(Se även ”Med mina glasögon 5” 13 20 Coronan i bibelns sista bok.)

Bibelstudium i Vivalla den 25 mars 2020

Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, 50och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” (Lukas 1:46-55)

Lite sökt men ändå enligt min mening berättigat tolkade jag förra vecken Jesu botande av en epileptisk pojke liksom den följande förutsägelsen om Människosonens lidande på ett bestämt sätt. Jag sa att ett av syftena med dessa bibelavsnitt  var att myndiggöra lärjungarna. Jesu suveräna förmåga och hans gudomliga insikt var aldrig avsedda att dra isär lärjungarna från sin Mästare utan till att förena dem med honom.

I dag kommer ingen att kunna beskylla mig för konstlade tolkningar. Marias lovsång  lägger i själva ordalydelsen orden i min mun. Marias storhet, att hon skall få bära fram honom som skall bli världens frälsning, står i ett alldeles bestämt sammanhang. Det skall som texten lyder leda till att hungriga blir mättade och att ringa upphöjs. Framför allt skall Abraham och hans förtryckta  barn möta  förbarmande. På motsvarande sätt men i motsatt syfte kommer alla förtryckare att skingras eller krossas.

Detta betyder att Marias utväljelse och storhet står i ett bestämt sammanhang. Marias kallelse att bära fram världens frälsare skall leda till de mångas upprättelse. Av de förtryckta utvalda skall bli Guds älskade barn. Detta samtidigt som förtryckarna förintas.

Hur skall då detta kunna ske? F a hur det skall bli verklighet idag. För att inte frälsningsverket skall bli något som enbart består av ord förutsätts att något påvisbart sker. Budskapet idag är således ett religiöst budskap med politiska övertoner. I klartext bjuder oss textens budskap till aktion. Startskottet var Marias utväljelse.

Jesu moder Maria sedd på detta sätt leder inte till isärdragning utan till förening. Marias utväljelse innefattar också vår. Att som så ofta sker upphöja Maria och enbart Maria måste vara en missuppfattning eftersom Marias utväljelse också är vår. Punkt slut.

Sen de mindre nödvändiga tilläggen, först att texten ovan är en litterär produkt lagd i Marias mun och med formuleringar som påminner om Gamla testamentet psalmer. Vid detta behöver vi kristna vänja oss, att Gud talar via traditionsbildningar med ursprung i de första kristna församlingarna.

Dessutom som alltid när vi fördjupar oss i bibeltexter  att vi måste se på utväljelsen av Israel, eller som det här uttrycks ”Abraham och hans barn” på ett alldeles bestämt sätt. Ingen mindre än Jesus är här vår läromästare. Utväljelse innebär i sin kristna form en utväljelse till ansvar. Dessutom en utväljelse med innebörd att infoga så många som det någonsin går i utväljelsens gemenskap.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 12 20 Färgad bibel)

Bibelstudium i Vivalla den 18 mars 2020

28När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” (den stumma och döva anden) 29Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” (annan läsart; bön och fasta)

Andra förutsägelsen om Människosonens lidande

30Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt  31eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.”  32Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Första stycket ovan utgör slutorden till lärjungarna i samband med att Jesus drivit ut en ond ande ur en pojke. Allt tyder på att pojken led av epilepsi. Det andra är Jesu förutsägelse om sitt lidande och sin död.

Vad jag särskilt fastnat för är slutordet i första stycket. Där sägs det om Anden som Jesus drev ut; den sorten kan bara drivas ut med bön (och fasta). Idag gör jag poäng av dessa ord.

De orden innebär de facto att Jesus delar med sig av sin hemlighet. Bön och fasta är hemligheten bakom hans under med den epileptiske pojken. Med bön och fasta skulle även lärjungarna klara av att driva ut onda andar.

Det andra stycket är en enda lång bekännelse till lärjungarna. Dessa skall vara de första att veta vad som skall hända med deras mästare. De skall vara förberedda, inte bara på  avrättning utan också på uppståndelse.

Låt oss bortse från det otidsenliga att bota epilepsi med andeutdrivning eller det omöjliga i att en avrättad får liv igen. Det får anstå. Vad jag är ute efter är relationen Jesus och hans lärjungar, i förlängningen vår relation till vår frälsare.

