Bibelstudium i Vivalla den 27 febr 13

7Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 8Han skall befria Israel från alla synder. (Den fristående avslutningen på psalm 130 i Psaltaren)

Vetande är något fast, fungerande och tillförlitligt. Tro däremot är liktydigt med hopp. Tron rör sig, sträcker sig mot något, den är aldrig framme.

All mänsklig existens förutsätter att vi både vet och tror. Annars ramlar det mänskliga bygget samman.

Växande vetande skiljer inte oss människor åt. Snarare tvärtom! Det gör däremot regelmässigt tron. Detta därför att människor hoppas på så motsägande saker. Det gäller alltså att vara speciellt observant på sin tro.

Så långt allmänna konstateranden. Nu till bibelstudiet.

”Israel” uppmanas att hoppas på Herren, läste vi. ”Israel” det är inte bara dåtidens israeliter utan alla som sträcker sig mot Gud. Det har Jesus lärt oss. Det som gör oss kristna speciella är alltså att vi som kristna förmodas hoppas på Herren, d v s tro på Herren.

Vad är det då vi hoppas på?  Två ting, det första att det hos Herren skall finnas ”nåd”, det andra är att Herren skänker ”befrielse”.

Nåd vad är då det? Nåd som ordet skall förstås i sitt gammaltestamentliga sammanhang är något fast, fungerande och tillförlitligt. Det står för att vara innesluten i och omsluten av gudomlig välvilja och trygghet, en trygghet som smittar av sig. Det är därför det alltid är skönt att befinna sig nära människor som lever i nåden. Barn märker det särskilt tydligt.

Med befrielse är det annorlunda. ”Befrielsen” är alltid på gång, den är aldrig framme. När befrielsen har tappat farten är den inte längre befrielse. Befrielsens sporre och pådrivare är tron och hoppet.

Vad är det då människan skall befrias från?  Från alla synder, står det. Det betyder från allt  som river ner den  grundläggande trygghet som den gudomliga nåden innebär.

Avslutningsvis några personliga ord.

Hur min egen befrielse från mina synder skall gå till förstår jag inte till fullo. Jag vet ju inte ens alltid att skilja synd från rätt. Men jag ger inte upp. Därtill har den gudomliga nåden gett mig alltför mycket.

(nåd är en översättning av det hebreiska  ”chaesed”  som betyder ungefär det jag ovan angett)

Bibelstudium Vivalla den 20 febr 13

2bAbel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.” 1 Mos 4:2–7

Skall den här texten om Adam och Evas söner Kain och Abel betyda något för oss vill det till att vi tillfälligtvis ”stänger” delar av texten. Det duger exempelvis inte att vi funderar över det rättfärdiga i att Kain och Abel offrar, inte heller att vi spekulerar över om det som sägs verkligen hänt. Detta för att ta det viktigaste.

Istället får vi rikta uppmärksamheten på följderna av orättvis behandling. För visst var det orättvist att Gud gillade Abels gåva men inte Kains.

Som det var med Kain och Abel är det fortfarande. En går det bra för, den andre misslyckas, en blir rättvist behandlad, den andre inte. Och precis som då sänker den orättvist behandlade blicken och ruvar på revansch.

Hur ställa sig till detta allmängiltiga problem?

”Numänniskornas” svar lyder; skapa jämlikhet, se till att det blir rättvist överallt och alltid. Säg inte ett ord om egen skuld, tala hellre om onda strukturer och förledda människor.

Mot detta står ”bibelsvaret” tydligt redovisat i texten ovan; se upp med din sänkta blick och din vrede över orättvisan. Både det ena och det andra visar att ”synden ligger vid dörren” och inget högre önskar än att erövra dig. Men du har kraft inom dig att råda över dina onda passioner.

Jesus säger både det ena och det andra.  Nog ser Jesus behovet av rättvisa och jämlikhet. Det behöver man inte läsa länge i evangelierna för att märka. Men han bortser därför inte från de bibliskt färgade föreställningarna om synd. ”Numänniskorna” vill inte ta ordet synd i sin mun, Jesus gisslar den ständigt.

För mig är inte problemet vilket alternativ jag skall välja. Problemet har med dragningskraft att göra, en dragningskraft jag påverkas av vilket jag vill eller inte.

Jag kan framför allt omöjligen komma undan den centrifugalkraft som påverkan av samtiden innebär. Men jag försöker stå emot. Det är bland annat därför jag envisas med dessa bibelstudier. Jag är nämligen inte rädd för att bli indragen i den verkningskrets vars själva centrum är Jesus. Varför?  Ärligt talat därför att närheten till Jesus aldrig någonsin har givit mig dåligt samvete.

