Bibelstudium i Vivalla den 18 jan 2023

Förankringen i Kristus, det är hela hemligheten med min tro. Det är på Kristus jag förlitar mig.  Vad det innebär belyses bl a när Johannes i texten nedan låter Jesus tala i sitt evangelium. Här gäller inte ”som det står är det sagt”. Skall man finna Jesu egna ord finner man dem lättare i kärnord hämtade från de synoptiska evangelierna (Matt, Mark, Lukas). Däremot blottar Johannesevangeliets Jesusord innebörden i Jesu ord. Dessa talar om för oss vad Jesus vill ha sagt.

Mot den bakgrunden läser jag följande ord lagda i Jesu mun.

Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. ³⁷Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Men ni har aldrig hört hans röst eller sett hans gestalt, ³⁸och ni har inte behållit hans ord, eftersom ni inte tror på honom som han har sänt. ³⁹Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, ⁴⁰men ni vill inte komma till mig för att få liv. (Joh 5:36 b-40)

Vad detta bibelord vill ha sagt är att det går en brygga mellan det Jesus sade, gjorde, verkade och Gud. I Jesus uppenbaras Guds hjärta, Guds innersta vilja. Den sanningen har jag tagit till mig av hela mitt innersta.  

Denna min inställning gör det inte lätt för mig. Gud, d v s allt livs källa och ursprung, skickar också ut andra signaler än det Gud förmedlar till oss genom Jesus. Vi lever och vi dör, det växer och det vissnar, allting med en obönhörlighet som mer vittnar om livets  obönhörlighet än om Jesu Gud. Men jag släpper inte taget om Jesu Gud. Tron på honom driver mig framåt. Förtvivlan tillåts aldrig ta över. Trots allt jag ser och hör är Jesus mitt innersta fäste.

Det säger jag som läser bibeln historiskt kritiskt. I inledningen till detta bibelstudium vittnade jag om denna min inställning med ord så klara som vore de av kristall. Andra gör inte som jag. De forskar i skrifterna utan att vika från ett enda ord i den Heliga Skrift. De ställer upp bakom motsägelser så stora att man hisnar. De bortförklarar i bibeln prisade massakrer. De vägrar att tro på det uppenbara att bibeln är en samling skrifter med det mest skiftande innehåll. Bara så att de missat en sak, upptäckten att Jesus talar i Skriften och att Jesusorden tar död på allt detta andra.

Inte för att jag alltså förstår logiken i Jesu genom Johannes förmedlade tal. Det är långt ifrån uppenbart att bibelordet i alla stycken vittnar om Kristus. Men jag tror ändå att det är så. Därför läser jag bibeln utifrån Kristus, tolkar utifrån honom och låter bibelordet bli helgat av honom. Det går inte ihop, men det är fästet i mitt liv.

Jag föreställer mig att det är med mig som med andra som tar verklighetens vittnesbörd på allvar samtidigt som de tagit Jesus till sitt hjärta. Det kan inte gå ihop för dem, lika lite som det går ihop för mig. Ändå tror dessa människor, tror därför att det ger riktning och mening. De gör det utan att samtidigt blunda för och förneka den obönhörliga verklighet som omger dem. 

Bibelstudium i Vivalla den 11 jan 2023

Livet finns i Guds son

6Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. 7Det är tre som vittnar: 8Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. 9Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. 10Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. 11Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. 1 Joh 5:6-12

Först ett råd, läs texten ovan som vore den förkunnelse. Man glömmer annars gärna att Nya testamentet till allt annat också är en återspegling av  de första kristnas förkunnelse. 

Orden ovan är uttalade i en tid då sammanhållningen i en specifik lokal kristen gruppering  hotades av upplösning. Man var inte överens i sin tro på  Jesus Kristus.   Jesu mänsklighet förnekades av vissa och i och med det hotades den kristna tron i sina grundvalar. För att rädda det som höll på att gå förlorat trädde därför den för oss i övrigt okände författaren till 1 Johannesbrevet upp. Han gjorde det i en  förkunnelse vars syfte var att återställa ordningen. Jesus skulle åter få bli den han innerst inne var.

För honom hade Jesus kommit ”genom vatten och blod”.  Vatten betecknar Jesu dop Det  betyder att Jesu dop var en sida av det för Jesus karakteristiska. Blod står för Jesu död på korset och var det andra som kännetecknade honom.

