(Se även ”Med mina glasögon 4”,  31 19 Jag tampas med sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 31 juli 2019

 Lärjungeskapets krav

24Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.  25Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.  26Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?  27Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar.  28Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike.” (Evangelium enligt Matteus kap 16 v 24-28)

 Texten ovan finns i tre versioner, en i Matteus, en i Markus och en i Lukas evangelium. Helig är den eftersom dess krav är inte går att rucka på, mänsklig är den i sin böjlighet.

Först två exempel på denna dubbelhet. Det första, vanligen inte uppmärksammat, lämnas åt läsaren att fundera över. Det andra leder till reflexion i själva utläggningen.

Jag inleder med det exempel där jag nöjer mig med att ställa upp problemet.

Orden i de tre versionerna av texten ovan  är mestadels närmast ordagrant desamma, men såväl i detaljer som i tendenser skiljer sig de tre åt. Gemensamt för alla tre är att de i slutändan förkunnar att Jesus skall komma tillbaka och i närtid upprätta sitt rike. Lärjungarna skall inte hinna dö innan de har sett Människosonen komma med sitt rike, , läser vi i slutorden i texten ovan. Lukas däremot mjukar upp detta uttalande, Jesus dröjde ju. Han skriver; lärjungarna skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike. Därmed öppnar han för att uppfyllelsen i ett första skede skall kunna ses som en upplevelse i lärjungarnas hjärtan. Med sitt inre öga skall de se Guds rike. Något att fundera över!

Böjligheten finns också på ett annat mindre sofistikerat plan. För att upptäcka detta har vi ingen nytta av att ställa texten ovan vid sidan av motsvarande versioner i Markus och Lukas. Däremot kan vi jämföra den med annat som står i evangelierna.

För att kunna göra det behöver vi före allt annat ta tag i textens huvudbudskap. Detta lyder i korthet att kravetpå en kristen är att hontar korset på sig och att detta skall kunna verifieras i gärningar.

Problemet är att helt andra krav tycks gälla ett antal kapitel tidigare. I Matteus 11 läser vi: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är milt och min börda lätt.(Matt 11:28 f)

Å ena sidan gäller alltså aktivitet, å den andra vila.

Sanningen är den att såväl det ena som det andra är giltigt. När nämligen kapaciteten finns där är inget offer stort nog för den troende, när den saknas innebär tron däremot kravlös vila i Kristi famn. Tillståndet hos den kristne avgör vad som gäller.

För mig blir följden av detta dubbla tal följande. Det duger inte att inför Gud snåla med sina förmågor. Det man som kristen äger har man nämligen fått för att använda. Minsta gåva jag fått är jag kallad att förvalta, om ni så vill offra, i full hängivenhet för Kristus.

Slutligen i denna utläggning ett tillägg. Att vara kristen, står det, är ”att gå i Jesu spår”. Och tillägger jag; för en vars förmåga är tömd blir den adekvata beteckningen ”buren i Jesu spår”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 30 19 Syftet, det är på syftet det hänger, vrålade han)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juli 2019

9Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.  10Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet. ( 1 Petrusbrevet kap 2 v 9 f)

1 Petrusbrevet är inget vanligt brev. Det är en av många sammanfattningar av kristen tro. Aposteln Petrus är det som i detta brev förkunnar för den lilla spillra kristna som lever i romerska provinser i Mindre Asien. Att aposteln Petrus talar står troligen för att det gudsord som här fått formen av ett brev utgår från honom och  slutligen nedtecknats i kretsen kring denne apostel.

Den allmänna bakgrunden tänker jag mig vara följande. De Petruskristna är trängda. Sociologiskt är de en liten hatad och förföljd sekt utan framtid. Men det vägrar de Petruskristna erkänna. Tvärtom vet de sig vara  pionjärer för något nytt och allt omvälvande.  De betraktar sig som banérförare för den ny mänskligheten, den mänsklighet som fötts på nytt genom Kristus. Detta ser jag som orsaken till  att Petrus talar som han gör i texten ovan. Och det är förklaringen till att brevet inte fallit i glömska utan fogats till Nya testamentets heliga kanon.

Samtidigt är de stora orden  som Petrus förkunnar ett omtag. Det är ett omtag hämtat från Gamla testamentet med dess tal om Israel som det utvalda folket och Jerusalem som hela världens centrum.

Texten ovan skulle för den delen oförändrad platsa i det Gamla Testamentet. Den skulle dessutom inta en central plats utifrån sitt innehåll. Men nu står den inte i Gamla testamentet utan i det nya. I och med det blir allting vänt upp och ned.

Nu får textorden ny betydelse. När Israel som här står för Kristus blir kristusanhängarna i sin tur  ett utvalt släkte, kungar, präster, ett heligt folk, men nu inte i den gamla betydelsen. Det i Kristus utvalda folket härskar genom att tjäna. Men tjänandet är inte blint, det fullkomnar Kristi offer.

Hur kan detta ske? Genom Kristus och enbart genom honom. Vår del i detta verk är att bli ett med Kristus. I återspeglingen av Kristus fullkomnas det som redan är fullkomnat.

