Bibelstudium i Vivalla den 22 febr 2023

Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. ¹⁵Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. 2 Kor 5:14 f

Inte för att jag kan säga att jag trängt under skinnet på aposteln Paulus. Men en del har jag ändå förstått. Detta inte minst därför att jag använt mitt förnuft och med förnuftets hjälp sett att allt inte är Paulus som tycks vara det. Jag tror mig veta att det inte är Paulus som skrivit alla brev som tillskrivits honom. En del står hans lärjungar för. Läser man hela samlingen av brev som tillskrivits Paulus märker man det. Innehåll, språk och problematik är mina vittnen.

Men ett är då säkert och det är att breven till korinthierna är skrivna av Paulus. De är skrivna med hans eget hjärteblod.

Det gick inte enligt ritningen för Paulus. I Korinth fick han inte som han ville. I visionen stod allt klart för aposteln. I Kristus har allt blivit nytt. Kristus är den som skulle komma och i tron på honom finns förnyelsens alla krafter att tillgå.

Men verkligheten motsvarade inte visionen. De troende i Korinth var bara alltför världsliga. Deras tro drevs av visioner som i långa stycken var främmande för trons liv i Kristus.

Gav då Paulus upp? Eller lät han sig påverkas av den verklighet som han mötte i Korinth? Blev också han en av alla dem i Korinth som nog bekände sig till sin frälsare men lät frälsaren omformas så att han gick att hantera?

Nej, det gjorde han inte. Och orsaken var en enda och det var att Kristi kärlek inte lämnade honom något val. ”ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. ¹⁵Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem”.

Detta enda, jag kallar det försoningens hemlighet, är också för mig det som bär mig när verkligheten tycks visa att den Gud jag tillber inte motsvarar det jag trott om honom. När jag skriver detta har just jordbävningskatastrofen i sydöstra Turkiet tagit livet av tusentals människor, män, kvinnor och barn, många av dem tillhörande den kristna minoriteten i Tur Abdin-området. Men trots det kan ingen ta ifrån mig ”att en har dött för alla”, försoningens innersta hemlighet.

Jag vet att jag är en enda sammanhållen människa. Den nåden har blivit mig given att jag inte är tudelad i mitt inre och därför handikappad i allt vad jag tänker och gör. Men jag kan ändå inte låta bli att tala om mina två jag, mitt ”förståndsjag” och mitt ”trosjag”. När katastrofen nämligen inträffar, när det sker som inte får ske, tar trosjaget överhanden. Det säger mig att försoning är livets mening, att bortom det som raseras och går om intet, finns en försoning och ett fullkomnande som mitt ”förståndsjag” är oförmöget att se.

Bibelstudium i Vivalla den 15 febr 2023

Texten nedan ingår i Jeremias dom över falska profeter

Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan? ³⁰Därför vänder jag mig nu mot profeterna, säger Herren, mot dem som stjäl mina ord från varandra. ³¹Jag vänder mig mot profeterna, säger Herren, mot dem som låter tungan löpa och låtsas att det är Herrens ord. ³²Jag vänder mig mot dem som profeterar lögndrömmar, säger Herren, och som berättar dem och för mitt folk vilse med sina lögner och sina skrönor, fastän jag inte har sänt dem och inte gett dem något uppdrag. De är inte till någon nytta för detta folk, säger Herren. Jer 23:29-32

Mig ger gisselslagen ovan mot dem som predikar fantasier anledning att filosofera om Gud på följande sätt.

Det för Gud betecknande är sanning. Absolut sanning är ett med Guds väsen. Den som ger sin kraft på att få grepp om det sanna, ger samtidigt sin kraft på att finna Gud. Gud är nämligen den definitiva sanningen.

När jag tänker så  vänds det traditionella gudsbegreppet upp och ner. Gudsförnekare blir de som nog bekänner Gud men inte söker sanningen. Bekännare de som utan att väja söker att finna ut det sanna. Området för sanningen må kvitta, sanningssökandet blir det väsentliga. Detta eftersom Gud är sanning.

