(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 22 17 I vems ärende.)

Bibelstudium i Vivalla den 31 maj 2017

Jesus sade: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.  Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.   Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.   Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. (Evangelium enl Johannes kap 16 v 12-15)

Texten ovan är ett vittnesbörd från Johannes och kretsen kring honom. Enligt Johannes återger textens ord vad Jesus sade när han tog avsked av sina lärjungar. Här lovar Jesus Andens hjälp när han själv är borta. Det finns också andra vittnesbörd om Anden som beretts plats i bibeln. Där ges Anden delvis andra funktioner än de som här läggs i munnen på Jesus. Både det ena vittnesbördet och det andra får vi överväga och framför allt pröva, öva och tillämpa.

Glöm inte att kristen tro mer än annat är liv. Och livet skall man nog fundera över men det skall framför allt levas. Jesu ord ovan skall alltså tillämpas.

Vad är det då vi skall pröva, öva och tillämpa? Att det är som det står i texten ovan, att Jesus fortfarande är med oss och det via sin förmedlare, den helige Ande.

Tyck inte att det här är hokus pokus. Vilar inte Andar över såväl det ena som det andra. Karl Marx är länge sedan död, men hans Ande vilar fortfarande över förtryckta människor, som tror på det han sade och försöker tillämpa detta i liv och samhälle.

Så också med Jesus. Hans Ande vilar fortfarande över människor som fascinerats av honom och satt honom som riktmärke för sina liv. Själv är jag en av dessa.

Men det där med hela sanningen, eller som det står han skall ”vägleda er med hela sanningen”. I gamla översättningen, att Anden skall leda lärjungarna fram till hela sanningen. Är inte det att ta i ?

Själv tänker jag med stöd av hur evangelisten Johannes använder begreppet Sanning, i de här banorna. Sanning var för Jesus och är för hans lärjungar, blick för det väsentliga i tillvaron, öga för det avgörande. Sanning är att förstå vad livet går ut på. Det är inte kunskap i naturvetenskap, inte blick för logik, inte matematiskt sinne. Öga för vad livet går ut på, blick för vad som skall göras, kunskap om vad Gud vill med oss människor. Det är Sanning.

Detta vore nu gott och väl om inte texten trasslar till det för mig med sin precisering. Anden skall låta den troende veta vad som kommer att ske. Det betyder om man tar orden som det står att Anden skall hjälpa oss att tolka framtiden, d v s förutse världshändelserna.

Många kristna har tagit fasta på detta och gjort förutsägelser om framtiden. Den ena säkrare än den andra. Men alla har alltid tagit fel.

Kan orden möjligen förstås på annat sätt? I not i våra biblar föreslår bibelöversättarna, jag citerar, ”insikt i hela Guds plan för världens räddning”.

Själv går jag på bibelöversättarnas linje. Jag ser hela mitt liv som ett sökande efter Sanningen i betydelsen det väsentliga i livet. Och alltid söker jag utifrån min tro på Kristus, d vs utifrån min bild av Kristus, med andra ord utifrån den Kristusande som förmedlar till mig kunskap om denne Kristus. Att sen Kristusanden har blivit tydligare genom mitt dagliga studium av den heliga Skrift, att den blir än klarare i mina dagliga samtal med Gud i bön, är en annan sak. Om sånt och annat handlar inte detta bibelstudium utan andra.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 21 17 Påverkans kall.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 maj 2017

5När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.  6Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.  7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.  8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Evangelium enligt Matteus kap 6 v 5-8

Orden ovan återfinns i evangelium enligt Matteus kapitel sex. Det betyder i Jesu Bergspredikan. Kapitlet i sin helhet handlar om allmosor, bön och fasta. Böneavsnittet ovan avslutas med en mönsterbön, ”Vår fader”.

Kapitlet hålls ihop av en anklagelse, gemensam för såväl avsnittet om allmosor som det om bön och fasta. Jesus anklagar de sina för att vända upp och ned på verkligheten. I stället för att ära Gud i sina fromhetsövningar upphöjer de sig själva. Fromhetsövnin-garna är omvandlade till självskryt.

