(Se även Med mina glasögon 12)

Bibelstudium i Vivalla den 26 mars 14

Då sade Maria:”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare:han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Evangelium enligt Lukas kapitel 1 versarna 46 –55)

Läs texten ovan eftertänksamt och fråga dig sedan; är det rimligt att en ung flicka, kanske inte mer än tolv år gammal, kan prestera vittnesbörd i den här stilen? Svaret blir nej såvida du inte kopplat bort förnuftet.

Med förnuftet påkopplat inser man att Marias lovsång, som textavsnittet kallas, i slutändan är evangelisten Lukas verk. Det är evangelistens tolkning av Marias reaktion när hon fött Jesus.

Dessutom kan den som är bekant med bibeln märka att lovsången är påfallande lik Hannas lovsång som återfinns i Gamla testamentet (1 Sam 2) och dessutom återspeglar stil och motiv som är vanliga framför allt i Psaltaren.

Nu blir Marias lovsång” inte sämre för det, snarare tvärtom. Vad jag tror mig veta sprängde Maria aldrig de gammaltestamentliga ramarna. Hon var trogen den fromhet som var levande under hennes egen tid. Och det är just denna fromhet som återspeglas i lovsången.

Mycket i denna fromhet är eller borde vara av bestående värde. Den är en trosviss övertygelse om att Gud i slutändan låter rättvisan segra, att Gud är rättfärdig, att han upphöjer dem som andra inte ger något värde, att han står på de fattigas sida.

Men verkligheten pekar ju i annan riktning, påpekar kritikern och fortsätter. Endera finns det ingen Gud eller också är Gud duktig på att dölja sig. Invändningen är bestickande. Men att därför slopa Gud vore att sträcka vapen. Det liknar jag vid att ge upp det rätta därför att rätten för närvarande tycks övergiven.

Jag gör som Maria och hennes fromma samtid. Jag tolkar minsta seger för rättfärdighet och godhet som tecken på vad som skall komma, Guds och rättfärdighetens slutgiltiga triumf. Jesus, Marias son, har stärkt mig i det synsättet. Vem kunde i förväg tänka sig att denne Jesus vars budskap effektivt tystades, skulle bli den som när han väl tystats tydliggjorde Guds seger mer än andra.

Marias lovsång återspeglar trots allt inte evangeliet. Därtill var tiden ännu inte mogen. Den spränger inte gränserna. Det är kring Abraham och hans barn och Guds tjänare Israel lovsången kretsar. Men den dagen skulle komma då Abraham i stället för herre blev tjänare, tjänare i en gemenskap där de starka och och de utvalda har som huvuduppgift att att lyfta upp de svaga och klentroende. Men för att förstå att det har vi föga hjälp av Marias lovsång. Först när vi läser Marias lovsång i sitt nytestamentlga sammanhang kommer vi den sanningen på spåren.

( Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 19 mars 2014

Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer. (Profeten Jesaja kapitel 61, de två första versarna)

Gott minne belönas, särskilt ”komma ihåg”–minnet.  Hur skulle annars Rickard Olssons ”Vem vet mest” i TV överleva månad efter månad utan att tittarsiffrorna viker. Det finns annat minne som det talas mindre om, men som är minst lika viktigt. Jag kallar detta minne ”värderingsminnet”. Detta består av minnespräglingar som bär våra värderingar, i förlängningen hur vi tänker och vad vi gör.

”Kom ihågminnet” kan man träna. Värderingsminnet behöver vårdas. Om hur man gör det råder det delade meningar. Det är inte säkert att intensiv propaganda och försök att styra tyckandet är det vinnande receptet. Det kan vi som sysslat mycket med kyrkohistoria intyga. Den kristna indoktrineringen som har bedrivits långt fram i tiden visar det.

Så till texten ovan från Jesaja 61. För många är den en välbekant profetia med sin förkunnelse om en ljus framtid för mänskligheten ledd av en andefylld bärare av gudomlig makt. Frågan är vem som avses.  I judisk tradition svarar man Messias, en Messias som ännu inte kommit, vi kristna svarar Jesus Kristus.

För många av oss har denna bibeltext blivit så central att den kommit att påverka vårt värderingsminne. Den har varit med bland det som  inspirerat mig och andra att säga ja till allt som leder i profetians riktning och det oavsett vem eller vad som åstadkommer  ”frihet för de fångna” och ”befrielse för de fjättrade”.

Detta betyder inte att vi tar allt i den gammaltestamentliga profetian för gott. Blankt nej säger vi till orden som förkunnar en hämndens dag från vår Gud. På den hämnden ställer vi inte upp. Det må kosta anklagelser om att ställa oss över Guds ord.

Till all lycka befinner vi oss här i gott sällskap. Ingen mindre än Jesus strök orden om hämnd när han i Nasarets synagoga läste just profetian om ”frihet för de fångna” från Jesaja 61 (se Luk 4:18 f). Så vi befinner oss i gott sällskap.

Nu är inte Jesus unik i sin omtolkning. Det är nämligen så här på jorden att ingenting är hugget i sten. Detta gäller i alla sammanhang, religiösa som profana. Ingenting får förbli som det är. Allt nytolkas ständigt och det efter tid och omständigheter.

Problemet med detta ligger enligt min mening mindre i att nytolkning sker, mer hur.      Det för oss kristna kännetecknande borde vara att vi är förändringsbenägna men det i en alldeles speciell riktning, i Jesu riktning. Tillämpat på den här profetian att vi stryker hämnden.

