(Se även ”Med mina glasögon 6, ”38/21 Där läran om Gud heter demokrati”)

Bibelstudium i Vivalla den 29 september 2021

Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. ¹⁶Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. ¹⁷Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Joh 2:15-17)

Nog skall vi lyssna till vad författaren till Johannesbreven skriver, lyssna och rätta oss. Men vi är inte slavar under honom. Situationen då är inte situationen idag och det gör skillnad i tillämpningen.

Vad vi idag kan ta vara på är det alltid lika aktuella grundläggande synsättet. Det är inte världen vi skall älska, påstår brevförfattaren. Vi är tvärtom som kristna kallade att göra Guds vilja.

Närmare uttytt står detta för följande. Världen i johanneslitteraturen betyder den gudsfrånvända världen. Det är inte den vi skall älska. Dess kännetecken är kort och gott kroppens lystnad, ögonens åtrå liksom högfärd.

Det är inte svårt att bejaka denna definition. Både det ena, det andra och det tredje är sånt som tiderna igenom har brutit sönder mänsklig samlevnad. I oförminskad omfattning sker så fortfarande den dag som idag är. 

Det ödesdigra i att  leva ut sina drifter på andras bekostnad är något dagens människa bör besinna i lika hög grad som dåtidens behövde göra det.

Själv vet jag hur det känns att bli drabbad. Mer oklart att beskriva känslan när jag gjort andra illa. Det tillhör nämligen ondskans väsen att det onda allt som oftast är skymt för förövaren.  Det etiskt mindervärdiga kan t o m kännas som prisvärt. 

Det goda då, vad innebär det konkret? Vad är det att göra Guds vilja? Här blir tillämpningen mera komplicerad.  Vi vet hur det förhöll sig  i Johannesbrevens sammanhang. Där kämpade man i ”motväder”. En grupp kristna hade brutit sig loss från församlingsgemenskapen. Antikrister kallar johannesbrevens författare dem. Medicinen mot fortsatt  avfall var att lyda Guds bud, liktydigt med Guds ord. Att göra det innebar före allt annat att hålla sig till Guds son Jesus Kristus och leva i hans kärlek.

Men för oss då? Vad är den konkreta innebörden i vår tillämpning? Vad är det att göra Guds vilja? För mig känns det självklart att vi är kallade att vara ”motvalls”, d v s inte göra som den gudsfrånvända världen. Det betyder för oss att inte falla undan för kroppens lystnad, ögonens åtrå och inte högfärdigt sätta oss på andra. Istället skall vi göra Guds vilja.

För mig betyder att göra Guds vilja att   i alla sammanhang tänka på och ty mig till min tros Jesus. I mina överväganden och handlingar skall Jesus alltid tillåtas vara närvarande i mitt medvetande.  Vad detta sedan konkret innebär kan växla. Det går inte att precisera på sätt som Johannesbrevens författare gör det. Det blir dessutom alldeles för stelbent att med många kristna se se som sin huvuduppgift att i ord värna Jesu sanna gudom inför en värld som tycker annorlunda. För mig faller denna Jesu gudomlighet, liksom hans mänsklighet ut av sig själv, detta när trons Jesus har tillgång till mitt inre. Livet i Jesus är mer klargörande  än formuleringar.

Slutligen, märk hur konkret Johannesbrevens författare är i vårt textavsnitt. Det är här och nu allt avgörs. Här och nu i människors gemenskap är vi kallade att göra Guds vilja.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 37 21 Vi och dom)

Bibelstudium i Vivalla den 22 september 2021

Alltid bär jag (Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. ¹¹Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. (2 Kor 4:10 f)

Paulus var, alla olikheter till trots, en av oss. Han hade aldrig mött Jesus under dennes liv här på jorden. Däremot hade han som få andra förunnats uppleva  dennes närvaro. Detta skedde i  en vision i Damaskus (Apg 9:1-9) av sådan kraft att det ändrade hans livsinriktning. Det var som om han fått det avgörande i Jesu liv, dennes död och uppståndelse, in i sitt eget blodomlopp.

