(Se även nytt bidrag ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 30 april 14

Tomas tvivlade, de andra lärjungarna trodde, lär oss Johannesevangeliet. Tomas kunde inte tro på Jesu uppståndelse förrän han fått se spikhålen i Jesu händer och sticka handen i hans sida. Först när han fått göra det kunde Tomas bekänna: Min Herre och min Gud (Joh 20:28). Här koncentrerar jag mig på Jesu ord till Tomas efter dennes bekännelse.

 Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. (Evangelium enligt Johannes kapitel 20 vers 29)

Är Gud detsamma som det obegripliga som skulle kunna kallas Big bangs igångsättare, lagbundenhetens Herre, slumpens skapare, livets och dödens upphovsman? Eller är Gud också något annat? I dag svarar vi kristna som varken kan förneka slump eller evolution men som paradoxalt nog också tror på Jesu uppståndelse: Gud är mer än igångsättare. Gud är också dödens besegrare och rättfärdighetens herre. Såväl Jesu liv som hans död och uppståndelse är ett Guds verk.

För ungefär ett hundra femtio år sedan och tidigare hade vi kristna draghjälp. På den tiden trodde tidens lärda på själens odödlighet något som öppnade för övertygelsen att allt ändå till slut skulle ordna upp sig. Denna tro kunde sedan smidigt kopplas till läran om Jesu uppståndelse på den tredje dagen. Uppståndelsen kom att fungera som en bekräftelse på själens odödlighet.

Men tron på själens odödlighet krackelerade. Allt flera märkte att kropp och själ var sammanvävda till ett. När kroppen dog, dog också själen. Redan ett mer djupgående studium av bibeln visade detta. Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet,står det i Predikaren (Pred 3:19). I sanning pessimistiska ord, men tyvärr sanna.

Mot denna bakgrund blir Jesu uppståndelse ett under lika stort som skapelseundret. Trots allt har livet en fortsättning efter döden. Men det beror inte på någon odödlig själ utan på ett Guds direkta ingripande.

Men hur skall man kunna tro på det? Det finns två vägar. Den ena att på ett eller annat sätt få bekräftat att Jesus är uppstånden. Den bekräftelsen fick lärjungarna men får också andra med dem. Men nu inte genom ett direkt möte med den uppståndne utan i en allt omtumlande inre upplevelse.

Den andra vägen är att tro utan att se. Det betyder att det Jesus står för och förkunnar har satt sig så djupt i den kristnes inre att denne Jesus har blivit allt i hennes liv. Så djupt att hon vågar tro att Jesus är herre t o m över döden.

Denna andra väg är min väg.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 23 april 14

15Hör hur segerropen skallar, jubel stiger från de trognas läger: Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft. 17Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. 18Hårt har Herren tuktat mig, men han gav mig inte i dödens våld. 19Öppna för mig rättfärdig-hetens portar! Jag vill gå in och tacka Herren. 20Här är Herrens port, här får hans trogna gå in. 21Jag tackar dig för att du hörde min bön och blev min räddning. 22Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. 23Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under. 24Detta är dagen då Herren grep in. (Psaltaren 118:15–24)

Kristen tro tillhör nuet. Det är här och nu den visar sin livskraft. Till och med Jesus tillhör nuet. Det är genom mig och andra kristna hans minne och hans livsverk hålls vid liv. Utan våra vittnesbörd vore Jesus snart glömd. Denne ”Jesus inom mig” skyr inte svaghet, är inte rädd för lidande och inte förskrämd för döden. Samtidigt har denna ”inneboende” Jesus uppfyllt mitt inre med tron på att vi alla är menade att vara Guds barn. Och jag vägrar acceptera att livets facit är döden.

Många vittnar om att tron på Jesus gjort dem lyckliga. Det gör inte jag. Hellre skulle jag vilja säga ansvarsmedveten och lycklig. Andra talar med stolthet om sin församling. Det gör inte jag. Jag tillhör inte Mikaels församling i Örebro därför att jag är lycklig över församlingsgemenskapen. Jag är med för att andra skall känna sig hemma. Detta gör mig lycklig.

Mitt tal om Jesus i nuet betyder inte att den historiske Jesus är en sagofigur, inte heller att hans uppståndelse och himmelsfärd är ett påhitt. Däremot att det är från sin position här och nu som Jesus fortsättningsvis påverkar våra sinnen. Det är genom människor av kött och blod han valt att fullfölja sitt verk.

Vad är det som lett mig in på dessa tankebanor? Det beror främst på att jag och andra kristna tagit till vara minnestraditionerna om Jesus och förmått bevara det väsentliga. För min del innebär det att Jesu kors blivit tolkningsnyckel nummer ett. När jag läser Nya testamentet gör jag det alltid med korsets händelser för ögonen. Och när jag studerar Gamla testamentet fäster jag mig vid sånt som har samband med just Jesu död och uppståndelse. Psalm 118 i Psaltaren, som jag citerat ovan, har därför blivit en psalm som jag gärna återkommer till. Jag tror till och med, barnslig som jag är, att den psalmen finns där för att hjälpa mig att rätt förstå händelserna vid Golgata.

