(Se även ”Med mina glasögon 5” 48 20 Om att tygla tidsandan)

Bibelstudium i Vivalla den 25 november 2020

Sedan kommer slutet, när han (Kristus) överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. (Paulus i 1 Kor 15:24 f)

     Bilder, visioner, föreställningar tillhör livet, hör till livets förutsättning. Bilderna, när de är ideala smälter samman med upplevd verklighet och skapar i sin tur ny verklighet. Så går livet vidare med ständigt nya bilder och ständigt ny verklighet.

     Detta gäller generellt, är inte en speciallära för oss bekännande kristna. Det specifika med oss är eller borde vara är vårt sammanhang, vårt sammanhang med Kristus och de bilder denna förbindelse skapat. 

     I dag för bildtänkandet oss bibelläsare till Paulus och till dennes vision av slutet, tillvarons slut. I denna vision är den uppståndne i blickpunkten och dennes uppgift att på jorden förinta ”varje välde och varje makt och kraft tills han har lagt alla fiender under sina fötter”. Detta förintande sker i den Allsmäktiges tjänst.  

     Denna vision av tillvarons själva final, ger i få ord klarhet över Kristi livs sammantagna mening. Allt denne gjort och gör syftar till att  bekämpa det onda och det som en tjänst åt Gud, en gudstjänst.

     I några korta ord och med bildens tjänst  blir Jesu uppgift klarlagd, allt i ett från Jesu liv till hans död och uppståndelse. För mig  blir det en  bild som håller för att smälta samman med min upplevda verklighet, ja som förtydligar även min livsuppgift i tidens växlingar.

     Min bild av relationen Gud/Jesus blir dessutom på en punkt klarare. Jesus stod i Guds tjänst, hans uppgift var att bekämpa det onda.   

     Kristus stod  i den Allsmäktiges tjänst, i Guds tjänst, varifrån har Paulus fått den insikten? Den hade överväldigat honom i hans möte med den uppståndne men också förtydligats genom förnyad läsning av Skriften, i det här fallet Psaltaren. 

     Där hade han läst bland annat den åttonde psalmen. I denna talas om människans höga uppgift som förvaltare av den värld som är Guds. Människan blir ”nästan till en Gud”, krönt med ära och härlighet. Allt blir av Herren Gud lagt ”under dennes fötter” (Ps 8:7)

     Denna psalmistens bild av verkligheten  har många tagit till sig, detta oavsett om de hämtat sina visioner från bibeln eller inte. Bilden av människan som nästan en Gud har varit på gott och ont. På gott när den värnar om livet, på ont när den lett till mänskligt övermod. I mänskligt övermod har de värsta överträdelser tillåtits att ske. Mänskligt övermod och mänsklig härsklystnad har i själva verket blivit det i världen allt överskuggande problemet.

     Men i Paulus läsning av psalmen är de onda följderna övervunna. Denne knyter psalmens vision av den ”till nästan en Gud” blivna människan till Kristus. Denne är den sanna människan, den psalmistens människa som skall förverkliga Guds uppgift att  i Guds tjänst bekämpa ondskan. 

     Människan, d v s du och jag, är förvisso nästan gudaväsen, men vi är det i Kristus. Vi behöver formas i Kristus och av Kristus för att kunna förverkliga vår av Gud givna uppgift.

( Se även ”Med mina glasögon 5”, 47 20 När det gör för ont)

 Bibelstudium i Vivalla den 18 november 2020

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139:23 f)

     Texten ovan är slutorden i psalm 139 där den fromme psalmisten vädjar till Gud om att bli prövad för att sedan bli ledd in på den livsväg som är evig. 

     Psalmen i sin helhet är en märklig bekännelse. Den speglar fromhetens både fram- och baksida. Den är både till hjälp och till ett varnande exempel. Psalmisten är en förebild i sin kunskap om Gud, samtidigt drar han konsekvenser av sin gudstro som är avskräckande. Både det ena och det andra speglar fortfarande i dag fromhetens väsen. Av Gud berörda människor kan snudda vid hisnande sanningar samtidigt som de blottar ett inre som är gudstrons motsats.

