Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2023

Så bad Hanna:

»Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt. Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig. Ingen är helig som Herren, det finns ingen utom du, ingen klippa är fast som vår Gud. 1 Sam 2:1 f

Texten ovan inledningen till Hannas lovsång. Hanna sjunger här ut sin tacksamhet till Gud över att hon den ofruktsamma fått en son. Om denne son, den blivande profeten Samuel, kan vi läsa om i 1 Samuelsboken. Texten har sin motsvarighet i Marias lovsång i Lukas 1.

Jag har i detta studium valt att göra texten tidlös, t o m allmängiltig. Så läst handlar den för mig om delen och helheten.

Som människor kan vi aldrig fatta helheten. Däremot kan vi få grepp om delen, t om gripas och trollbindas av den. Du som varit eller är förälskad vet vad jag talar om. Det vet även du som är djupt förbunden med någon eller något. Det  blir som ser vi allt utifrån detta enda.

Helheten står för mycket, låt oss kalla den varat, existensen, livet som ofrånkomligt faktum. Detta om vi lämnat gudstron bakom oss, Gud om vi inte gjort detta. Detta vara, denne Gud är oss främmande förrän varat/Gud blivit levandegjord i delen. När så sker är det som delen var allt. Naturälskaren kan jubla över naturens skönhet, historikern kan bli varm inombords därför att hen sett sammanhang som ingen hittills sett. För att inte tala om oss som kallar oss kristna. Vi behöver bara ana Jesu kärlek för att göra Gud till kärlek.

Vi ser aldrig helheten, ser aldrig Gud i sitt rätta ljus, men vi har fått gåvan att se delen. Och det är på delen vi får leva.

Läs gärna hela Hannas lovsång. Den är naturligtvis en litterär skapelse. Det anar man av den poetiska kraften. Men bakom genuin poesi kan inre kraft härbärgeras som hjälper både att se och att leva.

Läs och se hur levande fromhet kan te sig. Den vågar i Hannas gestalt se att ”Herren dödar och ger liv” 1Sam 2:6 men gläds f a över att Gud ”reser den hjälplöse ur gruset och den fattige lyfter han ur dyn”. 1 Sam 2:8. Hannas inre bild av Gud  gjorde henne både klarsynt och oppositionell. Oppositionell så att hon för sin inre blick skådade både de övermodigas fall och de föraktades seger.

Till detta behöver jag väl inte säga det än en gång att det är omöjligt att se och förstå Gud, omöjligt att se existensen i sitt rätta ljus om jag får tala på gudlösas sätt. Grepp om helheten får vi först när vi blir gripna av delen. Det är åtminstone det Hannas lovsång hjälper oss att se.

För oss kristna är Jesus Kristus delen, den del som gör vår tro levande. Först i Kristus kan vi se att Gud är självutgivande kärlek. Inför denna syn försvinner inte allt det andra. Man behöver inte blunda för verkligheten bara därför att man är en kristen. Men Kristi självutgivande kärlek färgar vår verklighetsuppfattning på sätt som kan liknas vid en förälskelse. Vi både ser och lever för denna kärlek. Åtminstone är det så det är meningen.

Eller för att sammanfatta; vi inser att vi inte kan fatta Gud, Kristus är vår enda möjlighet.. Delen är vår lott inte helheten. 

Bibelstudium i Vivalla den 22 mars 2023

Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. ²Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. ³Alla åt de samma andliga mat, ⁴och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. ⁵Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen. ⁶Allt detta är exempel som säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade. 1 Kor 10:1-6

Paulus trodde att det var som det var sagt. Det gjorde alla på den tiden. Källkritik var ännu inte uppfunnen. Så det gammaltestamentliga budskapet om befrielsen från Egypten, ökenvandringen och märkligheterna i samband med detta var för Paulus bokstavlig sanning. 

Paulus trodde att det var som det var sagt och det måste vi sentida kristna ha respekt för. Att han dessutom tolkade insiktsfullt skall vi inte bara ha respekt för utan dessutom tacka Gud för. Om något är bokstavligt sant så är det att det kan gå i grunden fel om så våra grundläggande föreställningar är de allra bästa. Och det är just detta Paulus visar i texten ovan.

