(Se även ”Med mina glasögon 4”, 52 19 Gud alias livet, alias verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 25 december 2019

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång?  18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej.  19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.  20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.  21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss;  22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.(Paulus 2 brev till korinthierna kap 1 v 17-22)

Det trasslade för Paulus i Korinth. Paulus har inte tyngd nog fanns det dom som tyckte. Han visste inte vad han ville. Han lovade men höll inte.

Och Paulus försökte förklara sig men han kände att det var för döva öron han talade. Till slut brast det för honom. Provocerad lade han alla korten på bordet. Det betyder att han förde allt ovidkommande åt sidan och rakt ut talade om vad det handlade om för honom och hans medarbetare Silvanus och Timotheos. Allt hade de lagt under Kristus. Kristus var för dem både garant och kraftkälla. Att lita på Paulus var att lita på Kristus. Punkt slut. Allt annat är mer eller mindre ovidkommande.

Så läser jag Paulus. Finsmakarna tycker kanske att jag skall vara mera precis i min redovisning av konflikten mellan Paulus och korinthierna. Men det tycker inte jag. Huvudsaken för mig  är att Paulus lade allt under Kristus. Detta är själva huvudnyckeln för den som vill förstå Paulus.

Detta att Kristus blev  allt fick påtagliga följder. Det påverkade Paulus inifrån. Det gav honom ett nytt sinne. Uppfylld hade han alltid varit, uppfylld av passioner och het vilja. Men i och med att Kristus blivit hans allt blev det en ny passion som tog den gamlas plats, Kristuspassionen. Nog fanns Guds lag fortfarande i hans hjärta men han såg numera lagen i nytt ljus. Lagens herre och uttolkare var Kristus. Att det förhöll sig så hade  blivit så tydligt att det stod skrivet till och med i Paulus yttre. Själv talar han om att han bar på ett sigill och att han var smord (betyder att han var uppfylld av Helig Ande).

För att detta symbolkonkreta tal skall ge mening försöker jag mig på att göra det helt igenom konkret. Jag föreställer mig att Paulus bar en stämpel på sin kropp sig, Kristusstämpeln, eller varför inte en tatuering synlig för alla. Men att den konkretiseringen inte leder rätt är uppenbart. Paulus tal om sigill och smörjelse måste ha överförd betydelse. Det står för att Kristus tagit sin boning i Paulus inre sinne på ett bestående sätt.

Sen det för mig allra viktigaste, substansen i Paulus nya tro, det allt bärande för honom, övertygelsen om Kristi gudslikhet. Denna uttrycker Paulus i följande ord. ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”.

För mig är detta befriande ord. Jag behöver inte längre fördjupa mig i grubblerier om arten i Jesu gudom, inte grotta ner mig i den bokstavliga sanningen i Lukas tal om att den helige Ande ”skall komma över jungfru Maria ”och därmed fastna i funderingar om förhållandet Jesu gudom och Jesu mänsklighet och därmed förlora djupet i synen på Jesu sanna mänsklighet.

Jag behöver inte veta mer än Paulus, han som erfarit att alla Guds löften fått sitt ja i Kristus. Kristus blir den återspegling och konkretisering av Gud som jag behöver för att leva. Därigenom ges även jag en chans att leva med de nya förtecken som kristen tro innebär.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 51 19 Anpassningsetik)

Bibelstudium i Vivalla den 18 december 2019

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras.  24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron.  25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus bre till galaterna kap 3 v 23 ff)

Glöm aldrig att det är Gud som är verkligheten, den  Gud som upprättat sitt förbund med Israel och via Israel med oss. Glöm inte att det är Kristus som är verkligheten, den Kristus som genom Anden tar sin boning i oss och leder oss på livsvandringen.

Själva  får vi som gör allvar av att kalla oss kristna del i detta förbund och denna verklighet. Förbundet och den nya verkligheten återspeglas i oss. Mer eller mindre tydliga återspeglingar blir vi, mer eller mindre tydliga, aldrig fullkomliga.

Detta sagt för att genast kunna tillägga att så var det också för aposteln Paulus. Detta alldeles tydligt när han skrev Galaterbrevet. Riktigt var det nog när han skrev men inte fullkomligt, mer situationsbestämt.

I Galatien hade denne Paulus mött en svårutrotad vrångbild som kom att förvränga idealen för de från judendomen konverterade kristna. Man hade fått för sig att lagens röst isolerad och i eget majestät var Guds röst, Guds enda röst. Man hade som så många andra, f a judar men även kristna, blivit övertygade om att Gud styrde med lagen som enda styrmedel  och att laguppfyllelse följaktligen var den enda vägen till liv och salighet.

