(Se även ”Med mina glasögon” 108 Verkligheten förutsätter bilden och bilden förutsätter verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 30 mars 2016

Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. (1 Korinthierbrevet kap 15 v 53 f)

Jag vet inte hur många gånger jag varit med om att på Påskdagen tillsammans med församlingen jublande ropa Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden. Påskdagen i Mikael har med åren börjat samla mer och mer folk. Så jag har inte behövt känna mig utpekad när jag med stark röst stämt in i uppståndelseropet.

Men det finns de i församlingen som känner det främmande att ropa. Dessa har mer kommit för att iaktta än delta, mer för att pröva än för att bekänna.

För mig känns det viktigt att sluta mig till dessa ”prövare”. Vad är det då som skall prövas? På påskdagen främst om det är sant att Jesus, som samtliga evangelister påstår, uppstod kroppsligen, ja inte bara påstår. Evangelisterna försöker på allt sätt genom sina vittnesbörd göra uppståndelsen trovärdig.

Men sanningen är den att den påstådda uppståndelsen skedde för två tusen år sedan och därför inte låter sig bevisas. Jesu kroppsliga uppståndelse tillhör trons område, tron på att Gud förmår bryta naturlagar, göra under, skapa nytt. Tron på Jesu kroppsliga uppståndelse är förbunden med något metafysiskt. Inte bara den upplevda och erfarna verkligheten är sann utan också en tänkt verklighet.

Själv har jag överlåtit mig till denna tro, detta trots att jag i långa stycken har en historisk bibelsyn med, tycker åtminstone mina kamrater, respekt för uppenbar sanning.

Men det skall ärligen erkännas att min uppståndelsetro skulle vackla om jag inte hade paulusorden detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet för ögonen. Detta med oförgänglighet är för mig den allt avgörande sanningen. Oförgänglighet i sin tur är något som jag förbinder med Gud. Endast Gud är oförgänglig. På honom hänger människans och även Jesu ve och väl. Jesus uppstod inte i egen kraft. Gud lät honom uppstå och dela den gudomliga oförgängligheten.

Nog ser många med mig spår av denna gudomliga oförgänglighet. Mer än annat ser de spåren i kärlekens möten, i det fulländat sköna, i den totala tilliten. Vad vore kärlek utan känsla för det oförgängliga? Och vad vore konst? Jag är alltså inte ensam om mint tro. Med mig finns författare, konstnärer, människovårdare liksom, inkännande människor av alla de slag.

Det betyder inte att alla dessa människor fullt ut tror, eller fullt ut har upplevt det oförgängliga. Kännetecknet är istället att de anat. Och aningen i sin tur har hjälpt dem och även mig till det viktigaste av allt, vördnad för livet.

Jag tackar Gud att jag får finnas bland dem som har vördnad för livet. Jag tar inte denna vördnad för självklar utan som en gåva från Gud. Den största av dessa gåvor är för mig, Jesus Kristus. Där har ni anledningen till att även jag på påskdagens förmiddag trosvisst ropar ut min tro på det obevisbara, att Kristus är uppstånden.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 107 Nummer ett eller nummer 2)

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2016

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. 2Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” 2 Moseboken kap 22 v 1 f

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Evangelium enl Matteus kap 10 v 39)

Två offertexter är återgivna ovan, den första från Gamla testamentet, den andra från Nya. Jag hävdar att den andra är radikalare än den första. Att offra någon annan är mindre radikalt än att offra sig själv. Detta med anledning av det idag ständiga talet om religiös radikalisering.

Jag hävdar dessutom att Nya testamentet är radikalare än det Gamla. Detta på grund av Jesus. Jesus nöjde sig aldrig med halva steget och halvhjärtad insats. Fullt ut skulle det vara, fullt ut etiskt, moraliskt och religiöst. Men det var inte andra som skulle vara beredda att offra livet. Det var han själv. I Jesus efterföljd är det Jesusanhängaren som får vara beredd på offer, offer av allt vad hon har och äger.

Det är offer i denna mening som blev grunden till den kristna trons frammarsch. Åtminstone trons frammarsch i etisk, moralisk och religiös mening.

Sanningen är dessutom den att först den som gjort sig beredd att offra allt eget för Jesu skull, också kan få del av trons frukter. Det halvdana är i kristna sammanhang till ingen nytta. Halvdana troende, vad spelar det för roll om dessa är muslimer, kristna eller Jehovas vittnen? Ingen anser jag.

Nog var Abrahams offer av sin son Isak besläktat med Jesu offer. Men skillnaden är som sagt uppenbar. Abraham skulle inte offra sig själv utan sin älskade son. Detta som ett prov på hans gudsfruktan. Abraham bestod detta prov. Men när han gjort det sade Gud genom sin ängel stopp. Tyvärr har många med honom bestått samma prov och detta utan att någon Gud trätt upp och sagt stopp. Jag tänker på religiösa ledare som sparat sig själva och offrat andra. Skadlig, ja livsfarlig religion kallar jag sådant. Så skadlig att den borde förbjudas.