Den ”uppochnervändningen” är, om man får tro bibeln, människors grundsynd. Den drabbar alla, fromma som ofromma. I det här fallet uppenbarligen även Jesu lärjungar.

Fortfarande är det även i kristna sammanhang frestande att göra sig själv viktigare än Gud. Men i och med det rycker den kristne upp själva grunden för sin existens som kristen. Hon blir som alla andra, bara så att hon låtsas vara annorlunda.

Varför är det då så fel att sätta sig själv i centrum? Därför att det är onatur. Människan är trots sitt höga värde aldrig nummer ett, alltid nummer två. Nummer ett är den som ger livet, nummer två den som får livet. Äran tillkommer i första hand Gud, inte människan.

Vi får som kristna fel perspektiv om vi inte inser detta. Vi håller oss själva för ”märkvärdiga”, när det märkvärdiga är att Gud gett oss det som är märkvärdigt med oss.

Av detta följer

att en människa inte skapar om hon så är konstruktör av yppersta märke. Hon tar vara på det hon fått av Skaparen.

att en människa aldrig i egentlig mening samarbetar med Gud, hon samverkar utifrån förmågor hon fått av sin Skapare.

Det finns kanske några få som läser detta och säger sig inte tro på Gud. Välj i så fall bort ordet Gud och tala istället om givaren. För en givare måste det ju finnas. Om inte vore ju livet en omöjlighet.

Slutligen om bönen, den rätta bönen. Den skall ske enskilt anbefaller Jesus och dessutom inte vara ett rabblande av tomma ord. Men positivt då? För mig skall den innehålla mina funderingar, små som stora, mina önskningar, mina aggressioner, min längtan liksom min sorg. I samtalet med Gud, ibland brottningen med Gud, omvandlas jag förhoppningsvis i mitt inre och blir till det jag är menad att vara. Det betyder en människa som tar emot livet som en gåva, en människa som tror livet vara menat att levas i Jesu efterföljd. För egen del avslutar jag min bön genom att bedja den bön som Jesus lärt oss och som direkt följer på den text jag nyss lagt ut. D v s med Vår fader osv.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 20 17 Min trovärdighet)

Bibelstudium i Vivalla den 17 maj 2017 

16Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.  17Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill.  18Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. Paulus brev till galaterna kap 5 v 16 ff

      Några versar innnan texten ovan skriver Paulus att vi som kristna är kallade till frihet. (Gal 5:13 a). Vad han menar är att en kristen slipper vara regelstyrd. Hon behöver inte ständigt tänka efter vad som är tillåtet respektive otillåtet. Det har hon inom sig. Det hjälper henne Anden med.

Vilken Ande? Kristi ande, en kristen förutsätts nämligen vara uppfylld av den verklighet som Kristus levde i. Men Kristus är ju idag inte bokstavligen närvarande. Han är det genom sin Ande, Kristusanden. Därför är det i Kristusanden vi lever, en slags kärleksande som gör oss fria i våra möten med varandra. Vi vet intuitivt vad vi skall göra. Jesu kärlek manar oss.

Nu finns det trots allt regler även för den som lever i tron. Men dessa regler är inga hårda bud som tvingas på oss. De är att likna vid lockrop, som vi känner att vi vill följa, påminnelser som vi är tacksamma att vi får.

Vad är det då att vara uppfylld av Jesu kärlek, av mig kallad Kristusanden? Det är inte främst att stå till svars för trossatser, mer att vara uppfylld av Jesu försoningsanda som i sin tur är förbunden med tillit till Gud. Mer om detta vid senare tillfällen. Men att tänka sig att äga Kristusanden utan att egentligen bry sig om vad Jesus stod för är omöjligt.

Men Jesusengagemanget till trots är det ändå lätt att ramla ur. Det sker faktiskt dagligen. Vad händer då? Jo regelstyrning är enda möjligheten för att kunna hanka sig kvar i ”nådaståndet”. Ju sämre det är beställt med Kristusanden desto fler regler går det åt för att till nöds överleva som kristen.

