Bibelstudium i Vivalla den 25 juni 14

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov över hela jorden. Må havet brusa och allt det rymmer, fjärran länder jubla och de som bor där. Må öknen och dess städer ropa, byarna där Kedar bor. Må folket i Sela glädjas, höja jubelrop från bergens krön. Ge Herren äran, lovprisa honom i fjärran länder! (Profeten Jesaja kap 42:10-12)

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Är valet fritt eller är det inte fritt?

Fritt säger fritänkarna. Det får inte finnas någon Gud som sätter tvångströja på människor som inte förstår bättre. Men, tänker jag, tar vi bort Gud kommer annat i Guds ställe. Naturen ställer krav på vårt beteende, omgivningen likaså. Säg den tonåring som vågar trotsa grupptrycket.

Valet är inte fritt utan bundet hävdar filosofer och teologer. Viljan är inte fri, den är ”trälbunden” påstår vår reformator Martin Luther i en av sina skrifter. Men tänker jag, hur blir det då med vår initiativkraft om allt redan är förutbestämt?

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Var hamnar jag då i mina grubblerier?

I att vi är både bundna och fria. Ibland är vi det ena, ibland det andra. Och alltid gäller att vår frihet är begränsad, varför vi behöver vara rädda om och vårda vår frihet.

Min tumregel just nu är att när det går mig illa behöver jag begrunda min frihet, när det går mig väl och jag har framgång, min bundenhet och mitt beroende.

Själv är jag predikant och tro det eller ej, ibland kan det gå riktigt bra för mig. Jag kommer på tankar om kristen tro som ställer tron i ny dager och gör den spännande. Och jag kan inte frånkänna mig blick för ledarskap och hållbar församlingsutveckling. Och det finns dom som har märkt att jag äger dessa talanger och säger det öppet.

Vad gäller i det läget? Ska jag lägga tonvikt på den fria viljan eller på den bundna. Ska jag ge mig själv äran eller skall jag tacka någon annan för vad jag fått. Avgjort det sistnämnda. Att ge sig själv äran vore nämligen början på katastroften. Hur många goda initiativ har inte kraschat på grund av självupptagenhet och uppblåsthet.

I välgångstider skall jag därför läsa texten ovan med inlevelse och ofta. När Gud får äran för vad jag fått och vad jag kan ge, kan jag gå vidare. När jag själv tar åt mig äran, stoppas jag ofelbart.

Annat när det går mig illa. Då vore det inte mer eller mindre än en katastrof att tro sig förutbetämd till förnedring och misslyckande. Då blir ont bara värre.

Det som gäller mig gäller förmodligen alla. Därför borde allting vara tvärtom mot vad det är idag. Segrarna applåderar vi istället för att ge Gud äran. Och förlorarna negligerar vi i ställer för att uppmuntra.

(Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium Vivalla den 18 juni 14

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Paulus brev till romarna kapitel 11 versarna 33-36)

Förhållandet mellan löftesfolket judarna och övriga, det problemet var det en hård nöt för Paulus att knäcka. Hur var det nämligen med judarnas särställning sen Jesus hade kommit och med sitt evangelium sprängt gränserna?

Paulus gör ett tappert försök i romarbrevet kapitlen 9–11. Han gör det utan att ge avkall på det som var själva huvudsaken för honom, rättfärdiggörelsen genom tron. Här var han nämligen kompromisslös. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad (Rom 10:12 f).  Å andra sidan var ju judarna löftesfolket. Problemet var att de inte lyssnade på evangeliet. Paulus kommer i slutändan fram till att Israel i slutändan kommer att räddas och att judarna genom sin olydnad trots allt åstadkommit något gott. Genom deras olydnad fick andra förbarmande (Rom 11:30).

Men någon riktig reda i det hela får Paulus inte. Det erkänner han själv i texten ovan. Vem kan känna Herrens tankar? utropar han där.  Guds rådslut står över människornas förstånd. Det blir slutklämmen i hela hans långa utredning om judarnas särställning.

Det är en märklig bekännelse Paulus åstadkommer i texten ovan. Sin oförmåga att förstå sig på Gud vänder han där till den skönaste av lovsånger. Den lovsången tillhör det en kristen bör lära sig utantill och begrunda inför livets alla obegripligheter.

Alternativet är att ge upp. Det gjorde en av mina vänner. Människor i hennes närhet flödade över av trosvisshet, men en sa ett, en annan något annat. Den ena konstigheten följde på den andra. Det var som om det fanns lika många gudar som det fanns människor. Det kändes som att bli frälst, men tvärtom, när hon en dag sa upp all bekantskap med Gud.

Den vägen har inte jag själv gått i min brottning med trosfrågorna. Jag måste nog erkänna att jag inte heller gjort som Paulus. Själv har jag för länge sen gett upp alla försök att rättfärdiga Gud. Som läsarna av mina bibelstudier märkt försvarar jag inte bibelns ofelbarhet. Inte heller förlitar jag mig på andras försök att förstå Gud, i slutändan inte ens Paulus, trots min respekt för honom.  All kraft lägger jag på att försöka komma Kristus nära. För mig är det enda sättet att få frid med Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 11 juni 14

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon”)

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot,du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psaltaren, psalm 104 versarna 27–30)

Märker ni hur sant detta vittnesbörd känns? Sant inte enbart för oss som intresserar oss för bibeln. Det väcker anklang också hos andra. En enda liten manipulation i texten och vips är alla med på noterna.

