Bibelstudium i Vivalla den 25 jan 2023

Tröst i lidanden

¹³Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. ⁴Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt. ⁵Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus. ⁶Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva. ⁷Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. 2 Kor 1: 3-7

Det är om Gud det handlar i denna text, alltså om tillvarons urfaktum och verklighetens livgivare. Denne Gud låter sig aldrig uppfattas entydigt. Än framträder Gud för oss på ett sätt än på ett annat. Gud låter sig aldrig fångas i en enda föreställning. Inte ens för Jesus var så fallet. Den Gud i vars händer Jesus lagt sitt liv var samme Gud som han på korset upplevde ha  övergivit honom. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. (Mark 15:34)

Som det var har det förblivit. Varje försök att fånga in Gud i ett enda begrepp och i en enda föreställning krackelerar vid närmare betraktande. Men sanna delbilder får vi, delbilder som i sitt sammanhang säger allt.

Mot den bakgrunden är det mig obetaget att grubbla över Guds väsen, grubbla över de drag i Guds väsen som skrämmer mig.  Men det är mig lika obetaget att se Gud i annat ljus, i omsorgens och kärlekens ljust. Det ena får inte utesluta det andra. Åtminstone inte med min utgångspunkt som en Jesu lärjunge.

Jag får med Paulus säga ja till ”Jesu Kristi Gud och Fader all trösts Gud”. Och jag får göra det helhjärtat och utan sidoblickar. Detta desto hellre som jag liksom Paulus personligen har erfarenhet av denne tröstens Gud.

Mitt eget liv har på väsentliga punkter varit ett liv där ingenting gett sig av sig själv och med målsättningar svåra att uppnå. Jag har fått arbeta hårdare och mer självutgivande än de flesta. Men det märkliga har varit att där det smärtat mest har samtidigt trösten varit som störst. Mitt i det svåra har jag fått uppleva att Gud är tröstens Gud.

Därför intresserar mig aposteln Paulus mer än andra apostlar. Det jag upplevt av smärta och tröst i  det lilla har han upplevt i det stora.

Denne Paulus har fått vara med om det märkligaste av allt, att de lidanden som hans tro på Kristus inneburit har blivit till andras tröst. Paulus lidande utvecklades till troskraft i de församlingar han grundat. Mot den bakgrunden blev Gud för Paulus ”barmhärtighetens fader och all trösts Gud”.

Tro bara inte att detta tal om tröstens Gud var det enda Paulus hade att säga till sina korinthier. Långt därifrån. Tröst var sannerligen inte det enda han bestod korinthierna med. Sällan har väl Paulus varit så upprörd som han var i mötet med den församling i Korinth som han själv grundat. Församlingen höll nämligen på att omforma Gud till en icke autentisk Gud, en Gud som hämtar sin kraft från starka ledare och obönhörliga lagar. Det lidande som utgick från korset och levde vidare i Paulus för att ytterligare ta vägen in i församlingen, hade börjat förnekas för förkunnelse i helt annan riktning. Kraften framhävdes på lidandets bekostnad.

Vad blir slutligen summan av det jag hittills sagt? Du kan inte greppa Gud, inte fånga Gud i mänskliga begrepp. Du får t o m ropa ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”. Men Gud skall mer än annat lovprisas, i det här fallet när Gud framträder som tröstens Gud. Det ena får inte upphäva det andra.

Däremot får du inte göra dig själv till Gud. Mot det tilltaget vänder sig Paulus inte minst i just det brev som han inleder med att lovprisa  Gud som tröstens Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 18 jan 2023

Förankringen i Kristus, det är hela hemligheten med min tro. Det är på Kristus jag förlitar mig.  Vad det innebär belyses bl a när Johannes i texten nedan låter Jesus tala i sitt evangelium. Här gäller inte ”som det står är det sagt”. Skall man finna Jesu egna ord finner man dem lättare i kärnord hämtade från de synoptiska evangelierna (Matt, Mark, Lukas). Däremot blottar Johannesevangeliets Jesusord innebörden i Jesu ord. Dessa talar om för oss vad Jesus vill ha sagt.

Mot den bakgrunden läser jag följande ord lagda i Jesu mun.

Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. ³⁷Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, ³⁸och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. ³⁹Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, ⁴⁰men ni vill inte komma till mig för att få liv. (Joh 5:36 b-40)

Vad detta bibelord vill ha sagt är att det går en brygga mellan det Jesus sade, gjorde, verkade och Gud. I Jesus uppenbaras Guds hjärta, Guds innersta vilja. Den sanningen har jag tagit till mig av hela mitt innersta.  

Denna min inställning gör det inte lätt för mig. Gud, d v s allt livs källa och ursprung, skickar också ut andra signaler än det Gud förmedlar till oss genom Jesus. Vi lever och vi dör, det växer och det vissnar, allting med en obönhörlighet som mer vittnar om livets  obönhörlighet än om Jesu Gud. Men jag släpper inte taget om Jesu Gud. Tron på honom driver mig framåt. Förtvivlan tillåts aldrig ta över. Trots allt jag ser och hör är Jesus mitt innersta fäste.

Det säger jag som läser bibeln historiskt kritiskt. I inledningen till detta bibelstudium vittnade jag om denna min inställning med ord så klara som vore de av kristall. Andra gör inte som jag. De forskar i skrifterna utan att vika från ett enda ord i den Heliga Skrift. De ställer upp bakom motsägelser så stora att man hisnar. De bortförklarar i bibeln prisade massakrer. De vägrar att tro på det uppenbara att bibeln är en samling skrifter med det mest skiftande innehåll. Bara så att de missat en sak, upptäckten att Jesus talar i Skriften och att Jesusorden tar död på allt detta andra.

Inte för att jag alltså förstår logiken i Jesu genom Johannes förmedlade tal. Det är långt ifrån uppenbart att bibelordet i alla stycken vittnar om Kristus. Men jag tror ändå att det är så. Därför läser jag bibeln utifrån Kristus, tolkar utifrån honom och låter bibelordet bli helgat av honom. Det går inte ihop, men det är fästet i mitt liv.

Jag föreställer mig att det är med mig som med andra som tar verklighetens vittnesbörd på allvar samtidigt som de tagit Jesus till sitt hjärta. Det kan inte gå ihop för dem, lika lite som det går ihop för mig. Ändå tror dessa människor, tror därför att det ger riktning och mening. De gör det utan att samtidigt blunda för och förneka den obönhörliga verklighet som omger dem. 

Bibelstudium i Vivalla den 11 jan 2023

Livet finns i Guds son

6Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. 7Det är tre som vittnar: 8Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. 9Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. 10Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. 11Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. 1 Joh 5:6-12

Först ett råd, läs texten ovan som vore den förkunnelse. Man glömmer annars gärna att Nya testamentet till allt annat också är en återspegling av  de första kristnas förkunnelse. 

Orden ovan är uttalade i en tid då sammanhållningen i en specifik lokal kristen gruppering  hotades av upplösning. Man var inte överens i sin tro på  Jesus Kristus.   Jesu mänsklighet förnekades av vissa och i och med det hotades den kristna tron i sina grundvalar. För att rädda det som höll på att gå förlorat trädde därför den för oss i övrigt okände författaren till 1 Johannesbrevet upp. Han gjorde det i en  förkunnelse vars syfte var att återställa ordningen. Jesus skulle åter få bli den han innerst inne var.

För honom hade Jesus kommit ”genom vatten och blod”.  Vatten betecknar Jesu dop Det  betyder att Jesu dop var en sida av det för Jesus karakteristiska. Blod står för Jesu död på korset och var det andra som kännetecknade honom.

Till Jesu dop hör Jesu kallelse. Jesus döptes för att upprätta människor och föra dem tillbaka till Gud. Detta skedde i ord och handling. Om detta handlar för den delen det mesta  av innehållet i evangelierna. 

Blodet i sin tur syftar på korsfästelsen och i förlängningen också på vad korsfästelsen kom att innebära. Människor gripna av Kristus uppfattade med rätta att korset stod för försoning och upprättelse. De visste också att detta offer, denna försoning och denna upprättelse skulle genom dem föras vidare och detta skulle i sin tur leda till ständigt nya offer och därmed också till ständigt förnyad upprättelse.

Till detta kommer för Johannesbrevets författare att Jesu verk behövde bekräftas. Detta skedde genom Anden, d v s ytterst av Gud. Detta i sin tur ledde till den exklusiva tron att ” Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet”.

För mig kan denna Johannesbrevets förkunnelse överföras till oss sena tiders kristna. Vi får lära oss att förankra vår tro i just vattnet och blodet. Det betyder att vi tar till oss vad Jesus gjorde i sina möten med sin omgivning och att vi lägger tyngdpunkten vid vad som skedde vid korset.

