Bibelstudium i Vivalla den 24 april 13

12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. Hebreerbrevet 13:12–16

Jag läser Nya testamentet som förkunnelse om Jesus. Denna förkunnelse är i första hand riktad till sin tids människor, inte till mig här och nu. Mycket som står i Bibeln känns därför främmande. Inte undra på; det som var självklart då är det sällan idag.

För att lyckas i min bibelläsning måste jag därför tränga mig igenom textens dåtida föreställningsvärld och se om det finns något allmängiltigt där innanför. För det mesta lyckas jag i mitt uppsåt. Jag finner något som stärker min inre tillit och därigenom mitt sätt att tänka och leva.

Vad är det då i Bibeln med denna underbara förmåga? För mig är svaret självklart, Jesu självutgivande liv som ändade i död och uppståndelse.

Detta självutgivande liv har en märklig inverkan på mig. Den formar min inre tillit och med det min livshållning, mina prioriteringar, t o m mina drömmar.

Tänk om du inte hittar Jesu självutgivande i de texter du läser, kanske du frågar. Vad gör du då? Mitt personliga svar lyder; hoppar över dem. Observera; jag dömer inte ut de för mig främmande bibelorden. Andra kan ju se det jag inte upptäckt. Först när en bibelutsaga uppenbarligen strider mot det jag kallar evangeliet är jag hårdhänt mot den. Jag formar om den så att den harmonierar med Jesu självutgivande liv. Det gjorde för den delen också Jesus när han läste sin bibel. Hela hans liv kan ses som en nytolkning av sin tids heliga skrifter.

När man läser Hebreerbrevet gäller det verkligen att gräva för att komma åt det för oss väsentliga. I dagens text från detta brev är det ovanligt enkelt att komma igenom den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och dåtidens markörer för utstötthet, till det för oss bärande.

Solklart är att texten förkunnar att den kristna trons plats inte är i de fina salongerna utan bland lidande och smädade människor. Vidare att en livshållning påverkad av Jesus, föder inre jubel och lovsång till Gud. Har du svårt med dessa bibliskt färgade termer, duger det lika bra att tala om en inre känsla av att vara på väg åt rätt håll. Och rätt håll är inriktningen mot himlen. ”Den stad som skall komma” kan inte betyda något annat.

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 13

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. Profeten Hesekiel 34:23 f

Åtskilliga gånger har jag tappat tråden när jag studerat Hesekiels bok i Gamla testamentet. Jag har helt enkelt inte förstått vad det hela handlar om och därför gett upp.  Men den här citerade profetian om herden står för mig i desto klarare ljus. Herden är naturligtvis Jesus. Och vad denne herde/Jesus skall göra är också klart. Han skall upprätta ett fredsrike och jorden skall bli lik Edens lustgård före fallet. (Hes 34:25–31)

Nog finns det komplikationer även i den förståelsen. Framför allt på grund av att löftet ännu inte uppfyllts. Vi har ännu inte upptäckt något fredsrike på vår jord. Därför är det med den här profetian som med så många andra; vi får se framåt i aktiv väntan. Vår uppgift är att bereda väg för det som skall komma. Och vi får tro att Jesus är med oss i vår kamp för bättre tider.

Många av oss som bekänner oss vara kristna, resonerar ungefär som jag här. Men det gäller förmodligen inte dig som distanserat dig från ”tron”. Du frågar förmodligen; hur beter du dig egentligen för att kunna ge Jesus denna centrala ställning?

I korthet så här:

Människan är alltings mått i den kultur som är vår. Själv har jag, om än först i mogen ålder, anslutit mig till den tanken. Bara så att jag låtit det mänskliga ”urmått”, som ingen talar öppet om men alla förutsätter, konkretiseras i människan Jesus.

För mig framstår Jesus som en man som nådde djupt in i det genuint mänskliga, samtidigt som han i sina möten med människor aktualiserade Gud. Och det som griper mig är människan Jesus och mer än annat hans korslidande.

Jesu frälsningsverk kan jag sammanfatta i följande korta bekännelse:

Jag tror på  Jesus Kristus som i sitt liv förverkligade det sant mänskliga och som i sitt  förhärligande på korset sprängde det mänskligas ramar.

Alla människor måste nu och då ta sina ”trossprång”, så också jag. Läs mitt bibelstudium idag som ett vittnesbörd om att jag tar mitt avgörande språng vid anblicken av Jesu kors. Bibelns vittnesbörd om Jesu underbara födelse, om underverk och mirakler berör mig förvisso. Mer ändå Jesu mänsklighet och framför allt dramat vid hans kors.

Bibelstudium Vivalla den 10 april 13

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jeremia 18:5–10

Nog är vi människor som leret i krukmakarens händer! Det behöver vi inte tro, det vet vi. Vare sig vi räknar med Gud, evolutionen eller naturen med sina obönhörliga växlingar, förstår vi att vi människor är utlämnade åt krafter som vi själva inte råder över.

