Bibelstudium den 24 juni 2026

76Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. 77Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder 78genom vår Guds barmhärtighet och mildhet. Han skall komma ner till oss från höjden, 79en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.« Luk 1:76-79

Evangelisten låter i ett långt avsnitt (Luk 1:67-79) Johannes döpares far, prästen Sakarias, lovsjunga Gud för vad Gud ”berett” genom sonens livsgärning. Utsnittet ovan utgör en del i denna profetiska lovsång. Om man så vill sammanfattar den citerade texten lovsången genom att framställa sonen till Sakarias, Johannes döparen, som den som ”banar väg för” den Kristus som är världens frälsare.

Stilnivån är hög, den speglar den en profetisk diktning som borrar sig in i åhörarnas inre och stannar kvar där. Inte alla minns minsta bokstav men de receptiva traditionsbärarna gjorde det, de som genom sin minnesgåva var satta att föra de heliga traditionerna vidare.

Fortfarande idag finns de bland oss som i minnet kan memorera Sakarias lovsång, andra bär på lovsångens rytm i sitt inre och med den också det huvudsakliga innehållet.

Säg dem bland oss som lever i en kristen föreställningsvärld som inte med Sakarias lovsång inom oss inser att bakom ökenpredikanten Johannes kärva budskap står en man vars uppgift var att bereda väg för frälsaren. Utan texter sådana som Sakarias lovsång vore den tolkningen långt ifrån självklar.

Så är det med mycket i bibeln. Utan ”profetiska” förtydliganden som långtifrån alltid speglar historisk sanning i bokstavlig mening, förs vi till den Kristus som fortfarande idag omformar oss och gör oss beredda för evigheten.

Som om vi kristna vore ensamma om att gå vägen över profetisk text för att finna vägen till den sanning vi inte av oss själva äger. Inte för att jag kan mycket om profeten Muhammed. Men dennes livsväg är bekräftad av heliga traditioner framburna av poeter och visa uttolkare. Med deras bistånd framstår Muhammed för de troende muslimerna otvetydigt som Guds utsände.

För att inte tala om vår egen svenska i långa stycken avkristnade kultur och idealbildning. Denna bärs upp av sanningar färgade av dagens ideal och framförd av nutidens profeter i tal och texter. Detta inte minst i sångtexter som genom sin rytm och sitt innehåll tränger in bakom pannbenet på oss som lyssnar.

Bibelstudium den 17 juni 2026

Herrens ängel visade sig för Gideon och sade: »Herren är med dig, tappre krigare!« 13Gideon svarade: »Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld.« 14Herren vände sig till Gideon och sade: »Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.« 15Gideon svarade: »Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj.« 16Herren sade: »Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.« Dom 6 12-16

I det följande om vandringen från  historia till  troshistoria. Sen om tillämpningen som går motsatt väg.

Historien lär oss att Israel intog Kanaan någon gång på  12-13 hundratalet f Kristus. Sen att midjaniterna ett folk i söder, vid Akabaviken, gjorde tillvaron osäker för de invandrande israeliterna som hade organiserat sig med domare som sina ledare. Sen vet vi inte så mycket mer.

Bibelns trostraditioner fyller emellertid ut luckorna. Idag genom att berätta om Gideons kallelse till domare. Här nöjer vi oss med att ta upp det religiöst bärande i denna berättelse.

I replikskiftet mellan Herrens ängel och Gideon säger Gideon: Herren har svikit oss och gett oss i midjaniternas våld. Svaret som ges är ett uppdrag. Du skall rädda Israel ur midjaniternas våld… du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man.

Och det var inte den magra historien som kom att segra utan trostraditionerna. Så här och när det gäller bibeln närmast alltid. I det här fallet genom att föreviga en problematik som är allmängiltig och som kan formuleras enligt följande; det blev inte som utlovat, men du är kallad att förverkliga det utlovade. I dagens text var Gideon den tilltalade i dag är det vi som kallar oss kristna.

