Bibelstudium i Vivalla den 28 juli 2021

Sanningens ande eller villfarelsens

4¹Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. ²Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, ³men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud.(1 Johannesbrevet kap 4:1-3)

Tänk er ett litet antal judar som i en religiöst och politiskt turbulent tid dragits till dem som samlades i Jesu namn och i Jesu namn tillbad Israels Gud. I denna gemenskap upplevde dessa judar den uppståndnes närhet  och såg sig i i fortsättningen som Guds utvalda. 

Var de träffades vet jag inte. Kanske var det i eller omkring Efesus i nuvarande Turkiet. Låt oss kalla dem Johanneskristna. Det är i bibelns johanneslitteratur vi idag återfinner dem.

 Tänk er vidare att det fanns andra judar men dessa andra var  bosatta i Palestina. För dem var Jesus ingen frälsare utan en villolärare. Också dessa  andra upplevde sig som Guds utvalda men inte på grund av Jesus utan på grund av att de tillhörde Guds utvalda folk. På inga villkor kunde dessa judar tänka sig att underordna sig andra herrar. Som Guds utvalda var de herrar över eget hus och visade det också. Så tydligt och så aggressivt hävdade de sin egen rätt att övermakten, det betyder Romarriket  krossade dem. Jerusalem förstördes av romarna år 70 e Kr.

Tänk er slutligen att det  lilla antal judar i Efesus som samlades i Jesu namn inte kunde hålla sams. Om det till allt annat också  rörde sig om personliga motsättningar vet jag inte. Däremot att motsättningarna var religiösa. Det fanns de i denna lilla grupp som trott sig ha kommit längre på trons väg. Exakt på vad sätt känner jag inte till. Bara att de hade lättat från tron på Jesus som människa. För dem var förmodligen Jesus ett himmelskt väsen rätt och slätt. De såg sig i den tron som mer andliga än de andra som de kanske betraktade som andrahandskristna.

Men de som höll fast vid, som det står i texten att ”Kristus kommit i mänsklig gestalt”, slog ifrån sig. Slog ifrån sig i sån vrede att de kallade dessa, låt oss kalla dem  ”överandliga”, Antikrister (Se 1 Joh 2). Dessa  förnekare kunde omöjligen komma från Gud.

Nog om detta. Nu hakar jag själv på. Inte så att jag i alla stycken kan kan jämföra mig med de kristna som framträder i Johanneslitteraturen. Jag vet dessutom för lite om dessa för att kunna yttra mig säkert. Men ett  vet jag och det är att jag helhjärtat tror på att Jesus i just mänsklig gestalt kommit från Gud. För mig har denna min tro inneburit att jag ständigt orienterar mig mot den Jesus som är omvittnad i evangelierna. Jag läser honom historiskt kritiskt, det betyder försöker komma åt honom bakom den förkunnelse som evangelierna ändå måste betraktas som. Mer än annat ägnar jag min trosövning åt att reflektera över korsets innebörd.

För mig är Gud problematisk. Jag kommer inte ifrån teodicéproblemet. Det problemet ruckar min tro på Guds kärlek. Räddningen är min tro på Jesus. För mig får denne i sitt jordiska framträdande representera Gud. I den jordiske Jesus ser jag den som Gud utsänt.

Också i de johanneskristnas situation känner jag igen mig. Dessa var i minoritet och det är också jag. Min tro på att Jesu gudomlighet träder fram ur hans sanna mänsklighet är idag ingen levande föreställning. De flesta kristna föredrar att förankra sin tro i Jesu underbara födelse och det  på ett sådant sätt att Gud och Jesus blir utbytbara storheter. De talar om Jesus men menar Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 28 21 Jesuiternas Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 21 juli 2021

Jag vet inte hur många politiska tal jag hört i samband med regeringskrisen. Inget av dem har varit i min smak. Vore jag politiker med uppgift att tala skulle min inledning vara radikalt annorlunda än deras.

Jag skulle sätta tonen genom att tala om förundran. Förundran över livet, förundran över Livet med stort L, förundran över att jag och andra förunnats leva.

Jag skulle t o m  personifiera livet med stort L och tala om Gud. För vad är Gud annat än livets upphovsman och livets Herre.

Tro det eller ej jag skulle t o m kunna tänka mig att läsa följande versar ut Psaltaren för dem jag talar till. 

Gud, din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig. Lycklig det folk som vet att hylla dig, Herre de får vandra i ditt ansiktes ljus. (Psalt 89: 14 ff)

Dessa versar är som gjorda för att utgöra  grund för politisk insats. För på  vad annat kan politiken vila än på rätt och rättfärdighet och vad annat skall genomsyra det politiska handlandet än nåd och trofasthet. Och jag stämmer av hela mitt hjärta in i psalmistens ord om att det folk är lyckligt som vet att hylla dig.