Själv har jag tagit till mig detta om Paulus och hans kristusmöte och gjort det till mitt eget. Det har lett till att jag inte nöjer mig  med evangeliernas vittnesbörd om Jesu jordeliv. Jag behöver också den frälsare som bildlikt talat blir en del av själva blodomloppet. Jag behöver en vision som påminner om den Paulus fick uppleva. Dess kännetecken är vision förenad med,  låt oss kalla det känsla.

Det fanns nämligen känsla med i den process som omvandlade Paulus liv, en känsla som förmådde omforma visionen av den uppståndne till en bestående livshållning. Utan denna känsla hade det av upplevelsen i Damaskus blivit en vision rätt och slätt, en oöverträffad upplevelse visserligen som berörde men inte förmådde omforma.

Hur skall då denna känsla beskrivas? Enklast genom att beskriva den som en allt omfattande kärlek till Jesus, en kärlek som borrade sig in i Paulus innersta  med  budskapet, det var för dig det skedde.

Denna Paulus upplevelse kan inte återupprepas. Den var Paulus egen. Vad som återstår för oss andra är varianter, anpassade till vårt lynne, vår kunskap och vår inställning. Men utan ett levande möte med den uppståndne, utan den kärlek som strålar ut ur detta möte, blir kristen tro lära inte liv. 

Jag tror att denna visionens och kärlekens Kristus är en möjlighet för alla. Det betyder inte att mötet med Jesus förutsätts ske på ett för alla likartat sätt. I ständigt skiftande former kan levande tro ta sig uttryck.

Men i en mening är följderna av denna upplevelse enhetlig. Å ena sidan tvingar den oss in i ett liv med dödens förtecken. Det tillhör en kristens själva kännemärke att leva nära döden. Det betyder ett liv som kostar död. Till en kristen livshållning hör att våga sitt liv för att andra skall få leva.

Detta blir särskilt tydligt i 2 Korinthierbrevets fjärde kapitel som handlar om Paulus lidanden, lidanden som ytterst är illustration av det som drabbar alla som lever i sin tro.   Våra liv är per definition märkta av utsatthet och död. Detta gäller  såväl den enfaldige kristne som den genomreflekterade och lärde bekännaren.

Denna död är förutsättningen för livet. Inte så att vi skall prestera det ena för att ha del i det andra. Det som sker är ett fullföljande  av det som en gång skedde med Kristus. Det är förenade med  Kristus som vi dör och som en del av denna död får del av livet.

När vi kristna vittnar om vår tro på evigt liv har vi inget annat att komma med än den egna erfarenheten av  att på död följer liv.  Vi varken kan eller behöver bevisa det eviga livets sanning. De läror som vi konstruerat för att göra evigt liv troligt håller aldrig för en närmare granskning. Det vi har har vi i Kristus, i dennes död och uppståndelse. Ingenting annat har vi att komma med.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, Vad som får och det som inte får sägas)

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matteus 6:31 ff)

Jesusorden ovan är hämtade från Bergspredikan. I sin helhet består denna Jesu förkunnelse av ett radikalt budskap färgat av övertygelsen om gudsrikets snara ankomst. 

Allt dras till sin spets i denna predikan. Så också i dagens textord.

För mig som lever fjärran från detta gudsrike blir texten extra problematisk. Min erfarenhet är att de av mina vänner som inte bekymrat sig om mat, kläder och morgondag är just de vänner som jag måst stötta allra mest. Deras bekymmerslöshet har lett till deras fall.

Här får vi emellertid lära oss att inte bekymra oss om det dagliga. Vardagens omsorger klarar Gud så mycket hellre som vi är som Jesus säger mer värda än både liljorna på marken och gräset på ängen. (Se orden som föregår dagens text.)

