( Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 86 Disputationen fick mig att fastna i funderingar över trosföreställningar)

Bibelstudium i Vivalla den 28 oktober 2015

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Paulus brev till romarna kap 13:8–10)

Ständigt betonar jag att lagen är nummer två, inte nummer ett. Blir lagen, d vs reglerna för hur vi skall leva, det främsta, visar det att vi missat det som är den kristna trons kännetecken. Detta kännetecken är att utifrån evangeliets löften tillstå sig vara omsluten, innesluten och vilande Gud. Det är att i sitt allra innersta bekänna att livet vilar i Gud och beror av Gud.

Blir lagen det främsta knuffar vi ut Gud ur det innersta hjärterummet. När så sker blir det vi gör viktigare än det vi är. I Gud ersätts av till Gud. I Gud betecknar vila, till Gud strävan. När lagen är det främsta kämpar vi för att komma till Gud, där evangeliet råder vilar vi i Gud.

Sen det andra, där lagen intar första rummet, kan en religiositet inte skiljas från en annan. Reglerna skiljer dem visserligen åt, men regelstyrt är alltid regelstyrt. Där reglerna styr ligger alltid tonvikten på egen strävan, där evangeliet råder på Guds omsorg. Där reglerna styr strävar jag efter att bli helig, där evangeliet råder är jag helig.

Det betyder inte att kristen tro vilar i laglöst rum. Det är bara så att lagens plats är andra rummet. Där är den ovärderlig. Åtminstone den lag som jag med aposteln Paulus bekänner. Denna lag är etiskt betingad. Den talar som i texten ovan om trohet i äktenskapet, om respekt för andras liv och egendom, den innebär att inte vara lysten på annans egendom eller annans kärlekslycka. Men den har också mycket annat att föreskriva.

Kännetecknet på den kristna lagen är kärlek. Alla de kristna buden kan sammanfattas i ett enda, kärleken till medmänniskan. Detta åtminstone om vi får tro Paulus i dagens text. Kärleken till Gud ligger på ett annat plan. Dess grund är gåvan.

Paulus nöjer sig inte med att räkna upp lagbud. Lagen är för honom mer än föreskrifter, lagen i sin fullkomning är uppfylld lag och uppfylld lag kallar Paulus kärlek. ”Kärleken är lagen i dess fullhet.”

Till detta kommer att kärleken också är bedömningsgrund. Lagarna skall bedömas utifrån sin relation till kärleken. Detta gäller inte enbart religiösa utan också världsliga lagar. Glömmer man bort det, därtill förvirrad av befallningar i bibeln eller för den delen också i Koranen, kan det gå riktigt fel. Vi kan som kristna falla offer för religiös fanatism. Fanatismen kännetecken är att vara uppfylld av kravet på lydnad ock blockerad i sitt känsloliv.

Det goda som jag här sagt om lagen gäller på villkor att lagen intar andra rummet. Tränger sig kärlekens lag fram till det innersta hjärterummet, blir trots goda intentioner ändå allt fel. Den kristna trons poäng är trots allt inte laglydnad, poängen är vila i Gud och därmed också kraft i Gud. I andra rummet däremot hör lagen hemma, kärlekens lag.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 85 Andliga om än inte religiösa. På predikan ser du dessutom en predikan som bygger på tankarna i nedanstående bibelstudium)

Bibelstudium i Vivalla den 21oktober 2015

Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen.Psaltaren 68:5-7

Jag kämpade en del med psalm 68 i Psaltaren och trodde mig ha kommit till en lösning. Psalmen hyllade Gud som både i överförd och egentlig mening stred för sitt nedtrycka och undanskuffade folk, Israel. Sen läste jag i Helmer Ringgrens kommentar till Psaltaren och fick reda på att psalmen var extremt svårtydd och troligen hämtad från skilda sammanhang och sedan hopfogad till en enhet. Det gick helt enkelt inte att få ett enhetligt grepp om hela psalmen, menade Ringgren. Man fick läsa stycke för stycke och tolka vart och ett stycke för sig.