Till Jesu dop hör Jesu kallelse. Jesus döptes för att upprätta människor och föra dem tillbaka till Gud. Detta skedde i ord och handling. Om detta handlar för den delen det mesta  av innehållet i evangelierna. 

Blodet i sin tur syftar på korsfästelsen och i förlängningen också på vad korsfästelsen kom att innebära. Människor gripna av Kristus uppfattade med rätta att korset stod för försoning och upprättelse. De visste också att detta offer, denna försoning och denna upprättelse skulle genom dem föras vidare och detta skulle i sin tur leda till ständigt nya offer och därmed också till ständigt förnyad upprättelse.

Till detta kommer för Johannesbrevets författare att Jesu verk behövde bekräftas. Detta skedde genom Anden, d v s ytterst av Gud. Detta i sin tur ledde till den exklusiva tron att ” Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet”.

För mig kan denna Johannesbrevets förkunnelse överföras till oss sena tiders kristna. Vi får lära oss att förankra vår tro i just vattnet och blodet. Det betyder att vi tar till oss vad Jesus gjorde i sina möten med sin omgivning och att vi lägger tyngdpunkten vid vad som skedde vid korset.

När så sker blir vi i hög grad enkelspåriga. Vi drar in Jesus i allt vad vi ser och hör.

Så förstådd blir kristen tro aldrig något vid sidan om, aldrig något som enbart hör privatlivet till. I stället omfattar kristen tro allt. Att våga både tro och säga detta kräver andlig styrka utöver det vanliga. Anden behöver mer än någonsin stötta oss. Det behöver gå så långt att också vi säger som Johannesbrevets författare. ”Den som har hans son har livet”. Däremot är det mera tveksamt som vi även skall ta med tillägget: ”Den som inte har Guds son har inte livet”. Det är förmodligen klokast att överlåta den saken till Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 4 jan 2023

22Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. 23Varje morgon är den ny – stor är din trofasthet. 24Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. 25Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. 26Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. 27Det är gott för en man att bära ok som ung. Klag 3:22-27

När jag i min bibelläsning möter Jesus upphör frågorna. Jag vilar i tron på att jag i honom kommer Gud nära. Detta särskilt när jag i min bibelläsning tar del av Jesu möten med människor. Ibland funderar jag över hur Jesus själv kände sig när det begav sig.  Jag tror att också han blev överväldigad över att kunna säga det som Gud ville ha sagt. Samtidigt måste hans insikt om sin egen unika kallelse ha vuxit sig allt starkare ur dessa möten.

Min vila i tron inträder också i min meditation över korset. Ur den meditationen växer sig min tro på försoningen allt starkare.  Så stark vid tillfällen att jag syndig människa, om så bara under några minuter, själv känner mig vara bärare av denna försoning.

När jag närmade mig Klagovisorna, och därmed dagens text, hoppades jag finna samma vila i Gud som när jag nalkas Jesus. Vad jag fann var en okänd man, traditionen identifierar honom som profeten Jeremia.  I sina Klagovisor lade denne okände författare allt under Gud. Livets under, allt gott som människan får uppleva, var för honom gudagivet. Som den dödliga människa han var upplevde han sig  helt beroende av det som är undret över alla under, det som hedningen kallar Livet, men som av honom fick benämningen Herren. (Klag 3:22-24)

Och jag är fortfarande ett med denne okände författare när denne vittnade om sin tacksamhet till Livets Gud genom att sätta sitt hopp till honom. (Klag 3:26)

Men sen kommer frågorna. När författaren i Klag 3:27 i sin tacksamhet utbrister ”Det är gott för en man att bära ok som ung” begriper jag inte vad han menar. Men kanske ligger förklaringen i det för mig främmande, att Herren Gud lägger bördor på människorna, ibland outhärdligt tunga bördor.

Det för honom tyngsta var den katastrof som denna bibelbok vittnar om, babyloniernas grymma förintelse av Sion, d v s Jerusalem, huvudstaden i Juda. Den skedde på  500-talet före Kristus och ledde till den babyloniska fångenskapen. Förintelsen av Jerusalem  syftade till att plåna ut det judiska folkets själva identitet för att sedan  foga de besegrade  till det babyloniska världsväldet. För mig är parallellerna till dagens krig i Ukraina blott alltför tydliga.