Man hade missat att lagen förutsätter sammanhang för att komma till sin rätt. Den måste förstås som de frommas svar på Guds välgärning. I solidaritet och kärlek till allas givare ville dessa fromma (förhoppningsvis du och jag) leva i solidaritet med alla goda gåvors givare. Laglydnad återspeglar den solidariteten. Den är slarvigt uttryckt ”svar på tal”.

Denna viktiga förutsättning hade galaterna skjutit åt sidan för att endast koncentrera sig på sin laglydnad. De hade glömt bort Gud i sin strävan att uppfylla Guds bud.

Och allt blev naturligtvis fel. Det hela ändade i ett lagiskt, kärlekslöst kämpande där den ene skulle vara mera from än den andre.

Detta hade Paulus genomskådat. Och i sin kamp för att bli kvitt en fromhet som inget annat var än fromhetens motsats började han relativisera lagen (ex Gal 3:19 b ”Den utfärdades genom änglar och med hjälp av en förmedlare”). Och när han gjorde det ignorerade han  lagens ursprungliga sammanhang och mening. Han tänkte enbart på vad som blivit resultatet i Galatien, hårdhjärtad oomvänd lagfromhet.

I detta sammanhang förkunnar Paulus att det inte längre behövs någon lag.  Kristus tog en gång för alla udden av  lagfromheten och förde de kristna tillbaka till ursprungstillståndet, till Guds faderliga omsorg om sina barn. I och med Kristus behövdes inte längre någon sträng laggivare som kontrollerar att människor lever som de skall. Spontant gör de kristna det som krävs av dem, spontant lever de i kärlekens och omtankens gemenskap. Lagen hade nu haft sin tid. Dess herravälde var begränsat till tiden innan Jesu framträdande.

Det är mot denna bakgrund vi här och på andra ställen skall förstå Paulus utfall mot lagen. I sammanhang som inte liknade dem i Galatien kunde han uttala sig annorlunda. Rätt förstådd var nämligen även för Paulus lagen helig. I Romarbrevets sjunde kapitel  utbrister han exempelvis ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott”. Men aldrig glömmer han att evangeliet kommer före lagen, att laglydnaden är en följd aldrig en orsak.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 50 19 Engagemang och försändelse)

Bibelstudium i Vivalla den 11 dec 2019

Jesus uppträder i Galileen

14När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap  15och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Evangelium enligt Markus kap 1 v 14 f)

Evangelisten Markus låter Jesus framträda på den offentliga scenen med orden Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro budskapet. Hur relatera sig till dessa ord? Å ena sidan skall vi inte ta Markus på orden. Vad Markus presenterar är en sammanfattning av Jesu förkunnelse när denne uppträdde i Galileen. Så kortfattad som Jesus var i Markus citat var han förmodligen sällan. Å den andra sidan är det av vikt att ta minsta stavelse i detta citat på allvar. Sanningarna står på rad i de få orden.

Visst som Markus låter Jesus säga vållar problem, annat uppmuntrar. Låt oss ta det som vållar problem först. Guds rike är nära, förkunnade Jesus. Och han gör det som en av tidens profeter, dessutom gör han det  i tidens stil.

Gudsrikets konkreta genombrott var det som många av den tidens fromma judar längtade efter. Gud skulle låta ett Messiasrike uppstå där Gud skulle råda och det skulle ske mycket snart. Allt gammalt, halvdant, halvfromt skulle upphöra i den nya fullkomningens tidsålder. Det hela skulle inledas i en dramatisk social och religiös konvulsion. Om denna predikade tidens profeter och bland dem Jesus. Om detta kan bibelläsaren fördjupa sig igenom att läsa ”Talet om tidens slut” i kapitlen 24-25 i Matteus-evangeliet med paralleller.

Att Jesus delade sin tids föreställningar om vad som var förestående är inte att ta miste på. För Jesus var Guds rikes seger visserligan mer än en dramatisk omvälvning i det yttre men Gudsriket var också denna av Gud åstadkomna konvulsion i samhällskroppen.

Men tiden gick och inget gudsrike inträdde. Varför har inte Gud tagit makten trots alla löften, det upphör vi kristna  inte att fråga oss.

När detta är sagt  går allt annat i Jesu förkunnelse som det återges i Mark 2:14 som en dans. För nog är tiden inne och nog är Guds rike nära om man förstår orden i en annan mening mer andlig mening än den ursprungligen avsedda. Visserligen tycker inte den bildade allmänheten det. De tror fortfarande att människan är alltings centrum. De är fortfarande övertygade om att det är våra egna åtgärder som skall rädda ”planeten”. De inser inte sitt beroende av ett dusom är något mer än en planet som vi är skyldiga att vårda. De inser inte att livet är något vi fått och att livets gåva förutsätter ett du och dessutom att vi tar vara på det vi fått.