     Först låter vi psalmistens fromhet tala.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. (Ps 139 v 1-5)

     Längre än så går det inte att komma för den som funnit att bakom allt som äger liv finns ett tillvarons Du som både skapar och uppehåller. Skapandeprocessen må vila  i dunkel för en dödlig, uppehållandet däremot väcker förundran. Detta Guds uppehållande verk sträcker sig ända till kunskap om allt  mitt. Jag är omsluten av Gud. Varje försök att avskära något från Guds inflytande är att förneka Gud, förneka tillvarons du. För att ta det personligt. Jag lever idag i förtvivlan. Det käraste jag har håller på att tas ifrån mig. Min hustrus demens tycks obotlig. Otro för mig vore att skära av min hustrus öde från Guds vilja. Även hon är omsluten av Gud.

     Detta om psalmistens insikt i Guds väsen. Nu till det avskräckande i hans fromhet. Detta avskräckande avslöjas när psalmisten drar konsekvenserna av sin kunskap om Gud. Den Gud som känner allt borde döda alla dem som motverkar Gud i sin ondska.

Döda de onda, Gud! Låt mördarna försvinna, de som trotsar dig med sina ränker och fåfängt höjer sin röst mot dig. Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre, och avsky dem som reser sig mot dig? Jag hatar dem med glödande hat, mina fiender har de blivit. (Ps 139: v 19 ff)

     Detta är gudskunskapens, tycks det, eviga baksida. De fromma drar felaktiga slutsatser av den insikt de äger. Det de fått av kunskap och resurser att brukas i gott syfte vänds till dess motsats. Deras fromhet vänds till vapen mot dem som står dem emot. Själv har jag erfarit det i mitt eget inre. Jag har känt fromhetens förvändhet i min egen själ. Även jag har hatat. Men tydligare än i mig själv har jag erfarit detta hat hos andra som kommit längre på fromhetens väg än jag själv. Deras fromhet har förvandlats till projektiler riktade mot andra. Och det inför mina ögon.

     Vad finns då att ta till inför allt detta annat än att göra som psalmisten som slutar sin psalm med dessa ord.

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen. (Ps 139  v 23 f) 

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 46 20 Med det brutna nyckelbenet vände det.)

Bibelstudium i Vivalla den11 november 2020

Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Petrus andra brev kap 1 v 3-8)

     Andra Petrusbrevet är sent. Det är ett andra generationens brev och den nya generationen kristna tampas med delvis andra problem än den första. Till vår nytta sker det. Deras problem är i långa stycken likartade våra.

     Låt oss ta det kort och gott och rakt på. Det ena handlar om att få, det andra att ta hand om. Vad vi fått är kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss, med andra ord Kristus. Det andra är att det inte är lätt att hålla fast vid sin kallelse. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss det. Trons liv blev ingen dans på rosor ens för oss som lovat vår frälsare lydnad. Nya omständigheter trasslade till det för oss. Bibelns verklighet visade sig inte fullt ut vara min verklighet.

     Vad då göra? Skall vi fortfarande envisas med den lutherska metoden att låta allt utgå från Gud och sen lita på att allt skall ordna sig. Jag föreställer mig att det är så vi gör när våra präster ständigt återberättar bibelns berättelser och sen anpassar dem till nutid. Sällan spills ett ord på andlig disciplin och uthållighet. Sånt överlåter vi till metodisterna. Bara så att dessa blivit så få i vårt land att de inte längre märks.

     Nog skall vi även fortsättningsvis låta allt gott bero av Gud. Det är ju själva poängen med kristendomen att vi förskjuter centrum från oss själva till Gud. Vårt trumfkort är oöverträffat när vi hävdar att vi inte kan skapa oss själva.