Men för oss gäller att gå motsatt väg. Texten i Domarboken hamnade i troshistoria. Historien kom i andra hand. För oss är det tvärtom. Vi har tillgång till trostraditionen. På dess grund skall vi skapa historia.

Det betyder att vi tar del av bibeltexter som förkunnar Guds storverk, f a storverket före alla andra, berättelsen om Jesus. Vår kallelse är att omvandla trostraditionerna om Jesus till  historia, bokstavligt sann historia.

Själv läser jag mitt liv som kristen utifrån detta tankemönster. Det är förverkligandet som gäller, inte misslyckandena.

I vissa stycken är jag stolt. Kristna sanningar som jag trott på har förverkligats, Annat har jag misslyckats med, till och med tvingats ändra mening. Så exempelvis i min syn på bibelns sanning. Det jag här påstått om bibelns bokstavliga sanning hade inte kommit i min mun för trettio år sedan. Att bara påstå att bibeln var förankrad mer i troshistoria än i historia var på den tiden en omöjlighet.

Men idag påstår jag det och ser det som vägen att göra kristen tro till aktuell sanning. 

Bibelstudium den 10 juni 2026

Johannes döparen förkunnade: Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« Matt 3:11 f

Runt min prästvigning i dec 1962 hade jag en relation till en flicka där jag ville men hon tvekade. Mycket snart visste hon att vi inte passade ihop. Om jag får säga det själv skötte jag hennes nej föredömligt. Jag kämpade på så väl för att få behålla det jag redan mist att flickans föräldrar öppet visade mig sin uppskattning. Till historien hör att även jag snart  förstod att skilda vägar var bäst för oss båda. Den insikten  öppnade för mig vägen till bestående kärlek och trohet. Om jag får säga det själv  finns det ingen som jag så högt älskar som min hustru Gunlög. Att hon idag är svårt dement och sitter i rullstol gör ingen skillnad.

Hur kunde jag en ung man med passioner klara det hela så väl? Jag påstår att det berodde på min vigning till präst. Den formade mitt beteende. Förpliktelsen till mina prästlöften tvingade mig in på rätta vägar, för att säga det kort.

En symbolisk handling i dec 1962, en handling som inte går att ta på, kom att styra mitt sätt att vara. Så är det med vissa symboliska handlingar. De formar framtid, en del mer, andra mindre.

Alla låter vi oss klädas  i sådana symboliska handlingar även om vi inte talar om det. Ofta kan en utomstående läsa av vilka. De ger sig till känna i klädedräkt, beteende, tankar och handlingar.

Kort uttryckt påverkar dessa symboler, beroende på hur integrerade de är i vår personlighet, vårt sätt att vara  och formar så vår livsvandring.

En symbolhandling av detta slag är det kristna dopet. Dess syfte är att inverka på vårt liv både till det yttre och till det inre. Det  kan som min prästvigning en gång inverkade på  en relation som inte bar, påverka mycket men den kan också skjutas undan. Då får den ingen betydelse alls och tvingar andra symbolhandlingar att  ta vid. Livet måst ju  gå vidare och det gör det inte utan någon form av växelspel mellan det synliga och det osynliga, mellan verklighet och symbolhandling.

Detta sagt av många skäl, bland annat därför att textens johannesdop skall placeras i sitt sammanhang. Det dopet hade sin mening, jesusdopet med sin ande och sin eld en annan. Hur mycket beror av hur mycket mening vi ger respektive symbolhandling.

Under loppet av ett antal månader från slutet av 1962 till långt in i 1963 lät jag min prästvigning verka fullt ut. Det var det bästa jag gjort både för mig själv och för henne som jag då trodde var min älskade.