Om vad den babyloniska fångenskapen ledde till vet vi i efterhand mycket, men det visste inte Klagovisornas författare. Vad denne kunde vittna om var katastrofen, inte vad katastrofen i slutändan resulterade i. Vad han däremot trodde sig veta var att förintelsen av Jerusalem ytterst var ett Guds verk. Den var ett Guds straff av ett folk som övergivit den Gud som en gång hade utvalt dem att bli hans egendomsfolk.

Det är mot detta, mot  tanken på ondska och illdåd som Guds straff, som mitt inre vänder sig. Det hade varit enklare om författaren hade skyllt på djävulen. Men det gör han inte. Det förhindrade honom hans tro på den allsmäktige.

Klagovisornas författare avslutar sin bok med följande ord:

19Du, Herre, härskar för evigt, från släkte till släkte står din tron. 20Varför har du glömt oss helt och övergett oss för alltid? 21För oss åter till dig, så vänder vi åter. Herre, låt allt på nytt bli som förr. 22Men du har förkastat oss och rasar mot oss i vrede. Klag 5:19-22

I dessa ord sammanfattas den okände författarens tänkande. 

Bibelstudium i Vivalla den 28 dec 22

1Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, 2men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. 3Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Hebr 1:1-3

Alltid likadant. Vid det vi kan kalla brytpunkter i tiden sticker någon eller några ut och anger riktningen. Sen följer andra efter.

Om något så var Jesu födelse en sådan brytpunkt, ja hela hans liv var början på något nytt. Men för att det nya skall bli som det var menat, måste där finnas några som tar vara på det givna, förtydligar och anger tonen.

Det är om dessa jag nu skall tala, närmare bestämt om en av dem, Hebreerbrevets okände författare. Vi tänker oss att denne var judekristen, hans brev vimlar av hänvisningar till Gamla testamentet. I själva verket sammanbinder han Jesu framträdande med den gammaltestamentliga traditionen och låter Jesus bli den som fullföljer det som där var antytt.

Denne okände man var en bland många under tidernas lopp, som när något nytt inträffat, hjälpt människor att kunna orientera sig i det nya och ta det nya tillvara

I det här fallet att  ta Jesu framträdande till vara. Hebreerbrevets författare var en bland dem som fått oss att se att Jesus var mer än den judiske profet som han syntes vara. T o m en av dem som tydligare än Nya testamentets evangelister visat Jesu förbindelse med Gud. Och han har dessutom mera uttalat än andra hjälpt oss att förstå att Jesus framträdande var en ”utstrålning av Guds härlighet”, t o m ”en avbild av hans (Guds) väsen”.

Sedan dess har det hänt mycket. Nya brytpunkter har inträffat. Under senare tid har det ena märkliga avlöst det andra. Och rader av människor har trätt upp för att klargöra och ge vägledning i detta nya. Vad betyder inte kvantfysiken, vad betyder inte ny kunskap om universums väldighet och vad betyder inte en elektronik som gör att detta mitt bibelstudium, på ögonblicket när det publiceras, kan tas emot t o m i det fjärran Tasmanien.

Det har hänt så mycket att Jesus i många avseenden är skymd,  inte bara för mig utan för många. ”Utstrålningen av Guds härlighet” som Hebreerbrevets författare talar om har även för mig skymts inte bara av vetenskapliga nyupptäckter utan också av insikter i den obönhörlighet som råder här på jorden. Det är som vore slumpen starkare än en Gud som bär omsorg om oss. Men nej så kan det inte vara. Men jag har svårt att reda mig mot att skapelsens Gud  skapar på slump och att evolutionens krafter är hans redskap.

När Hebreerbrevets författare talar om Jesus som en avbild av Guds väsen förbinder han detta med att Jesus renar från synden. I detta är jag en Ande och en själ. Jag vet vad det innebär av rening och nyansats som tron på Jesus innebär. Denna rening och denna nyansats är, synes det mig, det enda som kan rädda oss från den hotande katastrof som just nu tornar upp sig som ett hot bortom kriget i Ukraina.

Själv vill jag därför  vara en man i den okände författarens av Hebreerbrevet efterföljd. Jag vill ge mitt liv för att det som en gång började med Jesu framträdande skall få fullföljas. Jag vill förtydliga Jesus under en epok som ägnar sin tid åt att förtydliga annat. 