Jag utgår alltså från att politik trots allt inte har sin utgångspunkt i människors inneboende ideal, inte ens i ett politiskt partis program, utan i livet, personifierat i Gud. God politik är som livet självt något vi tar emot och tar vara på. Och ytterst är det Gud själv som är givaren.

Ett sådant tal svär mot allt vad västerländsk demokrati håller för riktigt. En politiker skall inte hänvisa till Gud utan vädja till folkets behov och inre känsla för rätt och rättfärdighet. Tron är inte grunden för samhället. Dess plats ligger i det privata. Idealen kommer inte från Gud utan från något man idag vanligtvis kallar värdegrund.

Och jag kan förstå varför det blivit så. Av tron hade blivit stelnad lära och av stelnad och låst lära en tillämpning som överlåtits åt överheten. Och av detta i sin tur en politik som bortser från aktuella behov. 

Ändå skulle jag inleda mitt politiska tal som jag gjorde ovan. Men min tillämpning skulle vara öppen utan anspråk på att företräda sanningen med stort S. Öppen framför allt i min tolkning av Guds vilja. Denna är nämligen långt ifrån självklar. Redan psalm 89, varifrån textordet ovan är hämtat, är fylld av vånda över att allt inte blivit som Gud lovat. Det ligger ett ”trots allt” som en underton i hela  psalmen, tydligast uttryckt i ordet Hur länge skall du (Gud) hålla dig dold…(Ps 89:47 a)

Dessutom är det långt ifrån självklart hur en religiöst betingad tillämpning av bibelordet skulle te sig. Ett är dock säkert att stelnade läroformuleringar inte återspeglar Guds vilja. Ett annat som är lika säkert är att Jesu tillämpningar av Guds ord i allmänhet fortfarande är riktgivande. Tolkningen i sin tur är överlåten i människors händer. Så någon teokrati i sedvanlig mening är jag ingen förespråkare av. Jag förespråkar demokrati men en demokrati som inser att livet är en gåva och att gåvans givare ytterst är Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 27 21 Oheligt och heligt i helig text)

Bibelstudium i Vivalla den 14 juli 2021

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matteus 5:20

(Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Matteus 5:3)

Både Matteus 5:20 och den inom parentes satta Matteus 5:3 tillhör Bergspredikan. Det är Matteus 5:20 jag skall behandla. Matteus 5:3 använder jag som belysning.

På Matteus 5:20 följer en rad exempel på hur Jesus skärper lagens bud. Han gör det på ett till synes orimligt sätt. Ingen går fri som på minsta sätt bryter mot lagens bud. Detta med adress de skriftlärda och fariséerna som berömde sig för av att vara laglydiga, men som med Jesu måttstock alls inte var det.

Jesu hållning till de skriftlärda och fariséerna står i bjärt kontrast till saligprisningarna i inledningen av Bergspredikan. Där framstår Jesus som ett under av barmhärtighet. De som ingenting var, de fattiga i anden, prisas saliga trots att de inte hade någonting att berömma sig av.

Strängheten är förbehållen de skriftlärda och fariséerna. Hur skall man förstå detta? Är alltså de skriftlärdas och fariséernas laglydnad ingenting värd. Måste man vara laglydig in i minsta skrymsle av sin själ för att duga. Samtidigt tycks Jesus mena att de som ingenting är och har och våndas över denna sin egen oförmåga inte bara blir frikända utan också prisas saliga.

När jag skall försöka komma till rätta med detta är inte den lutherska tolkningen mitt första val. Enligt denna skall Jesus med sina skärpningar av lagbuden visa att det är omöjligt att till fullo följa lagen. Är man ärlig mot sig själv kommer man till en punkt då man tvingas ge upp. Lagens väg är omöjlig. Trons väg den enda möjliga. Först den som tror kan uppfylla lagen och då inte genom att anstränga sig utan genom att laglydnaden skänks som en trons gåva.

Nog ligger det mycket sanning i den lutherska tolkningen. Vem har inte märkt att uttalad godhet sällan är uttänkt. Godheten kommer som en skänk från ovan av en människa som är uppfylld av trons tacksamhet mot Gud. Den som däremot anstränger sig för att göra det rätta är uppfylld av sig själv. Vem kan undgå att se att så är fallet.

