(Se även ”Med mina glasögon 2”, 26 17 Mahayana och hinayana)

Bibelstudium i Vivalla den 28 juni 2017

  Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken. Han ropar inte, han höjer inte rösten, hans stämma hörs inte på gatorna. Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten. Han skall inte tyna bort eller knäckas, innan han fört rätten till seger på jorden. Fjärran länder väntar på hans undervisning. (Jesaja kap 42 versarna 1-4)

      Först om Jesajaboken. Den är treledad. Först de trettionio första kapitlen som är profetior från 700-talet före Kristus, sen kapitlen fyrtio till och med femtiofem som tillkommit under katastrofen på femhundratalet, den babyloniska fångenskapen. Därefter resten i boken vars bakgrund är förhållandena när israels folk fått återvända efter fångenskapen. Fråga mig inte efter förbindelsen mellan del ett och två. Jag förutsätter att det är en i raden av Jesajalärjungar som ligger bakom del två.

Så till saken, den fullbordade katastrofen då Israel till synes fullständigt slogs sönder och de ledande kretsarna i landet deporterades till Babylon. Guds utvalda folk hade slutgiltigt gått om intet. Så tycktes det.

Just då trädde profeten upp och förkunnade nystart. Det knäckta Israel kallades Guds tjänare, med kraft att med ”barmhärtigheten som vapen förkunna rätten för folken”. ”Med barmhärtigheten som vapen”, hur då? ”Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte”, står det. Barmhärtighet och rätt hör alltså samman. Med barmhärtighet skall segern vinnas.

Hur blev det med det? Folket fick vända tillbaka och Israel rekonstruerades, de religiösa traditionerna samordnades och befästes, i övrigt blev det som det var innan kraschen. Den religiösa förnyelsen uteblev. Barmhärtigheten blev inte den rätt som utlovat var.

Guds tjänare då, försvann denne i och med att förnyelsen uteblev. Nej, säger vi kristna, han träder på nytt upp, nu i Jesu gestalt. Tydligare än någonsin framträder denne Jesus som Guds utvalde tjänare i just katastrofen, korsets katastrof. Korset blev själva utgångspunkten för den barmhärtighetens förnyelse som är den kristna trons egentliga kännetecken.

Nu då, vem står för den ”barmhärtiga rättens” seger idag? Vem är Guds utvalde tjänare idag, när kristen tro är raserad, kristen livshållning i det närmaste okänd och vi kristna får möda oss när vi t o m för oss själva skall definiera vad kristen tro är?

I det läget är det du och jag som är Guds utvalda tjänare. Vi som mitt i åsikts- och idealflödet inte släpper taget utan envist fortsätter att borra oss in i den kristna trons väsentligheter. Vi är Herrens utvalda tjänare som skall göra det som tycks omöjligt; med barmhärtigheten som vapen skall vi genom vårt sätt att leva förkunna rätten för folken.

Åtminstone ser jag mig själv på det sättet. Jag är Guds utvalde tjänare. Detta inte på grund av förtjänster, inte heller på grund av synbara framtidsutsikter. Kristen tro är ju i praktiken utraderad i min närhet. Jag håller mig för att vara Guds utvalde tjänare enbart på grund av att jag envist håller fast vid min förbindelse med Kristus.

Mitt hopp står idag till katastrofen, trons förintande. Det var ju i katastrofen det började för Kristus. Aldrig var denne större än på korset. Mitt framtidshopp tydliggöres därför för mig själv i ständigt förnyade försök att komma korsets hemlighet på spåren. I den hemligheten ligger ”barmhärtighetens rätt” förborgad.

Därför läser jag bibeln flitigare än Nerikes Allehanda och lyssnar mer på evangeliernas budskap än på tidens klokhet. Aldrig får en dag förrinna utan meditation över detta kors.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 25 17 Att stöka till i koordinaterna)

Bibelstudium i Vivalla den 21 juni 2017

Jag (dvs Johannes döparen) döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig (dvs Jesus) är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.   Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” (Evangelium enl Matteus kap 3 v 11 f)

För mig är kristen tro inte i första hand en lära utan något i nuet levande, ett aktuellt tilltal som jag har att förhålla mig till. På motsvarande sätt förhöll det sig när det begav sig. Bibeltexterna i Nya testamentet skall mot den bakgrunden läsas som uttryck för ett fortlöpande gudomligt tilltal.

