Bibelstudium i Vivalla den 28 dec 22

1Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, 2men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. 3Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Hebr 1:1-3

Alltid likadant. Vid det vi kan kalla brytpunkter i tiden sticker någon eller några ut och anger riktningen. Sen följer andra efter.

Om något så var Jesu födelse en sådan brytpunkt, ja hela hans liv var början på något nytt. Men för att det nya skall bli som det var menat, måste där finnas några som tar vara på det givna, förtydligar och anger tonen.

Det är om dessa jag nu skall tala, närmare bestämt om en av dem, Hebreerbrevets okände författare. Vi tänker oss att denne var judekristen, hans brev vimlar av hänvisningar till Gamla testamentet. I själva verket sammanbinder han Jesu framträdande med den gammaltestamentliga traditionen och låter Jesus bli den som fullföljer det som där var antytt.

Denne okände man var en bland många under tidernas lopp, som när något nytt inträffat, hjälpt människor att kunna orientera sig i det nya och ta det nya tillvara

I det här fallet att  ta Jesu framträdande till vara. Hebreerbrevets författare var en bland dem som fått oss att se att Jesus var mer än den judiske profet som han syntes vara. T o m en av dem som tydligare än Nya testamentets evangelister visat Jesu förbindelse med Gud. Och han har dessutom mera uttalat än andra hjälpt oss att förstå att Jesus framträdande var en ”utstrålning av Guds härlighet”, t o m ”en avbild av hans (Guds) väsen”.

Sedan dess har det hänt mycket. Nya brytpunkter har inträffat. Under senare tid har det ena märkliga avlöst det andra. Och rader av människor har trätt upp för att klargöra och ge vägledning i detta nya. Vad betyder inte kvantfysiken, vad betyder inte ny kunskap om universums väldighet och vad betyder inte en elektronik som gör att detta mitt bibelstudium, på ögonblicket när det publiceras, kan tas emot t o m i det fjärran Tasmanien.

Det har hänt så mycket att Jesus i många avseenden är skymd,  inte bara för mig utan för många. ”Utstrålningen av Guds härlighet” som Hebreerbrevets författare talar om har även för mig skymts inte bara av vetenskapliga nyupptäckter utan också av insikter i den obönhörlighet som råder här på jorden. Det är som vore slumpen starkare än en Gud som bär omsorg om oss. Men nej så kan det inte vara. Men jag har svårt att reda mig mot att skapelsens Gud  skapar på slump och att evolutionens krafter är hans redskap.

När Hebreerbrevets författare talar om Jesus som en avbild av Guds väsen förbinder han detta med att Jesus renar från synden. I detta är jag en Ande och en själ. Jag vet vad det innebär av rening och nyansats som tron på Jesus innebär. Denna rening och denna nyansats är, synes det mig, det enda som kan rädda oss från den hotande katastrof som just nu tornar upp sig som ett hot bortom kriget i Ukraina.

Själv vill jag därför  vara en man i den okände författarens av Hebreerbrevet efterföljd. Jag vill ge mitt liv för att det som en gång började med Jesu framträdande skall få fullföljas. Jag vill förtydliga Jesus under en epok som ägnar sin tid åt att förtydliga annat. 

Bibelstudium i Vivalla den 21 dec 2022

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? 18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. 19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. 20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. 21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; 22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. 2 Kor 1:17-21

Bakgrund Paulus hade inte kommit till Korinth i tid som han lovat vilket väckt misstroende. Mot det ställer Paulus sitt löfte till Kristus. Det löftet är viktigare än andra och tvingade i det här fallet fram ändringar i färdplanerna.

Textens centrum. ”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom (Kristus Jesus). Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.”

”Guds löften”, står för Guds ord. Detta ord har en tolkningsnyckel, tillämplig i alla sammanhang.  Skriften skall läsas utifrån Kristus, förstås utifrån honom och följas utifrån samme Kristus. Det duger således inte att bara läsa som det står. F a  skall det lästa uppfattas utifrån Kristus. Kristus i sin tur uppfattas av Paulus utifrån hans kors. Försoningen på Golgata, Jesu död och uppståndelse skall således färga av sig i allt vårt bibelstudium.

