(Se även ”Med mina glasögon 4”, 35 19 Tron en del av livet)

Bibelstudium i Vivalla den 28 augusti 2019

En kropp och många lemmar

3I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. 4Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter,  5så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.  6Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro,  7tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar,  8tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. Paulus Romarbrev kap 12 v 3-6)

De första kristna församlingarna formerade sig i täta gemenskaper där samverkan de kristna emellan var en nödvändighet. Om förutsättningarna för samlivet i en sådan formation talar Paulus i texten ovan. Han gör det utifrån en auktoritet som är honom given av Gud, eller som Paulus uttrycker det; i kraft av den nåd jag har fått.

Auktoriteten är alltså gudagiven. Paulus är alltså inte sin egen herre. Vad han säger har han fått. Bakom ligger en grundförutsättning som är allmän i hela Bibeln. Livet är en gåva att ta vara på där givaren ytterst är Gud.

Paulus var alltså inte sin egen Herre. Det var inte heller de kristna grupper som verkade i Rom. Den tro som var själva kittet i dessa gemenskaper hade de troende inte tagit sig. Den hade de fått. I det här sammanhanget ses tron närmas som en nådegåva.

Denna trons nådegåva förutsätts vara individuell. Den tar sig olika uttryck. Den enes tro är inte den andres lik. Men tillsammanstaget bildar de troende i Rom en andlig gemenskap som återspeglar, till och med konkretiserar den uppståndne Kristus. Himlastormande ord kan man tycka.

Man behöver inte vara mycket till människokännare för att förstå att  det inte skulle bli som Paulus tänkt sig. Människor då var som människor nu. Rätt som det var glömde de kristna i Rom bort både frälsare och uppdrag och blev som människor mest.

I själva verket är brevsamlingen i Nya testamentet ett enda långt exempel på de första kristnas tillkortakommanden. Komplikationer, bråk, misstolkad tro hör till vanligheterna i dessa gemenskaper. Faktiskt är det så att det är genom dessa misshälligheter vi får reda på hur det egentligen skall vara.

Trots allt kunde kristen tro ändå leva vidare in i vår tid. På ett eller annat sätt krånglade sig den uppståndne fram genom generationerna och detta genom bristfälliga kristnas tro.

Om den uppståndne kan man läsa, den kristna tron kan studeras, dess särarter kan analyseras, försoningens hemligheter låter sig särläggas i tankar och reflexioner. Detta är både sant och viktigt.

Men märkvärdigare än annat är att tillämpningen fortfarande sker i mänskliga gemenskaper där tron i stort ter sig som den gjorde en gång på Paulus tid i Rom. I till synes brokiga gemenskaper där tron ter sig på ett sätt hos en, på ett annat hos en annan, sker det fortfarande att den uppståndne träder fram livs levande.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, Samhället en trosgemenskap)

Bibelstudium i Vivalla den 21 augusti 2019

Den gamla och den nya människan

17Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet,  18deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan.  19Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. 20Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus –  21såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.  22Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär.  23Se till att ni förnyas i ande och förstånd  24och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till. (Paulus brev till efesierna kap 4 v 17-24)

Efesierbrevet är inte långt. Allt ryms inom sex kapitel. Ändå är det helheten som beskrivs. Som alltid när helheten tecknas i kortform blir resultatet översiktligt. Så alldeles tydligt i Efesierbrevet. Fördjupningar och preciseringar får man leta efter på annat håll. För min del går jag då helst till evangelierna och till Paulus i dennes huvudbrev, vilket för mig betyder Romarbrevet, Korintierbreven och Galaterbrevet. Där blottas den kristna sanningen i konkret kamp med en motspänstig verklighet. Tro inte att det rådde några ideala förhållanden i den första kristna församlingarna.

