Bibelstudium Vivalla den 28 aug 13

14Himlen, himlarnas himmel, tillhör ju Herren, din Gud, liksom jorden och allt vad den rymmer. 15Ändå var det bara dina fäder Herren fäste sig vid och fattade kärlek till. Han har gjort er, deras efterkommande, till sina utvalda bland alla folk, och det är ni än i dag. 16Skär därför bort era hjärtans förhud och sluta upp att vara så styvnackade. 17Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, 18som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. 19Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. ( 5 Mos 10:14-19. Ur Mose förkunnelse till Israels folk i slutet av ökenvandringen)

Orden ovan är lagda i Mose mun. I själva verket speglar texten hur en viss grupp fromma  israeliter (åtskilliga hundra år efter Mose, men långt innan Jesus) såg på livets väsentligheter. Budskapet är enkelt: Gud är stor, det utvalda folket älskat och utvalt och det gäller att ta väl vara på faderlösa, änkor och invandrare. Förmodligen hade så inte varit fallet.

Så tänkte man sig att Mose tyckte och det gjorde han kanske också. Säkert är att här speglas grundläggande föreställningar hos ett antal människor under en viss epok i gammaltestamentlig tid. Dessa föreställningar fungerade, med mitt sätt att uttrycka mig, som en ”underliggande text”, förkortat ”undertext” verksam i allt vad dessa människor tänkte och gjorde.

Att jag inte är helt säker på att dessa israeliter på pricken fångade Mose sätt att tänka har sina skäl. Grundläggande föreställningar dvs ”undertexter” förskjuts nämligen ständigt. Samtida influenser påverkar dem obönhörligt. Detta vilket vi vill eller inte och inte enbart i ”religiösa” sammanhang utan i alla. Alla människor är nämligen bärare av ”undertexter” som påverkar tänkande och handlande.

Hur är det då i kristet sammanhang? Har det idag skett några förskjutningar i synen på ”det utvalda folket”, på ”faderlösa, änkor och invandrare”. En del faktiskt. Vår ”undertext” har förhoppningsvis hämtat näring från traditionen om Jesus. Med honom kom en förnyad syn på utvaldhet. Utvald var för Jesus främst att vara utvald till tjänst. Nog var även för Jesus Israel ett utvalt folk. Men när ”de utvalda” inte förstod sin uppgift kunde Gud göra ”utvalda” av stenar, påstod han.

I förlängningen av detta har i kristna kretsar tanken på Israels speciella utvaldhet bleknat om än inte förnekats. ”Utvaldheten till tjänst” däremot blivit allt tydligare. Åtminstone har det blivit så i den kristna tolkningstradition jag står. Däremot har inget skett i synen på ”faderlösa, änkor och invandrare”. Vi tycker precis som dem som ovan lade ord i Mose mun. Kanske har förresten en viss förskjutning kunnat skönjas. Invandrare blir mer medsyskon än folk från främmande land.

( Att fundera över.  Med ”undertexter” menas underliggande grundläggande föreställningar som påverkar sättet att leva och vara. Dessa ”undertexter” förskjuts ständigt beroende på omständigheter i tiden. Detta gäller i såväl religiösa som andra sammanhang. Kan man tänka så?)

Bibelstudium Vivalla den 21 augusti 13

20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Paulus brev till romarna kap 8:20 f)

 Aposteln Paulus hade aldrig sett Jesus. Sin bild av honom hade han fått genom vittnesbörd, egen upplevelse och reflexion. Resultatet blev den ”trons Jesus” som i hög grad har präglat vår bild av frälsaren. Det är framför allt Paulus som sett till att denne ”trons Jesus” så helt kommit att prägla kristen tro och verklighetsuppfattning. Där Paulus tillåts råda tränger Jesustron in i i minsta skrymsle. Gud ses samman med Jesus, Guds lag likaså, och inte minst synen på värld och medmänniska. Vad hade kristen tro varit utan Paulus? En variant på judendomen, tänker jag mig.

Nu kan man naturligtvis underminera Paulus, säga att han hatade kvinnor eller något liknande. Vidare bortse från att han var en man av kött och blod och i långa stycken en jude av sin tid. Eller vanligare, inte bry sig om hans alldeles speciella Jesusförståelse. Problemet är att man då missar själva poängen med den kristna tron. Poängen som är att låta Jesus i all sin mänsklighet och all sin gudomlighet prägla all livsförståelse.

I dag får vi ett exempel på vart det leder när denna Jesustro tillåts dominera tankarna. Utan den hade det låtit annorlunda. Då hade vi på tidens vis fått höra om den kommande Messias, han som inom en snar framtid skulle upprätta en fallen mänsklighet. Då hade vi fått veta om gudsvälde med centrum i Jerusalem och dess tempel. Då hade det blivit tal om heligt krig och de trognas seger i Guds kraft.

Nu blev det istället Jesusinfluerat tal. Upplevelsen av Jesus hade gjort att Paulus såg på ett liv utan Jesusanda som tomt, närmast meningslöst. Han talar om ”tomhetens välde” och ”slaveri” Annorlunda kunde det bli först med Jesus i människornas hjärtan och sinnen. Då om någonsin kunde människan befrias från sin inkrökthet i sig själv. Paulus upplevelse av Jesu kors gjorde att han vågade tro t o m på ”Guds barns förhärligande”.