Här skall jag trots detta gå på ett annat spår när jag försöker förstå Jesus. I den andan säger jag att det visst inte kan vara fel att anstränga sig för att  göra det goda och det rätta. Nog skall man sträva efter att bli en rättfärdig och helgjuten människa. Ja inte bara sträva utan ge allt för att nå målet. Detta må gälla på den mest skilda områden.

Så gjorde också fariséerna och de skriftlärda. Vi skall inte glömma att fariséerna på Jesu tid var den tidens väckelserörelse. De tongivande fariséernas kännemärke var att deras mål var att inför Gud framstå som fullkomliga.

Vad var det då för fel på dem? Varför måste Jesus gissla dem som vore de förtappade? Felet inträdde när de hade nått sitt mål. Istället för att se det rättfärdiga i sina handlingar som en gåva att ta emot i ödmjukhet gjorde de den egna fullkomligheten till en erövring, något de kunde berömma sig av och stoltsera med.

Men i och med att de gjorde så blev allt i ett ögonblick förstört. De hade gjort sig själva stora när endast en är stor, gåvans yttersta givare.

Så var det med fariséerna och så är det fortfarande med dem som har som mål  att nå långt och vara den främste. Det är inget fel att nå långt och komma först, tvärtom prisvärt. Felet ligger i att den framgångsrike ser den egna segern som en erövring, närmast som en privat ägodel att berömma sig av.

Det goda förvandlas då från gott till ont,  religiöst betyder det att man gjort  sig själv till Gud. 

Själv ber jag regelbundet för de framgångsrika, ber att de skall ta sin framgång på rätt sätt Särskilt unga som lyckas ber jag för. Hur snubblande när är det inte att dessa unga går in i livet med fel syn på sig själva och därmed blir som bibelns fariseer. 

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 26 21 Den fiktiva friheten och den relativa)

Bibelstudium i Vivalla den 7 juli 2021

2Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop.

3Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga.

4Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se det och bäva och sätta sin lit till Herren. Psalm 40: 2 ff

18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psalm 40:18

Citaten ovan utgör inledningen och avslutningen på Psalm 40 och representerar samtidigt psalmens dubbla poler. Å ena sidan jublar psalmens författare över en hjälpande och frälsande Gud, å den andra sidan ropar han samtidigt förtvivlat om hjälp från samme Gud.

Den föreställningsvärld som präglar psalmen är långt ifrån vår. Samtidigt är den vår och då menar jag generellt, inkluderande  små som stora, troende som icke troende,  vänsterfolk som högermänniskor, rika som fattiga. Ingen undantagen.

Mitt i allt förundras vi alla över den förunderliga omsorg som omger oss. Den tar sig uttryck i hur väl allt fungerar. Hur kan det ske att myran finner sina vägar och knoppen vet när den skall slå ut. Och hur kan det ske att mitt hjärta kan slå utan att jag gör något åt det eller mitt innersta vara uppfylld av kärlek till dem jag aldrig mött.

Inför detta lovprisar den kristne Gud och ateisten förutskickar eviga värden trots att denne inte tror på något evigt. Vem har inte hört honom predika om människovärde, demokrati och mänskliga rättigheter som vore de av evighet.

Psalmisten å sin sida är detaljerad och konkret. Psalmisten talar om en Gud som dragit honom ut ur fördärvets grop, en grop fylld av slam och dy. Denne Gud får hans lovsång.

Så den andra sidan av verkligheten, den som handlar om allts utsatthet. Myran fann en gång sina vägar och knoppen visste att slå ut. Men obönhörligt tog en gång allt slut. Myrans liv var inte evigt och efter några dagar vissnade den knopp som nyss slagit ut. Lika obönhörligt är livet för oss människor. Mitt i allt det förunderliga finns också de meningslösa. För vad annat än meningslöst är att drabbas utan att kunna göra något åt det.

Inför detta tiger ateisten, att tala vore att äventyra det människovärde denne med sådan möda byggt upp. Och den kristne blundar. Vem vill höra talas om en Gud som inte enbart är kärlek och omsorg. Vem vill höra talas om en Gud som både tänder och släcker liv.

Och psalmisten som representerar en värld där sofistikerade tankar inte hör hemma utan allt är konkret, allt är som det synes vara, vad gör denne? Han ropar på hjälp och den hjälpen tror han sig finna i Gud.

Men jag då, vad gör då jag som med öppna ögon sett både det märkliga och det oundvikliga, som är både benådad och utsatt.

Jag ger inte psalmisten sista ordet trots att dennes dubbelhet inför tillvaron så väl stämmer in med min erfarenhet. Och trots att jag så gärna vänder mig till Psaltaren när bibelns texter tycks mig alltför ensidiga i sin iver att tala till Guds försvar. 