Varje kultur bärs upp av sin föreställningsvärld. Nästan varje andetag, nästan varje ord, nästan varje bedömning, nästan varje fördömande, nästan varje lovprisning i det offentliga rummet bär spår av den föreställningsvärld vi lever i. Så är det i väst, så är det i öst. Vi har vår sanning och de har sin. Lyssna på vad som sägs om kriget i Ukraina, väst har en sanning öst en helt annan. Och ta det som ett bevis på att vi alla är infångade i den kultur som är vår.

Detta gäller också oss som kallar oss kristna och bor i Sverige. Vi har en föreställningsvärld som förhoppningsvis, förutom att vi är präglade av det för vår kultur typiska, också är påverkad av vår tro. Och den tron har sitt centrum i Jesus och med Jesus har följt att också vi fått del av det utvalda folkets öde, med sitt uttåg ur Egypten, med sina prövningar i öknen och med sin bosättning i det förlovade landet.

Och den traditionen skäms vi inte över, åtminstone inte om Jesus får styra vår tro och våra föreställningar. Tvärtom är vi stolta över vad vi fått del av, så stolta och så övertygade att vi vill att det vi tror på skall bli allas egendom.

Helt allmänt är det nyttigt att ställa sig undrande till sitt eget sammanhang. Det duger inte att kritiklöst ta till sig de sanningar som sköljer över oss under all vår vakna tid. Ett kritiskt ifrågasättande är inte bara nyttigt utan t o m nödvändigt. Det är inte bara nödvändigt för det ryska folket att se igenom den propaganda som sköljs över dem, det är också nödvändigt för oss. Gör vi inte det blir vi offer för föreställningar som idag kallas sanning och i morgon lögn. 

Detta säger jag inte i främsta rummet för att racka ner på våra ledande politiker eller visa mitt förakt för ett folk som ställt sig i kö för att göda sin samtids influencers. Jag gör det främst för att sända ett varningens ord till mig själv och till min samtids kristna. Och jag gör det med aposteln Paulus bakom ryggen.

Vad Paulus idag vill säga  är att det kan gå snett trots den bästa av utgångspunkter. T o m de som läser in Jesus inte bara i historien utan också i sin egen historia, kan gå förlorad. Detta därför att även kristna kan göra tvärtemot vad de påstår. De hyllar Jesus med sina ord men är som Paulus uttrycker det ”avgudadyrkare”.

Slutligen saknar Paulus varnande ord mening  om de  är riktade till såna som ändå inte lyssnar. Men de har mening om de är riktade till mig personligen. Då kan orden verka förnyande. 

Bibelstudium i Vivalla den 15 mars 2023

Till församlingen i Laodikeia

³¹⁴Och skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet, början till Guds skapelse. ³¹⁵Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! ¹⁶Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. ¹⁷Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. ¹⁸Jag råder dig att hos mig köpa guld som har renats i eld så att du blir rik, och vita kläder så att du kan klä dig och dölja din skamliga nakenhet, och salva att smörja dina ögon med så att du kan se. ¹⁹Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! ²⁰Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. ²¹Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. ²²Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!« Upp kap 3:14-22

Att begripa sig på allt märkligt tal i Uppenbarelseboken lär vara i det närmaste omöjligt. Så fort någon gör anspråk på att kunna avkoda alla gåtfulla bilder i denna bok ska man bli misstänksam. Bilderna är nämligen aldrig entydiga. Kodspråket aldrig allmängiltigt. Sammanhanget alltid delvis obekant.

Det betyder inte att man skall ge upp. Det finns tolkningsnycklar även till bibelns sista bok. Åtminstone tycker jag mig ha funnit en möjlig ingång till denna heliga text. När jag frågar vilken verklighet bibeltexten speglar brukar jag få svar. Vad Uppenbarelseboken beträffar speglar den förföljelse, förföljelse till döds av dem som satt sin lit till Kristus, men också att Gud inte bara råder utan också skall gå segrade fram i det mest fasansfulla mörker.

Nu finns det texter även i Uppenbarelseboken som låter sig tydas även utan kännedom om ett för nutiden gåtfullt bildspråk. Jag tänker på breven till de sju församlingarna, kap 2 och tre, i denna bok. Texten ovan, brevet till församlingen i Laodicea, är inte bara begriplig utan t o m uppfordrande utan att man förstår detaljerna i denna text. Den är helt enkelt allmänmänsklig.