Bibelstudium i Vivalla den 21 dec 2022

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? 18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. 19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. 20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. 21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; 22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan. 2 Kor 1:17-21

Bakgrund Paulus hade inte kommit till Korinth i tid som han lovat vilket väckt misstroende. Mot det ställer Paulus sitt löfte till Kristus. Det löftet är viktigare än andra och tvingade i det här fallet fram ändringar i färdplanerna.

Textens centrum. ”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom (Kristus Jesus). Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.”

”Guds löften”, står för Guds ord. Detta ord har en tolkningsnyckel, tillämplig i alla sammanhang.  Skriften skall läsas utifrån Kristus, förstås utifrån honom och följas utifrån samme Kristus. Det duger således inte att bara läsa som det står. F a  skall det lästa uppfattas utifrån Kristus. Kristus i sin tur uppfattas av Paulus utifrån hans kors. Försoningen på Golgata, Jesu död och uppståndelse skall således färga av sig i allt vårt bibelstudium.

Vårt ”amen, Gud till ära”,  till detta, d v s vår tillämpning av att ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”, är att låta sig  omformas av Kristus. För Paulus ledde detta i dagens text till att han tvingades överge sina ursprungliga planer. Han kom inte i tid till Korinth som han lovat. Trohet mot Jesus kom före.

Detta var förstås ett undantag, det lär oss all erfarenhet.  Av Kristus hänförda människor brukar hålla vd de lovar. Men det finns undantag. Texten i dag redovisar ett sådant undantag.

Som Paulus ser det innebär tron något nytt. Egenkärleken tillåts inte slå rot i oss. Överordnat allt är korset med sin död och sin uppståndelse. Detta kors styr en kristen människas liv. Så förstådd blir kristen tro tillämpad etik, tillämpad etik förankrad i en ny livsuppfattning.

Mot detta står verkligheten, här representerad av motsträviga korinthier som hängde upp sig på att Paulus inte kom till dem när han lovat. Bakom ligger inte enbart detta. Den som läser andra Korinthierbrevet i sin helhet märker snart hur svårstyrda  korinthierna var. Men om detta talar inte detta textutsnitt uttryckligen. Däremot anar man att det inte var så lätt att leva som kristen ens i Paulus medarbetarkrets. 

Det behövdes hjälp för att de skulle klara sitt nya liv. Den hjälpen fick de genom att de ”i tron på Kristus” blivit smorda, hade fått ett ”sigill” på sig och fått del av ”Anden”. 

Jag behöver inte i detalj gå in på vad detta i sak stod för. Det räcker för mig att säga att de fått hjälp ovanifrån.

Härmed har vi kommit till pudelns kärna. Det står klart att tron på Kristus vänder upp och ner på det mesta. Men det är inte tvivlet som i först hand står hindrande i vägen för att tillämpa ett kristet liv.  I stället är det vårt motsträviga inre som  före allt annat söker sitt eget bästa.

För egen del talar jag inte som Paulus om ”sigill” eller om ”smörjelse”. Jag talar hellre om överlåtelse, daglig överlåtelse som en nödvändig del i mitt kristna liv.

Bibelstudium i Vivalla den 14 dec 2022

Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Gal 3:24 f 

Lag och tro i biblisk mening hör naturligen samman. Lydnad för den av Gud uppsatta lagen kan ses som sprungen ur människans tacksamhet över livets gåva. (Eller specifikt i Gamla testamentet; Israels tacksamhet över att vara det av Gud utvalda folket) Man skulle också kunna säga att  laglydnad är svar på tal. I tacksamhet, tro och förtröstan lyder människan de av Gud uppsatta reglerna för mänsklig samlevnad. 

Men sen kommer Paulus och drar isär det som naturligen hör samman. Lagen är visserligen fortfarande helig (Rom 7:12). Ändå detroniseras den. Paulus gör lagen till en övervakare över rätt och rättfärdighet fram till Jesu ankomst. Därefter får den träda tillbaka. Allt görs beroende av tron på Kristus. I och med Kristus behöver vi inte längre någon övervakare. I tron på Kristus har vi allt. 