Jag vänder mig till den Gud som talar genom Kristus. Då ser jag återigen denna eviga dubbelhet, å ena sidan omsorg och å den andra utsatthet och meningslöshet. Fortfarande förbli då Gud för mig samma gåta som han är för alla med upplyst sinne. Men jag ser tydligare än annars livets seger.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, ”Maktens hantlangare”)

Bibelstudium i Vivalla den 30 juni 2021

Och han (Johannes) skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett. Luk 1:17

Bakgrund; textordet ingår i ängelns uppenbarelse för prästen Sakarias om att denne skall få en son, Johannes (döparen) och om dennes profetiska uppgift.

Min tillämpning;  den profetiska uppgiften går vidare även efter Johannes döparens uppträdande. Profeten benämns i dag förebild, i sekulära sammanhang influencer. Texten ger mig anledning att reflektera över dagens förebilder jämfört med ängelns. Framför allt vad dennes ord om ett rättfärdigt sinne innebär.

Utläggning

Innebörden i ängelns löften till Sakarias.

1 Att den som utlovas skall vända fädernas hjärtan till sina barn

2 Att de ohörsamma skall ges ett rättfärdigt sinne

3 allt detta därför att folket skall bli berett när Gud slutgiltigt griper in och fullkomnar sin skapelse.

1 Om att fädernas hjärtan skall vändas till barnen.  Inte är det familjesammanhållning i djupare mening  man tänker på när man funderar över  vad våra förebilder i dag betyder. Men nog har våra influencers sätt att leva och vara betydelse för flera än dem själva. Min tes är att de går före i samhällsutvecklingen, att de förstärker tendenser i tiden. Men inte är det förbättrad familjesammanhållning som framtiden pekar mot.

Sen hör det även till saken att det inte riktigt blev som ängeln tänkt sig det i sin profetia. Ängelns profetia om en man som skulle vända fädernas hjärtan till barnen handlade i grunden om att den son Sakarias utlovades skulle  stärka den judiska identiteten på grundval av att Israel var Guds utvalda folk. Johannes må ha fullföljt detta löfte men i nästa steg tog sig utvecklingen en annan vändning. Med Jesus fick såväl familjesammanhållning som utväljelsetanke en ny inriktning.

Därmed är vi inne på på punkt 2 att de ohörsamma skall ges ett rättfärdigt sinne.  Därmed också inne på vad jag i första hand vill säga i detta bibelstudium.

Vad det här handlar om är rättfärdighet respektive ohörsamhet.

Rättfärdighet är i bibeln ett grundbegrepp med bred innebörd. Rättfärdigheten visar sig i såväl detaljen som helheten. Gudstron ingår i det som är rättfärdigt men täcker långt i från hela innebörden. Allt rättfärdigt hör samman i en odelbar helhet. Att säga sig tro på Gud samtidigt leva orättfärdigt skorrar därför illa. Det gör gudstron till tomt tal. Att leva rättfärdigt men samtidigt säga sig inte tro på Gud skorrar i mina öron också illa, dock inte lika illa. Förnekelsen av Gud hos den rättfärdige måste bero på att den rättfärdige inte fått ihop sin bild av Gud, men ändå är uppfylld av denne Gud, eftersom Gud är själva inbegreppet på rättfärdighet.

Vad är det då den rättfärdige skall åstadkomma? Att de ohörsamma får ett rättfärdigt sinne. De ohörsamma är i detta sammanhang de som lever orättfärdigt, det betyder mot det som begreppet rättfärdighet representerar.

Och jag tänker när jag kopplar över till nutid; vilken gigantisk uppgift har inte alla de som begåvats med förmågan att påverka andra. Och vad snett blir inte allting om av rättfärdighet bli tankeschabloner som inte motsvarar rättfärdighetens egentliga innebörd.

Hur illa ställt är det dessutom inte med våra mänskliga förebilder. Det är som om det inte går att uppbringa en enda av Johannes döparens kaliber. Men det betyder å andra sidan att vi får ta ett steg vidare. Och då kommer vi till Jesus. I en tid där det råder brist på goda  förebilder, hur viktigt är det inte då att gå till Jesus som i mina ögon är  rättfärdigheten personifierad.

Punkt 3 om att folket skall vara berett.  Berett på vad? På fullkomningen, den dag då Jesus kommer tillbaka och rättfärdigheten skall fullkomnas. För egen del gäller att jag först då är beredd när jag inser att  rättfärdighet och Jesus är ett och det samma.