Vad som sägs gäller nämligen inte enbart en kristen församling som förutsätts leva i tät gemenskap, utan även varje enskild kristen. Och vad som avslöjas är inte bristen på insatser, bekännelse eller höga ideal, utan vad som gömmer sig bakom allt detta förträffliga.

Det är alltså vår inre människa texten handlar om. Och vad som avslöjas är vad som döljer sig bakom vår bekännelse och våra handlingar. Det är sånt som vi inte vill visa som här gisslas.

Jag vet inte om  budskapet till Laodicea är tillämpbart på den församling jag själv lever i,  Mikaels församling i Örebro. Den församlingen är i vardande. Fortfarande njuter vi av de många som möter upp till gudstjänst, fortfarande gläder vi oss åt kontakter som skapas och ensamhet som övervinns och framför allt av det goda hjärta och den barmhärtighet som kännetecknar församlingsledningen. Orden till Laodicea kan inte sägas till oss som identifierar oss med Mikaels församling. Man läser inte lagen för barn som knappt lärt sig gå.

Nej orden är här riktade till oss som gör anspråk på att ha kommit längre på den kristna vägen, till oss som tror oss något vara i religiöst avseende. Vi, jag och andra får, tycker jag, mer än vi tål. Obönhörligt avslöjas orena inre motiv som visst inte röjts undan av vår höga bekännelse. Vi påstår oss äga det andra inte har. I själva verket har vår tro bara träffat ett ytskikt i oss. Helgelse återstår, hårdhänt andlig tuktan ända in i själens innersta skrymslen. Det är vad budskapet i brevet till Laodicea  har att säga mig, Björn Svärd, pensionerad kyrkoherde i Mikaels församling i Strängnäs stift.

Ett sant budskap, men för mig förödande ända till jag upptäcker att bakom de hårda orden röjer sig det som vänder upp och ner på allt. Detta när den Kristus som är den osynlige författaren till de hårda orden säger: ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar”.

Jag är alltså älskad, mer behöver inte sägas för att jag på nytt skall få kraft att ta itu med mig själv och min inre människa.

Bibelstudium i Vivalla den 8 mars 2023

I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud. ²⁴I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. ²⁵Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. ²⁶Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter. ²⁷I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige. Hebr 11:23-27

Texten är hämtad från Hebreerbrevet 11, det så kallade troskapitlet i detta brev. Detta avsnitt kan läsas som en drastisk illustration över hur samspelet verklighet och tro kan te sig eller om man så vill förhållandet mellan en människas inre och den yttre verkligheten.

Som läsaren av mig vet ser jag detta förhållande som en grundbult för all självförståelse. Tro och verklighet behöver ständigt mötas och låta sig korrigeras av varandra. Om inte blir verkligheten mekanisk och tron omvandlas till ett skadligt ”vidsidanomjag” som leder till att vi handlar irrationellt och i slutändan godtyckligt.

Man kan tycka att Hebreerbrevet 11 lockar fram ett sådant ”vidsidanomjag”, inte minst avsnittet ovan med sin våldsamma omtolkning av Mose och uttåget ur Egypten. Det är ju som om Mose hade hela frälsningshistorien klar för sig, sammanfattat i  Israels utvaldhet, Jesu lidande och frälsningsverkets fullbordan.

Så var det förstås inte. Skulle man tro det bokstavligt vore man en dålig historiker och skulle man förfäkta såna tankar offentligt blev man på goda grunder tagen för någon som levde i en fantasivärld.

Men Hebreerbrevets författare levde inte i vår upplysta tid så han kunde säga som han gjorde utan att bli hållen för galen. Hans brev blev t o m bevarat som ett budskap från Gud och som sådant upptaget i den skriftsamling som kom att kallas Den heliga skrift.

Vad kan nu detta komma sig av? Svaret är att Hebreerbrevets författare hade förstått att Jesu livsgärning var själva svaret. I tron på Jesus och dennes frälsningsgärning kunde allt sammanfattas. Livets själva mönster blev tydligt i honom. I Jesu offer förverkligades det sanna livet.