Låt gå för det. Låt oss betrakta utsnittet ovan ur den sextioåttonde psalmen i Psaltaren som en enhet för sig. Dessutom förestlår jag att vi glömmer rubrikens författarangivelse, ”av David”. Detta desto hellre som denna författarangivelse tillkommit i efterhand. Möjligtvis har psalmen tillhört något som kallats Davidssamlingen. ”Av David” kan också betyda ”tillhörande Davidssamlingen”.

I stället för David sätter vi helt sonika dit Jesus. Vi låtsas att det är han som sjunger textens lovsång till Gud.

Må vara att Jesus kanske aldrig sett den psalm som jag nu lägger i hans mun. Orden är ändå i bestämd mening Jesu egna. För Jesus var Gud just ”de faderlösas fader, änkornas försvarare”. Och Jesus mer än andra predikade hem för de ”ensamma” och ”frihet och lycka” för de ”fångna”. När det kom till textens upprorsmän var Jesus däremot inte lätt att tas med. Särskilt självtillräckliga, giriga människor som ansåg sig förmer än andra, gav han sig på. Inte för att han kallade dem ”upprorsmän” som psaltartexten gör och aldrig försökte han kasta någon ut i öknen, men i sak är han helt överens med psalmisten som utropar att ”upprorsmännen får bo i öknen”.

Är det inte så vi skall göra när vi läser våra psaltarpsalmer? Låta dem bli ord sprungna ur Jesu mun. Varför inte, det är ju Jesustroende vi kristna är eller borde vara. Att låta allt vårt, t o m våra bibelord, passera genom Jesu, kan ju inte vara fel.

Men när det inte stämmer, vad gör vi då? När gammaltestamentliga texter uttrycker sådant som skaver i våra samveten och det inte går att hänvisa det skrivna till tidens värderingar och tänkesätt. När det omöjligen låter sig göras att lägga textorden i Jesu mun.

Tolka om naturligtvis, tolka om så att det stämmer. Hela Nya testamentet kan läsas som ett enda långt exempel på sådana omtolkningar.

Ibland blir tyvärr även det omöjligt. En bit nedanför i det psalmavsnitt jag nyss tillskrivit Jesus står det.

Ja, Gud krossar huvudet på sina fiender, skallen på den som framhärdar i synd.Herren har sagt: Från Bashan skall jag hämta dem, jag skall hämta dem från havets djup, så att du kan vada i fiendens blod och hundarna får slicka i sig.

Vad göra? Vända sånt tal ryggen i avsky. Orden må så stå i bibeln. Men hat, blodtörst och människoslakt hör inte hemma i den kristna tro som är min.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 84 Författare och skådespelare)

Bibelstudium i Vivalla den 14 oktober 2015

Inför hela församlingen prisade David Herren: ”Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet. Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.(1 Krönikeboken 29:10-14)

En del ser upp till en person, andra ser ner på samma människa. Omdömena växlar från person till person. Tro inte det är på annat sätt i bibeln. Vissa bibelförfattare ser på ett sätt, andra på ett annat. När jag själv studerade Gamla testamentet fick jag lära mig att kung David var en förslagen politiker och militär som kryssade mellan rättfärdighet och maktlystnad. Det hade våra lärare klurat ut genom att läsa mellan raderna i Samuels- och Kungaböckerna. I dag när texten är hämtad från 1 Krönikeboken är tonen en annan. Här ses kung David som en religiös ledare.

Ja inte bara det, en religiös ledare som fattat själva poängen med tillvaron; att livet är en gåva, att det jag äger är något jag fått. Konsekvensen av detta blir att till och med det jag ger bort är något jag ger tillbaka. Åtminstone om ändamålet är gott.

Detta lär oss texten idag där David tackar Gud för alla frivilliga gåvor som skänkts till det planerade tempelbygget i Jerusalem. Eller som David uttrycker det; Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

     Den som säger något sånt måste ha fattat meningen med såväl livet som tron påstår jag. Ändå är det så svårt att tro. Beror det på att det finns så mycket som talar mot kristen gudstro i traditionell form? Det finns så många men, så mycket grymt och ont, som en god och allsmäktig Gud borde har klarat av, att vi hindras att ta själva trossteget.