Bibelstudium den 3 juni 2026

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner –

vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. Ps 113

Att tro är ett vågspel säger jag. Och det skäms jag inte för att tycka.  Blir tron en självklarhet mister den för mig sitt liv.  Jag tänker på hur det blev när kristen tro omformades till en enda motsägelsefri lära som sedan tvingades på ett folk som inte visste bättre än att de fann sig. Detta under 1600-hundra talets svenska ortodoxi, som dominerade fram till den tid då upplysning och så småningom pietismen bröt upp enhetligheten. Samtidigt uppstod nya problem med förståelsen av den kristna tron, problem som när tiden var mogen ställde hela den kristna tron i fråga.

Ta vad jag hittills sagt som en minikyrkohistoria som sammanfattar den kristna trons utveckling i Sverige från 1600-talet fram till dags datum.

Själv tillhör jag inte dem som beklagar mig över utvecklingen.  Den självklara och motsägelsefria tron har jag inte mycket till övers för. Den binder mer än den frigör. Jag lovprisar inte heller fortsättningen. Vare sig upplysning eller väckelse åstadkom den andliga frigörelse som den lovade.

Faktum kvarstår att tron på Gud varken är eller kan vara motsägelsefri. Vi får aldrig riktigt grepp om Guds mening och vilja. Inte ens Jesus fick det. Glöm inte vad han på korset utropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Trots detta  var  vägen inte stängd för vår frälsare. Nytt liv väntade för honom mitt i motsägelsefullheten. Korset öppnade för  Jesus vägen in i fullkomningen.

Det är med korset som klangbotten jag sjunger med i psaltarpsalmens lovprisning av Gud. Mitt i livets motsägelsefullhet vågar jag tro på att allt äger sin fullkomning i en Gud som reser den ”hjälplöse ur gruset och den fattige ur dyn”. Korset har hjälpt mig att se konturerna av det som annars var fördolt.

Sen finns det förstås annat som hjälper mig på traven. För mig tvingar själva livet som faktum fram tron på Gud. Hur skall annars tillvarons under förklaras än utifrån en skapande och uppehållande livsprincip som alltings ”möjliggörare”.

Gud är så förstådd själva förutsättningen för tillvaron och som sådan ofrånkomlig. När våra lärda fördjupar sig i i tillvarons mekanismer, dvs i tillvarons under, är detta ett sätt att närma sig Gud vare sig de bekänner det eller inte.

Bibelstudium den 27 maj 2026

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Må Herrens ära bestå för evigt, må Herren glädja sig över sina verk. Psaltaren 104:27-31

Det är inte alltid lätt för den med öppet sinne att hämta uppbyggelse från den religiöst och historiskt mättade Psaltaren. Enklast om än föga efterföljansvärt är att ta vara på godbitarna och sedan blunda för resten.

Ni som läser mig vet att jag fördömer den metoden. Hederligheten kräver öppenhet för helheten, både det som stöter och det som uppbygger.

Men så inte när man läser psalm 104. Trots att världsbilden är primitiv går det inte att ta miste på vare sig ursprunglighet eller sanning. Textorden ovan låter sig helt enkelt inte förnekas.

Vem kan nämligen förneka att människan, d v s du och jag, är indragna i något vi fått och inte något vi äger men också i något som vi i grunden inta kan påverka. Rik som fattig, genial som fåkunnig, uppburen som föraktad, alla är vi indragna i ett liv vars grundstruktur inte låter sig påverkas.

Vad är dessutom naturligare än att ge denna livets urkraft namnet Gud. Vill man trots detta inte göra det, ja om man så förnekar Guds existens, duger det inte att förneka livet som faktum och under. Det vore att förneka sin egen existens.

Sedan är det en annan sak hur vi skall förhålla oss till detta oemotståndliga faktum som heter liv. Det är inte självklart att som psalmisten jubla över det. Vem kan jubla när Herren döljer sitt ansikte i ond bråd död, vem kan jubla när det käraste man äger tas ifrån mig, vem gläder sig inför utsikten att återgå till den mull varifrån man är tagen.

Psalmisten gör det och vi instämmer när solen skiner och harmoni råder, men gör vi det när katastrofen drabbar oss och allt hotar att bli till intet?