Gudsförnekarna återfinns på alla de områden. Vi hittar dem i kyrkorna. Nog kan dessa  gudsförnekare bekänna sig till Guds ords  sanning, men den sanningen återfinner de liksom Jeremias profeter i önskedrömmar. Vi återfinner dem i landets ledning. Nog talar dessa högt om sanningen men döljer att det är den egna sanningen de söker, inte den absoluta. Vi återfinner dem i en allmänhet som dras till den eller de sanningar som gynnar egen välfärd före andras.

Gudsbekännarna likaså kan vi finna överallt. Naturvetarnas sanningssökande, ingenjörernas geniala lösningar, den sociala ingenjörskonstens praktiska upptäckter hör dit. Bakom naturvetarnas, ingenjörernas och socialvetarnas insatser ligger driften att med alla upptänkliga medel upptäcka det optimalt sanna. Och det optimalt sanna är inget annat än Gud.  Gud är nämligen den definitiva sanningen.

Även teologer kan höra till gudsbekännarna, t o m präster och predikanter. Till dessa räknar jag alla bland dem som har kurage och låter lusten att behaga komma i andra hand. Huvudsaken för dessa gudsbekännare är att i bibel och församling finna det som bakom alla hänsyn är både sant och barmhärtigt. Gud är nämligen den definitiva sanningen.

I min föreställningsvärld befinner sig på sanningens allra yttersta egg alla de som inte stängt dörren till korset.  I stället prövar de korsets sanning med samma intensitet som matematikern i sitt arbete eller ingenjören i sin uppgift. Sanningen om Jesu kors är nämligen inte definitiv förrän den prövats och befunnits hållbar. Gud är nämligen sanningen.

 Bibelstudium i Vivalla den 8 febr 23

7Men jag spanar efter Herren,

jag väntar på Gud, min räddare:

min Gud skall höra mig.

8Triumfera inte, du min fiende!

Jag har fallit men reser mig igen,

jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

9Eftersom jag har syndat mot honom

måste jag uthärda Herrens vrede,

till dess han tar sig an min sak

och skaffar mig rätt.

Han skall föra mig ut i ljuset,

och jag skall se hans rättfärdiga verk. (Mika 7:7-9)

Kapitlen 6 och 7 i Mika bok kan inte fästas vid situation och händelse. De återspeglar däremot en för Israels tro specifik hållning inför tillvarons vidrigheter vare sig dessa är självförvållade eller utifrån kommande. Denna hållning låter sig överföras till vår situation som kristna.

Hållningen har med förankringen att göra. Mikas Israel är per definition förankrat i Herren. Det är från Herren Gud allt gott förutsätts komma. Det är Herren som är Israels räddare.

 Skall mer sägas om denne räddare är det att denne Gud är förbundets Gud. Israel är knutet till Gud i ett evigt förbund. Hela  bibeln är genomsyrat av denna tanke. Israel är förbundsfolket före andra folk. Så även hos profeten Mika. Detta förbund skall ses som gåva inte som rättighet. När förbundet med Gud blir en rättighet förvandlas Israel till en Guds överklass, till ett före andra privilegierat folk. När förbundet tas emot som nåd och gåva skapar det tacksamhet och på tacksamheten följer tjänande i kärlek. Om ingen visat det tidigare så gör Jesus det.

Mot ett förbund som vilar i gåva står ett förbund som vilar i rättighet. Detta faktum är konkretiserat i dagens sekulära verklighet. Någon Gud vill man här inte höra talas om. Det som motsvarar Gud är den eviges påbud om rättighet och rättvisa. Idag förs inte en politisk debatt, förs inte ett seriöst samtal utan att både samtal och debatt är fotade i övertygelsen om att det som är av vikt vilar i eviga rättigheter.

