(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 26 febr 14

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap. (Hebreerbrevet kapitel 4 versarna 12 och 13.)

I och med sekulariseringen har intresset för Guds ord begränsats till ett antal ”nördar” som envisas med att söka efter Guds vilja i Bibeln. För andra äger beteckningen ”Guds ord” inte längre någon aktualitet.

Många skulle kunna ställa sig bakom detta konstaterande. Dock inte jag. Lika lite som en ateist klarar sig utan tro och en rationellt tänkande människa utan fantasi, lika lite klarar sig gemene man utan att sträcka sig mot Gud, hävdar jag. Inte ens Guds ord saknar betydelse.

Guds ord får då förstås tas i vidare mening och inte begränsas till bibelns föreställningsvärld och till utsagorna i bibeln. För mig personligen har också den korrekta diagnosen, den rätta bedömningen och sanningen,så långt det går att nå den, med Guds ord att göra. Detta oavsett om dessa sanningsord återfinns i bibeln eller inte.

Inte för att jag tror att det går att nå ända fram. Vad vi människor kan göra är att sträcka oss mot sanningen, inte nå  den. Inte ens Einstein nådde ända fram.

Med Guds ord i bibeln är det på likartat sätt, menar jag. Även i  arbetet med bibeln går det ut på att nå fram till den korrekta diagnosen, den rätta bedömningen och den slutgiltiga sanningen. Men nu begränsat till det som rör relationsspelet Gud, medmänniska, omgivning.

Hebreerbrevets författare vittnar om hur långt han anser att man kan nå på den vägen. Guds ord, rätt använt, tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar, vittnar han (Hebr 4:12). Men detta under en bestämd förutsättning; att Gud har talat till oss genom sin son, som han insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. (Hebr 1:2).

För egen del har jag inte svårt att  stämma in. För mig är det närmast en självklarhet att reflektera över  sanningsfrågan med ”Kristusglasögonen” på. Det gör mig klarsynt och rättvis, t o m inträngande och analytisk. Det är till exempel omöjligt att slingra mig eller vara partisk om jag inte först tagit av mig dessa mina alldeles speciella glasögon. Men att jag därför med mina underbara glasögon skulle ha nått ända fram. Bort det!

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 19 febr 14

Som vågens minsta vikt är hela världen för dig, som en droppe av morgonens dagg, där den faller ner på jorden. Men du är barmhärtig mot alla, därför att du förmår allt, och du överser med människornas synder, för att de skall omvända sig. Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig? Du skonar allt därför att det är ditt, du härskare som älskar allt levande (Salomos vishet kapitel 11 versarna 22-26)

Salomos vishet ingår i bibelns apokryfer. Apokryferna har tidigare haft en vacklande ställning. På vissa håll har de räknats till den Heliga Skrift, på andra inte. Nuförtiden ingår apokryferna i våra biblar. Och bra är det, tycker jag. Apokryferna behövs. De täpper till en lucka, luckan mellan Gamla och Nya testamentet. (Se Lars Olov Eriksson. De glömda böckerna. En guide till apokryferna. 1999).

Det är med författaren till Salomos vishet som med de flesta andra. Denne bildade jude från tiden före Jesu födelse, som i tidens stil föreställer sig att han är kung Salomo, gör sitt bästa. Allt satsar han på ett beskriva Gud, det högsta av allt, på ett fulländat sätt. Gud är stor, barmhärtig, äger all makt, älskar allt, överser med synderna, skonar, har allt i sin hand. Ja vad mer är att säga?

Jo, en hel del faktiskt. För det första att ”Salomo” inte är ensam. Lite till mans gör vi som han. Våra högsta ideal, vare sig idealen handlar om Gud eller något annat, beskriver vi så högstämt som det någonsin går. Har ni hört en politiker som talar om människovärde och solidaritet,  eller en präst som breder ut sig om Guds kärlek, förstår ni vad jag menar.

Problemet är att effekten inte är avhängig av superlativerna. Människovärdet blir inte högre och kärleken inte större, därför att man dekorerar sitt tal med dessa värdeord. Vad ”Salomo” beträffar lyckas han inte bevisa Guds goda egenskaper ens när han i sin vishetsbok försöker demonstrera Guds rättvisa med exempel.

Har ni tänkt på att vi människor alltid försöker ställa till rätta och idealisera. Bibelförfattarna är inte undantagna. Dessa ser som sin uppgift att upphöja Gud och i samma andetag göra Gud begriplig. Till all lycka är deras ärende inte uttömt i och med detta. De berättar också om Jesus. Och honom lyckas de inte göra oigenomkänlig trots sina tidsbestämda tolkningsramar.

