(Se även ”Med mina glasögon 5, 22 20 Tål inte att stelna.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2020

16 Stora härar räddar inte kungen,  stor styrka hjälper inte kämpen, 17 stridshästar säkrar inte segern,  de räddar ingen med all sin kraft.18 Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, 19 han räddar dem från döden  och håller dem vid liv i hungertid. (Psaltaren 33 v 16 -19)

Lägg särskilt märke till att varje vers ovan består av två versrader. De två versraderna hör intimt samman. Den första påstår, den andra upprepar vad den första redan sagt men i andra ord. I det här fallet förtydligar och fördjupar den andra versraden den först radens påstående. Parallellismus membrorum kallas företeelsen och den är mer än vanlig i Psaltaren psalmer och för den delen i gammaltestamentliga poetiska texter över huvud taget.

Jag har fastnat för den andra versradens fördjupningar. Härar står för styrka (v 16b), stridshästar för kraft (v 17b), att frukta Herren står för att hoppas på hans nåd (18b) och räddning från döden för att få behålla livet när hungersnöd råder. (19b)

Vad det här textavsnittet i Psalm 33 beträffar skall man alltså inte fastna i den första versraden utan i den fördjupande andra. Där finner man psalmistens budskap, där fångar man det väsentliga.

Det duger med andra ord inte att låta sig bindas av det yttre förrän man funnit det bärande inre. Kungens härar och hans stridshästar är nog bra att ha, men det är den bakomliggande styrkan som är det avgörande. Frukta Gud skall man förvisso göra men detta är ingenting värt om man inte bakom gudsfruktan finner en nådig Gud. Evigt liv skall man som kristen tro på, men viktigare här och nu är att tro på och ställa sig bakom honom som håller vid liv när hungersnöd  råder.

Det som kännetecknar fanatiker är att hon fastnar i den första halvversen och inte ser den andra. Hon ser det yttre och av detta yttre blir själva saken. Sådana fanatiker finns det många av och då inte minst i religiösa sammanhang. För oss som till vardags försöker praktisera vår kristna tro tillhör självprövning på den här punkten den andliga hygienen.

Alltså med koppling till psaltarpsalmen ovan; den första versraden kan vara nog så sann men den andra sannare. Den bakomliggande meningen måste före allt annat eftersökas.

I år är det 75 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut. Jag minns väl den soliga majdag när grannfrun öppnade fönstret och ropade till oss småpojkar att kriget var slut.

Kapitulationen innebar en katastrof för den nazistiskt anstrukna lutherska kyrkan i Tyskland. Denna hade varken brytt sig om den första eller den andra halvversen. Allt uppslukades av Hitlers nationalsocialism. Men den minoritet som hade trotsat Hitler, den s k bekännelsekyrkan, fick det också svårt. Varför? Ironiskt nog därför att de i sitt motstånd mot Hitler lärt sig att hårdnackat säga nej till allt som innebar förnekande av den kristna bekännelsen. Med detta fanatiska nej i bakhuvudet gick de in i efterkrigstiden. Alla ifrågasättanden av den kristna bekännelsen vände de, trogna sin övertygelse, fortfarande ryggen. Detta resulterade i praktiken till att det yttre kom att bli viktigare än det inre, den första halvversen viktigare än den andra. Bekännelsekyrkans anhängare blev av den anledningen närmast obrukbara  när efterkrigstidens tyska kyrka skulle byggas upp.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 21 20 Ta vara på Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2020

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Ev enl Matteus kap 6:9-15)

Det är ett överraskande innehåll i mönsterbönen ”Vår Fader” som Jesus lämnade över till sina lärjungar och därmed också oss. Istället för att få oss att  göra som vi brukar, be Gud om hjälp, lär oss Jesus att mana på den Högste. Vi får lära oss att i vår bön mana på Gud vår Fader, i en värld som inte blivit vad den skulle vara.

Viktigast av allt; Guds namn skulle hållas högt i den värld som Gud skapat. Men så blev det inte. Därför ber vi att Gud skall låta det bli till verklighet att Guds namn upphöjs och hålls heligt.

Av det förväntade gudsriket blev till synes ingenting. Därför manar vi på Gud att förverkliga det han en gång lovat, dessutom att Gud i allt skulle låta sin vilja ske. Det hela fullföljs i bönen om att Gud skall uppfylla sitt löfte att förlåta oss våra synder.

Men mana på Gud, är inte detta vanvördnad, nästan hädelse? Inte om maningarna sker på befallning av honom som stod Gud närmare än någon annan. I Jesu mun och med Jesus som förmedlare  blir dessa  vädjanden närmast trosviss tillbedjan. Det som vi ber om har visserligen inte skett, men det kommer att ske, lika visst som att Gud är Herre över himmel och jord. Guds löften skall uppfyllas så sant som att Gud är Gud.

Men vi då, vi som kallas kristna och lever under Guds speciella beskydd. Vad krävs av oss? Är vår uppgift uppfylld i och med att vi trosvisst manar på Gud? Skall inte också vi göra något. Svaret lyder, vi skall förlåta.

Men det är en märklig förlåtelse vi är förpliktade till. Inte ens den får ske i egen kraft. Den förlåtelse det handlar om utgår inte från oss själva, utan från Gud. Att förlåta blir att ha tagit vara på Guds förlåtelse för att  sedan låta den gå vidare genom oss. Det motto som den kristne skall följa blir mot den bakgrunden ”ta emot och ta vara på”. Kraften att förlåta är nämligen inte vår, den är Guds.

I detta märkliga scenario där allt beror av Gud och vilar i Gud,  var finns då den kristnes, d v s ditt och mitt ansvar? Svaret lyder; i att leva i och av det vi fått. Att med vett och vilja bryta mot detta  är att synda på nåden och detta med de mest förskräckande följder. Eller som Jesus säger: ”Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser”. Detta är ord och inga visor med sikte på dig och mig som vill vara Jesu lärjungar.