Det klarläggande av detta bibelord som jag ändå skall försöka mig på skall ses mot min egen verklighet. Mot den bakgrunden blir texten baktung. Tyngden kommer att ligga på slutorden sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

För mig är nämligen sökandet det avgörande och inte vilket sökande som helst. Jag söker efter Jesus Kristus och gör det i mina bästa stunder med alla mina inre resurser. Ingen ansträngning är för stor i detta mitt sökande. Denne Jesus är för mig Guds rike och Guds rättfärdighet personifierad.

Detta sökande är inte begränsat till inre ansträngning. Det kostar i lika hög grad på  också i yttre mening. Denne Jesus som för mig är Guds rike och hans rättfärdighet personifierad placerade aldrig sitt rike enbart i framtiden utan också framför allt i nuet. Med det sättet att se finns Jesus i nuet, i min omsorg om de mina och i mina ansträngningar att hävda  rätt och rättfärdighet i min vardag.

Det märkliga med den ansträngningen är att den nog kostar på men att den samtidigt går av sig självt. Sökandet är samtidigt ett finnande, givandet samtidigt ett mottagande, ansträngningen samtidigt en vila.

Detta om det baktunga. Nu åter till textens inledning att inte bekymra oss om mat, dryck och kläder. Gud skall ju förse oss med allt detta. Ord som så illa stämmer överens med min vardag. Hur mycket har inte mina vänners bekymmerslöshet kostat mig ?! 

Hur skall jag förstå denna maning? Kanske utifrån den första kyrkans situation. För många av de första kristna var det ett måste att inte bekymrasig. Lades nämligen bekymmer till  att de var förföljda och illa sedda skulle de förgås.

Men förgås skulle de inte. Den Gud som givit dem sin frälsare skulle beskydda dem. 

Var det månne det Jesus ville säga i textorden idag? Jag vet inte. Ett vet jag dock; att sökandet efter Guds rike och Guds rättfärdighet äger första rummet, åtminstone för den som med allt hjärta söker sin frälsning i Jesus Kristus.

Bibelstudium i Vivalla den 8 september 2021

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. (Joh 17:9 Ur Jesu bön för sina lärjungar när han skall lämna dem)

Orden ovan är hämtade ur Jesu bön för sina lärjungar och ingår i avskedstalet till dem (Joh 14-17). Jag utgår från att detta avskedstal är en litterär skapelse, eller kanske hellre ingår i den berättelsetradition som så småningom resulterade i den bibelbok som heter Johannesevangeliet. 

För mig betyder detta inte att avskedstalet skulle sakna autenticitet. Inte minst Jesu bön för sina lärjungar och då allra tydligast  orden ovanJag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina hjälper mig att förstå Jesus bättre än annars.

Här är den så kallade utväljetanken satt på sin spets, den utväljelsetanke som så helt dominerar Gamla testamentet och dessutom, om än i förnyad utformning, dominerar det Nya.

Nogsamt försöker präster, pastorer och teologer dölja denna tanke. Den svär, menar man mot själva huvudsaken, att alla är lika inför Gud. Omformuleringar och omskrivningar är därför legio i kristen förkunnelse där utväljelsetanken dyker upp i den Heliga Skrift. Man gör allt för att betona att alla är lika inför Gud, något som skyms där utväljelsen kommer på tal.

Men nu är det så att utväljelsen är något vi inte kommer ifrån, allra minst när vi närmar oss Jesus. För vad annat än utväljelse är det väl när Jesus bland alla som flockades runt honom före alla andra utvalde tolv män att representera sig.

Bara så, och det är avgörande, att utväljelsen fick förnyad betydelse i och med Jesus, dessutom både förnyad och förpliktande innebörd för oss sentida kristna.  

Utväljelsetankens betydelse blir med Jesus mer uppenbar än någonsin tidigare. Utväljelsen framstår nu, tydligare än i Gamla testamentet, som både gåva och förpliktelse. Du är utvald inte för att gå framför andra utan bakom dem för att vid behov lyfta dem som inte själva orkar.