Vårt ”amen, Gud till ära”,  till detta, d v s vår tillämpning av att ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”, är att låta sig  omformas av Kristus. För Paulus ledde detta i dagens text till att han tvingades överge sina ursprungliga planer. Han kom inte i tid till Korinth som han lovat. Trohet mot Jesus kom före.

Detta var förstås ett undantag, det lär oss all erfarenhet.  Av Kristus hänförda människor brukar hålla vd de lovar. Men det finns undantag. Texten i dag redovisar ett sådant undantag.

Som Paulus ser det innebär tron något nytt. Egenkärleken tillåts inte slå rot i oss. Överordnat allt är korset med sin död och sin uppståndelse. Detta kors styr en kristen människas liv. Så förstådd blir kristen tro tillämpad etik, tillämpad etik förankrad i en ny livsuppfattning.

Mot detta står verkligheten, här representerad av motsträviga korinthier som hängde upp sig på att Paulus inte kom till dem när han lovat. Bakom ligger inte enbart detta. Den som läser andra Korinthierbrevet i sin helhet märker snart hur svårstyrda  korinthierna var. Men om detta talar inte detta textutsnitt uttryckligen. Däremot anar man att det inte var så lätt att leva som kristen ens i Paulus medarbetarkrets. 

Det behövdes hjälp för att de skulle klara sitt nya liv. Den hjälpen fick de genom att de ”i tron på Kristus” blivit smorda, hade fått ett ”sigill” på sig och fått del av ”Anden”. 

Jag behöver inte i detalj gå in på vad detta i sak stod för. Det räcker för mig att säga att de fått hjälp ovanifrån.

Härmed har vi kommit till pudelns kärna. Det står klart att tron på Kristus vänder upp och ner på det mesta. Men det är inte tvivlet som i först hand står hindrande i vägen för att tillämpa ett kristet liv.  I stället är det vårt motsträviga inre som  före allt annat söker sitt eget bästa.

För egen del talar jag inte som Paulus om ”sigill” eller om ”smörjelse”. Jag talar hellre om överlåtelse, daglig överlåtelse som en nödvändig del i mitt kristna liv.

Bibelstudium i Vivalla den 14 dec 2022

Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:24 f 

Lag och tro i biblisk mening hör naturligen samman. Lydnad för den av Gud uppsatta lagen kan ses som sprungen ur människans tacksamhet över livets gåva. (Eller specifikt i Gamla testamentet; Israels tacksamhet över att vara det av Gud utvalda folket) Man skulle också kunna säga att  laglydnad är svar på tal. I tacksamhet, tro och förtröstan lyder människan de av Gud uppsatta reglerna för mänsklig samlevnad. 

Men sen kommer Paulus och drar isär det som naturligen hör samman. Lagen är visserligen fortfarande helig (Rom 7:12). Ändå detroniseras den. Paulus gör lagen till en övervakare över rätt och rättfärdighet fram till Jesu ankomst. Därefter får den träda tillbaka. Allt görs beroende av tron på Kristus. I och med Kristus behöver vi inte längre någon övervakare. I tron på Kristus har vi allt. 

Lagen blir för den troende lik påminnelser vid sidan om i det fallet att vi skulle glömma oss. Lagen följer nämligen av tron, laguppfyllelse blir trons rätta uttryck.

(Observera att jag här följer bibel 2000 som säger att lagen gäller tills Kristus kom, inte 1917 års översättning som låter lagen vara en uppfostrare till Kristus. Jag gör det dels av språkliga skäl, dels  därför att tolkningen i bibel 2000 av Gal 3:24 f svarar mot Paulus hållning till lagen i övrigt)

Varför dra isär det som naturligen hör samman? Till vad nytta var detta Paulus tilltag? Svaret lyder att detta urskiljande av tron från lagen kom att bli grunden för att kristen tro skulle kunna utvecklas till den världsreligion den utvecklades till. Därmed frigjordes tron från de av judisk tro färgade lagarna så att Jesustron fritt kunde utvecklas i nya länder.