När så sker blir vi i hög grad enkelspåriga. Vi drar in Jesus i allt vad vi ser och hör.

Så förstådd blir kristen tro aldrig något vid sidan om, aldrig något som enbart hör privatlivet till. I stället omfattar kristen tro allt. Att våga både tro och säga detta kräver andlig styrka utöver det vanliga. Anden behöver mer än någonsin stötta oss. Det behöver gå så långt att också vi säger som Johannesbrevets författare. ”Den som har hans son har livet”. Däremot är det mera tveksamt som vi även skall ta med tillägget: ”Den som inte har Guds son har inte livet”. Det är förmodligen klokast att överlåta den saken till Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 4 jan 2023

22Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. 23Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. 24Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. 25Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. 26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. 27Det är gott för en man att bära ok som ung. Klag 3:22-27

När jag i min bibelläsning möter Jesus upphör frågorna. Jag vilar i tron på att jag i honom kommer Gud nära. Detta särskilt när jag i min bibelläsning tar del av Jesu möten med människor. Ibland funderar jag över hur Jesus själv kände sig när det begav sig.  Jag tror att också han blev överväldigad över att kunna säga det som Gud ville ha sagt. Samtidigt måste hans insikt om sin egen unika kallelse ha vuxit sig allt starkare ur dessa möten.

Min vila i tron inträder också i min meditation över korset. Ur den meditationen växer sig min tro på försoningen allt starkare.  Så stark vid tillfällen att jag syndig människa, om så bara under några minuter, själv känner mig vara bärare av denna försoning.

När jag närmade mig Klagovisorna, och därmed dagens text, hoppades jag finna samma vila i Gud som när jag nalkas Jesus. Vad jag fann var en okänd man, traditionen identifierar honom som profeten Jeremia.  I sina Klagovisor lade denne okände författare allt under Gud. Livets under, allt gott som människan får uppleva, var för honom gudagivet. Som den dödliga människa han var upplevde han sig  helt beroende av det som är undret över alla under, det som hedningen kallar Livet, men som av honom fick benämningen Herren. (Klag 3:22-24)

Och jag är fortfarande ett med denne okände författare när denne vittnade om sin tacksamhet till Livets Gud genom att sätta sitt hopp till honom. (Klag 3:26)

Men sen kommer frågorna. När författaren i Klag 3:27 i sin tacksamhet utbrister ”Det är gott för en man att bära ok som ung” begriper jag inte vad han menar. Men kanske ligger förklaringen i det för mig främmande, att Herren Gud lägger bördor på människorna, ibland outhärdligt tunga bördor.

Det för honom tyngsta var den katastrof som denna bibelbok vittnar om, babyloniernas grymma förintelse av Sion, d v s Jerusalem, huvudstaden i Juda. Den skedde på  500-talet före Kristus och ledde till den babyloniska fångenskapen. Förintelsen av Jerusalem  syftade till att plåna ut det judiska folkets själva identitet för att sedan  foga de besegrade  till det babyloniska världsväldet. För mig är parallellerna till dagens krig i Ukraina blott alltför tydliga.

Om vad den babyloniska fångenskapen ledde till vet vi i efterhand mycket, men det visste inte Klagovisornas författare. Vad denne kunde vittna om var katastrofen, inte vad katastrofen i slutändan resulterade i. Vad han däremot trodde sig veta var att förintelsen av Jerusalem ytterst var ett Guds verk. Den var ett Guds straff av ett folk som övergivit den Gud som en gång hade utvalt dem att bli hans egendomsfolk.

Det är mot detta, mot  tanken på ondska och illdåd som Guds straff, som mitt inre vänder sig. Det hade varit enklare om författaren hade skyllt på djävulen. Men det gör han inte. Det förhindrade honom hans tro på den allsmäktige.

Klagovisornas författare avslutar sin bok med följande ord:

19Du, Herre, härskar för evigt, från släkte till släkte står din tron. 20Varför har du glömt oss helt och övergett oss för alltid? 21För oss åter till dig, så vänder vi åter. Herre, låt allt på nytt bli som förr. 22Men du har förkastat oss och rasar mot oss i vrede. Klag 5:19-22

I dessa ord sammanfattas den okände författarens tänkande.