     Men det skulle behövas metodister som också påvisar nödvändigheten av att ta hand om det vi fått. Se på idrottarna. Sina resultat når de först efter självuppoffrande träning. Till talangen måste läggas självuppoffring.

     Låt oss se vad det är Petrus sagesman bjuder oss i detta stycke. En hel räcka åtgärder radar han upp. Till tron skall läggas (eller som jag som lutheran hellre säger fogas) styrka (dvs kraftfull tro), och till styrkan kunskap och sen självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke och som toppen på det hela kärlek.

     Skulle man göra som Petrus sagesman föreslår kom församlingen att bli  lik ett andligt träningsläger. En föga lockande tanke måhända om man inte förstått att det hela syftar till att broderlig omtanke och kärlek upprättas.

     Har vi nämligen för ögonen att vår andliga träning syftar till att ge rum för nya människor i vår gemenskap är allt lugnt. Detta särskilt om vi genom vår andliga övning skapar livsrum för dem som behöver vår gemenskap för att kunna leva. 

( Se även ”Med mina glasögon 5” 45 20 Heligheten sedd nerifrån)

Bibelstudium i Vivalla den 4 november 2020

(Profetiska ord till Sion)

Solen skall inte mer vara ditt ljus om dagen och månen inte lysa dig med sitt sken. Nej, Herren skall vara ditt eviga ljus, din Gud skall vara din härlighet. (Jesaja 60:19)

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Ps 126)

     Både  i det ena och det andra bibelordet är Sion tilltalat. Sion, det står i bibeln för tempelklippan, för templet, för Jerusalem, för det utvalda folket. I Nya testamentet är Sion t o m  en av beteckningarna för den kristna kyrkan. Själv går jag ändå längre. För mig just nu är orden ovan ett tilltal till mig och de mina. 

     Det som är den andra delen av mig själv, det käraste jag har, håller nämligen på att glida från mig. Den dag kan komma då hon inte längre känner igen mig. I vemod betraktar jag förvandlingen.

     Tröst ger mig då orden om ljuset. Det ljus som i livet tycks lysa av egen kraft, det betyder av hjärta, hjärna och av en frisk kropp, skall visserligen slockna. Men det finns ett annat ljus som skall lysa när det egna ljuset är utblåst, Guds ljus. I Gud har jag då mitt liv. I Guds omsorg lever då den jag älskar.   

     Jag gråter när jag skriver det här. Gråter när jag i min ensamhet läser psalm 126 i Psaltaren och finner att även psalmisten gråter. ”Gråtande går de och sår sin säd”, läser jag.

     Gråter därför att Sion drabbats, Sion det utvalda folket, psalmisten själv. Psalmistens läge är som mitt förtvivlat.  

     Så kommer denna för bibeln så unika dubbelhet. Mitt i gråten jublar han. Det är som levde psalmisten samtidigt  i en verklighet där  Herren redan gjort stora ting. Sions öde är redan vänt. Gråten är redan utbytt mot jubel.

     Och jag känner igen mig i denna dubbelhet. Min tro är förankrad i denna dubbelhet där redan samtidigt är ännu inte.  

     För mig är det inte beklagansvärt att leva i denna dubbelhet där jubel och förtvivlan lever sida vid sida, där tron och otron växelvis har sitt grepp om mig. Jag vill inte bli kvitt vare sig mitt jubel eller min förtvivlan. Jag vore omänsklig om det ena utplånade det andra, t o m oförmögen att leva. Ständig förtvivlan skulle döda mig men också ständigt jubel. Det inte bara tror jag, det vet jag. Vittnesbörden omkring mig är otaliga.

     T o m Jesus vittnar. Jesus förstådd som den ständigt suveräne, den ständigt segrande, den ständigt övervinnande, förlorar i närhet. Han kan aldrig bli ett med den förtvivlan som världen är uppfylld av. Jesus förstådd som enbart dödlig människa vars enda förtjänst är hans inkännande sinne, kan aldrig bli min frälsare.