Lagen blir för den troende lik påminnelser vid sidan om i det fallet att vi skulle glömma oss. Lagen följer nämligen av tron, laguppfyllelse blir trons rätta uttryck.

(Observera att jag här följer bibel 2000 som säger att lagen gäller tills Kristus kom, inte 1917 års översättning som låter lagen vara en uppfostrare till Kristus. Jag gör det dels av språkliga skäl, dels  därför att tolkningen i bibel 2000 av Gal 3:24 f svarar mot Paulus hållning till lagen i övrigt)

Varför dra isär det som naturligen hör samman? Till vad nytta var detta Paulus tilltag? Svaret lyder att detta urskiljande av tron från lagen kom att bli grunden för att kristen tro skulle kunna utvecklas till den världsreligion den utvecklades till. Därmed frigjordes tron från de av judisk tro färgade lagarna så att Jesustron fritt kunde utvecklas i nya länder.

Men Paulus gjorde mer än så. Ni som läser bibeln har kanske märkt att just Paulus är förunderligt tyst om Jesu liv här på jorden. För att få veta mer om detta är vi hänvisade till evangelierna och då i första hand till de tre inledande, Matteus, Markus och Lukas.

Varför är det så? Därför att Paulus satsar allt på korset. I Jesu död och uppståndelse menar sig Paulus kunna sammanfatta allt som är att säga om Jesus. Jesu försoningsgärning är Kristustron i sin helhet.

Till vad nytta kan man fråga? Som om evangelierna i övrigt inte har något att säga om förlåtelse och försoning? 

Därför att allt blir tydligare om evangelierna får sammanfattas i vad som skedde på korset. Korsets försoning är nämligen allt vad en frälsningstörstande människa behöver för att finna sig själv.

Även här drar Paulus isär det som innerst inne hör samman. Han drar isär för att allt skall bli tydligare.

Det betyder inte att vi skall glömma vare sig lagen eller evangeliernas berättelser. Men ibland måste man glömma, glömma för att finna. Detta har Paulus lärt åtminstone mig.

Jag tänker på striden om kvinnliga präster som så när hade förgjort Svenska kyrkan. Tänk om man redan från början gjort som Paulus gjorde när nödvändigheten krävde det. Det betyder bortsett från det patriarkala regelverk som utvecklats i de första församlingarna och med Paulus satsat allt på: 

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28) 

Hur annorlunda hade inte då allt blivit.

Bibelstudium i Vivalla den 7 dec 2022

5Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! 6Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? 7Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? 8Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp! 9Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. 10De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. 11Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. 12Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. 13Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. 14Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår. Psalt 85:5-14

Låt mig först återge vad Helmer Ringgren skriver i sin Psaltarkommentar till denna psalm.

Det är ingen tvekan om att psalmen är en nationell klagopsalm. Den börjar med en återblick av Guds tidigare välgärningar, vv 2-4, fortsätter med klagan och bön, vv 5-8, och avslutas med ett gudomligt budskap, tydligen framfört av en kultprofet, vv 9-14 (Helmer Ringgren, Psaltaren 42-89 (1994)

Sällan har jag känt mig så ett med en professionell uttolkare av bibeln som här. Uppenbart är det som Helmer Ringgren ovan påstår. Det börjar med verkligheten och den är i det här fallet desperat. Det är som vilade Guds vrede över sitt folk. Allt går dem emot. Olyckorna hopar sig. Meningslösheten grinar dem i ansiktet.

Men sen vänder det, inte i verkligheten utan i tanken. Det vänder i orden av en profet som ser något annat än elände. Han uttrycker detta  i formuleringar som komme de från himlen.

Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, trofasthet spirar ur jorden. Och det är Herren som ger allt detta goda, en Herre där rättvisan går framför honom och fred och välgång följer i hans spår.

Varje enskild formulering som jag här citerat tecknar en fullkomning som vi kan omfatta med vår längtan,  men som samtidigt ter sig omöjlig att få se förverkligad här och nu.

Är inte denne anonyme profet också en röst i vår kristna samtid, frågar jag mig. Uttrycker han inte vår tids vision av den sanna verkligheten, eller med mitt uttryck, vår tids kristna ”tankesanning.”

I den ”tankesanningen” heter profetens Herre (v 13) Kristus. På Kristi försonings grund spirar allt gott fram, drömmer vi i våra predikningar och i våra andliga samtal. Allt gott ger oss vår Herre Kristus.