Hur är det, frågar jag mig, med Jesu höghet. ”Gud av Gud, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad”, står det i trosbekännelsen, och sen ”av samma väsen som Fadern”, tillika ”sann människa”. Är syftet med denna höga ställning att dra isär oss från vår frälsare eller tvärtom att närma honom till oss? Jag hävdar det sista. Jesu närhet till Gud, en närhet som varken kan eller skall beskrivas i termer som ”av samma väsen som”. Såna uttryck leder fel. Jesu innerliga gemenskap med Gud kan inte klargöras i ord, den är en mystisk gemenskap som inte kan beskrivas i mänskliga termer. Men syftet med den gemenskapen är klar. Jesus är gudomligt hög för att kunna vara vår frälsare. Det han äger är till för att ge vidare. Också vi bräckliga människor, till brädden mättade med brist, synd och dödlighet, är menade att leva för Gud, är menade att förlåtna och upprättade förenas med Gud i evigheten.

Att våga tro detta innebär ett trossprång utan dess like. Och ingen mindre än Jesus lockar oss till detta språng. Det var därför denne delade med sig av sitt till sina lärjungar, det var därför han delgav dem sitt livs hemlighet. Det var därför han dog och uppstod.

När jag talar till mina barnbarn om deras höga värde säger jag alltid. Det är ingen slump att ni finns till. I evighet har ni funnits som tankar hos Gud. Han ville er redan innan ni var påtänkta.

Hur kan jag säga detta och det med allvarligt uppsåt? Det beror på min Jesustro. Jesu höghet är menad att vara också min och därtill mina barnbarns. Jag är indragen i hans liv, i hans under, i hans utgång, där på korsfästelsens följde uppståndelse. Hans höghet är min höghet.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 11 20 Tron trögflytande och grumlig)

Bibelstudium i Vivalla den 11 mars 2020

301En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till dig, Herre.  2Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! 3Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? 4Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. 5Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord.6Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen. 7Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. 8Han skall befria Israel från alla synder. 

Först en notis. Psalmerna 120-134 inleds alla med överskriften, ”En vallfartssång” men ingen vet vad den rubriken står för. Rubriken kan vi därför bortse från.

Sen om den kristna trons uppsida, respektive nedsida. Alla förväntar sig att jag som en trons representant ska visa på uppsidan, d v s trons överjordiska verklighet. Och jag gör så gott jag kan för att motsvara förväntningarna. Men andra tycks klara det bättre än jag. De vittnar, blir trodda och skapar rörelse. De blir trodda, medan jag tycks sakna klangbotten i mitt inre för att få framgångsbudskapet att stämma. Tungomålstal, mirakler och ett liv i troslycka tycks inte vara något för mig.

     Nedsidan är jag mer hemmastadd med. Den djupaste nöden, övergivenheten, utanförskapet, förstår jag bättre. Kanske därför att nöden är mer ett med mig själv. Jesu ord på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” (Matt 27:46) äger klangbotten också i mitt inre.

Den hundratrettionde psalmen uttrycker denna övergivenhet. Psalmisten lever i den och förutsätter att också Israel, hans eget folk gör det. På motsvarande sätt förutsätter också jag att min övergivenhet har sin motsvarighet i de kristnas övergivenhet.

Om vad som låg  bakom psalmistens avgrundsförtvivlan vet vi ingenting. Psalmen står där isolerad, vi vet inte när psalmen skrevs inte heller de yttre omständigheterna bakom den. Men om min egen inre gastkramning vet jag desto mer. Jag kan inte stänga den ute även om jag försöker hålla den i schack. Min inre rotlöshet grundar sig främst på att livet börjat vackla för de mina men också på livets obönhörlighet, dess slumpmässiga utfall och dödens visshet. Allt får mig att känna att jag håller på att förlora fotfästet.

Trots okunskap vet vi dock ett om psalmisten. Det är att denne levde i den judiska trostraditionen. Ur denna rika och religiöst mättade tradition sprang psalmistens bön fram, en bön som blottade att denne  levde i gudsfruktan och tron på förlåtelse,  dessutom i en gränslös längtan efter  Herren. I förlängningen ägde han också ett hopp som han delade med sitt folk Israel. Hoppet var att han hade en levande Herre som är nådig och befriar.

Själv lever också jag i en tradition, mer precist i de kristna svenska trostraditionerna. Dessutom har jag via bibeltexter som jag oupphörligt brottas med mer eller mindre direktförbindelse med mitt trosföremål, Jesus. Jag kan bildlikt talat med egna ögon och öron höra hans röst och ta del  i dennes livsverk. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket detta betyder för mig.

