Bibelstudium i Vivalla den 26 juni 13

Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud. Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Romarbrevet 14:11-14

Det spretar bland de kristna i Rom. En tycker det är rätt att göra si, en annan så. En håller viss mat för oren, en annan gör skillnad på dagar, en tredje låter alla dagar vara lika. Sen kommer Paulus och med honom, som så ofta, de förlösande orden. Textorden ovan är hämtade från dessa förlösande ord. Själv tänker jag blunda för textens sammanhang och försöka göra Paulus ord till i dag tillämplig sanning.

Går det, frågar du? Är det inte en utopi att tro att alla människor en dag skall prisa Gud? Ja, kanske det, men inte desto mindre önskvärt. Vore det inte gott om det bakom alla variationer i kunskap och tyckande i slutändan finns en gemensam allmän sanning som sammanfattar allt. Vidare att denna allmänna sanning inte är en princip enbart, utan något sammanhållet och personligt, med andra ord Gud, sanningens Gud. Så tänker åtminstone jag mig Gud. Mot den bakgrunden ser jag också de av Paulus återgivna profetorden: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.

Tänker man så blir alla domar och alla fördömande i tiden preliminära. Den slutliga sanningen finns först hos Gud. Det är Gud som skall döma. Låt oss därför inte längre döma varandra, fortsätter Paulus följdriktigt . Och jag fyller i med att påstå att de domar vi ändå måste fälla är preliminära och vår lagstiftning preliminär. När vi ändå tvingas fälla våra domar, måste vi, och då återigen med Paulus bakom ryggen, se till att vi inte åstadkommer att någon broder snavar eller faller.

Sen kommer Paulus slutkläm: I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent.

Att det här handlar om ren, respektive oren mat skall jag i det här sammanhanget hoppa över, hur viktiga orden än är. Jag koncentrerar mig på vad Paulus säger om sin tro på Jesus Kristus. Denna tro åstadkommer att Paulus visserligen inte tror sig kunna överta domen från Gud, men att denna tro ger honom tydliga riktlinjer åt vilket håll han skall söka för att få reda i sina bedömningar.

Själv tycker jag precis som Paulus. Visserligen är Jesus inte i första hand laggivare för mig. Han är större än så, mer än annat är han för mig försonaren och upprättaren. Men jag kan inte förneka att jag har nytta av mina ständiga försök att närma mig Jesus när jag tänker över rätt och fel liksom över brott och straff.

Bibelstudium Vivalla den 19 juni 13

 Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Paulus brev till efesierna kapitel 2 vers 10.)

Paulus ger i kapitel två i sitt brev till efesierna sin syn på vad det innebar för efesierna när de växlade världsåskådning och blev kristna. Skillnaden blev som natt och dag, påstår han. Paulus slutar sin utläggning med en sammanfattande trosbekännelse: ”Vi är hans (Guds) verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till”.

 Är skillnaden mellan kristen och ickekristen fortfarande lika stor, frågar jag mig. Låt mig pröva genom att omforma Paulus sammanfattning till en formulering som jag tror motsvarar vad en ”normalsvensk” bekänner. Jag kom fram till den här formuleringen.

Vi är födda med känsla för gott och rätt och kan om vi inte hamnar i otryggt och dåligt sällskap också förverkliga det goda i våra liv.

 Mycket paulinskt är alltså bortskalat, framför allt finns där ingen Gud, ingen Kristus och dessutom ingen uttalad bestämmelse.

Ingen Gud.

Ingen Gud, åtminstone inte på ytan. Han är bortskalad. Men i Guds ställe har omedvetet annat dykt upp som ersätter Gud. ”Normalsvensken” kan nämligen svårligen leva utan att inom sig bära på föreställningar om att stå i ett större sammanhang. Och det är svårt att tänka sig en tillvaro utan att någonstans gömmer sig det som kan benämnas absoluta värden. Men att därför föreställa sig en Gud? Det har t o m jag svårt att göra.

Utan Kristus

Utan Kristus lever ”normalsvensken” sitt liv, men inte utan förebilder. Den insiktsfulle inser hur mycket dessa förebilder betyder. Inte minst föräldrarna är med och formar sina barns framtid. Det finns alltså anknytningspunkter när vi kristna betygar vårt beroende av Kristus.

För mig betyder Kristus allt. ”I honom” försöker jag forma mitt liv. Daglig möda lägger jag ner på att komma hans personlighet närmare. Framför allt söker jag det bärande i hans liv och gärning. Hör och häpna, jag tänker mig till och med, precis som Paulus, att jag innerst inne är skapad till att bli hans efterföljare.

I grunden har detta mitt sätt att se förändrat min tillvaro.

Du som inte tänker som jag behöver besinna att du lever innesluten av förebilder. Du påverkas ständigt. Varför då inte av Kristus? För mig öppnade det vägen till Gud.

 Utan bestämmelse

Normalsvensken slår bakut när talet kommer om människans bestämmelse. Om allting är förutbestämt blir vi ju handlingsförlamade.

”Den upplyste svensken”  tänker inte på att förutbestämmelsen finns där vare sig vi tror på den eller inte. Våra förebilder och ideal formar vår framtid.

Själv tänker jag mig att Gud ville något med mitt liv, det tillkom inte av en slump. Min uppgift som människa är att ta mig fram på den utstakade vägen. På den vägen går det många, föreställer jag mig. Där går förhoppningsvis också Kristus.