Finns det fler än jag som tänker i den här riktningen? Förvisso! I bibeln allra tydligast evangelisten Johannes. I hans evangelium framställs den uppståndne Jesus som hjälparen, den helige Ande. Denne hjälpare fullföljer genom lärjungarna Jesu livsverk. (Se Johannes 14)

För övrigt, vem kan förneka att även gångna tiders förebilder kan ha fortsatt inflytande. Hur är det med Mao i Kina och Stalin i det forna Sovjet? Som om de slutat att betyda något därför att de är döda!

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium Vivalla den 16 april 2014

25Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala.26När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” (Evangelium enligt Johannes kapitel 19 versarna 25 och 26)

34Jesus sade: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. (Evangelium enligt Lukas kapitel 23 vers 34)

För syrianer är det pelaren, för mitt femtiotals zigenare var det vackra hästar, för intelligenssnobbarna föreningen Mensa. Så tänkte jag när jag på morgonpromenaden vandrade genom ett nytt bostadsområde utanför Örebro. Välbärgade syrianer hade där låtit bygga stora hus, alla försedda med pelare. Inga andra än deras var pelarförsedda. Pelarna hade fått mig att fundera över våra statussymboler.

Tidigare på promenaden hade jag lyssnat på radioprogrammet Konflikt där man brännmärkte alla former av främlingsfientlighet. Och jag tänkte; beror inte främlingsfientlighet på en inre drift att värna det egna på andras bekostnad. Borde inte därför all kritik av främlingsfientlighet också innehålla en portion av självkritik? Jovisst!

Jag är tacksam för dessa mina analyser. De tyder inte på snabbtänkthet, inte på intelligens i vanlig mening. Kanske på förmåga till inkänning, framför allt på klarsyn. Förhoppningsvis har min klarsyn med Jesus att göra. I så fall har jag mer att få. För det är ju inte så att jag själv har klarat mig undan vare sig statussymboler eller att värna eget på andras bekostnad.

I yttersta nöd (dvs på korset) hade Jesus ögon för andras behov av gemenskap och allas behov av förlåtelse. Till all lycka fastnade dess Jesu förmågor i lärjungarnas minnen och kunde föras vidare som ett heligt arv. Omsorg om varandra på försoningens grund har t o m blivit ett kristet grundmotiv, ja själva grundmotivet.

Men med förverkligandet har det blivit si och så. Bekännande kristna är förmodligen lika självupptagna som alla andra och det vimlar av statussymboler även i kyrkorna. Syrianernas pelare är ett exempel bland många.

Medicinen är således varken kristen lagstiftning eller kristen bekännelse. Det måste till djupare ingrepp i en människas själsliv för att hon skall förändras i grunden. Förmodligen är en innerlig kärlek till Jesus kombinerad med förståelse för vad hans liv stod för, det enda som kan omvandla vårt innersta.

Men även då blir inget självklart. Det går nämligen inte att entydigt formulera den rätta avvägningen av kärlek till våra närmaste med omsorgen om andra. Det är ju så mycket som beror av omständigheterna. Och att i levande livet förverkliga Jesu försoning är om möjligt ännu svårare.

Så vi kristna kan inte sätta oss på några höga hästar. Däremot får vi vara tacksamma över att vår herre heter Jesus Kristus.

(Se även nytt inlägg på ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 april 14

Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. (Paulus brev till romarna kapitel 3, versarna 25 och 26)

Det väller över oss, nya erfarenheter, ny kunskap, nya möjligheter, nya resurser. Vem kunde för tjugu år sedan ana att kunskap kunde finnas lagrad i den egna fickan. Det är ju bara att googla på sin smartphone, så vet man. Och på det globala planet: Vem kunde för femtio år sedan förutse att svälten skulle vara bekämpad i Asien och att utvecklingen i Afrika går i samma riktning. Jag skulle kunna fortsätta men nu genom att räkna upp allt negativt som följt i det godas spår. Men det behövs inte. Om miljöförstöring och nedsmutsning har ni redan hört till leda.

Allt detta nya måste vi hantera. Det gör vi genom att tro, filosofera, fundera, försöka få att gå ihop. Nya förhållanden skapar nya tankemönster, nya trosåskådningar och nya ideal som bättre än de tidigare motsvarar aktuell verklighet. Det finns inget så osant som talesättet: Tro det får man göra i kyrkan. Tror gör vi alltid och i alla sammanhang. Trodde gjorde man då och tror gör man nu. Frågan är inte om utan vad man tror på.