När skall allt detta sägas? Var hör det hemma? Att det är ett kontraproduktivt tal i ett läge av kristen dominans, säger sig självt. Där kristen tro redan dominerar tro och världsbild, där kristendomen har ett fast grepp om hela befolkningen, är det helt andra ord och tankar som skall födas bland dem som är bärare av kristen tro. Då förbjuder oss Gud att ens tänka på dominans. Då är uppgiften en enda, att lyfta upp de svaga, förbanna orättfärdigheten, lovsjunga Kristus och leva i och för försoning. Om inte förvandlas vi till förtryckare.

Talet om Kristus som den ende och om hans efterföljare som det heliga folket hör hemma där kristna är förtryckta. Det har sin rätta plats i sammanhang där Kristus och tron på honom föraktas och hotas av utplåning. Eller, som det är för oss, när vi kristna respekteras i den heliga trosfrihetens namn, men där allt vi säger och tycker negligeras av en folkmening som förmedlar budskap av annat innehåll.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 29 19 Grundvärden måste ifrågasättas)

Bibelstudium i Vivalla den 17juli 2019

5Den ene gör skillnad på dagar; för den andre är de alla likvärdiga. Var och en skall vara fast i sin övertygelse.  6Den som alltid tänker på vad det är för dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud.  7Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull.  8Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.  9Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande.  10Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol.  11Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. (Paulus brev romarna kap 14 v 5-11)

Jag stångas med bibeln på två fronter, dels kämpar jag med innehållet, dels med människor som tror sig förstå men, anser jag, inget begriper. Men idag får jag frid i min själ. Självaste Paulus ger mig den friden och det till och med i sitt huvudbrev, Romarbrevet.

Problemets kärna ligger i att människor hänger upp sig, hänger upp sig på sånt i bibeln som inte är värt någon uppmärksamhet och dessutom gör detta perifera till huvudsak. På den grunden blir bibelförankringen till ingen nytta, eller i värsta fall till skada har jag menat och menar jag fortfarande. Bibeln kan bli ett instrument för egna orena syften, eller ett vapen för något det inte är värt att kämpa för.

Och sen alla dessa till synes eviga detaljer, dessa lagar och förordningar inskrivna i bibelordet som skall hållas för att man skall duga inför Gud. I texten ovan är det dagar som skall uppmärksammas och mat som är tillåten, respektive otillåten för den som vill vara ett Guds barn. Det är som yttre observans skulle avgöra en människas förhållande till sin Gud.

Men idag blir jag alltså frälst från det osunda i min kamp mot vantron och det av självaste Paulus. Denne hjälper mig att se djupare. Han tvingar mig att försöka finna ut vad som ligger bakom alla dessa yttre bruk som av vissa hålls för heliga. Och han finner att där bakom kan ligga längtan efter Herren, och att det är denna längtan som ytterst driver dem i deras observans. Döm därför inte manar Paulus. Det är ändå Gud som är domaren.

Detta hindrar förstås inte att allvarliga vantolkningar av såväl bibel som kristen tro måste bekämpas. Och det gör Paulus i sin brevsamling på åtskilliga ställen och det med besked. Galaterbrevet är ett enda stort exempel på detta.

Kampen mot vantolkningar måste föras såväl inombibliskt som utombibliskt. Inombibliskt så att det som driver försoningen genom Kristus görs till bibelns tolkningsnyckel där så är möjligt eller till instrument att föra åt sidan där så är av nöden. Utombiblisktdär annat än Kristus kommit i förgrunden. Allt som stör ut Kristus, det må vara de heligaste av regler måste i den kristna församlingen föras åt sidan och ges den perifera plats där det hör hemma.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 28 19 Berättelserna, narrativen och bibeln)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juli 2019

Levande genom Kristus

1Ni var döda genom era överträdelser och synder  2den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. 3Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra.  4Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek  5att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta –  6och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. 7Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus.  8Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.  9Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig.  10Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till. (Efesierbrevet kap 2:1-10)

I kretsen kring Paulus kunde man skilja nu och då på sätt som texten beskriver. Svart hade blivit utbytt mot vitt. Tidigare levde de kristna i och omkring Efesus i en tillvaro omvälvd av överjordisk ondska. Ondskan hade smittat av sig på såväl samhälle som enskilda och lett till att människorna lät sig styras av egna önskningar och drifter och det med förödande resultat.

Det nya kom med Kristus vars ingripande innebar att de troende i en akt av gudomlig barmhärtighet och förlåtelsevilja fördes in i ett nytt sammanhang. Deras nya liv hade förvandlats till ett liv i Kristus, ett liv utifrån nya förutsättningar. Ont var förvandlat till gott, ”fursten över luftens rike” utbytt mot Kristi Gud och Fader.

Detta inte enbart för att komma de troende i Efesus till godo, utan lär oss textorden, dessutom för att utgöra ett exempel för kommande tider.