Vår enda möjlighet är att försöka samverka. Om denna samverkan finns mycket att säga, både om samverkan med naturen, Gud och människor. Mina egna tankar har kretsat kring hur avgörande, men samtidigt hur svår, just samverkan människor emellan är.

Har ni tänkt på hur beroende vi är av varandra? Vi måste på avgörande punkter anpassa oss till vad andra tänker och gör för att över huvud taget klara oss. Denna anpassning underlättas av en medfödd förmåga att ta efter och låta sig formas, en medfödd förmåga som är både på gott och ont.

Gör ett tankeexperiment! Försök att föreställa dig vad du är i dig själv med omgivning och existens i tiden bortskalad. Du skall märka att detta är omöjligt. Vad du är i dig själv vet bara Gud.

Inte undra på att Jeremia inte riktar sina maningar till en enskild person utan till ett mänskligt kollektiv, till ”Israels folk”.

Vad får detta för konsekvenser? Naturligtvis att det är orättvist att döma allt och alla utifrån våra ”svenska” värderingar. Dessutom borde vi inse att vi inte personligen rår över alla våra vrångbilder och allt bakvänt vi gör och säger. Vi kan vara ”programmerade” till det.

Framför allt kan vår insikt göra oss observanta. Endast om vi inser hur bundna vi är, kan vi som enskilda eller grupp ta upp kampen mot tidens ofärdigheter och vårt eget fängsel.

För mig personligen har det blivit allt mera tydligt att jag medvetet måste hålla mig på armlängds avstånd från flera av vår kulturs självklarheter. Detta ”armlängds avstånd” har för mig blivit själva förutsättningen för att kunna göra det som är rätt gentemot den Gud som jag tror på och som i slutändan har makten att göra som krukmakaren med leret.

Denna min civilisationskritik har med Jesus Kristus att göra. Jag har svårt att tänka mig ett Gudi välbehagligt Sverige som utan att blinka för Jesu livsgärning åt sidan. Det Sverige jag vill leva i må ha ”tolkningsnycklar” och värdegrunder av alla de slag. Men ignorerar vi som folkkollektiv att försöka pejla  det etiskt/religiöst bärande i Jesu gärning, har vi missat det väsentliga. Det yttersta syftet med alla mina bibelstudier är just detta; att konkretisera detta väsentliga, vilket inte alltid är så lätt, som ni märkt.

Bibelstudium i Vivalla den 3 april 13

I en ekosändning den 28 mars kallade reportern Göran Dahlqvist påsken ”godisets och matens högtid”. Det är bara att konstatera att han hade rätt. Frågan är hur det har kunnat bli så i ett land som varit kristet sedan tusentalet.

Jag skyller på trons trängda läge. Den kristna tron har trängts in i ett hörn och blivit ett ämne för diskussion och granskning. I den debatten har tron stått sig lika slätt som ateismen. På förnuftets grund kan man varken hävda bä eller bu. Det är lika omöjligt att bevisa att Gud finns som att Gud inte finns. Debattsegrare har agnostikerna blivit, dvs de som är säkra på att de är osäkra.

Uppenbarligen gör sig inte tron när den kondenseras till enbart tankegods, d v s till det vi kallar lära. Däremot klarar den sig utmärkt när den tar sig uttryck i lära och engagemang, båda två och samtidigt.

Jag känner kristna med i mitt tycke bisarra idéer.  Ändå fungerar de föredömligt, i vissa fall helgonlikt. Hemligheten är att de tror på Jesus och engagerar sig.

Skall jag vara ärlig tycker jag att bibeln påminner om dessa kristna. I den boksamlingen kryllar det av tankar som känns främmande för mig. Men allt blir annorlunda om jag bara tränger samman det väsentliga i Nya testamentet i en kort sats och sen tolkar det övriga i bibeln utifrån denna.

Så här till påsk är Jesu förutsägelse om sitt lidande en sådan kortsats.

Jesus skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Luk 18:32 f

Kristendom är för mig att slå följe med honom som hånades och skymfades. Det betyder för min del att stå upp för människor som liknar dem Jesus stod upp för.  Men det är i lika hög grad att mentalt se samman egen sjukdom och plåga med Jesu. Förmodligen leder inte detta förhållningssätt till att en svensk kristen utsätts för spott och spe. Däremot kostar det på, det garanterar jag.

Slå följe är emellertid mer än efterföljelse. Det är också att unna sig själv den barmhärtighet som Jesus visade dem han mötte. Detta som ett föregripande av det gudomliga förhärligande som är den kristna trons höjdpunkt.

Det här förhållningssättet förutsätter inte diskussion. Det är att pröva en väg och se om den håller. Sedan, när prövningen är överstånden, kan man börja diskutera.

Tyvärr har vi kristna inte följt den tågordningen. Det är förmodligen därför som av kristendomens största högtid blivit dagar ägnade godis och mat.