(Se även ”Med mina glasögon”, 125 Evolutionsguden kontra Jesusguden.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 juli 2016

 17Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet, 18deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan…20b Ni har lärt känna Kristus… 23 se till att ni förnyas i ande och förstånd 24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. (Bibelorden citerade från Paulus brev till efesierna det 4 kap)

Det är bäst jag säger det på en gång. När jag läser Efesierbrevet förflyttas jag till trons och livets vardag. Tron har fått ett antal år på nacken, formuleringarna har blivit fasta och en aning schablonartade. Allt är precis rätt, bara så att det som sägs inte sägs för första gången utan för hundrade.

Sen om texten ovan. Huvudsaken är beskrivningen av livet i Kristus, bisak är bakgrunden, d v s inledningen, där hedningarnas liv svartmålas.

     Man kan undra över hur Efesierbrevets författare kan låna sig till en teckning så nyanslös och svartvit. I själva verket är det nog så att vi kristna lite till mans är ”förstockade”. Skillnaden mellan dom och vi, mellan hedningar och kristna, är att vi till skillnad från dom lärt känna Kristus och sätter vårt hopp till honom. Detta sagt med tillägget, borde.

Lärt känna Jesus, detta genom böner, gudstjänster, bibelstudier, förkunnelse och samtal. Alltså inte genom att vi personligen mött honom och talat med honom. Det hade för den delen inte heller de kristna i Efesus gjort.

Det behöver påpekas att trosåskådningar, bilder, sanningar, men även personer träder fram ur skuggorna även ur undervisning av annat slag och med andra förebilder. Ta Karl Marx som exempel. Denne sprang och springer fram för våra ögon ur studier, läsning och samtal.

Det som är speciellt med oss kristna är att vi tar detta levandegörande på djupaste allvar. Till skillnad från många tar vi ett ”trossprång” och menar att vårt levandegörande av Kristus innebär något reellt. Jesus är personligen närvarande genom den tro som sprungit fram ur kristen undervisning, ur böner, ur samvaro och nattvardsfirande.

Vi kristna konstaterar dessutom, och här förutsätts inte nödvändigtvis något trossprång, att levandegörandet av Kristus är förbundet med en sammansmältning, unik för varje stund och varje tid.

Vad som smälter samman är Kristusanda och nuanda. Kristus gör sig hemmastadd i den tid han för närvarande hör hemma, genomsyrar de troende med tankar, ideal och handlingsplaner.

Det är alltså skillnad mellan att vara kristen då och kristen nu. Det grundläggande gäller naturligtvis över tid. Men nya omständigheter tvingar fram nya planer och nytt agerande.

Bilden av Kristus blir inte alltid glasklar. Det var den för den delen inte heller i Efesus med sin, tycks det orättvisa bedömning av omgivningen och med brevets fasta och upprepade definitioner av Jesus och hans frälsningsverk.

Alldeles uppenbart blir bilden av Kristus speciellt oklar där trosundervisningen varit undermålig, framför allt när lärarna inte tagit till sig väsentliga delar av det bibliska budskapet. Märkligt nog kan Kristus i all sin renhet nu och då trots allt stiga fram ur skuggorna. Detta därför att Jesus är mer än en produkt av undervisning. Han är den levande Herren.

(Se även ”Med mina glasögon”, 124 Anknyta eller tänka om)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juli 2016

10Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. 11Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. 12På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, … (Paulus första brev till Korinthierna kap 3 v 10-12)

När jag är lagom upprörd släpper jag garden och säger min innersta mening. När jag däremot blir arg vräker jag ur mig dumheter som jag sen får skämmas för. Jag föreställer mig att det som är giltigt för mig också gällde Paulus. Det tyder hans två brev till Korinthierna på. I första Korinthierbrevet är han lagom upprörd, i det andra är han stundom på gränsen till det andra mindre fördelaktiga slaget, något man måste ta hänsyn till vid läsningen.

Paulus upprördhet beror av att det finns tendenser till sprickbildning i församlingen. En del håller sig till den kristne juden Apollos, andra till Paulus och åter andra till Kefas läser vi i det första kapitlet i första Korinthierbrevet.(1 Kor 1:12).