För mig är det just i katastrofen  Jesus kommer in, juden Jesus, den judiska traditionens Jesus, evangeliernas Jesus, Paulus Jesus, min Jesus.

Det är en formad Jesus som är mitt hopp, formad redan inom bibelns ramar och sedan fortsatt formad under de kyrkliga traditionernas händer.

Men det finns hos Jesus det som inte  låter sig formas av de kyrkliga traditionernas händer. Det är försoningens kors, som, tillämpat när skapelsens obönhörlighet inte ger anledning till jubel utan tvärtom till förtvivlan, visar sin kraft.

Om den kraften kan jag vittna. Jag vittnar utan anspråk på att bli trodd av alla Det mesta talar ju emot försoningen både som faktum och anspråk. Fakta talar ju ett annat språk.

Med försoningen är det således inte som det är med Guds skaparverk som inte låter sig förnekas. Säg den som kan förneka sanningen i dagens bibelord.

Bibelstudium den 20 maj 2026

Ur Jesu avskedstal till sina lärjungar

Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15

Ovan utdrag ur det som är Johannes återgivning av Jesu avskedstal. Textorden är mindre återgivning än tolkning. Hur det egentligen gick till när Jesus mötte de sina dagarna innan korsfästelsen vet ingen, behöver heller ingen veta. Innebörden i att lärjungarna i fortsättningen skulle lämnas ensamma utan sin Mästare var däremot en angelägenhet på liv och död. för dem.

Det är också om detta texten i slutändan  handlar. Och svaret är tydligt. Jesus skall även i fortsättningen  finnas vid lärjungarnas sida. Nu som hjälparen, den helige Ande som ständigt på nytt skall aktualisera sin närvaro bland de sina. Han skall göra det genom den helige Ande, som skall förmedla ”hela sanningen” till de sina.

Själv minns jag hur pater Creutzer, en originell och udda jesuitpräst, som förvisats till den katolska församlingen i Örebro, såg det. Inför applåderande högkyrkliga ungdomar med ena benet i Svenska kyrkan och det andra i den katolska och som dessutom gjort just pater Creutzer till sin idol, såg det.

Det var pater Creutzer och med honom den katolska kyrkan som fått del av hela sanningen, inte jag en ung protestant, dessutom nyvigd präst i den Svenska kyrkan.

Hur rätt hade inte denne av ungdomarna dyrkade katolske präst.  Inte rätt i den meningen att katolska kyrkan till skillnad från Svenska kyrkan ägde denna hela sanning. Rätt däremot i intentionen, att det finns något som heter hel sanning och att denna hela sanning är just  den gåva som den uppståndne via den heliga Ande förmedlar till oss.

Men till vem är frågan? Till mig måste svaret lyda, till mig som Jesu lärjunge. Det är jag som fått del av hela sanningen.

Är det inte detta som är vår utgångspunkt som Jesu hängivna lärjungar. Vi tror att Jesus äger hela sanningen och att denna hela sanning på något sätt skall komma oss som lärjungar till del.

Jag kan som kristen inte gå in i en för mitt liv avgörande fråga utan att tro att Jesus på ett eller annat sätt skall leda mig rätt. För min del är detta grundat i min  tilltro till att all väsentlig sanning på ett eller annat sätt alltid  ytterst kan härledas till korset. I korsets försoning är hela sanningen förborgad.

Sen är det en annan sak att att målet oftast missas.  Men intentionen är alltid riktig. Alla väsentliga frågor, ja hela sanningen, får vi hämta vid kors och öppen grav. Så lyder det kristna svaret på var  hela sanningen låter sig finnas.

Men att som pater Creutzer härleda denna hela denna sanning till en kyrka är naturligtvis fel, dessutom till  en kyrka som så uppenbart försöker förkroppsliga sanningen i sina egna heliga handlingar.