Men det värsta med reglerna är att dom snedvrider mig. Snedvrider i den meningen att jag tror att min observans är det samma som äkta fromhet. Tydligast visar det sig i att jag nedvärderar dem som inte gör precis som jag.

Egentligen är det inget konstigt med vare sig Kristusanden eller de kristna bestämmelserna. Det är med dom som det är i vardagslivet.

Att vi kör till höger i trafiken jämför jag med de påminnelser och lockrop som jag ovan talade om. Att vi av tvingande lagstiftning tvingas hålla fingrarna i styr så att vi inte tar det som inte tillhör oss, eller beter oss kränkande mot våra medmänniskor, jämför jag med de kristna regler som åläggs oss när det inte längre går automatiskt att följa Jesus.

Vad är det då som åstadkommer denna pendling mellan det ena och det andra, mellan Ande och lag. Paulus tror sig ha svaret. Två makter ligger i strid med varandra förkunnar han. Å ena sidan ”köttet” som drar neråt, är sig själv nog och som enbart ser till sitt eget bästa, å andra sidan ”Anden”, det är Kristusanden, som inget annat vill än försoning, uppbyggelse och Gudstro.

Vi lutheraner är pessimister. Vi har upptäckt att vi ständigt pendlar mellan köttet och anden. Men ett är ändå säkert även bland oss. Att det är så ljuvligt att leva i Kristusanden att den sidan av verkligheten så småningom börjar väga över. Att slippa att kriga med lagar, regler och ständig observans känns som en befrielse.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 17 19 På vetenskaplig grund?)

Bibelstudium i Vivalla den 10 maj 2017

Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen.  21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt.  22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kap 13 versarna 20-22

Berättelsen om israeliternas befrielse från slaveriet i Egypten och deras vandring genom öknen till det utlovade landet är central både för judar och för oss kristna. Både det ena och det andra i den berättelsen biter sig fast i våra sinnen och påverkar vårt sätt att orientera oss i tillvaron, talet om molnpelaren och eldpelaren inte minst.

Nog kan förstås uppbyggelse vändas i dess motsats. Detta när vi upplysta svenska kristna fastna i frågan om det verkligen var som det står. Är det bokstavligt sant det där med moln- och eldpelaren? Många nutidskristna har svarat nej på den frågan och sen lagt detta nej till andra nej. I slutändan har nejen blivit så många att man lämnat den kristna arenan och sökt nya hållpunkter i sina liv.

Nog har jag själv mina dubier. Detta inte minst eftersom jag vet en del om hur berättelsetraditioner uppstår, utvecklas och infogas i tankemönster. Detta må gälla såväl bibelns berättelser som andra berättelsetraditioner.

Skillnaden mellan mig och många andra är att jag inte sluter mig inom mig själv i mina funderingar. Jag tar upp dem i mina samtal med Gud. Samtal som blir till daglig bönekamp. Att isolera mina funderingar till något privat som ingen annan har med att göra kommer inte i fråga. Då blir jag snart som ett rö för vinden, ett rö som låter sig föras än hit än dit beroende på tidsandan.

Bön för mig är inte enbart ritual, även om ritualer har sina fördelar. Bön för mig är samtal med Gud, om Du så vill brottning med Gud. I bönen tar jag upp mina frågor, vänder och vrider på dem i ständig dialog med Gud. Det är långt ifrån säkert att jag kommit fram när bönen är slut. Ofta får jag vid nästa bönetillfälle börja där jag dagen innan slutade.

Inte heller så att jag döljer mitt innersta och försöker framstå som frommare än jag är i mina böner. Förutsättningen i min bönekamp är fullständigt uppriktighet. En uppriktighet som jag vill skall fortsätta även i min dagliga brottning med livets och vardagens frågor. Till detta hör att jag anstränger mig för att sätta mig in i det jag brottas med. En ansträngning som måste få vara mödosam.