Du i texten står naturligtvis för Gud, men en sekulariserad nordbo säger hellre naturen. Det är naturen, inte Gud som öppnar sin hand och ger oss mat för dagen. Det är i naturen liv skapas och jorden görs ny. Det är också naturen som tar ifrån oss vår ande ”och vi dör och blir åter till mull.”

Ja, varför inte. För mig står inte Gud i motsatsställning till den natur som både ger och tar och är förutsättningen för allt liv.

Min upptäckt att psalmversarna ovan kan reciteras och sjungas även av dem som i övrigt vänt bibel och kyrka ryggen fick mig att tänka nytt. Tänka nytt om sekulariseringen.

Jag har frågat mig om sekulariseringens signum inte är ett nej till en antropomorf (människoliknande) gudsbild och en föreställning om världen där Gud uppfattas styra lik en forntida kejsare? Däremot inte ett nej till tillvarons ”du”. Här har visserligen opponenterna mot traditionell gudstro valt att uttrycka sig otydligt. Duet i tillvaron döljer de bakom beteckningarna ”naturen”, ”big bang”, ”evolutionen” eller annat liknande.

Själv intresserar mig speciellt hur”troende” på den kanten markerar sin tro. De mest radikala bland dem, motsvarigheten till den traditionella trons ”livetsordare”, blir ofta veganer. Dessa veganer uppfattar sin ekologiska mathållning som en trosbekännelse. De som går längst bär inte läderskor , använder ogärna bil och sätter en ära i att på så många punkter som möjligt bli självförsörjande. Att de bara köper svenskt, behöver jag kanske inte tillägga.

Kontrasten till oss som tror på traditionellt sätt är stor. Nog försöker också vi leva i enlighet med moder jords befallningar. Men våra försök är lama i jämförelse med naturdyrkarnas stränga livshållning. Vi sticker ut genom att gå i kyrkan. Det är allt.

Ändå kan jag inte överge min traditionella tro på Gud, Jesus och Anden. Den må, som den historiska religion den är, bygga på subjektiv grund. Men att få mig att grundläggande tolka tillvaron utifrån något annat än Jesus, går inte.

När denne Jesus befattar sig med psalmorden ovan föreställer jag mig att han bugar och håller med. Nog är också för honom Gud den som ger och tar, den som skapar liv och utsläcker liv. Men Jesus nöjer sig inte med psalmistens bekännelse. Han har tillägg att göra. Tillägg som handlar om en personlig Gud, om försoning, upprättelse och evigt liv.

(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 4 juni 14

Jesus sade till sina lärjungar: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. (Evangelium enligt Johannes kapitel 16 versarna 12-14)

Hur skall Jesu verk föras vidare? Det var en brännande fråga under de första församlingarnas tid och är det fortfarande. Evangelisten Johannes ger oss idag sitt svar. Detta i ett fingerat avskedstal av Jesus. Ni hittar talet i Johannesevangeliet, kapitlen 14–17. Fingerat påstår jag, men inte förfalskat. Det bygger på minnestraditioner och direkta minnen.

Hur skall Jesu verk få en fortsättning? Det var alltså frågan. ”Sanningens Ande” skall se till att verket förs vidare, erinrade  sig Johannes att Jesus hade sagt. ”Sanningens Ande”, eller ”hjälparen”, skall t o m vägleda Jesu lärjungar med ”hela sanningen”. Så enligt ovanstående text som är ett utsnitt från Jesu avskedstal.

Katolska kyrkan ser det som sitt ansvar att vara förvaltare av ”hela sanningen”. Nog kan också andra kyrka bidra, men inte fullt ut. Själv tänker jag inte alls i den riktningen. För mig är sanningen aldrig en besittning. Sanningen är i stället något som jag griper tag i. Den är utgångspunkten inte målet.

Konkret handlar det för mig om att gripa tag i Kristus. Det betyder att Kristus för mig är bärare av  såväl  ”sanningen” som ”hela sanningen”. ”Sanningen” får jag grepp om när jag låter Jesus vara utgångspunkten för vad jag tänker och gör, ”hela sanningen” när jag låter Jesu försoning bli själva nyckeln i mina relationer till Gud och människor

Jag föreställer mig att evangelisten Johannes inte skulle vara främmande för mitt sätt att se. När denne i anslutning till orden om ”hela sanningen” låter Jesus säga att Anden i Jesu efterföljd skall undervisa världen om ”synd, rättfärdighet och dom” kan det låta främmande. Vid närmare eftertanke inser jag dock att livet rör sig kring just storheterna ”synd, rättfärdighet och dom” och att Jesu försoning inget annat handlar om än ge svar på syndens, rättfärdighetens och domens utmaning.

För att kunna ta ställning till denna min tolkning behöver du slå upp Johannes 16 och sedan tänka efter. Om du använder Bibel 2000 har du god hjälp av noterna.

Åter till Anden, förmedlaren av denna Jesu ”sanning”. Hur går det till att få del av denna Ande? För mig ger inte kunskap om Jesus Anden. Kunskap är däremot oftast en förutsättning för Andens närvaro.  Anden och med den ”sanningen” är istället förbunden med hängivenheten till Kristus. För att exemplifiera: när Jesu försoning blir levande för mig beror det på att Anden givit sig till känna i mitt inre.