Bibelstudium Vivalla den 12 juni 13

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till Romarna kapitel 8, versarna 1 och 2)

Nog var jag flitig när jag rensade i rabatten, men inte tillräckligt noga. Min fru låg över mig med stränga tillsägelser. Barnbarnet, 3,5 år gammal, lyssnade och sa till sin farmor: Nu är vi arga på farfar, eller hur? Tänk, 3,5 år gammal bara, och ändå så mitt i prick. Vi människor tycker, men vi tycker inte fritt. Vi tycker som dem vi hör ihop med. Det visste redan lilla Emma, trots att ingen lärt henne.

Att vara kristen är att tro si och så, framför allt tro på en Gud med övernaturliga egenskaper (en metafysiskt gudsbild), tänker sig många. Att vara människa är att äga en fri vilja, föreställer sig andra. Jag tycker varken det ena eller andra. Jag tror nämligen i långa stycken som aposteln Paulus.

För honom var tron främst en inställning, en inställning om vem man kände samhörighet med. Det specifika med en kristen var känslan av samhörighet med Kristus. Vi kristna tillhör Kristus, proklamerade han. Vi tycker som Kristus, tror som Kristus och gör i möjligaste mån som Kristus.

Om det nu är så att tro handlar om att känna, alternativt längta efter, samhörighet, tror mest alla, även den mest ensamma och övergivna människa. Frågan är bara vem man känner samhörighet med. Är det med Kristus, eller med något annat?

Paulus klassade ner alla som inte tillhörde Kristus, d v s inte kände samhörighet med Kristus. Dessa andra kände samhörighet med personer och företeelser som band dem vid ”syndens och dödens lag”, ansåg Paulus. Kristus var för Paulus förankrad i det himmelska, de andra vid det inomvärldsliga, det som pekade nedåt.                                                        Jag vet inte om jag håller med Paulus på den punkten, men jag tror jag förstår vad han menar. Så stark var hans kristusupplevelse, att allt i jämförelse med Kristus pekade nedåt. Dessutom var han drastisk i uttrycket för att få, i det här fallet de kristna i Rom, att bli alltmera hängivna sin frälsare.                                                                                            Själv kan jag visserligen skriva under på att Kristus leder rätt, men jag blir aldrig kvitt tanken att varje människa är på gott och ont och att ingen, inte ens den mest helgade kristne, blir kvitt sin egen destruktivitet.

När det gäller synen på människans frihet, står jag helt på Paulus linje. Min lilla Emmas replik ”nu är vi arga på farfar, eller hur?”, är ett av många belägg för att jag har rätt. Människan är inte i stånd att tycka fritt och oberoende. I långa stycken tycker hon som den hon tycker om.                                                                                                                        För mig är det självklart att människans frihet har gränser. Först insikten om detta gör att jag kan ta upp kampen med min egen ofrihet.

Bibelstudium Vivalla den 5 juni 13

Aposteln Paulus fick det inte att gå ihop. Lika självklar som jämställdhet och demokrati är för oss, var Israels utväljelse för honom. Men Guds utvalda folk lyssnade inte på evangeliet. De sade nej till det för honom självklara att Jesus och hans evangelium inte var en trons avvikelse utan en fullbordan. Vad menade egentligen Gud med att låta Israel med sitt nej hamna utanför? Paulus söker den ena förklaringen efter den andra utan att få ett slutgiltigt svar. Till slut utbrister han Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Romarbrevet kapitel 11 versarna 33-36

 Kan man tänka sig en mera fullödig reflexion av en man som inte greppar vad Gud menar, men förstår att Gud är något oundvikligt?

Själv ser jag inte på Israels utväljelse som Paulus. Nog oroar det mig att Israel inte upptäckt evangeliet. Men för mig gör det mindre skillnad om den som missat evangeliet är israél eller svensk.

Däremot har jag tagit till mig Paulus sätt att tala om Gud. Självklart låter sig Gud inte bindas av den mänskliga föreställningsvärlden som ateisterna tycks anse. Vore det fallet kan man avfärda Gud som en önskedröm. Men inte ens då slipper man undan. Tron på Gud ersätts av annan tro, också den färgad av mänskliga föreställningar. I värsta fall tror man så starkt på sig själv att man trampar ner andra.

Vad jag brottas med är inte frågan om Guds existens utan hans avsikter. Spåren leder sannerligen inte självklart till en kärleksfull Gud som bryr sig om de små och värnlösa. Se bara hur det är ute i naturen. Där beror tillvarons överlevnad av, som Darwin uttryckte det, ”the survival of the fittiest” (de starkares överlevnad).

För mig finns det bara en lösning på frågan om vad Gud vill. Det är att ta trossprånget och låta Gud representeras av Kristus. Jag utgår från att Kristi vilja återspeglar Guds.

Ett ja till Kristus betyder emellertid inte att brottningsmatchen därför är över. Jag behöver ta reda på vad Kristus vill, vilket inte alltid är så lätt. Kristus handlar ju enligt evangeliernas vittnesbörd mer utifrån situation än utifrån fasta regler. Vidare måste Kristi vilja konfronteras med min egen. Det duger nämligen inte att handla mot sitt samvete.

Nu skall ärligen sägas att jag är frimodig i mitt val av Kristus. Vem skulle jag annars välja?