När detta är sagt kommer vi till verkligheten, både ”de benådades” och ”rättighetstänkarnas”. Där finner vi  att  det går den ene som för den andre. För profeten gäller att han förgäves spanar efter Gud sin räddare, att fienden triumferar, att mörkret råder. Till det kommer medvetandet om att ha syndat mot Herren och dragit på sig Herrens vrede. Och för rättighetstänkarna att rättigheterna fördunklas av partiskhet. Partiskheten i sin tur förvrider synen på betraktaren och gör av rättigheterna vapen och slagträn. Inför öppen ridå sker detta. Följ svensk riksdagsdebatt en enda dag och du får belägg för att de högsta ideal kan omvandlas till slagträn för egna syften.

Vi är alltså förunderligt lika vi två, d v s vi som genom Kristus är profeten Mikas arvtagare och alla andra som förvandlat Gud till principen om eviga rättigheter.

Men ändå är grunden så olika. Den ena förlitar sig på gåvan, den andre på rättigheten. 

Bibelstudium i Vivalla den 1 febr 2023

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder. 4Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. 5De var hungriga och törstiga, och deras krafter sinade. 6Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål. 7Han lät dem finna den rätta vägen till en stad där människor bodde. 8De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. 9Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott. Ps 107:1-9

Psaltaren 107 är en enda stor lovsång till den Gud som räddar ur allt ont. Inget tycks undantaget. I allt finns räddningen hos Gud, han som är de underbara gärningarnas Gud. Allt eftersom psalmisten lovsjunger Gud återkommer gång på gång som en refräng orden:

Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd…Då ropade de till Herren i sin    nöd, och han räddade dem ur deras trångmål…De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. 

Och många, bland dem jag själv, har tagit psalmisten på orden och förväntar oss att Gud skall ingripa i vår nöd, oavsett vilken. Själv ber jag varje dag att min åldrade hustru som drabbats av obotlig demens, skall befrias från sitt gissel. Jag gör det i tro på att Gud, livgivaren, uppehållaren och frälsaren skall gripa in.

Men dagarna går, men min hustru blir inte bättre. Jag börjar ana att löftena i psalm 107 möjligen skulle kunna  riktade till Israels utvalda, löftesfolket, ja inte inte till löftesfolket enbart utan till de utvalda bland de utvalda, ytterst till den utvalde bland de utvalda. Det betyder till Kristus. När allt tycktes förbi grep Gud in och uppväckte honom till evigt liv. I honom och först i honom har psalm 107 gått i slutgiltig fullbordan.

Med dessa tankar får min själ relativ ro. Och jag ber vidare, ständigt vidare att min hustru skall stå upp fri från sitt inre dunkel. Jag gör det  i en bön som med tiden blivit allt mera meditativ.

I denna min  meditation tänker jag allt oftare på dem som upphört att bedja. Särskilt tänker jag på dem som utbrister; jag tänker på dig Björn.

Är denna, jag kallar den vacklande bön, uttryck för förlorad sin tro? Lever de som tänker istället för ber sina liv utan Gud? Jag vill inte tro det. Det finns annat än vacklande böner som i så fall indikerar det.

Idealen säger mer, särskilt vikande ideal. När människor sviker sina ideal anar jag att de vänt Gud ryggen, särskilt ideal med bäring mot människovärdet.

Gudlöshet förbinder jag med respektlöshet, med hänsynslöshet, med likgiltighet, mer än med vacklande tro. Respektlöshetens innersta väsen är att förneka det heliga. Och det heliga är för mig alltid förbundet med Gud. Sen må man benämna denne Gud som man har förstånd till.

Gud i sitt höga majestät klarar detta. Dennes helighet är ej avhängig våra beteckningar.  Tids nog kommer vår Gud visa oss sitt majestät. 

Uppror mot Gud däremot är förödande. Det drabbar alla. Avsaknad av vördnad för det heliga drabbar alltid alla.