Kyrkans uppgift är att öppna för den hela sanning som har sitt svar vid korset. Den skall hjälpa mig som en Jesu lärjunge att söka sanningen där den låter sig finnas, nämligen vid korset.

Bibelstudium den 13 maj 2026

I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? 25Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. 26På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, 27och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:24-27

Bevisen finns där för den som är duktig på att se. Bevis för vad som fungerar och vad som inte gör det. Låter man bli att borsta tänderna har man inga tänder vid vuxen ålder, äter man fel och för mycket förkortar det livet, hushållar löntagaren inte med sina pengar har hon inget kvar sista veckan före lönen.

Den kloke ser sambanden och rättar sig därefter. Den okloke ser dem  inte och får ta konsekvenserna. 

Detta om en sida av verkligheten. Men det finns också en annan. Den som handlar om vårt hopp.

Bara så att hoppet är mera svårgripbart än handlingen med sina konsekvenser. Hoppet gömmer sig i vad som intresserar och driver oss. Det tar sig uttryck i vad vi sysslar med och engagerar oss för. Hoppet  får sin form i engagemang och inriktning.

Hoppet skiljer oss därigenom  åt samtidigt som det förenar. Den som mer än annat vill låta sig underhållas hoppas på annat än den som inget högre vill än underhålla andra. Och för att gå över på den religiösa sidan bär den för vilken kyrkan är en konsertlokal på andra förhoppningar än den som går dit för att bedja.

Vart vill jag komma med detta?  Till att visa att hoppet är en inre pådrivare till visst men inte till annat. Det utlöser handling, både den triviala som att borsta tänderna och  till annat som rör livshållning och livsinriktning. 

Hoppet (och tron) är generellt giltiga företeelser.  Bara så att en hoppas på visst, andra på något helt annat. Vissa tror si, andra så, medan alla tror något.

Därmed är Paulus i texten ovan aktualiserad. Det speciella med honom var inte om han hoppades utan på vad, inte om han trodde utan vad. Och detta vad  kretsade alltid och i alla sammanhang kring  hans uppståndne frälsare. Allt formades för Paulus  utifrån den bild han gjort sig av den Jesus som både dött och uppstått.

Så är det också med all genuin kristendom. Den har tron och hoppet gemensamt med allt annat mänskligt liv, bara så att den kristna trons innehåll äger en särställning . Allt kretsar kring korset, ett kors med konsekvenser, konsekvenser som i vissa fall kan handla om något så trivialt som att borsta tänderna men alltid på ett eller annat sätt är förbundet med honom som dog på ett kors och uppstod på tredje dagen.

Varför detta ordande? För att visa hur allmängiltig den kristna tron är men samtidigt  hur speciell.

Bibelstudium den 6 maj 2026

18Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren. 3 Mos 19:18

3Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. 14Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. 15Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Gal 5:13 ff

Regler är legio i den mänskliga samvaron. Så även i bibeln något som citaten ovan illustrerar. Detta av naturliga skäl. En tillvaro som förutsätter att vi både skall samsas och samverka förutsätter spelregler. Dessutom av ständigt förnyade spelregler allt eftersom de yttre omständigheterna förändras och med dem idealen.

Det är ingen ände på denna process. Följ debatterna från den svenska riksdagen, något som smidigt låter sig göras idag via TV, för att få exempel på detta. Märk f a hur åsiktsskillnader och inbördes konkurrens påverkar reglernas (lagarnas) utformning.

Så inte bara i svensk riksdag utan som allmän företeelse. Människans inre bilder, liksom hennes självhävdelsebehov, formar hennes bild av verkligheten som i sin tur har inverkan på ett regelverk som befinner sig i ständig utveckling.

Bibelställena ovan illustrerar denna process. Detta utifrån den bibliska grundregeln att vi skall älska vår nästa.

I tredje Moseboken är det israeliterna som förutsätts vara denna nästa, utlänningarna var det inte. I den kristna församlingen  i Galatien avsågs de kristna på orten eller i trakten, d v s både judar och hedningar.