Jag läser inte bibeln som ett enda sammanhållet block. Även den heliga Skrift är ett levande aktstycke, där det ena hör ihop med det andra, och där det ena utvecklas ur det andra. I det här fallet är det offertanken som utvecklats från ett tänkt människooffer till hängivet offer av sig själv för andras skull, d v s Jesu offer.

För mig gäller att en sann kristen säger nej till det första och ja till det andra. Och både för mig och kristna i allmänhet gäller att Jesu offer är både slutpunkt och utgångspunkt. Längre än till Jesu offer når vi inte. Betydelsen av Abrahams offer av sin son måste omtolkas så att det harmoniserar med Jesu offer. Våra egna offer likaså.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 106 Jag prövar tankekonstruktioners giltighet)

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2016

Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (ur Psalm 147 i Psaltaren)

För mig blottar detta utsnitt i en psaltarpsalm trons problematik. Först en lovsång till Gud därför att allt liv beror av honom. Därefter om Guds sinnelag i två varianter. Psalmisten tänker sig dels att Gud inte gläder sig åt en kraftfull och effektiv krigsmakt, dels att Gud älskar de gudfruktiga.

Först om lovsången till Gud för livet. Den lovsången tillhör det självklara. Vår existens beror ju ytterst inte av oss själva. Den är oss given av någon. Om denne någon kallas Gud eller något annat är sekundärt i detta sammanhang. Albert Schweitzer, den tysk-franske teologen, filosofen, bibelforskaren, musikern, läkaren, missionären och nobelpristagaren, kom fram till att vördnaden för det liv som är oss människor givet är livets själva grundvärde. Jag håller med honom. Min egen civilisationskritik går ytterst ut på att ett upplyst västerland har missat just vördnaden för livet som en gåva, något som har fått ödesdigra följder. Vår arrogans mot kulturer som inte tycker som vi skapar måttlöst hat.

Därefter om att Gud inte gläder sig åt vare sig effektiva stridshästar eller snabba och effektiva soldater. Här blir det mera problematiskt. För nog behöver vi en effektiv krigsmakt. Hur skulle det ha sett ut om USA vägrat bära vapen när Hitler härjade som mest? Och hur skulle det bli för Estland, Lettland och Litauen om dessa länder inte var medlemmar i NATO? De skulle bli munsbitar för Putins Ryssland.

Samtidigt vet jag att en stark krigsmakt inte är den slutliga lösningen. Samhörighet människor emellan och fred vinns först av ”kärleken som lider”. Det har Jesus lärt mig och det håller jag fast vid.

Jag har alltså att kämpa med ett etiskt dilemma, som jag säkerligen får tampas med ända till slutet av mitt liv. Verklighetens mångtydighet rår jag inte på. För egen del har detta dilemma lett till att jag svårligen kan säga att människan innerst inne är god. Även det onda tycks tillhöra människans själva ”hjärterot”.

Sen det sista , Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. Nåd betyder i det här sammanhanget Guds inneslutande välvilja och beskydd. Gud innesluter alltså enligt psalmisten de gudfruktiga i sitt beskydd.

Här kommer det stora trosprovet, inte bara för mig utan för alla som söker sig till en personlig tro. Kanske allra mest ändå för mig som så djupt känner min egen brustenhet. Skall Gud vara välvillig mot mig som inte vet vare sig ut eller in? Att bara mekaniskt ta till sig orden om nåden är inget för mig. Det vore som de gamle sade ”att synda på nåden”. Vad göra?

Min väg är och har alltid varit överlåtelse. Mitt i min egen tvehågsenhet, mitt i min kunskap om att jag själv är både på gott och ont, överlåter jag mig. Jag överlåter mig åt Jesu Kristi Gud och Fader. Utan några som helst garantier gör jag det. Det finns nämligen inga garantier.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 105 Min jakt på partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2016

 (Det regnade manna (bröd) från himlen över Israels barn under ökenvandringen. Varje husfar skulle hämta till dem han hade i sitt tält). Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde (2 Moseboken kap 16 v 17 f)

Kritiskt tänkande, rationella människor skall vi vara tacksamma över. Mycket gott beror av dem. Dock är dessa förträffliga människor långt ifrån alltid bärare av hela sanningen. Ibland missar de i sin ”förståndighet” sånt som inte får missas.

Som när någon berättar för dem om regnet av manna från himlen. Invändningen att sånt inte sker, må väl vara. Vem ställer sig inte den frågan?! Men att för den skull sätta tummen ner är mindre välbetänkt. Förvisso är det mer än bokstavlig sanning som räknas i den märkliga tillvaro som är vår. Och berättelsen om mannat från himlen är i sanning något som räknas.