Bönekamp är alltså det ena, men inte det hela. Min bönekamp ändar alltid i förböner, lönlösa förböner kan det tyckas, eftersom dem jag nästan alltid ber för dem som är verkligt illa ute. Oftast beror detta på kronisk sjukdom eller tycks det kronisk benägenhet till vanföreställningar. Men jag ger inte upp. Sen slutar alltid mina böner i Herrens bön.

Åter till molnpelaren och eldpelaren. Deras funktion var att föra israeliterna rätt i deras långa ökenvandring. Tron på Gud har också ett enda syfte, det är att ge människor en orienteringspunkt, ett riktmärke. Envist håller jag fast att Gud är det riktmärket, den Gud som Jesus tillbad. Denna min inställning är den yttersta orsaken till min aldrig upphörande bönekamp.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 18 17 Värdeskalornas påverkan)

Bibelstudium i Vivalla den 3 maj 2017

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet… Jeremia 23 v 5 a

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten”  8utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” Jeremia 23 v 7 f

Det skall komma en tid, profeterar Jeremia, i textorden ovan gör han det två gånger, då allt skall bli bra igen. I vanliga fall sade han tvärtom. Tiden är ute. Det hjälper inte att åberopa sig på företrädet att tillhöra det utvalda folket. Det duger inte att luta sig mot att den Gud som förde er (israeliterna) ut ur Egypten, även i fortsättningen skall lotsa sitt folk ut ur svårigheterna. I stället skall Gud straffa sitt folk. Jerusalem skall gå under, landet skall ockuperas, folket föras ut i fångenskap.

Varför? Därför att folket glömt den Gud som fört den ut ur Egypten, glömt den rättfärdighet som var förutsättningen för deras utvaldhet.

Men förvisningen var inte slutet, straffet inte för evigt, förkunnade Jeremia. Den tid skall komma då Guds utvalda folk skall upprättas igen. ”Ett rättfärdigt skott skall växa ur Davids stam”. De fördrivna skall åter få bo i sitt land.

Så långt min parafras av texten. Nu till mina reflexioner. Först om det som fanns i huvudet på varenda israelit under Jesu tid, ja fortfarande är det bland judarna idag; att Gud befriade sitt folk från slaveriet i Egypten, en räddning som kulminerade i att havet delade sig och räddade de flyende, medan det slog samman över förföljarna och dränkte dem (2 Mos 15:1-11)

Vi dagens européer må värja oss mot tankar i den riktningen, förfäras över brutaliteten mot de förföljande egyptierna som alla dränktes med man manskap och allt. Humaniserade judar gör som vi. De tar berättelserna bildlikt men bevarar bilden av den Gud som bevarar sina utvalda.

Inte heller vi skall vända ryggen till. Grundläggande föreställningar, förkortade i berättelser och kärnord, är sånt som vi människor inte kan leva förutan. Alla bärs vi, medvetet eller omedvetet, av bilder, berättelser och grundläggande föreställningar, som formar våra liv.

Vi kristna håller fortfarande fast vid berättelsen om befrielsen ur Egypten och om havet som delade sig. Men vi har inte stannat där. Vi tar hellre upp Jeremias ord om det rättfärdiga skottet ur Davids stam som skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. Men landet det är för oss inte enbart Israel, utan den kristna församlingen var den än befinner sig på vår jord. Än hellre sammanfattar vi den sanning som bär oss i ett kors som berättar om Jesus som inte bara dog för oss men också uppstod för att vi skulle få leva.

Men det är med oss som det var på Jeremias tid. Israel må ha varit förankrade i sanningen om Guds befrielse ur Egypten. Men folkets orättfärdighet gjorde alla inre bilder verkningslösa. På samma sätt med oss. Vad hjälper det med tron på korset, om vi i våra liv förnekar korsets sanning.

Jag har funderat över vad det är som ersätter våra idealbilder när vi är otrogna mot dem. Förvisso är det svårt att komma åt detta. Låt oss kalla dem motbilderna skyr ljuset, vill inte avslöjas och är därför konturlösa. Men skam den som ger sig. Med ärlighet och ansträngning går det. Åtminstone är det min erfarenhet.