild, i det här fallet av Kristus, få representera verkligheten. Inbilla er nämligen inte att en människa försvinner i och med att hon lämnar detta livet. Hon blir efter sin död till en bild hos dem som stod henne nära. Inte en död bild utan en levande, med kraft att påverka. Mina föräldrar påverkar mig fortfarande trots att de dog för många år sedan, den ena gick bort redan 1981 den andra 1991.

På motsvarande sätt är det alltså med Kristus. Denne Kristus har långt efter sin livstid förmågan att påverka såväl enskild som kollektiv. Detta främst i gemenskaper burna av sin passion för Kristus.

Trons bevisning då, skall inte bibelns böcker granskas och bibeltexterna synas? Skall vi inte undersöka historiciteten i berättelserna om Jesus? Skall vi inte lära oss bibelns kärnord utantill så att vi vet att skilja viktigt från oviktigt? Måste vi inte ha förpliktande kyrkoordningar som gör det omöjligt att i demokratisk ordning rösta bort Kristus? Måste vi inte nu och då skilja rätt lära från falsk? Förvisso!

Men denna bevisning är som sagt inte det enda. Det finns också en annan bevisning. Och det är den som Paulus idag anbefaller och som jag söker aktualisera. Paulus säger; pröva hållbarheten i tron genom att leva tillsammans i Jesu anda. Pröva om Andens gemenskap med Kristus, d v s trosföreställningarnas Kristus, leder till generös gemenskap där alla verkar tillsammans utan att tänka på egna fördelar.

För mig står det ena i tjänst hos det andra. Min bibelgranskning handlar nämligen ytterst om om att försöka återuppliva den anda som fått evangelister och brevförfattare att skriva som de skrev och att tolka som de tolkade. Ett så bedrivet bibelarbete bidrar till att den trons Jesus som vi samlas kring framstår så tydligt som det någonsin går.

Tro bara inte att jag är ute efter att försköna trons liv. Jag är lutheran och har av Luther fått lära mig att det hör till det kristna livet att dagligen omvända sig till Kristus. Denna dagliga omvändelse gäller även trosgemenskaper. Även dessa behöver för sin funktion genomgå daglig restaurering. Detta desto hellre i en gemenskap med Kristus som förebild. Som bekant drog denne trashankar och udda människor till sig som ingen annan. Sånt folk var det inte lätt att tas med. Och det har inte blivit lättare med tiden.