(Se även ”Med mina glasögon 5”, 26 20 Åt rätt håll)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2020

Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. (Jesaja 42 v 5 f)

Jag läser gärna profetiorna i Jesaja bok. Dessa ger mig mening, men sammanhanget har jag svårt att upptäcka. Den ena profetian förefaller löst fogad till den andra. Men så inte i texten ovan från Jesaja 42 och sen ett antal kapitel framåt i samma bok. I denna del av Jesaja bok, den så kallade Deuterojesaja,  är temat Herrens tjänare och profetiorna i dessa kapitel hör tydligt samman och bildar en enhet.

I min utläggning av Jesaja 42 v 5 f är jag medvetet nutidsanpassad. Detta genom att först läsa textens utsagor som led i allmängiltiga sanningar. Till detta fogar jag det specifika, den kristna tolkningen.

Texten handlar om himmel och om jord, om livet och om uppdraget. Allt detta, såväl himmel som jord, såväl livet som uppdraget berör alla. Himlen låter sig ej förnekas om än nuförtiden under namnet universum, ej heller jorden, livet eller uppdraget. Må vara att människor i dag inte tecknar samma bild av himlen som profeten, inte definierar livet och livsanden som han och inte heller uppdraget. Men saken låter sig ej bestridas. Vi lever i en tillvaro som inte låter sig förnekas utan väcker undran. Vi har alla fått del av ett liv som fyller oss med förundran över livets under. Och vi har fått uppgifter att uppfylla under en livsvandring som redan genom att vi finns till är ett märkligt under.

Det är om förutsättningarna vi strider, inte om själva saken. Om vem eller vad som skapat himmel och jord är vi inte överens, inte heller om uppdrag och mening. Om alltings förtecken strider vi. Är Gud förtecknet eller vad i Guds ställe?

Profeten personifierade. Bakom himmel och jord finns inte opersonliga krafter utan en skapare och en underhållare, bakom liv och livsande en livgivare och en uppehållare. Himmel och jord kan inte gå under utan att Gud har kontroll över det, liv och livsande inte släckas ut utan Guds vetskap. Gud är alltings förtecken.

Om uppdraget vet profeten också besked. Herrens tjänare är av Gud  satt att värna om Guds förbund med Israel, ett förbund som i slutändan innesluter alla.

För oss kristna är denne Herrens tjänare,  Kristus. Det är i och genom honom vår förbindelse med Gud vilar och det är i honom alla folk blir delaktiga av förbundet med Gud. Kristus sätter vi som förtecken för allt gott verk  i himmel och på jord, för allt det som sker efter Guds vilja.

Vad är alternativen till Gud som skapare och uppehållare och Kristus som Herrens tjänare?

Dessa alternativ är flera. Gemensamt för de alternativ som ställs fram i vårt sekulariserade västerland är att livets underliggande krafter görs opersonliga. Naturkrafter styr, slumpen styr, evolutionen styr. Mot detta ställer vi kristna; bakom allt finns Gud, Kristi Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 25 20 ”Utmaningens stadium”)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2020

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.  Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« (Matteus 3 v 11 f)

Ovan är det Johannes döparen som talar. Han talar om det dop som skall följa på Jesu ankomst. Inte bara enevangelist har uppmärksammat Johannes ord utan tre (Matteus, Markus och Lukas). Och den fjärde, Johannes, har snuddat vid textorden ovan.

Skulle den här doptexten vara den enda vore dagens generösa döpande en omöjlighet. Dopet skulle dessutom inte vara ett dop avsett för alla utan ett reningsdop för vissa.

För inte kan man väl tänka sig att döpa en nyomvänd missbrukare till förnyad plåga. Nog gör det nämligen ont att ha kastskoveln över sig och branden svedjande runt benen. Som om inte missbrukets plåga vore nog?

Eller ett litet barn som med nöd överlevt en svår förlossning. Skall hennes dop vara det som predestinerade henne till förnyad kamp på liv och död?

Doptexterna i Nya testamentet är många och dessutom mångtydiga. Det duger inte att ”banka” ihop dem till en enda med enahanda innebörd och betydelse.