Men vittnesbörden om hur detta goda förverkligas är klena. Små glimtar ser vi, men inte mycket mer. Ändå fortsätter vi att teckna den fullkomnade verkligheten. Men som i psalmen ovan är det vi säger, det vi tänker, ja alla våra kristna tankesanningar mer hopp än verklighet.

Ändå fortsätter vi att i vårt inre forma en drömd verklighet som ofta bryskt motsägs av den verklighet som vi ser framför oss.

Skall vi då fortsätta att förkunna det vi tror men inte ser? Ja därför att det vi tror motsvarar något faktiskt fullkomligt. Dessutom är det vårt hopp att det en dag också skall bli verklighet. I tron på vår Herre Jesus Kristus vågar vi tro det.

Bibelstudium i Vivalla den 30 nov 2022

Tiden lider

11Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. 12Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. 13Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. 14Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. Rom 13:11-14

Paulus har skrivit texten ovan. Den står för sig i det för kristen tro så avgörande Romarbrevet. Texten anknyter vare sig till det föregående talet om överhetens uppgift eller till den förmaning som följer direkt efter vår text. Detta öppnar för att jag kan vara mer fri i min tolkning.

”Tiden lider” läser vi. Avgjort står detta för att Paulus förväntade sig tidens snara slut och Jesu återkomst. I den tron var det desto angelägnare att gestalta sitt liv på ett riktigt sätt. 

De flesta av oss idag, inklusive mig själv,  tänker inte som Paulus på Jesu snara återkomst. Mer på hotet mot världsfreden och klimatets kollaps. Så tiden lider även för oss.

I och för sig är det ena som det andra. Trängt läge är den gemensamma nämnaren och trängt läge leder till eftertanke.

I dag är tiden laddad med eftertanke, f a bland vår tids intellektuella. Men den eftertanke som Paulus idag består oss med är ingenting för dem. I deras avkristnade värld är en apostel som Paulus ingenting att lyssna på. Dennes ord om festande och drickande, om otukt och orgier, om strider och avund tolkar de som moralism.

Men nog brottas även vår tids intellektuella med problem liknande dem som upptog Paulus. Tidens ondska låter sig ju inte förnekas. Och med honom inser de också att bristen på andlighet är skriande.

Kultur blir här de intellektuellas motdrag. Kultur har blivit det efterkristna samhällets meningsskapare. Andlighet idag heter kultur.

Detta sagt för att Paulus synsätt skall bli desto tydligare. Denne såg sig inte som den moralist som det efterkristna samhället gjort honom till.  Festandet och drickandet, otukten och orgierna, striderna och avunden var för honom en indikation på att något nytt var själva förutsättningen för förnyelse. Men hans svar var inte kultur utan Kristus. Förnyelse var för honom att ikläda sig Kristus. 

För mig som är påverkad av Paulus innebär det  att jag i Paulus efterföljd förankrar mitt liv i Kristus. Detta står för  att jag tänker in Kristus i det jag företar mig.  Det innebär f a att jag i mina föreställningar och fantasier låter Kristi bild av Gud bli min egen  och att jag i mitt medvetande infogar Jesu hjärta, det hjärta som klappade för försoning, i mitt eget. Detta intänkande är min del i det jag  kallar tro. Den andra, avgörande delen, får Gud svara för. 

Sen kan jag lyssna till och ta till mig vad vår tids kloka säger om den meningsskapande kulturen. För visst är det sant att bristen på kultur är skriande.

Bibelstudium i Vivalla den 23 nov 2022

24Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. 25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. 26Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, 27och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. 28Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst 29och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. 30Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig. Joh 5:24-30

Jag( liksom andra) förhåller mig till tron, förhåller mig till Gud, förhåller mig till Jesus. Att förhålla sig har alla vi som berörts av den kristna tron gemensamt. Här är ingen undantagen. Även förnekaren förhåller sig, om än i negativ mening.

Denna självklarhet aktualiserar jag eftersom jag menar att även evangelierna och särskilt tydligt Johannesevangeliet förhåller sig. De förhåller sig till den trostradition de mött. De gör det i referatets form men bakom evangelisternas referat ligger egna ställningstaganden. Detta särskilt i Johannesevangeliet och i dag specifikt i dagens text. Det som här framställs  som ett referat är i själva verket Johannesevangelistens trosbekännelse.