I dag skall följdriktigt detta exempel tillämpas på oss, en liten grupp i Vivalla inkluderande ett antal andra som följer dessa bibelstudier på nätet.

Om oss gäller att vi  har en annan världsbild än de kristna i Efesus. Vi tänker oss inte luften ovanför oss fylld av onda väsen som omger oss. Däremot vet vi väl att vi styrs av egna och andras inre drifter och önskningar och att dessa inte enbart är av godo. Ofta är de av den arten att de förleder oss att tänka i banor som trots allmänt, till och med lagfäst gillande, inte leder oss rätt.

Vi har också erfarenhet vid något som texten inte uttryckligen förutsätter. Det är ett slags blandexistens där eget har sammansmält med det liv som vi lever i Kristus.

Mot den bakgrunden framstår det som nödvändigt med reformation. Den reformationen har för mig personligen inneburit att granska tidens självklara förutsättningar mot bakgrund av  att jag dagligen söker efter Jesu vilja. Detta i ett ständigt pågående bibelstudium.

Så långt har jag kommit på den vägen att jag fått skärpa nog att kunna kritisera den värdegrund som i vårt land tas för given, dessutom ana nya sätt att tänka och värdera. I detta mitt sökande tror jag mig ha den levande frälsaren vid min sida. Ibland har det uppenbart varit så, vid andra tillfällen har jag alldeles uppenbart misstagit mig.

Mitt i allt detta står ett klart för mig. Mitt sökande efter nya vägar för mig och för andra är välsignat. Hjälparen, den helige Ande står vid min sida vare sig jag har misstagit mig eller är på rätt väg. Dessutom tror jag mig veta att där framme finns livet i Kristus, ett liv som är renat från tidens ondska. Det betyder att det liv som texten ovan vittnar om för mig ter sig  lik glimtar av en verklighet, vars fulländning hör himlen till.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 27 19 Skydda barnet från det onda, det är vad livet går ut på.)

Bibelstudium i Vivalladen 3 juli 2019

7Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er – ni är ju det minsta folket av alla.  8Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.  9Du skall veta att det är Herren, din Gud, som är Gud, den trofaste Gud som håller sitt förbund och visar godhet i tusen släktled mot dem som älskar honom och håller hans bud. 5 Moseboken 7 v 7-9)

Ingen kommer undan. Utan berättelse- tros- tanke- och sanningstraditioner kan vi inte bemästra den verklighet vi står i. Ingen kommer undan. Frågan är inte om vi lever i en trostradition utan i vilken.

Ända in i bibeln har dessa traditioner trängt och färgat av sig på vad som sägs och hur det sägs. I bibeln är det inte bara entradition som trängs om utrymmet utan flera. Vi kristna tillhör Jesustraditionen. Vi läser verkligheten utifrån Jesus och för den delen också bibeln. Vi gör helt enkelt  så gott vi kan för att förstå denna vår Heliga Skrift utifrån vår mästare. Men det är inte lätt alla gånger. Ibland, som idag, får vi ”klippa och klistra”. I ett för oss fullkomligt hemskt bibelsammanhang tar vi ut det för oss bärande.

Ett hemskt sammanhang? Vilket då? Jo i den berättelsetradition som utgår från 5 Moseboken. I denna berättelsetradition läggs berättelsen om uttåget ur Egypten i Mose mun. Mose får berätta om uttåget för oss. Inte bara berätta, han sätter oss dessutom in i ett alldeles bestämt sammanhang. På lärt språk kallas det sammanhanget den ”deuteronomistiska historietraditionen” med sina bestämda meningar om vad Gud vill med sitt utvalda folk och med sina meningar om hur man skall bete sig mot de folk som bor i det land man är i färd med att erövra. Vi kristna ryser, eller borde rysa, när vi tar del i de hemskheter som förordas. Eller också omtolkar vi i Jesu anda. ”Klipper och klistrar” och för in det i vår trostradition, den kristna.

Så gör vi i dag. Vi läser om utväljelsen av Israel på vårt eget sätt, eller rättare sagt på det sätt som Jesu framträdande tvingar oss att göra. Vi låter utväljelsen av Israel vara en sanning som gäller dig och mig som kristna. Vi har blivit utvalda att få vår personliga sanning, mening och livstolkning profilerad genom förmedling av Jesus. Detta av till synes oförklarlig anledning. Gud har utvalt just oss till tro, inte därför att vi är bättre än andra utan på grund av Guds outgrundliga kärlek till just oss.

Vi är förbundna med Gud, lever i förbund med Gud, i en närmast salig verklighetsuppfattning ända till den dag vi tar detta förbund med Gud för givet. När vi ser på förbundet med honom som en rättighet, ett privilegium, då är allt förlorat. Högfärdiga kristna är med det värsta Jesus vet. Då gillar han hedningar och ateister bättre.

Men när vi ser vår utväljelse som en möjlighet att föra utväljelsen vidare, när vi genom vårt sätt att leva och tänka smittar av oss på andra med vår Jesuskärlek,  då är vi fortfarande de före alla andra utvalda.