Men Paulus gjorde mer än så. Ni som läser bibeln har kanske märkt att just Paulus är förunderligt tyst om Jesu liv här på jorden. För att få veta mer om detta är vi hänvisade till evangelierna och då i första hand till de tre inledande, Matteus, Markus och Lukas.

Varför är det så? Därför att Paulus satsar allt på korset. I Jesu död och uppståndelse menar sig Paulus kunna sammanfatta allt som är att säga om Jesus. Jesu försoningsgärning är Kristustron i sin helhet.

Till vad nytta kan man fråga? Som om evangelierna i övrigt inte har något att säga om förlåtelse och försoning? 

Därför att allt blir tydligare om evangelierna får sammanfattas i vad som skedde på korset. Korsets försoning är nämligen allt vad en frälsningstörstande människa behöver för att finna sig själv.

Även här drar Paulus isär det som innerst inne hör samman. Han drar isär för att allt skall bli tydligare.

Det betyder inte att vi skall glömma vare sig lagen eller evangeliernas berättelser. Men ibland måste man glömma, glömma för att finna. Detta har Paulus lärt åtminstone mig.

Jag tänker på striden om kvinnliga präster som så när hade förgjort Svenska kyrkan. Tänk om man redan från början gjort som Paulus gjorde när nödvändigheten krävde det. Det betyder bortsett från det patriarkala regelverk som utvecklats i de första församlingarna och med Paulus satsat allt på: 

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28) 

Hur annorlunda hade inte då allt blivit.

Bibelstudium i Vivalla den 7 dec 2022

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? 7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp! 9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår. Psalt 85:5-14

Låt mig först återge vad Helmer Ringgren skriver i sin Psaltarkommentar till denna psalm.

Det är ingen tvekan om att psalmen är en nationell klagopsalm. Den börjar med en återblick av Guds tidigare välgärningar, vv 2-4, fortsätter med klagan och bön, vv 5-8, och avslutas med ett gudomligt budskap, tydligen framfört av en kultprofet, vv 9-14 (Helmer Ringgren, Psaltaren 42-89 (1994)

Sällan har jag känt mig så ett med en professionell uttolkare av bibeln som här. Uppenbart är det som Helmer Ringgren ovan påstår. Det börjar med verkligheten och den är i det här fallet desperat. Det är som vilade Guds vrede över sitt folk. Allt går dem emot. Olyckorna hopar sig. Meningslösheten grinar dem i ansiktet.

Men sen vänder det, inte i verkligheten utan i tanken. Det vänder i orden av en profet som ser något annat än elände. Han uttrycker detta  i formuleringar som komme de från himlen.

Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, trofasthet spirar ur jorden. Och det är Herren som ger allt detta goda, en Herre där rättvisan går framför honom och fred och välgång följer i hans spår.

Varje enskild formulering som jag här citerat tecknar en fullkomning som vi kan omfatta med vår längtan,  men som samtidigt ter sig omöjlig att få se förverkligad här och nu.

Är inte denne anonyme profet också en röst i vår kristna samtid, frågar jag mig. Uttrycker han inte vår tids vision av den sanna verkligheten, eller med mitt uttryck, vår tids kristna ”tankesanning.”

I den ”tankesanningen” heter profetens Herre (v 13) Kristus. På Kristi försonings grund spirar allt gott fram, drömmer vi i våra predikningar och i våra andliga samtal. Allt gott ger oss vår Herre Kristus.

Men vittnesbörden om hur detta goda förverkligas är klena. Små glimtar ser vi, men inte mycket mer. Ändå fortsätter vi att teckna den fullkomnade verkligheten. Men som i psalmen ovan är det vi säger, det vi tänker, ja alla våra kristna tankesanningar mer hopp än verklighet.

Ändå fortsätter vi att i vårt inre forma en drömd verklighet som ofta bryskt motsägs av den verklighet som vi ser framför oss.

Skall vi då fortsätta att förkunna det vi tror men inte ser? Ja därför att det vi tror motsvarar något faktiskt fullkomligt. Dessutom är det vårt hopp att det en dag också skall bli verklighet. I tron på vår Herre Jesus Kristus vågar vi tro det.