Skulle dessa gudsfrånvända någon gång talar om Gud är det indirekt och i termer av att samverka med naturkrafterna. Detta när den enda rimliga förutsättningen inte är samverkan utan att ta vara på det som denne livgivande Gud har gett oss.

Bara detta att inse vårt beroende öppnar ögonen så att vi ser hur nära Gud är och därmed också gudsriket. Omvändelse blir mot denna bakgrund att öppna sina ögon och ta konsekvenserna av vad ögonen ser.

Sen det sista som Jesus manar oss, att tro på budskapet, eller som det ordagrant står  evangeliet.

Detta evangelium som ser mer till situation än till principer, mer till förbarmande än till fördömande och framför allt mer till mening än till meningslöshet, för vem är inte detta angeläget?!

Att omvända sig från inomvärldslighet och antropocentrism (=att sätta människan i centrum inte Gud) är för mig närmast en självklarhet. Det faller ut av sig själv för den som  tänker närmare efter och det blir självklart för den som kommit Jesus tillräckligt nära.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, Att bli den jag är menad att vara)

Bibelstudium i Vivalla den 4 december 2019

1Och jag (Johannes) såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1-5

Jesus, här kallad lejonet av Juda stam, skottet av Davids rot, är den gestalt det väsentliga handlar om även i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. Det är inte vilken Jesus som helst som Johannes hänvisar till utan den Jesus som Johannes föreställde sig honom, den himmelske Jesus klädd i de förväntningar som tron på  den yttersta tidens snara ankomst hade skapat. Och inte bara så. Epiteten lejonet av Juda stam och skottet från Davids rot hade han och dom som tänkte som han hämtat från Gamla testamentet.

Backar vi ett steg och hamnar i evangelierna är det på liknande sätt, men nu är det evangelister och evangelietraditioner som frammanar sina bilder av Jesus.

Tar vi ett ”långskutt” framåt och hamnar i vår egen tid blir det på liknande sätt. Någon form av Jesus behöver vi ha framför våra ögon för att kunna relatera oss till vår omgivning. När detta förbereds har jag nyss lyssnat till en intervju med skådespelaren Sven Boräng som i en serie föreställningar skall gestalta Bertold Brecht. Att denne Boräng hade Brecht för ögonen även i sitt privatliv var inte att tveka på. Har man inte Jesus har man någon annan. Detta som en allmän sanning och här med en skådespelare som exempel.

Men vi kristna har alltså Jesus för ögonen. Det säger sig dessutom av sig självt att våra inre bilder av Jesus inte är densamma som de var för Johannes i Uppenbarelseboken. Inte heller stämmer de helt överens med de bilder som evangelisterna målar upp. Vi har vår tids Jesus.

Men den verklige Jesus då? Hur finna honom, han som dömer och fäller, upprättar och förkastar, han som är försonaren och domaren i en enda person och dessutom i allt företräder Gud? Var finna honom?

I långa stycken återfinner vi huvuddragen av honom i  de bilder av Jesus som vi tagit del av. Evangeliernas Jesus fogas för många lätt in i vår egen tids föreställningsvärld. Först vid närmare granskning av evangelierna märker vi att även deras Jesusbilder är samtidsfärgade. Med Uppenbarelsebokens Jesusbilder är det värre. Många gånger har vi svårt att finna Jesus i Uppenbarelsebokens Jesus.

Men i den text som vi här studerar går det. För nog kan den Jesus vi tror på också han bryta sigill, d v s öppna dörrarna till det ännu ej skedda och låta oss ana en annars fördold framtid. Framför allt gjorde han det i Uppenbarelsebokens sammanhang. De kristna var där hotade till livet och när deras Jesus bröt sigillen och öppnade för inblick i framtiden, fick de hoppet åter

Den Jesus som öppnar sigillen för oss låter oss inte först och främst skåda in i framtiden. Det är annat vi behöver se. F a behöver vi inse rättens vägar och förlåtelsens möjligheter. Och med det får vi hjälp av den Jesus som idag träder fram för våra inre ögon. Ett står nämligen fast, vare sig vi tillhört dem som levde på Jesu tid, eller den som lever här och nu; Jesus företräder Gud och som Guds företrädare är hans kännetecken dom och försoning. Allt annat ger en falsk vild av Jesus, vår frälsare.