Men det har kyrkorna gjort. Baptisterna på ett sätt, pingstvännerna på ett annat, barndöparna på ett tredje. För en handlar dopet om eld och ande, för en annan att infogas  i ett förbund, för en tredje att inbegripas i den föregripande nåden och så slutligen i texten ovan där dopet i Jesu namn  blir till ett reningsdop som dödar, renar och upprättar.

I själva verket är dopet mångfacetterat och som det är med allt som har med Jesus att göra påverkat av omständigheterna. Glöm inte att där Jesus finns med beror det mesta på omständigheterna. Och omständigheterna kring dopet måste alltid vara sådana att de är den döpta till gagn.

Därför kan dopet betyda en sak när det skedde, något annat när dopet aktualiseras under senare år. När jag själv en gång döptes var jag några år gammal och jag döptes för att döpt skulle ett barn vara. Gynnsamt för mig för det var bara att trava på in i den kristna tron under mina tonår. Jag var ju redan döpt. Inget låg hindrade i vägen.

Annat blir det när jag under mogna år erinrar mig mitt dop. Jag förstår då att mitt dop inte enbart var den trygga infarten till ett kristet liv. Dopet var och är också uppfordrande. Jag är döpt att låta mig utsättas för kastskoveln som Johannes talar om. Jag är döpt till att prövas i eld för att det skall utrönas om min tro står pall i svåra tider.

Så inte bara en doptext är tillämplig på mig utan flera och då inte samtidigt utan vid skilda tidpunkter i mitt liv. Dopet är som tron, den tar sig olika uttryck under skilda delar av mitt liv.

Inte så att jag skall döpa om mig allteftersom, men att dopet får betyda olika ting allt eftersom livet fortskrider.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 24 20 Med värderingsflödet som mätare)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2020

Halleluja!

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner – vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. (Psalm 113 i Psaltaren)

Verkligheten är en sak, bilden av verkligheten en annan. Det ena lika nödvändigt som det andra. Verkligheten förutsätter också bild av verkligheten för att liv skall vara liv. Frågan är inte om vi äger en bild av verkligheten, frågan gäller vilken bild, vilka bilder.

Det som människor kallar tro och som förutsätts ägas eller inte ägas är alltså något annat än folk tänker sig. Tro har alla, frågan är vilken tro, tro i betydelsen bild av verkligheten.

Gud är tillgänglig som bild av verkligheten, inte som verkligheten i sig. Gud som verklighet känner ingen, men som bild är Gud tillgänglig för många. Den Gud som en människa relaterar sig till är alltid trons Gud.

Den Gud som jag själv som kristen förlitar mig på är Jesu bild av Gud. Förankringen har jag i Jesus när jag tror på Gud. En genväg är det förvisso men ingen lätt genväg. Hela mitt liv har jag ägnat åt att komma denne min frälsare nära. Men inget är mig trots detta angelägnare.

Psalmen ovan är fullödig. Gud står fram som den suveräne, honom som skall prisas både för sin allmakt och sin barmhärtighet, både för sin överhöghet och för sin djupa mänsklighet. I sin allmakt lyfter han den fattige ur dyn och den ofruktsamma blir ”lycklig mor till söner”.

Jag är övertygad om att detta är den Gud som också Jesus förlitade sig på, den Gud som gjort så stora intryck på Jesus att den färgat av sig på allt han sade och gjorde.

Men hur förhöll sig Jesus då till allt som inte överensstämde med bilden? Tillvaron var då liksom idag obönhörlig. Farsoter skördade offer då liksom idag. Ingenting tycktes rå på obönhörligheten. Den hjälplöse lika hjälplös, den fattige ännu fattigare och för de ofruktsamma fanns ingen bot.

Tog detta död på Jesu lovsång? Ledde det till tvivel på Guds barmhärtighet och kraft?

– Nej!

– Hur kan du veta det?

Det för mig bästa beviset är bönen Fader vår, den bön som Jesus lärde sina lärjungar att bedja. Denna bön är en enda lång bön om att Gud skall förverkliga det han lovat. Inte minsta tvivel på att Gud förmår.