I första Korinthierbrevet är det dock ingen fara på taket. Enheten är inte hotad. Både den ena och den andra grupperingen är eniga om att grunden är Jesus Kristus. Det betyder att församlingen bekänner sig till Jesus Kristus som i sin tur tillhör Gud. Detta uttrycker Paulus i följande ord. ”Men ni tillhör Kristus och Kristus tillhör Gud” (1 Kor 3:23).

Det är annat ljud i skällan i det andra brevet. Där bekänner Paulus att han talar som en ”dåre” och i sin upprördhet ”skryter” över att hans Kristuslidanden vida överstiger alla andras. (2 Kor 11:16-29).

Lagom upprörd blir det däremot väl avvägda sanningar som Paulus presterar. I det här fallet påstår Paulus generöst att man kan uttrycka sig på det ena eller andra sättet om Jesus och att man kan brodera ut sitt tal och sina ceremonier högtidligt eller enkelt. Det spelar mindre roll hur man gör. Huvudsaken att grunden är Kristus och att förbindelsen med Gud får gå genom Kristus.

Utanverken spelar alltså mindre roll. Här är Paulus generös. Det inre däremot är han ytterst noga med. Det få inte råda någon tvekan om att Kristi kors är det centrala, att det är på Kristi försoningsverk allt bygger. Försoningsverket är dessutom ett verk åstadkommit av Gud. Ja, allt gott kommer från Gud. Tron är inget man själv åstadkommer. Den är en Guds gåva som vi får ta emot och ta vara på. Att vara en kristen är för Paulus och för all genuin kristendom en gåva som vi brukar, ingenting som vi tar oss och äger för att stoltsera med.

Jag kan här inte låta bli att nämna ytterligare ett tillfälle då Paulus är lagom upprörd och därigenom inspireras att säga ut sanningen utan krusiduller. Det är i Galaterbrevet. Vad som här upprör Paulus är att församlingarna börjat glömma Jesus och fallit tillbaka i lagiskhet. I det läget duger det inte för Paulus att säga att kvinnan skall tiga i församlingen som han gjorde i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 14:28). Nu dundrar han ut sanningen oförblommerat; ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 123 Min Jesus och verkligheten

Bibelstudium i Vivalla den 13 juli 2016

7Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann. 8Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst! 9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 3 v 7-9)

I den här texten ställer Paulus dödens tjänst mot Andens. Dödens tjänst är nummer två, andens nummer ett, påstår han. Nummer två är visserligen inte att förakta. Den tjänsten står i lagens, förnuftets och rimlighetens tjänst. Den tjänstens herre är Mose som på Sinai gav oss lagens tavlor med alla sina krav och alla sina skyldigheter.

Det lyste om Mose när han gick ner för Sinai berg, påminner oss Paulus. Därmed markeras värdet av en rättfärdig lag av gudomligt ursprung.

Ändå ställs Mose lag i andra rummet. Den står i tjänst hos döden eftersom i slutändan ändå döden är den slutliga segraren i vår mänskliga tillvaro.

I första rummet kommer Andens tjänst, också kallad rättfärdighetens tjänst. I denna Andens och rättfärdighetens tjänst står Jesus och dennes efterföljare. Enklast beskrivs den som en utifrån kommande kraft, fyllt av liv.

Närmare bestämt en alldeles bestämd form av liv. Detta liv överglänser den strålglans som omgav Mose när han gick ner för berget. Här råder en förklarad fullkomning, en fullkomning som inte ens döden rår på.

Vad nu denna fullkomning konkret innebär? För mig är det uppenbart att den står för fullkomnad försoning, förlåtelse och upprättelse, d v s Jesu bidrag till mänskligheten. För mig råder inget mindre än himmelsk härlighet där Jesu förlåtelse och upprättelse förverkligas.

Nummer ett är alltså ett liv i Ande och rättfärdighet, både det ena och det andra gudomligt givna gåvor konkretiserade i Jesu livsverk. För mig innebär detta i praktiken att det mesta i mitt liv kretsar kring Jesus, eller kanske rättare borde göra det.