Denna exkluderande hållning illustrerad även i den svenska riksdagsdebatten, där meningsmotståndarna inte bara exkluderas utan också vid behov bespottas. Det är som vore per definition Sverigedemokraterna de bespottade samtidigt som Sverigedemokraterna i sin tur bespottar alla som inte ställer upp på deras definition  av en dekadent svenskhet. Det gammaltestamentliga exkluderandet gäller alltså även i svensk politisk verklighet. Nog förekommer även erkännanden av meningsmotståndare, om än sällan.

Tillbaka till bibeln där Paulus manar galaterna till kärlek inbördes. I botten på denna maning ligger dennes tro på en Jesus som genom sitt liv omdefinierade den judiska utväljelsetanken. Utväljelse var för Jesus ett uppdrag, uppdraget att bildlikt talat lyfta upp de ännu inte utvalda.

Slutligen går vi vidare till situationen i våra svenska kyrko- och frikyrkoförsamlingar. Vi blir i textordens sammanhang  nutidens galater, d vs de till tro utvalda  som i dag skall ta vara på Paulus budskap om kärleken till nästan.

För oss gäller att vi förvisso skall ta hänsyn till tidens skiftningar och med dessa förbundna ändrade frågeställningar. Vi har ingen anledning att låsa oss fast vid lagar för länge sedan föråldrade. Men f a skall vi i våra lokala gemenskaper göra till vår uppgift att odla nästankärleken på sätt som Paulus här förutsätter. Denna är en kärlek som sträcker sig utöver min naturgivna  kärlek till mig själv. Detta betyder att vi i våra församlingar prioriterar en omsorg om dem vi möter i våra församlingar lika stor som den odlaren ägnar sin åker eller trädgårdsmästaren sitt växthus.

Sen skall kyrkoordningar följas och reglementen lydas. Men på reglementen byggs ingen församling. Det gör däremot den lokala omsorgen som grund och riktlinje.

I en kristen församling måste denna omsorg om nästan  få bli prioritet nummer ett. Allt som motverkar denna kärlekens sträckning måste vika.

Bibelstudium den 29 april 2026

När Judas hade gått sade Jesus: »Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. 32Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. 33Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. 34Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. 35Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.«Joh 13:31-35

Det är tendens i det mesta. Ju mer nyhetsuppläsaren lägger ut texten desto tydligare. Tro inte att svensk nyhetsförmedling är vare sig objektiv eller saklig. Ju längre hallåan tillåts breda ut sig desto tydligare blir tendensen. Nyhetsförmedlingen står nämligen i svenskt sammanhang som bottnar i svensk sanning. Och med det svenska är det så att fakta stämmer men tolkningen läggs visserligen formellt i munnen på nyhetsuppläsaren men speglar i själva verket aktuella svenska värderingar.

Detta sagt eftersom det förhåller sig på liknande sätt med bibeln. Dess innehåll är färgat, idag färgat av Johannesevangeliets författare.

Tro alltså inte att Jesusorden ovan är autentiska som vore de hämtade från en ljudupptagning. Långt därifrån. Hade det varit så hade vi inte haft fyra evangelier utan ett. Men nu har vi fyra var och en med sina tendenser och sina färgningar.

När detta är sagt har det sin mening med färgningarna. Kort sagt kan de leda åt två håll, endera fördunklar de sanningen eller förtydligar de den.

I bibeltexten ovan förtydligar de sanningen och då inte vilken sanning som helst utan sanningen om Gud. Detta på ett uppseendeväckande sätt. Den allsmäktige, den Gud som är allt livs ursprung, mening och  mål, träder här fram i Jesu gestalt och förhärligas i dennes lidande.

Detta inte därför att Gud låter sig bestämmas enbart utifrån Jesus. Inte heller därför att Jesus skulle vara något slags personifikation av Gud. Men därför att Gud lät sig uppenbaras  när Jesus gick lidandets väg. Guds härlighet blir tydlig i Jesu lidande.