Aposteln Paulus trodde på Gud. Han såg Guds spår i natur och skapelse. Den som inte trodde var därför utan ursäkt. Vad han hade bekymmer med var den gudomliga rättvisan. Den tycktes vara satt ur spel. Det var som om Gud inte brydde sig. Ont som gott skedde utan att Gud ingrep.

För egen del gick Paulus lagvägen. Han inriktade hela sitt liv på att följa av Gud uppsatta, fasta och oföränderliga lagar. Han tänkte sig att dessa oföränderliga lagar täckte verkligheten och motsvarade vad människorna nu och då behövde för att kunna leva ett liv i enlighet med Guds vilja. Han var däremot blind för att denna laglydnad skavde mot verkligheten. Lagen var visserligen bra att ha vid vissa tillfällen, vid andra kunde den vara skoningslös och ond. Men det såg inte Paulus.

Men en dag såg han. Mötet med Jesus i en uppenbarelse i Damaskus blev för honom en inre revolution. Framför allt upptäckte han, och det lär oss dagens text, att Gud visst inte i alla lägen var passiv. Paulus såg att Gud skapade rätt, inte genom lag utan genom försoning.

Paulus insåg efter upplevelsen i Damaskus att Jesu självutgivande skedde för att människor som inte själva förmådde uppfylla regelverket till punkt och pricka, eller som av annan anledning kommit i kläm, skulle bli upprättade. För min del behöver jag ingen uppenbarelse för att inse detta. Det är ju bara att läsa evangelierna med öppna ögon för att förstå detta. Det andra ledet i Paulus upptäckt förutsätter däremot uppenbarelse. Detta andra led säger att Gud lät det bli som Jesus avsåg. Paulus uttrycker detta i följande ord Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror.

Paulus trodde på detta och det gör jag också. För mig är det mesta föränderligt, blott inte detta att Guds ingripande här på vår jord väsentligen handlar om att skapa försoning.

(Se även nytt inlägg på Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 2 april 14

Visheten talar:

7Min mun säger sanningen, mina läppar skyr det onda. 8Alla mina ord är rättfärdiga, i dem finns inget falskt eller förvänt. 9De övertygar den insiktsfulle, den som nått kunskap vet att de är riktiga. 10Ta emot min fostran hellre än silver, kunskap hellre än rent guld, 11ty visheten är mer värd än pärlor, inga skatter går upp emot henne. 12Jag, visheten, är granne med klokheten, hos mig finns kunskap och omdöme. 13Att frukta Herren är att hata det onda. Jag hatar högfärd och övermod, onda handlingar och falska ord. (Ordspråksboken 8 versarna 7 till 13).

Gamla testamentet är minst av allt sammanhållet och enhetligt. Texten ovan är ett exempel på detta. I Ordspråksboken, liksom i några skrifter i ”tillägg till Gamla testamentet”, dyker Visheten upp, närmast som en underordnad personifikation av Gud och delger oss gudomliga sanningar I de äldre skrifterna i Gamla testamentet vore något sådant otänkbart.

Detta noterar jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och går sedan vidare. Men plötsligt stannar jag upp. Har jag inte mött tankegångar i den här riktningen tidigare? Förvisso, och detta när jag studerade de svenska 1800-talsromantikerna.  För dessa var den sanna verkligheten andlig och som andlig förbunden med det andligaste av allt, Gud. Ordspråksbokens tal om Visheten måste alltså ha vunnit deras gillande.

Sedan stannar jag upp än en gång. Nog var det väl så att evangelisten Johannes berikades av Ordspråksbokens tal om Visheten? Hade han kunnat skriva prologen till sitt evangelium annars? Jag tror inte det.  (Se Joh 1:2 med sin hänvisning till Ordspr 8:22–36)

Det är i själva verket mycket i beskrivningen av Visheten som passar in på Jesus. Några exempel från texten ovan. Visheten, fruktade Gud genom att ”hata högfärd och övermod, onda handlingar och falska ord”. Och hon kännetecknades av ”kunskap och omdöme”.

Dock låter jag aldrig talet om Visheten erövra mig, så att jag sätter likhetstecken mellan Jesus och Visheten. Talet om Visheten är ett hjälpmedel, varken mer eller mindre. Ett hjälpmedel att se Jesus tydligare än jag skulle ha gjort om jag enbart hade haft tillgång till yttre fakta om min frälsare.

Det finns förvisso fler tolkningsnycklar till förståelsen av Jesus än Gamla testamentets vishetsförkunnelse. Aposteln Paulus styrs i sina brev av en enda grundtanke; att göra Jesus tydlig för sin omgivning. Denne apostel har också den avgörande nyckel till förståelsen av Jesu livsverk som Ordspråksboken saknar. Paulus förstår Jesus som försonaren. I och med detta blir också kristen tro för honom en företeelse vars främsta uppgift är att förkunna och förverkliga försoning.