Naturligtvis har det sin poäng att foga samman det som sägs i bibeln och forma det till en systematisk enhet. Detta under förutsättning att Jesus får fungera som tolkningsnyckel. På den vägen skapar vi en kristen lära och den kan vara nog så behövlig. Men det är inte läran vi lever av utan budskapet, det gudomliga tilltalet.

I dag är det Johannes döparen som vittnar om vad Gud sagt honom; att Messias skulle komma och att denne Messias skulle drabba mänskligheten med helig ande och eld. Helig ande, det betyder gudomlig upplysning, eld det betyder rening. Sen skulle den gudomliga tidsåldern inträda.

Men det skedde inte som det uppenbarats för Johannes döparen. Jesus blev inte den Messias som han förväntat sig. Kastad i fängelse började Johannes tvivla på att Jesus var den som skulle komma. Om det kan vi läsa i Matteus 11.

Men jag tvivlar inte. Förvisso blev det inte som Johannes döparen tänkt sig det. Den helige Ande och den gudomliga elden tog sig andra uttryck än de förväntade. F a visade sig Jesus vara en Messias av annat slag än Johannes föreställt sig det. Om det upplyser med all tydlighet Nya testamentets fortsättning.

Det dop i helig ande och eld som Johannes vittnar om innebar dessutom inte den omedelbara inledningen till Gudsrikets snara kommande. Gudsriket har ju ännu inte kommit i sin fulla kraft. Men nog är det ändå sant med den Helige ande och den åtföljande elden. Och nog är det sant att Gudsriket skall komma.

När elden och anden drabbar mig innebär det smärtsam förnyelse. Och det märkliga är att ju oftare jag drabbas desto längre kommer jag på den andliga förnyelsens väg.

På gudsrikets kommande har jag ingen anledning att tvivla. En spontan kärleksyttring från ett av mina barnbarn är redan den en försmak av den fullhet som Gudsriket innebär.

Förvisso är det sant att Jesus/Messias döper i Helig Ande och eld. Han inte bara drabbar oss som textorden kan fresta oss att tro. Med Paulus har jag lärt mig att i dopet innesluta allt kristenliv, det betyder Anden, elden och Gudsriket, allt i ett. Döpt till Kristus är jag mot den bakgrunden innehavare av denna kristenlivets hela fullhet. Mitt liv som kristen innebär att ta vara på detta och utifrån vad som omgivningen behöver leva ut den kristna tro som jag är bärare av. Detta kan vi inte bara erfara och vittna om utan också läsa om. Detta tydligast i Paulus brev till romarna, f a det sjätte kapitlet.

Men läran då? Vad har den för funktion? Att vara riktmärke på den kristna livsvandringen. Verkligheten själv får vi del av i livet, inte i läranp.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 27 17 Krig, folkvandring, begränsning av invandringen)

Bibelstudium i Vivalla den 14 juni 2017

De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt dem att gå.   När de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.   Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden.   Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn  och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Evangelium enligt Matteus kapitel 28 versarna 16-20)

För mig står det klart att evangelierna är uppbyggda av en rad berättelsetraditioner. I det här fallet om vad som hände när Jesus slutgiltigt lämnade sina lärjungar efter uppståndelsen för att gå till sin himmelske Fader. Läser man parallellerna till texten ovan märker man att traditionerna väsentligen skiljer sig från varandra. Inte undra på eftersom respektive text är beroende av sin egen berättelsetradition

Glöm alltså att vi har att göra med en exakt återgivning av vad som egentligen skedde, när Jesus sände ut sina lärjungar efter uppståndelsen. Med fanns varken filmkamera eller stenografiblock.

För mig och för många med mig tillhör texten ovan en relativt sen berättelsetradition. Den kristna tron har börjat sätta sig. Minnena från tiden med Jesus har mognat. Nu återger man inte enbart det yttre förloppet, man tolkar också och sätter in i sammanhang. Nu var lärjungarna inte förvirrade längre, inte brydda över att utvecklingen inte gick som de förväntat sig. Så sakta började man förstå.

Förstå att Jesus inte var en bland många, inte en profet bland andra profeter. Han var den ende. Förenad med Gud hade han, när alla dimmor upplystes av sanningens klarhet, all makt i himmel och på jord.

Nu stod det också klart att Jesus inte enbart var det utvalda folkets frälsare utan allas. Löftesfolket var fortfarande löftesfolk men dess uppgift var inte att dominera utan att ge sin utvaldhet vidare till nya människor. Jesu lärjungar, som förvisso var judar, skulle gå ut och göra alla folk till lärjungar men märk väl, lärjungar på lika villkor. Här gavs inte plats för vare sig första- eller andraklassens kristna.