Detta här utifrån evangelistens  färgning av en verklighet där denne berättade om hur Jesus förberedde sina lärjungar på vad som väntade honom i Jerusalem under de kommande dagarna.

Vi har ingen aning om hur orden egentligen föll den gången.  Vad vi har är en av Johannes färgad version som går bakom orden till intentionen. Och den kristendom som tagit Johannes ord till sig som sanna  har inte sett Jesu korsdöd som en katastrof utan som Guds kärleks väg.

Denna tolkning som Johannes bestått oss med i texten ovan var förvisso inget nytt. Den skapade ingen ny religion. Lidandet som Guds väg var förebådad av gammaltestamentliga profeter. För mig tydligast av profeten Jesaja.

Det skapades alltså  ingen ny religion på grundval av bl a textorden  ovan. Däremot förtydligades tron riktning. Den rättfärdiges lidande kom inte att som tidigare bli ett sidospår, utan huvudspåret för den som i den kristna traditionen söker Gud. Gudsbevis i alla ära men den Gud som låter sig finnas i honom som offrar sitt liv för att förhärliga Gud  är ändå den kristna trons allra tydligaste karakteristikon. 

Bibelstudium den 22 april 2026

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet. 6Under hans tid skall Juda vara skyddat och Israel leva i trygghet. Jer 23:5 f 

När upplösningen var närmast nog ett faktum uppträdde profeten Jeremia. Dennes domsord och profetior föregrep det till synes oundvikliga, att det av Gud utvalda folket skulle omvandlas till ett lydrike. Utvalt var i stället Babylon, det nya världsväldet. Kring Babylon skulle allt kretsa. Åtminstone pekade allt på att det skulle bli så.

Och Jeremia förklarade varför. De utvalda hade svikit sina ideal och själva skapat det de mest av allt ville undvika, det egna folkets upplösning.

Men Jeremia hade  också mer att säga. Han profeterade om en tid då Guds förbund med Israel, Guds utvalda folk skulle återupprättas. Han profeterade om en furste av Davids släkt som skulle ge dem tillbaka det företräde de var skapade för. När det sker skall ”Juda vara tryggat och Israel leva i trygghet. 

Så långt blev det som det står. Jeremias profetia kan närmast läsas som en verklighetsbeskrivning i profetians form. Om inte för löftet om att Juda skulle vara skyddat och Israel åtnjuta trygghet.

Så blev det nämligen inte. Världshistorien känner inte till vare sig ett skyddat Juda eller ett tryggat Israel.

Verkligheten sprängde nämligen profetian. Den som uppfyllde löftet skyddade inte enbart Juda och tryggade inte enbart Israel. Han blev i stället hela världens frälsare. Dennes namn var Jesus Kristus.

Men sprängde verkligheten därmed tanken på utväljelsen?De flesta kristna tycks tro det och har därför luckrat upp talet om Israel som det utvalda folket. Av de utvalda har blivit alla.

Men därmed har vi gjort oss urarva. Nog måste även tanken på Guds utväljelse ha hemortsrätt bland oss som läser in Jesus Kristus i Jeremias profetia om den framtida härskaren.

Utväljelsetanken är i själva verket ovärderlig i en verklighet där vissa äger vad andra inte har. Dess uppgift är att skapa utrymme för alla i en värld där  det annars lätt blir så  att utvaldheten skapar privilegier för vissa och förtryck för andra.

Och vad Israels utväljelse beträffar skall den bejakas, bara så att utvaldheten rätt förstådd inte i första hand skall ses som ett privilegium , utan som en uppgift.

Detta även när vi talar om det nuvarande Israel. När Guds utvalde  råder över de utvalda blir det ett himmelrike att heta arab och bo inom de gränser som i Guds ord är Israels intresseområden.

Detta om utvaldheten blir det den är menad att vara, ett uppdrag inte ett privilegium.