För nog regnar det ”manna från himlen” över oss. Det är ju själva livsbetingelsen för oss människor att så sker. Utan detta regn vore vi alla döda.

Trots alla våra inneboende resurser är ju människan som människa inte skapande utan mottagande. Alla våra uppfinningar till trots är det inte vi som uppfunnit. Sanningen är den att det vi funnit på har vi fått. Det speciella med dem av oss som kommit på mer än andra och som sett tydligare än de flesta, är att dessa fått och sedan bättre än andra förmått ta vara på det givna

Livet är ett enda gåvoflöde. Att inse detta är visheten över all vishet och samtidigt det självklaraste av allt.

”Den vite mannens börda” är inte som imperialisterna under slutet av 1800-talet ansåg, att uppfostra infödingar. Bördan är istället att sakna insikt i att ”det regnar manna från himlen”. Den som inte begripit det äger en förvänd självbild som är till skada för samlevnaden i stort som smått.

Åter till texten om mannat från himlen i Andra Moseboken. Hur är det, regnade det verkligen manna? Är berättelsen bokstavligt sann? Min respekt för uppenbar sanning gör att jag tvekar. Andra Moseboken är ett litterärt dokument. Den tillkom en gång för att stärka israeliternas självbild och den används i dag av oss kristna i uppbyggande syfte. Hur det är med den bokstavliga sanningen, har jag ingen aning. Nog är det sant att israeliterna vandrade genom öknen för att finna det utlovande landet. Men vad som i detalj hände, vet ingen.

Men nog är berättelsen uppbygglig. Den hjälper oss till sanning i djupare mening. Dessutom borde det bränna till i våra samveten när vi läser den. Den som roffat åt sig mer manna än behövligt fick inte mer för det. Alla fick vad de behövde står det. Hade månne Karl Marx dessa ord för ögonen när han skrev: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?

( Se även ”Med mina glasögon” 104 När verkligheten sprängde sönder vår humanitet)

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2016

Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. (Paulus brev till efesierna kap 6 v 16-18)

      Textorden ovan har kommit att tillhöra den kristna retoriken. Det betyder ytligt tal som nog kan stimulera till kamplust, mer sällan till inträngande insikt i trons väsen. I värsta fall kan textens kampord sättas in i alldeles felaktigt sammanhang och locka till illdåd i religionens namn. Sånt kan ske även i kristna sammanhang.

För att den här texten skall komma på rätt köl behöver några kärnbegrepp ges en bestämd betydelse. Jag tänker på ”trons sköld”, ”Guds ord” och bön i anden (”be i er ande”).

Först något om ”trons sköld”, det betyder, översatt till nutidsspråk, att låta tron bli till människans skydd. Vad är det då för tro som skyddar? Det är en tro där vi litar på den vi tror på. Man kan t o m säga att tro är det samma som att lita på. Vem litar vi då på? Gud naturligtvis, men Gud tydliggjord i Jesus Kristus, evangeliernas Jesus, han vars liv gick ut på att ge sig själv för att vi skulle få del av Gud. Det är inte aggressionernas Messias vi litar på, inte revolutionären med vapen i hand, utan på honom som gav sitt liv i kärlek. Begreppet ”trons sköld” står alltså för något annat än vi i förstone skulle tänka oss.

Sedan kommer vi till ”Guds ord”, i detta sammanhang förbundet med ”Andens svärd”. Här är det lättare att förstå ordvalet. Det Guds ord som efesierbrevets författare anspelar på är varken lagord som vi återfinner i Gamla testamentet eller bibelcitat från Nya. Vad han tänker på är ett direkt tilltal där ordvalet motsvarar situationen och samtidigt uttrycker Guds vilja. Det är ord som motsvarar Herrens tjänares ord i Jesaja 49:2 där denne säger:

Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.

Skarpa ord handlar det alltså om och kompromisslösa, fyllda av kraft, ord som vilar i bibelns budskap och ytterst i evangeliet och i den egenskapen

är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Sådana ord frambringas inte på beställning. Här duger det inte att blint rada upp bibelord och tro att detta duger. Situationen tvingar fram orden och Guds ande ger kraft att säga dem. Ett fåtal gånger i mitt liv har jag själv uttalat sådana gudsord och då alltid spontant. Alla medvetna försök har misslyckats.

En förutsättning för att kunna tala Guds ord med en tunga ”skarpare än något tveeggat svärd” är som efesierbrevets författare förutsätter, ”bön i anden”. Detta betyder inte tungotal eller extas. Förutsättningen är en ständigt pågående gemenskap med Gud. Dagarna i ände pågår dialogen med Kristi Gud. Allt, smått som stort i livet relateras till evangeliet. En aldrig upphörande tankeprocess pågår i den kristnes inre där evangeliets konsekvenser begrundas och analyseras. Ur denna process kan tungan bli till ett skarpt svärd, utan den känns oftast talet om det skarpa svärdet främmande, t o m frånstötande.