Bibelstudium den 25 september 2013

Tar man ut sig möter man Gud för en sekund, sa någon på kulturradion här om morgonen. Hon på radion tänkte förmodligen på träningsnarkomaner, jag däremot på de vägar religiositeten tvingas ta när gamla huvudleder inte längre tycks framkomliga.

Huvudleden via bibeln är förvisso spärrad för de flesta. Även jag har problem med bibeln. För mig finns det bara en väg att komma till rätta med den heliga Skrift. Det är att försöka läsa och tillämpa bibeln som Jesus gjorde det. Om jag inte gör det fastnar jag i orimligheter.

Nu finns det undantag. I Gamla testamentets Predikare från 200-talet före Kristus sägs många sanna ord, men tonen är pessimistisk. Det mesta spelar på sikt ingen roll. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. (Pred 11:8) Så mitt i allt detta en oöverträffad bild av åldrandet, döden och Gud.

1Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge, 2då solen och ljuset slocknar och månen och stjärnorna, då regnet följs av nya moln. 3Det är den dag då husets väktare darrar och de starka männen sviktar, då malerskorna slutat mala – de är för få – då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren, 4då dörrarna mot gatan stängs till, då ljudet från kvarnen dämpas, stämman blir nn som en fågels och sångrösten mister sin klang, 5då man bävar för en backe och för fasorna på vägen, då mandelträdet lyser vitt, gräshoppan släpar sig fram och kaprisfrukten mist sin kraft, då människan går till sitt eviga hem och gråtarna väntar på gatan,  6ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; 7då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. (Pred 12:1-8)

Börjar du som läser detta bli gammal behöver du inga kommentarer. Du vet så väl att du börjar höra dåligt, att du inte längre ser lika bra, att rösten blivit tunn och att du har det svårt med uppförsbackarna. Men lägg märke till livssynen. Livsanden, dvs själen, jaget, förnimmelsen, anden, är något av Gud givet till varje enskild människa. När människan dör tar Gud tillbaka denna livsande.

Min livsande utplånas alltså inte, den finns hos Gud. När jag inom mig känner att det är så blir det inte mycket med idrottsfanatikerns: Tar man ut sig möter man Gud för en sekund. 

Bibelstudium Vivalla den 18 september 2013

Livet är en gåva, ingen rättighet. Jag förfogar inte över livet. Livet är något jag förvaltar, inte något jag äger.

Tänker du så får det konsekvenser. Det skulle inte förvåna mig om du får svårt att säga, ”skaffa barn”. Du talar hellre om att ”få barn”. Varken vänner, barn eller livskamrater skaffar du. Både det ena och det andra är du tacksam för att du fått. I den andra ändan inser du att livet inte bara är att få. Du tvingas ibland ge tillbaka det som du har kärt. I slutändan tas själva livet ifrån dig.

Få och ge tillbaka, till vem? Till Gud, eller vad man nu vill kalla det för oss obegripliga som både ger och tar tillbaka.

Men det eviga livet då? Finns det så är det en gåva, ingen rättighet, en gåva från den allsmäktige som bevarar det som en gång varit, men som nu ingenting är.

Ytterst är det jag hittills skrivit ett självvittnesbörd. Det är så här jag själv tänker, det är hit min tro har lett mig. Naturligtvis finns det mer att säga om denna tro som får mig att vara den jag är och sträcka mig mot det jag hoppas på.

Den som följt mina bibelstudier kan kanske undra varför jag tycks undvika att beröra Jesu underverk. Man behöver ju inte mer än slå upp i något av våra evangelier förrän ett sådant under återberättas. För att inte tala om hur det är i den kristna folktron där det går tretton under på dussinet. Detta av den enkla anledningen att återberättande av mirakler verkade trosstärkande. Som bekant har det för många blivit tvärtom i dag.

Den här veckan i kyrkoåret är följande underberättelse aktuell.

1Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. 13När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” 14Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” 15Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. 16De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” 17Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. Lukas evangelium 7:11-17

Det här undret tar jag personligen med tacksamhet till mig. Det leder åt rätt håll. Jesu medmänsklighet kommer i centrum och Gud får äran. Det stärker min tro på en Gud som både ger och tar tillbaka, och som i slutändan bevarar.