Hur det däremot blir för alla dem som varken sett någon Gud eller hört vad denne Gud har att säga vet jag inte. Bara Gud vet.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 20 20 Gör inte bibeln frommare än den är!)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2020

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. ¹⁰Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. ¹¹Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. ¹²Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. ¹³Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. (Evangelium enl Johannes kap 17 v 9-13)

      Det är kinkigt med bibelläsning. Tyvärr är det många som inte förstår det. Resultatet blir att man läser ut sånt som inte är menat. Särskilt kinkigt när texterna är hämtade från Johannesevangeliet. Detta evangelium är nämligen dubbelbottnat. Sanningarna där uttalas mot bakgrund av kristna som kämpar för sin tro mot en fientlig omgivning.

Därför räcker det inte med att observera att texten ovan berättar om hur Jesus ber för sina lärjungar inför sin bortgång. Orden ovan  är samtidigt riktade till Johanneskristna som lever under yttre hot. Inräknade är t o m du och jag när våra grundvalar vacklar.

Dessa hot är vad jag förstår den kristna trons livsluft. Först inför hotet om att allting skall gå om intet visar den kristna tron sitt sanna väsen. Att däremot i tider av framgång luta sig mot bibelordets sanning och den kristna trons överlägsenhet är ingen god utgångspunkt för en kristen församling. Tvärtom!  Först när den kristna församlingen är hotad till livet visar sig hennes kvalitéer.

Det var alltså goda tider för lärjungarna när dödshotet vilade över deras mästare och allt hotade rasa samman, goda tider för johanneslärjungarna och goda tider för oss när vi andligen är översköljda av sånt i vår omgivning som hotar vår existens som kristna.

Just i dödshotens tid är det som vore vi de enda. Det är inte de gudsfrånvända som har Gud vid sin sida, inte de välmående, ohotade och gudsfrånvända. Jesus är med oss men inte med de andra. Det vilar en gudomlig gloria inte bara över oss utan också omkring oss. Den gudsfrånvända världen har ingen makt över oss, inget ont kan drabba oss.

Jag upprepar; när dödshoten vilar över kristenheten finns det inget så tryggat som en kristen församling, inget så tryggat som en kristen människa. Det är vi som är beskyddade, inga andra.

Detta är dock enbart den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om oss kristna när det går oss väl. När vi tjänar mer, bor bättre, mår bättre, förstår bättre och har en sundare livsstil än omgivningen. Finns det då ett vi kontra ett dom? Finns det då en gyllene gloria som vilar över oss och inga andra? Förvisso inte!

I välgångstider är tvärtom alla skiljelinjer sprängda. Total solidaritet utåt gäller. T o m onda människor är vi skyldiga kärlek. Nu finns inget så gränslöst som den kristna församlingen.

I detta välsignade läge, i triumfens tider, är det ”synd” att sätta upp gränser mellan oss och andra.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron i naturvetenskapen)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2020

Ett nytt bud

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.« (Evangelium enl Johannes kap 13 v 31-35)

Allt är färgat, även bibeltexter, färgat utifrån författare och syfte. Att lyfta ut bibeln och tro att den som helig text är ett undantag leder bara fel. De bibliska färgningarna skall man istället ta till sig och om möjligt göra något av.

Johannesevangeliet är färgat av sin kontakt med det himmelska. Språket är påverkat. Genom sin höga stilnivå för den oss upp i högre sfärer. Det är ett språk som hjälper oss att se härlighet mitt i grå vardag. Se att i vandringspredikanten Jesus skåda Guds härlighet. I förlängningen får vi kristna också hjälp att upptäcka Guds härlighet där andra ser helt andra ting.

I texten ovan framställs Jesus som förhärligad. Gud är förhärligad i honom och han i Gud. Samtidigt som Jesus är förhärligad skall han också bli det, låter oss evangelisten veta. Han både är och skall bli.

Frågan är när och i vilket sammanhang detta förhärligande sker. I texten ovan är det ingen tvekan. Förhärligad blir Jesus  när han blir förrådd av en av de sina, Judas. Förhärligandet förbinds med förräderi. Den förhärligade är den förrådde.

Går vi ett steg längre och ser vad förräderiet ledde till kommer vi till korset. Evangelisten Johannes hjälper oss att se Jesu kors som ett förhärligande. Hans färgade evangelium är färgat för att visa oss detta, att Jesu kors var hans förhärligande.

Därmed har vi hamnat i den kristna trons själva centrum, korset som den kristna trons själva nyckel, korset som förhärligande.

Att vara kristen är att vara utvald. Detta sägs sällan men är icke desto mindre sant. Hela Nya testamentet predikar detta. Frågan är vad denna utväljelse innebär. Svaret lyder entydigt att se Jesu härlighet i hans korslidande.

Men inte bara där. Denna härlighet visar sig inte främst i övertygande bevisning, inte i livets förunderlighet, inte i överväldigande känslor av Guds närhet. Den uppenbarar sig tydligast i förlusten.

När jag ser på mitt eget liv utifrån mina förluster blir bilden blandad. Vissa av mina förluster har varit förödande för mitt inre. Bitterhet har har tärt både på mitt inre och mitt yttre. Men vissa av mina stora förluster i livet har hjälpt mig att se att mitt liv står i ett större sammanhang. Andra förluster har i ett längre perspektiv visat sig vara vinster. Detta som ett personligt vittnesbörd.

För övrigt har den kristna tron i dag ingen framtid om den inte lär sig att se förhärligandet  i förlusten. Den är vår framtidsväg.