För Jesus gick vägen till Gud via försoningen. Med detta faktum för ögonen blir allt väsentligen annorlunda. Vad mig själv beträffar har det bland annat inneburit att jag tror på Guds storhet och alltings yttersta mening utan att förstå i vanlig mening.

Bibelstudium Vivalla den 12 febr 14

Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare. Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan … (Romarbrevet kapitel 2 versarna 13 och följande)

 Orden ovan har Paulus skrivit. Bakom ligger att aposteln  behöver läxa upp sina judiska landsmän i Rom. Dessa inbillar sig att de som judar befinner sig i en självklar särklass. De menar sig ha det ingen annan äger, Guds heliga lag. Den åsikten prejas nu av Paulus. Har man inte lagen på det ena sättet kan man ha den på det andra. Varför inte inombords!

Därmed inget ont om vare sig  judarnas eller de kristnas lagar. Ceremoniallagar och uppenbart passerade paragrafer skall vi naturligtvis gör oss kvitt. Men själva kärnan, det dubbla kärleksbudet, kan vi inte klara oss utan. Och visserligen har mycket i familjelagstiftningen sopats undan i och med nya samlevnadsformer. Men kan vi på sikt klara oss utan familjelagstiftningens själva grundval, troheten i våra närmaste relationer? Jag tror inte det.

Men i dag handlar det inte om huruvida lagar är förträffliga eller inte, utan om något förkastligt. Det förkastliga i  att tro sig vara privilegierad. Detta i betydelsen äga något andra inte har tillgång till.

Paulus befinner sig i gott sällskap när han utmanar judarna i Rom. Hans mästare Jesus sade till högfärdiga och obotfärdiga  landsmän att Gud vid behov kunde göra ”Abrahams barn ur stenar”

Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. (Matt 3:9)

I kristna sammanhang gäller att det vi ”utvalda” äger skall vi förvalta och förmedla. Utväljelsens syfte är mer att välsigna än bli välsignad. Och tro inte att du slipper undan bara för att du är ateist och därför inte tillhör dessa trons utvalda. Privilegier är förkastliga var de än återfinns.

Sen till något helt annat. Bibelordet får aldrig bli så heligt och okränkbart att vi glömmer bort att det är människor av kött och blod som skrivit bibeln. Paulus nedtecknar inte ett antal odödliga och gudomliga paragrafer. Han har ett ärende. Och det gäller att upptäcka det ärendet. Kom ihåg det när du själv läser i bibeln.

(Se även Med mina glasögon. Makarna Myrdals sanningar)

Bibelstudium Vivalla den 5 febr 14

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (Profeten Mika kapitel 7, versarna 7 och 8)

Ingen känner till när orden ovan sades, ingen heller vem som talade. Ett vet vi och det är att bibelorden är fogade till profeten Mikas framställning. Och om honom att han verkade på 700–talet före Kristus och att han inte tänkte helt olikt profeten Jesaja.

Det är mycket en kristen inte vet, mycket som hänger i luften. Sanningen är inte lika klar som en del förkunnare försöker göra den. Sinnrika framställningar om bibelordens enhet och sammanhang är oftast inget annat än konstruktioner.

Och inte har det blivit lättare på senare år när kristen tro trängts tillbaka och lämnat plats för människors egna tankar om livets ursprung och mening.

För egen del beklagar jag inte utvecklingen. Mycken religiös bråte har följt med de religiösa systemens död. Därmed har väg skapats för nya tankebanor.

Det är här bibelordet ovan kommer in. Det säger att kristen tro väsentligen är spaning. Inte vilken spaning som helst, utan spaning efter ”Herren”. I Gamla testamentet står begreppet ”Herren” för Gud, i Nya testamentet oftast för Jesus Kristus. Kristen tro handlar följaktligen i första hand om att spana efter Jesus Kristus.

Detta inte i begränsad mening så att det enbart gäller vid bibelläsning, bön eller i kyrkan. Kristusspaningen är menad att pågå ständigt och i alla sammanhang.

Synd blir mot den bakgrunden att bortse från Kristus. Hopplöshet, resultatet av inställd spaning. Ty när spaningen är inställd är också hoppet ute.

Vad kan man då förvänta sig av sin spaning? Ingenting mindre än gensvar. Eller som bibeltexten ovan säger; att ”Gud skall höra mig”.