Bibelstudium den 13 februari 2013

1 Tim 2:4-6a Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. 5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, 6som gav sig själv till lösen för alla…

Det här bibelordet har en nyckelfunktion för mig som har svårt med Gud men lätt för Jesus. Svårt med Gud därför att Guds vilja tycks mig så gåtfull, lätt för Jesus därför att allt blir så rätt när han blir riktmärket.

Tillåt mig sammanfatta vad bibelordet påstår:

Här sägs att Gud är vår frälsare och att Gud vill oss väl. (Detta trots att de spår Gud lämnar efter sig långt ifrån entydigt pekar i den riktningen. Min anmärkning)

Här påstås att det finns en sanning, (dvs en enda sanning om vad som djupast sett är väsentligt. Min anmärkning).

Här försäkras att det finns en enda förmedlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus. (Vilket långt ifrån betyder att Jesus har ensamrätt på att vara Gudsman. Min anmärkning)

Slutligen garanteras att denna förmedlande insats kulminerade i att denne Jesus gav sitt liv för oss.

Varför låta dessa påståenden i ett brev från aposteln Paulus till en man vid namn Timotheos bli så avgörande? Därför att här klargörs att kristen tro ytterst hänger på ett enda; Jesu livsinsats och att denna livsinsats har ett allt behärskande centrum, korset. Dessutom att vi på grund av detta kors menar oss kunna veta vem Gud är, vad livet går ut på och vad som är grunden för vår trygghet.

Detta är för mig kristendomen i hela sin nakenhet.

Jag behöver väl inte tillägga att alla former av garantier för denna tros riktighet saknas. Att tro är mer att likna vid ett passionerat språng än vid bevisbar sanning.

Ett är dock säkert att när kristen tro blir så här naken fungerar den livsomvälvande.

Vidare att jag kan tro utan att tubba på mitt samvete. Jag törst till exempel erkänna att det är tveksamt om det är aposteln Paulus som skrivit brevet till Timotheos, detta trots att Paulus anges vara författaren. Snarare torde det vara en lärjunge till aposteln som skrivit i hans namn. Språket i brevet tyder på det, liksom innehållet. Kristendomen har fått några år på nacken när brevet skrevs. Det hela har satt sig efter revolutionen i och med Jesu framträdande. Kristen tro börjar bli mer lära än liv och med det följer de klargörande sammanfattningarna.

Bibelstudium  den 6 febr 13

1Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som ni ber om, den förbundets budbärare som ni begär. Se, han kommer, säger Herren Sebaot. 2Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, 3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. 4Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid. Malaki 3:1-4

Det var ord och inga visor i bibelstället ovan. Inget att tillägga tycks det. Ändå är kalibrering av nöden. Det betyder att texten måste avpassas och anpassas för att få avsedd verkan.

Kalibrering är fusk och förfalskning tycker min bibeltrogne opponent. Tvärtom replikerar jag. Utan avpassning slår texten blint och då kan oskyldiga människor drabbas. Och det har aldrig varit meningen.

Närmare bestämt skall dagens bibelord avpassas till nutid och sedan framför allt till Jesus Kristus. Detta i tron att texten ytterst handlar om honom. Det är Jesus som är textens ”budbärare”, säger vi kristna, inte någon messiansk karismatiker på 400-talet f Kr som nog profeten Malaki själv avsåg.

Med domsord som direkt eller indirekt låter sig härledas till Jesus är det något speciellt. Jesus slår aldrig neråt, alltid uppåt. Han ger sig aldrig på skakade människor. Dem uppmuntrar han istället. Skakade och nedslagna människor skall därför läsa den här texten som funnes den inte. För dem gäller att ta vara på andra ord ur Jesu mun.

Vilka skall då få höra att deras inre måste smältas och renas som silver och luttras som guld ? Det är väl förankrade människor med självförtroende, höga ideal och genomtänkta visioner, sådana som tar sig ton och vågar sticka ut.

Själv räknar jag mig till en av dessa.

Jesus tar itu med mig inte därför att det är något fel med mina ideal. Vad Jesus vill åt är att jag plussar mina ideal med behov av att flyta ovanpå och bevaka egna intressen. Det är förunderligt hur väl egenintresset tycks trivas tillsammans med de höga idealen. Går det tillräckligt långt blir idealen egenintressets tjänare.

Förankrade människor, som låter sig utsättas för Jesu reningsaktion, kommer igenom med förbättrad andlig hälsa. Andra som låter sig drabbas av den går under. Så det gäller att hålla tungan rätt i munnen för den som tolkar helig skrift. Det är långtifrån bara att läsa som det står.