Till detta kommer att Jesus i sig själv var ett enda stort tecken på detta förverkligande. Hela hans liv var en gudsgärning.

Överfört på mig läser jag psalmen ovan som vore den en variant av Herrens bön. Jag förstår den som en sanning som kommer att förverkligas. Och jag funderar om inte min inställning också var psalmistens. Månne utsade han inte sina ord som en vädjan att Gud skulle förverkliga den makt och det förbarmande som var ett med hans väsen?

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 23 20 Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2020

¹² Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. ¹³ Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.¹⁴ Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. ¹⁵ Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. (Evangelium enl Johannes kap 16 v 12-15)

Avsnittet ovan är hämtat ur Jesu avskedstal. Det är Johannes som satt sin färg på detta avskedstal. Det är han och ingen annan som tolkat Jesus. Och han gör det så att det åtminstone för mig  blir glasklart inte bara vad som gällde för de första lärjungarna utan också vad som gäller mig som kristen.

För att också jag skall få färg på min utläggning måste jag berätta en episod från mitten på 1960-talet. Jag var i katolska kyrkan och träffade pater Creutzer. Vissa av ungdomarna i min församling vurmade för den katolska tron.  Så vad var naturligare än att jag vid ett tillfälle tog sällskap med dem till katolska kyrkan på Skolgatan i Örebro.

Pater Creutzer var inte sen att försöka få också mig in på det katolska spåret. Hur är det sa han med den ”hela sanningen” som Jesus lovat sina lärjungar? Är det inte så att denna hela sanning förvaltas av den enda kyrka som bär hela Jesu arv vidare, den katolska? Jag vet inte vad jag svarade, men idag tror jag mig veta vad jag borde ha sagt.

Att vara praktiserande kristen är att vara hängiven Jesus. Vad Jesus angår var han fångad av de heliga orden i de heliga skrifterna. Kort uttryckt var Gamla testamentet hans bibel.

Men däremot var han inte fångad av dessa skrifters traditionella tolkning. Med den var det nämligen så att den stelnat och i stelnat skick bildat grundval för fasta läror om liv, leverne och gudsdyrkan. En from jude förväntades underkasta sig dessa läror och leva efter den. Detta oavsett vad situationen krävde.

Men så inte Jesus. För honom var Ordet heligt men inte stelnat. Och i den formen såg han betydelser som andra inte anat. F a hade han funnit att bakom de heliga orden fanns två oöverträffade tolkningsnycklar. Den ena handlade om Guds kärlek den andra om Guds förlåtelse. Och dessutom insåg han att varje nytt tillfälle hade sin specifika tillämpning. Gud var nämligen för Jesus ingen ”paragraf-gud” utan en i nuet verkande kraft.

Jesus hade en oöverträffad blick vad Guds ord hade att säga. Hans kontakt med Gud var av det slaget att han hade del av hela sanningen. I texten ovan, hämtad från Jesu avskedstal, delar han med sig av denna hela sanning. Han lovar sina lärjungar att denna hela sanning också skulle bli deras sanning. Han själv skulle även i fortsättningen vara med sina lärjungar men nu som en osynlig hjälpare, som den helige Ande.

Som det var då är det fortfarande. Gudsorden har vi den dag som i dag är, t o m utökade med allt som Nya testamentet har att förtälja. Och nu liksom då är gudsorden inte stelnade läror utan levande ord med tillämpningar utifrån situation och läge. Om detta kan jag en sentida Jesu lärjunge vittna. Det är nämligen inte omöjligt att också jag med Ordets och andens hjälp skall kunna orientera mig i den tillvaro som blivit min. Dessutom att även jag, om lyckan står mig bi, kan få del av hela sanningen.

Förutsättningen är förstås att jag fått del av Ordet i levande form inte i stelnad. Dessutom att jag tagit det till mig och tillämpat det. Vid ett antal tillfällen i mitt liv kan jag   vittna om att det fungerat. Men det gör jag inte i skrift. Men träffas vi skall jag berätta.