Därmed inte sagt att jag ogillar det som är nummer två, dödens och lagens tjänst. Jag t o m tvingas ta till detta näst bästa. Detta när vägen till försoning, förlåtelse och upprättelse är stängd för mig. Och det är den allt som oftast. Vår reformator Luther talar om att lagen allt som oftast stiger oss åt huvudet. Vi blir fast i vårt eget och kommer inte loss. När det är så måste lagen få råda. Vad skulle jag annars kunna ta mig före i min desperation och självupptagenhet. Men den verkliga räddaren är inte lagens och anständighetens skyddande murar. Räddningen är Andens befriande kraft.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 122 Metafysik eller trossprång)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juli  2016

Alla berättar av sig själva om vad vårt besök hos er ledde till, hur ni vände er från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden (Paulus första brev till Thessalonike kap 1 v

Avståndet är stort mellan då och nu. Människans bild av verkligheten förändras kontinuerligt utifrån ny kunskap och nya erfarenheter. Paulus tänkte väsentligen annorlunda än vi. Ändå finns det anledning att lyssna på honom. Versen ovan är ett exempel på detta.

Paulus utgår från att det inte finns något tomrum. Tror man inte på det ena tror man på det andra, är man inte förankrad i det ena så är man fast i något annat. För Paulus var alternativen Gud eller avgud.

Så är det naturligtvis, utan trosförankringar kan man inte leva. Det vore som att försöka köra bil utan bensin. Frågan är inte om man tror, utan vad man tror på.

Paulus är alldeles övertygad. Den sanne Guden skall man tro på, allt annat leder fel. I det första kapitlet i sitt första brev till Thessalonike preciserar han vad han menar med denna tro. I sina inledningsord utgår han från att kännetecknet är att leva ”i Gud fadern och Herren Jesus Kristus”.

För Paulus är således det enda rätta att leva i Gud, d v s bestämd över att tillvaron inte vilar på slump utan på en personlig Gud. Det problematiska för oss idag är här att Gud ses som personlig. Ny kunskap, inte minst utvecklingsläran med Darwin, har visserligen inte gjort det svårare att tro på Gud, däremot att tro på en personlig Gud. Tanken att utveckling beror av att den ene lever på den andres bekostnad och att i slutändan enbart den starkaste överlever, är svår att vederlägga. Däremot påverkar inte utvecklingsläran Gudstron i sig. Skulle allt bero av slump, knappast!

Desto viktigare blir i detta läge den andra delen i inledningsordens att leva ” i Gud fadern och herren Jesus Kristus”. Som jag bedömer det beror trons renässans på huruvida livet i ”herren Jesus Kristus” förverkligas i ord och ”med kraft och helig ande” (1 Thess 1 5).

Vad står då detta för? Kort uttryckt, att evangeliet kommer till sin rätt. Evangeliet är budskapet om försoning, en försoning som bygger på att en gjorde vad andra inte förmådde och till detta delade med sig av gudomlig kraft. Allt i syfte att återupprätta mänsklig gemenskap och förbindelse med Gud. På köpet följer en ”trots allt”-tro som gör att t o m en Kristustroende darwinist av idag kan prisa Gud som sin Fader. Denne ende som gjorde och dessutom delade med sig heter Jesus Kristus.

När det begav sig innebar tron på Jesus Kristus Andeuppfyllelse , inre kraft och förväntan att Jesus skulle komma tillbaka och inom några få år återupprätta riket.

Men återkomsten lät vänta på sig och tungomålstalet tystnade. Men saken bestod; fortfarande idag är kännetecknet på en levande kristen en obändig tro på förlåtelse och på en upprättelse som inte vilar i egen kraft utan ytterst i en ställföreträdande försoningsgärning. Om kraften idag mindre vilar i yttre manifestationer så blir den desto mera påtaglig i en kristens försonliga sinnelag.

På Paulus tid talade man gärna om den kommande vreden. (1 Thess 1:10). Bakom låg övertygelsen att de onda skulle straffas och rättfärdighet upprättas. Med dagens utgångspunkter ser vi detta på ett väsentligen annorlunda sätt, eller åtminstone uttrycker vi oss annorlunda. Vi talar ogärna om Gud som bestämt syndiga människor att ”bli offer för vreden” (1 Thess 5:9), desto hellre om Gud som den rättvise domaren och allra helst om Gud som i Kristus åstadkommer försoning och upprättelse.