Jesus är för att fullfölja resonemanget  utväljelsens själva paradigm. Han den före andra utvalde var utvald inte för att dominera utan för att tjäna.

Åter till texten och avskedstalet. Där ber Jesus för sina lärjungar. De är Guds gåva till honom, utvalda till evigt liv i salighet. Däremot ber han inte för ”världen” vilket i Johannesevangeliets sammanhang står för den gudsfrånvända världen, den värld och de människor som vänt Gud ryggen.

Frågan är då varför Jesus ber för de ena men inte för de andra. Är det för att befästa svalget mellan trons människor och otrons. Långt därifrån. Den innerliga bönen för lärjungarna syftar till att dessa skall bevaras i sin förbindelse med sin frälsare och därmed också med Gud och i förlängningen också med Anden (Se Joh 14). Detta inte för att vända ryggen till de gudsfrånvända utan för att rusta lärjungarna att på ett förnyat sätt närma sig dem.

(Se även ”34 21 Av mig har blivit en religiös sökare och en religiös finnare” i Med mina glasögon 6)

Bibelstudium i Vivalla den 1 september 2021

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. ⁸Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. ⁹Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. ¹⁰Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Joh 4 7-10

Inte så sällan blir av delen helheten. Vi blir så uppfyllda av något att det upptar hela vår varelse. Så var det också bland de kristna som jag kallar johanneskristna. Det betyder de kristna som återspeglas i johanneslitteraturen (Johannesevangeliet, Johannesbreven och eventuellt Uppenbarelseboken).

Nästan alltid föds engagemang  ur motstånd. Exemplen från kyrkohistorien är oräkneliga. Också detta gäller i allra högsta grad de johanneskristna. De om några levde under tryck och motstånd. Inte minst motstånd från de egna. Det betyder kristna som brutit sig loss från den gemenskap som präglades av kärleken till Kristus för  nya tankar. Antikrister kallar ledarna för den johanneskristna gemenskapen dessa (se 1 Joh 2).

Varför påstå detta just nu? Framför allt därför att de johanneskristna sammanfattade sin tro i övertygelsen att ”Gud är kärlek  (1 Joh 4:8 b och 1 Joh 4:16 b). Denna sammanfattning av Guds väsen ger sig inte av sig själv. Om nämligen Gud är Gud, inte en Gud bland många utan den ende sanne Guden, är det mer än kärlek som träder för våra ögon. Hur kan Gud tillåta? Om än så uppriktiga kristna kommer vi inte undan den frågan.

Men de johanneskristna tycktes ha sluppit undan. Deras ledares tal om Kristus som försoningsoffer för synder visar det. De uppfattade Kristi kärlek så ett med dennes väsen att han inte tvekade att gå  i döden för dem han ville rädda. Uppfyllda av denna kärleksgärning i Kristus såg de johanneskristna med andra ögon på sin omgivning. Allt blev för dem Guds kärleksgärning i Kristus. De kunde inte ta ett steg eller tänka en tanke, utan att denna kärlek gjorde sig påmind hos dem. För dem var Gud kärlek och inget annat.

Men vad har detta med stridigheterna i de johanneskristna församlingarna att göra? Om inte förr tvingade avfallen och de på avfallen följande angreppen dem till att samlas kring  det som var viktigare än allt annat, Guds livgivande kärlek i Kristus.

Som det var med de johanneskristna förhöll  det sig också med aposteln Paulus. Upptäckten av Guds försoningsgärning i Kristus gav honom förmågan att tyda Skriften på ett förnyat sätt. Han hade givits förmågan att  lyfta blicken och i bokstaven se  Kristus den levandegjorda Anden (2 Kor 3:4 ff) varigenom Guds härlighet för honom framträdde i nytt ljus.

Går vi till oss sena tiders kristna låter det  sig inte göras att bortse från Gud när ont sker som inte får ske. Lösningen, åtminstone för min del, har blivit  att djupna i tron på Guds kärlek i Kristus. Det betyder att också för mig  får delen representera helheten.