Bibelstudium i Vivalla den 11 september – 13

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.  (Psaltaren 123:1 f)

Rättvisa kräver man vanligtvis uppåt. Föräldrarna skall vara rättvisa, chefen skall vara rättvis, de som bestämmer skall vara rättvisa. Bakom ligger övertygelsen att det finns något som heter mänskliga rättigheter.

Högst däruppe gäller förstås varken rättvisa eller rättigheter. Jag menar däruppe där evolutionen (slumpen)  styr enligt ateisterna, Gud enligt dem som funderat sig fram till Guds existens. Här passar det bättre att tala om nåd. Jag menar nåden eller turen att bli en lyckosam människa och inte ett av offren för slumpens skördar, alternativt drabbad av en Gud vars ingripande tycks ske i blindo. I blindo eftersom de ”tanketroende” tänker sig att Gud handlar enligt naturens obönhörliga lagar.

Därför kan både ateister och ”tanketroende” åtminstone till nöds stämma in i psalmistens tal om nåd. Naturligtvis har de inget till övers för psalmistens förmänskligande av Gud. Gud kan för dem varken liknas vid ”herre” eller ”husmor”.

Detta förmänskligande har vi kristna däremot inget emot. Ändå är vi inte nöjda med psalmistens formuleringar. Vi skulle vilja ha ett tillägg i psalmen av förslagsvis följande lydelse: ”som barnet ser mot sin moders hand”. Med det tillägget skulle psalmistens vädjan lyda: Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, som barnet ser mot sin moders hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.

 För oss är det omöjligt att tänka oss att evolutionen/slumpen motsvarar Gud eller att Guds väsen kan fångas i bilden av en välvillig överhet. Trots att så mycket talar för Gud som en blint agerande allmakt, tror vi på en ”nära” Gud, en Gud så nära som en moder sitt barn. Varför? Därför att vi tror på Jesus.

Jesustron har den egenskapen att den färgar av sig på vår Gudsbild liksom på vår läsning av bibeln. Vi läser bibeln med ”Jesusglasögonen” på. Och med ”Jesusglasögonen” på kan vi likna Guds omsorg med en moders omsorg om sitt barn. Detta inte av rationella skäl, lika litet som det är rationellt grundat att en mor värnar om sitt barn.

Som jag ser det är det en ”onöda” för oss kristna att argumentera för Gud och hans existens. Däremot skall vi med alla medel försöka närma oss Jesus. Utan honom spelar det mindre roll om vi tror eller inte. Slumpen eller Gud, det kan kvitta.

Bibelstudium Vivalla den 4 september 13

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Paulus brev till Filipperna kap 2:1-5)

Eniga i tanke och sinnelag skall vi kristna alltså vara. Jag skulle vilja vända på det och ta sinnelaget först. Om vi känner för samma saker är det också troligt att vi tänker likartat. Tankarna är avhängiga av känslan, inte tvärtom. Åtminstone är det så till vardags.

Kristen tro är i hög grad kopplad till sinnelaget. En kristen förutsätts nämligen vara påverkad av Kristi sinnelag, i bästa fall genomsyrad av Jesu sätt att känna och reagera. Jesu tankar däremot är det svårare att tillgodogöra sig. Glöm inte att Jesus hade en i långa stycken annan verklighetsuppfattning än vi och en annan världsbild. Vad vi kan ta till oss av Jesu tankar har i huvudsak samband med hans känsloliv. Vi kan som Jesus bli uppfyllda av kärlek till Gud och genomsyrade av omsorg om våra medmänniskor. Därigenom styrs vi, för att ta det enkelt, till att tänka in Gud i vår världsbild liksom till att tänka så att det gynnar fler än oss själva.

Genom att tänka i den här riktningen uppmuntrar jag mig själv när jag märker hur svårt det är att som präst bli förstådd. Det är som om jag levde i en främmande värld, en värld där gudstron trängts undan och ersatts av upphöjda, mer eller mindre välmotiverade ”sanningar”. Trots allt skall det alltså gå att skapa en brygga mellan mig och de andra. Den bryggan är Jesu sinnelag.

Den kristna församlingens huvuduppgift blir mot den bakgrunden att leva ut Jesu sinnelag. Detta är grunden till kristendomens återkomst. Att börja med lärosatser och påstådda sanningar om ett evigt liv och en himmelsk verklighet är förfelat. Sinnelaget först och lärosatserna sen, måste vara regeln i vår tid.