I dagens text behandlar Johannes det domslut som tron på en rättfärdig Gud förutsätter. För den som tror på en verkande och rättfärdig Gud  kan ju allt inte lösas upp i ”den eviga glömskans flod”. Tron på en sådan Gud  förutsätter ett domslut, endera fällande eller friande.

Så såg även Johannes det. Men han trodde sig dessutom veta mer om detta domslut. Hans tro hade lett honom till den övertygelsen att Guds liv återspeglas i Jesu liv. Som Jesus handlade handlar också Gud. Som Jesus tänkte, tänker också Gud. Som Gud dömer, dömer också Jesus, av Johannes i texten kallad människosonen. Detta inte i opposition mot Gud utan som ett uttryck för Guds innersta vilja. 

Av mig själv kan jag inte göra något, låter evangelisten Jesus säga och vidare: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Som evangelisten Johannes trodde, tror också jag och med mig stora delar av den kristna kyrkan. Vi gör det inte för att detronisera den Gud som de gammaltestamentliga profeterna förkunnade. Och jag personligen gör det heller inte för att kunna bygga upp en mer eller mindre sofistikerad treenighetslära vid sidan av bibelns budskap som den senare kyrkan gjorde. Jag gör det av en inre övertygelse att Jesus levde i samklang med Gud och att Jesu vilja också är Guds.

Se detta som mitt vittnesbörd, mitt sätt att förhålla mig. Och se mig som en Jesuslärjunge som till och med låter evangelierna bli subjektivt färgade trosvittnesbörd, inte från himlen fallna eviga sanningar.

Bibelstudium i Vivalla den 16 nov 2022

5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. 2 Kor 13:5  

Paulus skriver i anslutning till detta  Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just detta ber jag om att, att ni skall bli allt mera felfria.

Här för Paulus ner tron från sina höga höjder. För honom  krävs varken hög bekännelse eller bekräftad vandel för att få vara en kristen. Ett enda frågar Paulus efter; finns Kristus Jesus hos er? På det hänger allt.

Ett ja på den frågan kan ta sig uttryck på många sätt. Ett är dock gemensamt för dem alla, den inneliggande brinnande passionen för Jesus. Och vad gjorde då Jesus? 

Han gav för att vi skulle få. 

Han blev svag för att vi skulle bli starka. 

Han dog för att vi skulle få leva. 

Följaktligen blir vi hans efterföljare svaga för att andra skall bli starka. Vi dör för att ge liv åt andra.  

Enkelt och entydigt kan det tyckas, ändå svårare än annat. Finge vi inte hjälp från Jesus själv blir det omöjligt. Som den uppståndne förlåter han oss när vi misslyckas, stärker oss när det tar emot och uppmuntrar oss när vi befinner oss på rätt väg.

Detta enkla, bekännelsen att ”Kristus finns hos oss”, är alltså förbundet med det för mänskligt förstånd ofattbara, att Jesus dog för att vi skall få leva. 

Detta predikade Paulus till församlingen i Korinth, låt vara här i min tolkning. Församlingen bestod av  till Jesustron omvända människor inte minst från den judiska minoriteten i staden.

Men trots förenade krafter förmådde församlingen inte komma någon vart. Vägen över svaghet som Paulus, församlingens grundare, anbefallt var en uppgift som aldrig kunde slå igenom. Andra Korinthierbrevet formas därför till en uppgörelse mellan Paulus och en församling som inte drog åt samma håll som sin grundare. 

Till all lycka blev breven till Korinth trots detta bevarade till eftervärlden. Det i dessa brev som möttes med oförståelse då, svagheten som vägen till styrkan, öppnar för möjligheter idag.  

En hel församling som drar åt samma håll och dessutom åt rätt håll, vilken genomslagskraft skulle inte  detta innebära!  Men därav blev alltså intet i Korinth. Inte heller i dagens Svenska kyrka lär detta vara något att räkna med. Hos oss finns  framför allt inte den samlade kraft som en engagerad församling innebär.

I stället fungerar de församlingar som vi idag i Svenska kyrkan kallar levande som trosbefrämjande gemenskaper. Dessa skapar i bästa fall  tro hos enskilda, men hittills inte till en gemensam rörelse på kristustrons grund.