Framför allt har det påverkat inriktningen i mitt sökande och mitt finnande.

Jag placerar synd och förlåtelse i centrum för min inre betraktelse, något som tycks omöjligt för mina sekulariserade vänner. Och jag vågar vänta på Herren trots att förnuftet säger att det inte finns någon Herre att förvänta. Och jag äger ett unikt sammanhang, mitt eget ”Israel”. Mitt Israel består av trosfränder som visserligen inte tänker som jag men i min riktning.

I psalmen ovan är förtvivlan akut, hoppet levande om ännu ej förverkligat. Så också med mig. Jag är skakad, saknar de ord som gör tron trolig. Men jag hoppas på Herren.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 10 20 Också timmar ord kan ha mening)

Bibelstudium i Vivalla den 4 mars 2020

2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, 3lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. 4Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. (Psaltaren 31 v 2 ff)

I långa stycken är det gott att göra som andra. Att lära av och ta efter är en dygd. Men också en fara. Dåligt blir sämre när många flockar sig kring dåliga förebilder.

Detta har jag nu och då på ett allmänt plan aktualiserat i min hemsidas ”Med mina glasögon”. Här skall texten ovan illustrera att även bibelord flockar sig kring gemensamma formuleringar och föreställningar.

Psaltaren 31 är för mig ett exempel på hur rader av gemensamma formuleringar och föreställningar lagts samman till en helhet som i slutändan blir psalm 31 i Psaltaren. Jag tänker mig de minsta enheterna i denna psalm som schabloner, dvs fasta, för sin tid välbekanta formuleringar av skilda slag, som varierats, lagts samman och tillsammans bildar en psalm.

Bli inre förskäckt över detta. T o m Jesus tog vara på schabloner, i detta fall fasta formuleringar hämtade från sitt judiska fromhetsarv. Och han levde ut dessa s k schabloner i liv och förkunnelse. Detta på sitt sätt och i sina sammanhang. Ur detta sprang den religiösa förnyelse fram som vi kallar kristendom.

Nu åter till psalm 31 med alla sina schabloner.  Vi börjar med det jag kallar eländesbeskrivningen, en beskrivning som vi också känner igen från andra psalmer.  Där står.

Mitt liv rinner bort i ängslan och mina år i suckan. I nöden sviker mig kraften och benen murknar i min kropp för alla mina fienders skull. Jag blir hånad, jag är en börda för mina grannar, en skräck för mina vänner, de som ser mig på gatan viker undan. Jag är bortglömd som en död, jag är som ett krossat kärl. Jag hör folkhopen viska. Skräck från alla håll – de gaddar sig samman och smider planer mot mitt liv. (Psaltaren 31 v 11-14)

Och fortsätter med exempel på det för psalmisterna så typiska hatet.

Låt de gudlösa stå med skam och tystna i döden, låt de läppar som ljuger förstummas, deras fräcka tal mot den rättfärdige i högmod och förakt. (Psaltaren 31 v 18 b f)

Vad är då det speciella med denna psalm? Vad ger den en given plats i den Heliga Skrift? Är det den överdrivna, närmast sjukligt överdrivna synen på fienders, här i form av vänners och grannars illvilliga avsikter? Det må vara att formuleringarna är schabloniserade. Nej så är det inte. Tvärtom. Skulle allt i Psaltaren vara sjuklig självbespegling eller mer eller mindre ogrundat hat, då skulle Psaltaren trots sina litterära förtjänster befinnas långt ner på skalan för gudomligt inspirerad litteratur.

Men nu handlar Psaltaren om mer än ängslig självbespegling och demonisering, oförtäckt hat och bön att Gud skall döda de gudlösa.

Och vad står detta mer än för? Det står för bön till Gud om räddning, det står för förtröstan på att Gud och endast Gud kan skydda oss mot det onda. Det står för lovsång till en Gud som bevarar och frälser.

Dessa Guds välgärningar må beskrivas schablonmässigt och gör det också i den ena psaltarpsalmen efter den andra, det är ändå dessa välgärningar som bär upp psalmen och gör den till ett Guds ord. Detta blir särskilt tydligt  i vår tid där litteraturen nog talar om Gud, men nu i schabloner som mer ger uttryck för aningar än bekännelse.