Dessutom började de som nedtecknat textorden ovan se sambandet mellan Gud och Jesus och mellan dessa två och den Helige Ande,som efter Jesu död och uppståndelse verkade livgivande på de första kristna. Det låter på textorden som om redan en treenighetslära var utformad. Men så var det inte. Treenighetsläran kom först senare. Den är en skapelse av de första generationernas kristna, men föreligger inte i bibeln.

Tack och lov säger jag eftersom en fixerad treenighetslära lagd på bibeltexterna inklusive bibeltolkningen gör att texternas egentliga budskap ofta skymmes.

Slutligen om dopet. Det skulle inte ske i Jesu namn, som Apostlagärningarna 2:38 föreskriver, utan i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Så blev det också fortsättningsvis. De stora kyrkogrenarna döper i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. De föreskriver också att så måste ske för att dopet skall vara giltigt. Men så kan det ju inte vara tycker jag. Dop i Jesu namn må väl duga lika bra.

Men tack och lov för Matteus 28 och särskilt dess avslutning, den text som jag här lägger ut. Här har det stadgat sig och Jesus fått den plats som är honom värdig. Och kyrkan håller på att få den grund den i fortsättningen skall stå på.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 23 17 ”Materialiserad nåd”)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juni 2017

Alla sätter sitt hopp till dig (Gud) du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psalm 104 v 27-30 i Psaltaren)

Naturen är den gemensamma grunden för allt levande. Den är livet, samtidigt ger den detta liv vidare. Och tvärtom; dess död innebär allt levandes död.

Naturen både ger och tar. Givaren kan vi kalla den liksom tagaren. Ingen kan förneka dess existens eller blunda för att en natur i olag innebär alltings död.

Detta är ”Basic” för troende såväl som för ateister. Tiderna igenom har människorna insett denna grundläggande sanning. Psalmen ovan där givaren heter Gud är en av många vittnen.

Mycket vore vunnet om vi erinrade oss denna gemensamma, i erfarenheten förankrade sanning. Det skulle påverka gränssättningarna mellan människor med olika övertygelser. F a skulle det bredda samtalen mellan troende och dem som förnekar Guds existens.

Men här skall det i fortsättningen handla om annat än om samtal mellan troende och ateister. Här skall vi som kallar oss troende utifrån psalmens ord erinra oss det för vår tro speciella.

För det första att vi med psalmisten kallar givaren Gud. Det betyder en personlig Gud. För oss räcker det inte att tala om Naturen som Givaren, om Naturen som vår Gud. I och med det har vi tagit ett trossprång. Ett trossprång som blir desto våghalsigare som vi förbinder Gud med Jesus. Gud är som Jesus så lyder ju vår trosbekännelse.

Varför detta trossprång som för så många komplikationer med sig? Varenda gång vi erfar ond bråd död ställs ju vår tro på ett oöverstigligt prov. Hur kunde Gud tillåta? Ändå envisas vi med att bekänna oss till en personlig Gud, en Gud som är förbunden med Jesus.

Jag kan bara svara för egen del. Därför att tron på en personlig Gud för mig bär som livshållning. Den är nämligen oupplösligen förbunden med en absolut förpliktelse till det etiskt fullvärdiga. Framför allt förutsätter den att Gud är rättfärdig och samtidigt kärleken personifierad. Hur detta går ihop vet jag visserligen inte. Men jag ser att denna trons paradox till fullo gick i uppfyllelse i allt vad Jesus sade och gjorde. Mot den bakgrunden tar jag utan att huka ”smällarna” från alla dem som hävdar att min tro saknar konsekvens. Konsekvens saknas nämligen.

Det andra som psaltartexten ovan lär mig handlar om Anden. Här beskrivs den som själva livet, som människans och även djurens andedräkt eller som växtlighetens inneboende livskraft. Anden blir i psalmen samtidigt som den är obegriplig det naturligaste av det naturliga, livets själva förutsättning.

Mot den bakgrunden måste bibelns alla beskrivningar av Anden och dess verkningar ställas. Glömmer man att Anden i grunden är betingelsen för själva livet har man missat det väsentliga. Med andra ord, Andens gåvor i kristlig mening, befrämjar själva livet, ja är grunden för livet. Så sedd kan inga kristliga andeläror spåra ur i hokus pokus och inbillning. Detta är annars fara värt. Åtminstone är det min erfarenhet.