Men den översiktligt tecknade beskrivningen av helheten kan vi svårligen vara förutan. Till den helheten hör att det gamla livet måste ställas mot det nya, som här i Efesierbrevet. Det gamla livet utan Kristus var skamlöst, orent och själviskt, lär vi oss. Livets mening var självförverkligande och självförverkligandet ledde till andlig blindhet, till okunnighet och förstockade hjärtan, förkunnar Efesierbrevets författare.

Jag som nutida kristen måste läsa dessa påståenden med försiktighet. Å ena sidan ta till mig att en självcentrerad syn på verkligheten med självförverkligande som högsta mål kan få ödesdigra följder. Dessutom leda till ideal som för en kristen upplevs som djupt främmande. Men f a skall jag ta till mig orden personligt. Varningarna för skamlöshet och själviskhet gäller mer än annat mig själv.

Vad är det då att vara kristen? Det är att söka sanningen i och hos Kristus. Det betyder att låta sig förankras i Kristus med allt vad detta  innebär. Att det får som följd en radikal tyngdpunktsförskjutning gör Efesierbrevets författare klart för oss. Från ett liv med mitt jag i centrum blir Kristus det viktiga och i och med detta Gud.

Detta kan ske eftersom efesierna, det betyder vi kristna, undervisats om ”den sanning som finns hos Jesus”. Dessutom kan det nya livet förverkligas om vi ”klär oss i den nya människan som har skapats efter Guds bild”. Förutsättningen för detta är att vi ”klär av oss den gamla människan, som går under bedragen av sina begär”.

I och med att detta sista sägs får texten liv för mig. Författaren till brevet, en tidig Pauluslärjunge vad jag förstår, inser innerst inne att det är ett livsprojekt att bli och vara en kristen. Det förutsätter ett livslångt avklädande av det gamla respektive påklädande av det nya.

Erfarenheten hade visat honom att det var på detta sätt. De nybildade församlingarna bestod förvisso inte av några helgon. För att församlingarna skulle kunna bli återspeglingar av Kristus och samtidigt förverkliga Guds vilja förutsattes ett ständigt avklädande och ett ständigt påklädande av detta nya.

Så är det fortfarande. Att vara kristen är att ständigt söka och ständigt på nytt finna Kristus. Detta i sin tur förutsätter en levande undervisning om Kristus, där nyfikenheten på Kristus ständigt behöver underhållas av såväl förkunnare som församling.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 33 19 Den av er som är utan synd skall kasta första stenen.)

Bibelstudium i Vivalla den 14 augusti 2019

Falska profeter

15Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar.  16På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar?  17Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt.  18Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt.  19Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden.  20På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.

21Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.  22På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’  23Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ (Evangelium enl Matteus kap 7:15-23, ur Jesu Bergspredikan)

Texten ovan är hämtad från Jesu Bergspredikan. Enkelt uttryckt talar Jesus uppfordrande om än det ena än det andra i denna predikan. Så åtminstone i evangelistens upplägg. Vid läsning får innehållet i den enskilda stycke som man just då läser avgöra vad som gäller.

I texten ovan står det klart att det är vi Jesusanhängare som är måltavlan. Å ena sidan de av oss som träder upp som kristna förebilder men som inte håller måttet (falska profeter). Å den andra de av oss som gör anspråk på att vara goda kristna efter tidens mått. I den första kristna kyrkan de som i tidens anda profeterade, gjorde under och drev ut demoner. Så i texten ovan. I vårt nuvarande sammanhang alla dem av oss som gör det som tidens kristna ideal förutsätter. Som bekant är detta idag så långt ifrån att driva ut onda andar som det går att komma.

Lika tydligt som att Jesus talar till oss i texten ovan är det att det är gärningar som avgör. Inte ett ord om tro i texten ovan. Detta betyder inte att Jesus bortser från tron, bara så att gärningarna mäter av trons äkthet. Rätt tro tar sig uttryck i rätt (goda) gärningar, enkelt uttryckt.