För många av oss som snubblat på dessa troshinder har alternativet blivit att bortse från Gud och söka de absoluta värdena på annat håll. Om vi nu till äventyrs är intresserade av att omge oss med mening och innehåll.

Må vara att det är så. Trots det går det inte för en sökande själ att skjuta undan det faktum att livet är en gåva och rätteligen skall förvaltas just som en gåva. Ingen filosof eller fritänkare av klass kan förneka detta faktum.

Att skjuta undan denna tanke innebär dessutom att allt blir fel. Vår människosyn utvecklas åt fel håll, vår syn på tingen likaså. En sann sökare fördjupar sig därför i tanken på gåvan som livets själva förutsättning. Och utifrån detta närmar sig denne sökare frågan om vem som är gåvans givare.

Kalla denna gåvans givare vad som helst, men kalla honom något, gåvan går ju inte att förneka. Jag själv kallar honom Gud, Kristi Gud och Fader. Utan Kristus hade jag nämligen famlat. Det finns ju så mycket som talar emot en personlig Gud som har omsorg om var och en av oss. Men Jesus Kristus har hjälpt mig att ta språnget.

(Se även nytt inlägg ”Med Mina glasögon”, 83 I Sverige skall svensk lag gälla)

Bibelstudium i Vivalla den 7 oktober 2015

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psalm 103 i Psaltaren v 19-22)

Jag har aldrig blivit riktigt klok på bibelns änglar. Det är för den delen inte bara jag som har svårt att få grepp om dessa väsen. Läs bara under ordet ”ängel” i uppslagsdelen av Bibel 2000 så skall du märka det. Ängel står för så mycket i den Heliga Skrift, från Guds utsträckta arm till självständiga skyddspatroner. Man kan bli förvirrad för mindre.

Men jag är inte ledsen för det. För mig är det nämligen självklart att bibelböckerna är påverkade av omgivningens föreställningsvärld. Och eftersom bibeln inte tillkommit i ett svep utan under en lång tidsperiod, är det naturligt att föreställningarna om änglar skiljer sig åt.

Frågan är om det kan sägas något allmängiltigt om dessa änglar? Jag tror det. Psaltarversarna ovan tyder på att jag har rätt. Där proklamerar psalmens författare att det är Gud som råder över hela skapelsen, över smått som stort. I sak och bortom alla världsbilder lovsjunger han Gud för att alltet inte är obefolkat, inte livlöst, inte tröstlöst kontaktlöst. Universum är istället levande, förbundet med Skaparen själv, han som är tillvarons själva vara. Lovprisningen upprepas tre gånger, varje gång i olika ordvändningar (versarna 20, 21, 22), varje gång i poetisk omskrivning. I sak sägs samma sak i tre upprepningar, nämligen att Gud i sin livgivande tjänst har tagit sina ”änglar”, sin ”härskara” och ”allt sitt verk”. Allt för att skapa liv och samhörighet i sitt universum.

Det duger inte vid tolkningen att spjälka upp det som var menat att hållas samman. Änglarna hör samman med härskaran liksom med verket. Det blir inte bara petigt utan dessutom fel att fastna i funderingar om härskaran egentligen syftar på stjärnorna (Jes 40:26, 45:12) eller på änglarna (1Kon 22:19). Eller bry sin hjärna med vad ”verket” egentligen står för.

Vad blir då poängen med detta? Att tillvaron inte är utan liv, att livet inte är något tillfälligt, inte en kort parentes i ett själlöst universum, att allt står i Guds tjänst, en Gud som vi får lovsjunga. Dessutom att jag fått hjälp att vidga min syn på vad som är en ängel. Änglar är inte enbart himmelska väsen i tjänst inför Gud i den himmelska härligheten. Till och med stjärnor kan vara änglar, åtminstone när jag blickar upp mot himlen och förundras över deras glans. Mer än annat anar jag änglar i människor som jag mött. Visserligen flyktiga sådana, eftersom gott så lätt kan övergå i ont i den märkliga värld som är vår.