Med sin Jesustro inombords vågade han t o m tangera obehagliga sanningar. ”Tomhetens välde” berodde inte på att människorna ville ha det så utan på grund av honom som vållade det. En högre storhet låg alltså bakom. Varför inte Gud? Paulus ger inte klart besked, kan det förmodligen inte.

För egen del vill jag inte ha svar på alla frågor. Det duger så bra att läsa verkligheten med Jesusglasögonen  på. Att jag kan göra det, tackar jag Gud för. Men jag ägnar också aposteln Paulus en tacksamhetens tanke.

Bibelstudium Vivalla den 14 augusti 13

 1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till romarna kapitel 8 vers 1 f.)

Endera tillhör jag Jesus. Då står jag i Jesu sammanhang, Jesu verklighet har blivit en del av min egen. Håg och sinne är uppfyllt av honom. Alternativet är att vara bunden av ”syndens och dödens lag”. Den bundenheten förutsätter att mitt liv regleras av lagar och tvångsåtgärder. Livet i tron på Kristus däremot, förutsätter nog lagar, men inga poliser och inga domstolar. Lagarna får karaktären av upplysningar och anvisningar. När jag vill åt rätt håll, behöver ingen tvinga mig till det.

Så tolkar jag Paulus i Romarbrevets åttonde kapitel.

I kapitel sju däremot är det annat ljud i skällan.  Jag är av ”köttslig natur” bekänner samma apostel. ”Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. (Rom 7:14 f)

Frågan är hur denna motsägelse skall förstås. Är det så att Paulus i kapitel sju vittnar om sig själv före omvändelsen och i kapitel åtta efter. Eller förhåller det sig så att människan ständigt är ett både och. Uppfylld av Kristus är hon si, när hon återfaller i vanligheten, så. Detta gällde även Paulus och det insåg han.

Kyrkornas optimister lever i åttan, pessimisterna i sjuan, brukar man säga. Det lär t o m vara så att man i väckelsens kretsar i slutet av 1800-talet ställde frågan till varandra: Lever du i sjuan eller åttan?

Själv har jag på senare tid börjat luta åt att Paulus nog tänkte sig att hans omvändelse var så omvälvande att allt förvandlades för honom. Livet i Kristus gjorde att allt blev nytt. Han fick ett nytt perspektiv på tillvaron och med det nytt sinne och ny håg. Han behövde inte längre ”syndens och dödens lag” för att komma rätt. En vink, ett påpekande räckte.

För egen del har jag erfarenhet av hur passionerat engagemang i grund kan förvandla. Passionen får mig att tänka och tycka på ett förnyat sätt. Och vad är kristendom annat än en kristuspassion?!

Å andra sidan tillhör inte jag dem som varaktigt skulle klara mig utan klart regelsystem och bindande lagar. Så väl känner jag mig själv att jag inser att jag endera dagen skulle börja gynna mig själv på andras bekostnad.

Bibelstudium Vivalla den 7 aug 13

5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (ev enligt Johannes kap 15 versarna 5 f)

E, en vän till min son Martin, har höjt blicken. Detta har lett honom till tankar typ: Liv är mer än det synes vara, sanningen större än det vi kan se och förstå, slumpen inte livsförståelsens sista ord. För E har den höjda blicken dessutom medfört att han närmat sig bibeln, kristen livsförståelse och kyrka. Vilken kyrka i Örebro skall jag välja? frågade han härförleden. Immanuel, svarade jag. Jag tror nämligen att han behöver jämnåriga att överlägga med när han skall pröva sin nya livsväg. Och jämnåriga till E finns det gott om i just Immanuelskyrkan och dessutom så mycket av ”Kristussinne” att det kunde verka befruktande på E:s andliga utveckling.

Detta mitt vittnesbörd från levande livet visar att jag är överens med aposteln och evangelisten Johannes när han låter Jesus Kristus i sitt avskedstal tala om sig själv som vinstocken och hans lärjungar som grenarna. Kristen tro är nämligen ”relationell”. Att vara kristen är för mig förnimmelsen att höra samman med just Kristus och att känna att den relationen är livsnödvändig. För mig är det naturligt att med Johannes i dag säga att ett liv utan Kristus är att likna vid en gren som skurits bort från vinstocken och därefter kastas bort eller bränns upp. Jag tror nämligen, för att fortsätta min självbekännelse, att Jesus Kristus har något avgörande att tillföra, och att detta har med att han höjde blicken att göra. Han höjde blicken och såg samman vardag och evighet på ett sätt som ingen annan gjort förut. Detta gjorde honom oöverträffat skarpsynt i nuanalysen. Jesus såg människor som andra inte uppmärksammade. Framför allt såg han, som ingen annan, Gud verksam i och engagerad för det mänskligt mångahanda. Det han såg var så viktigt och så svårt att förmedla att hans försök kostade honom livet.

Därmed kvalificerade han det mänskliga och upphöjde det gudomliga. Människor med ”Kristussinne” är därför märkligt okänsliga för kosmetiska trender i tiden men närmast överkänsliga mot sånt som berövar livet sin helighet. För detta är de beredda att offra livet.

E, min son Martins vän, har höjt blicken. Det har gett honom chansen att relatera sig till honom som för mig har avslöjat sig som Guds son genom sitt sätt att höja blicken. Så ser jag det.