Det vi görfungerar i alla de sammanhang som måttstock på kvalitén i vårt inre, med andra ord på vår tro. Så är det för oss som kallar oss kristna, så är det för alla. Gärningarna, rätt bedömda, mäter av våra innersta bevekelsegrund, d v s vår tro.

Så förstådd visar Jesu ord att kristen tro inte är något vid sidan om. Den är långtifrån en livssyn, eller en tro, som saknar anknytning till verkligheten. Den kristna trons företrädare, du och jag, spelar tveklöst på samma scen som andra och hur vi spelar gör avtryck i verkligheten. Det är i verkligheten som kristendomens, respektive de kristnas, värde och betydelse avspeglar sig.

Varför då vara så noga med att kalla sig kristen när vi spelar på samma scen som alla andra? För mig är svaret nu som i alla sammanhang, Kristus. För mig var Kristus när han framträdde en bland många. I långa stycken var han en jude bland judar som levde i  sin tids föreställningsvärld. Dock klickade han aldrig i sin gudskontakt och den gudskontakten tog sig uttryck i gärningar som motsvarade gudskontakten. Han var så långt från falsk profet som man kan komma.

Jag behöver därför Kristus för att kunna vara människa, en äkta människa som förtröstar på Gud. Så åtminstone när vi tar del av texten ovan.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 32 19 Gud ”famnar” man eller också ”famnar” man honom inte.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 augusti 2019

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.  5Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.  6Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

7Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann.  8Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst!  9Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara.  10Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten.  11Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte härligheten hos det som består. (Paulus 2 brev till korinthierna kap 3:4-11)

I Andra Korinthierbrevet ställs det gamla mot det nya. Mellan raderna skymtar faran att det gamla skall äta sig in i det nya så att allt i slutändan blir vid det gamla.

Jag börjar med det gamla. Det gamla är bokstaven, eller rättare de fulländade  bokstäverna, den heliga lagen. I all sin härlighet dödar den därför att den inte kan ge liv, hävdar Paulus. Dess svaghet visar sig när lagen löses upp och görs tillämplig, påstår jag. Då tappar den i helighet. Varför? Därför att det är människor som skapar tillämpningarna, inte laggivaren själv, Gud Fader. Och då blir det som det blir.

Det nya är Anden, skriver Paulus. Anden klarar det bokstaven (lagen) inte förmår. Inte så att den gör den heliga lagen ogiltig, men så att Anden livar lagen, ger den liv. Mer än annat öppnar Anden  för lagens tillämpningar som inte bär den mänskliga bristens kännetecken.

Anden, vem år då denne Ande? Anden är den uppståndne Kristus, den Kristus som fortsätter att förkunna det försoningens evangelium som han en gång förmedlade till sina lärjungar. F a är  det den Kristus som dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. (2 Kor 5:15)

Som Ande uppfyller den uppståndne oss med ett liv präglat av Jesu försoning, en försoning som är lik en livgivande  kraft i vårt inre. Med Anden inom oss har vi blivit genomandade av Kristus och med denna syrerika andning i våra lemmar uppfyller vi lagen, dvs lever rättfärdigt utan att behöva tveka om rätt väg. Lockrop är det enda vi behöver höra, lockrop där den uppståndne påminner oss om de rätta vägvalen. Sådana lockrop består oss Kristus med. Detta inte minst via Paulus maningar i sina brev.

Tyvärr kommer verkligheten emellan med alla sina om och sina men och sina hänsyn. Det dröjer ej länge så är vi tillbaka i det gamla igen. I sak betyder återgången att vi förlitar oss mer på oss själva än på den uppståndne. Och än en gång tar vi lagen i egna händer. Vi låter inte Anden tillämpa lagen. Vi gör det själva.

Men så får det inte förbli. Vi måste tillbaka till Kristus, tillbaka till ett liv i Anden. Och tillbaka kommer vi i en daglig omvändelse och i en daglig förlåtelse. Åtminstone är det så när Martin Luther får lägga ut vår färdriktning.