Så till sist; det kan tyckas märkligt att låta Jesus bli framtidens nyckelperson. Själv menar jag att det är just detta som är poängen med den kristna tron.

(Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 12 mars 14

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. Du hatar dem som dyrkar falska gudar, men jag litar på Herren. Jag vill jubla av glädje över din godhet, du som såg mitt elände och tog dig an mig när jag led. Du gav mig inte i fiendens våld, du förde mig ut i frihet. (Psaltaren 31 versarna två t o m 9)

Ni som följer mina bibelstudier har kanske märkt att jag ogärna drar skarpa gränser mellan kristna och andra. I långa stycken påminner vi nämligen om varandra. Drivkrafterna brukar vara tämligen likartade oavsett bekännelse. I dag har vi en gammaltestamentlig psalm framför oss. Den duger bra som åskådningsexempel på detta

Psalmisten tryggar sig till Gud, märker vi. Gud skall hjälpa och befria. Och när Gud väl gjort sitt skall psalmisten jubla i tacksamhet och glädje.

Som om inte den avkristnade behöver trygga sig till något eller någon och hoppas. Och nog kan även en ateist jubla i tacksamhet. Skillnaden är den att den troende tryggar sig till Gud, ateisten till annat, oklart vad. Gemensamt att båda dessutom är förankrade i världen med världens alla trygghetsgrunder. Tänk vad goda föräldrar, uppmuntrande vänner och framgång betyder när det knakar i fogarna. I själva verket beror en människas motståndskraft och framåtanda av många faktorer, vare sig man i krisens stund heter kristen eller benämns agnostiker.

T o m orden ”Du hatar dem som dyrkar falska gudar, men jag litar på Herren” är mer eller mindre allmängiltiga. Hur är det nämligen med dåliga förebilder och usla gudar. Båda leder fel, i värsta fall skapar de kaos. Pol Pot mördade på grund av dåliga förebilder, Hitler och Stalin utrotade och vidskepliga kristna som trodde på djävulsbesättelse brände häxor på bål. Goda förebilder och trosföreställningar skapar däremot gott. För mig är tron på Kristus det bästa exemplet på detta.

Tro inte att jag är ensam om det här resonemanget. Jag har nyligen märkt att jag kan hämta stöd från en länge sedan död väckelseman, Emil Gustafson (1862–1900). Vanekristna eller världens barn, det gjorde inte så stor skillnad för honom. Först den totala överlåtelsen till Kristus skapade nya förutsättningar. Detta därför att endast överlåtelsen gav plats för inflöde av det viktigaste av allt, Kristi kärlek.

Överfört till här och nu. Först radikal överlåtelse gör skillnad. Men det gäller att förstå vem man skall överlåta sig till. Annars blir den andra villan större än den första.

(Se även Med mina glasögon 9)

Bibelstudium i Vivalla den 5 mars 2014

Ja, Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig. 6Herre, lyssna till min bön, hör mig när jag ber. I nödens stund ropar jag till dig, och du svarar mig. Herre, bland gudarna är ingen som du, inga gärningar är som dina. Alla de folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre, och de skall ära ditt namn. Ty du är stor, du gör under, du ensam är Gud. Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Lär mig att helhjärtat vörda ditt namn. (Psaltaren 86, versarna 5-11)

Demokratins lov sjunger de flesta. Det finns förmodligen inget så ohotat samhällsideal som just demokrati. Ändå blir det regelmässigt missljud  i mitt känsliga öra när människor tar ordet demokrati i sin mun. Detta av mer än ett skäl. Främst på grund av att begreppet oftast tömts på mer preciserat innehåll, men också därför att talet om demokrati ogenerat ställs bredvid värden som strider mot demokratiska ideal. Exempelvis behandlas kvotering och demokrati som vore de samverkande storsheter och det av människor som borde veta bättre.

Men inte betvivlar jag demokratins förträfflighet för den sakens skull. Missbruket av begreppet eggar mig tvärtom att fördjupa mig ytterligare i demokratins innebörd och konsekvenser.

På liknande sätt är det med lovprisningen av Gud. Det gör ont i mitt känsliga öra när predikanter ogenerat talar om Guds fullkomlighet samtidigt som verkligheten tycks predika något helt annat.

Men inte betvivlar jag Guds storhet för den sakens skull. Predikanters ovarsamma tal får mig tvärtom att ytterligare meditera över Guds storhet och Guds kärlek.

Kan möjligtvis dagens psaltarpsalm ha något att bidra med i den meditationen? I den spar psalmisten inte på lovord; Gud förlåter, Gud bryr sig, Gud svarar, Gud lyssnar, ingen bland gudarna är som du. Detta är den ena sidan av saken. Den andra att ännu ingenting skett. Ännu har inte alla de folk du har skapat kommit och tillbett inför dig. Det tillhör framtiden. Och inte har psalmisten fått erfara allt det goda han tillskriver Gud. Därför vädjar han; lyssna till min bön, visa mig Herren din väg.

 Vad lär jag mig av detta? Att mycket i tron är bön, förhoppning och framtidstro. Dock inte en framtidstro som passiviserar. Tvärtom skall den leda mig till förnyad lovsång och ytterligare fördjupning i trons hemligheter. Till den fördjupningen hör att  praktisera det jag tror på.  Mer än en gång har jag då anat Guds närvaro.