Hebreerbrevets författare sammanfattade alltså hela den traditionsbildning som vi känner som Gamla testamentet i denne Kristus. In i minsta detalj var Jesus svaret.  Han gick så långt att till och med Mose gjordes till ett med frälsaren.

Själv kan jag inte göra som Hebreerbrevets författare. Min kunskap om den historiska verkligheten gör det omöjligt för mig. Så långt kan jag gå att jag ser sammanhanget mellan Mose och Kristus. Jag kan också se hur Jesu sätt att förstå verkligheten går att föra tillbaka till Gamla testamentet och bli både till ett korrektur och till en tolkningsnyckel vid läsningen av dessa skrifter.

Däremot kan jag helt låta förena mig med Hebreerbrevets författare när jag ser in i framtiden. Jag vågar fullt ut se Jesus både i samtid och framtid. Denne blir och är för mig en levande och verkande tolkningsnyckel till den verklighet jag ställs inför. Som sådan blir Jesus tron i mitt liv, den tro med vilken jag möter den verklighet jag ställs inför. 

Bibelstudium i Vivalla den 1 mars 2023

Under sitt liv på jorden uppsände han (Jesus) med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. ⁸Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, ⁹och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, ¹⁰av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek. (Hebr 5:7-10)

Det är trons Jesus Hebreerbrevets författare har för ögonen när han här vittnar om Jesus. Det är den bild av Jesus som vuxit fram i hans inre från det han kom till tro och framåt. Det är med denna trons Jesus han lever bland sina kristna trossyskon och det är med samme Jesus inom sig han möter sin omgivning.

Han är alltså som en av oss nutida kristna som formar våra liv utifrån att vi har Jesus för ögonen. Och som en av oss träffar han rätt i sin tro eller träffar han fel. Rätt när trons Jesus hjälper oss leva, fel när det vi tror och är uppfyllda av  leder oss vilse.

Jag kan här inte låta bli att i en parentes tillägga att trons föremål, vad de nu än är, styr vare sig  vi är kristna eller inte. Styr fel eller styr åt rätt håll. I mötet med verkligheten avgörs lödigheten i människors tro. Tro gör nämligen alla. Det som skiljer oss åt är trosföremålen.

Men nu gäller det trons Jesus som Hebreerbrevets författare har för ögonen. I den text som är återgiven ovan ser författaren en Jesus som kämpar för sitt liv och blir  bönhörd, bönhörd därför att han i lydnad för Gud gick in i lidandet.

Här är alltså korset centralt , dessutom förstått och tolkat av en hängiven Jesusanhängare. Men det slutar inte här. Författaren följer den korsfäste och uppståndne in i dennes himmelska härlighet och ser hur Jesus i himmelen fortsätter sitt verk, nu  som den fullkomnade översteprästen och som sådan fullkomnar det försoningsverk som tog sin början vid korset. Detta oss till godo som lyder honom, d v s satt vår tilltro till samme Jesus.

Men hur är det med allt detta? Kan vi sätta tilltro till denne Jesusanhängares bild av Jesus? Det är här som alltid när lödigheten av trosutsagor skall prövas, vare sig de har kristet förtecken eller inte. Verkligheten avgör. I det här fallet den verklighet som faller ut när vi i tro vilar i att Jesus i sin himmel ber för oss inför sin Fader.  Blir nämligen resultatet att vi omvandlas i vårt inre till Jesuslikhet blir vår tro något livsomvandlande.

Kristen tro visar nämligen sin sanning i sin kraft att förvandla människor till Kristuslikhet och på motsvarande sätt sin osanning i sin oförmåga att beröra människors innersta. Till sitt innersta är kristen tro inte teori utan praktik.

Hur är det då, frågar jag mig, med mig själv? En gnutta av tro är mig given. Jag förlitar mig på att Jesus talar väl för mig i sin himmel och att förlåtelse inte bara är ord utan verklighet. Så beroende är jag av denna min tro att jag behöver leva i en daglig förlåtelse.

Men i övrigt är jag blind, förblindad av min egen ofullkomlighet. Kanske finns det någon mening i min blindhet säger jag mig. Det är inte jag som skall se min Kristuslikhet, andra skall göra det.