(Se även ”Med mina glasögon 6, 42 21 Under tryck)

Bibelstudium i Vivalla den 27 oktober 2021

Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. ⁶Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. ⁷Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. 

⁸Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. ⁹Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv.¹⁰Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. (Rom 13:5-10)

Texten ovan är hämtad från det trettonde kapitlet i Romarbrevet, ett kapitel som handlar om de kristnas förhållande till överheten. Utdraget ovan samlar upp den problematiken som i ett nötskal. 

Mellanrummet mellan den första delen av texten och den andra återfinner ni inte i era biblar. Den har jag skapat för att förtydliga att den första delen av bibelordet handlar om ett, den andra om ett annat.

Den första om underordningen markerar att de kristna i Rom skall underordna sig dem som bestämmer i samhället, överheten. Dessa är, trots att de inte känner Kristus, ändå Guds tjänare. De tjänar genom att styra.

Den andra handlar om det som bär upp den kristna gemenskapen, kärleken. Kärlek och  inte vilken kärlek som helst, utan den kärlek som springer fram ur tron på Kristus. Denna Kristi kärlek hade en gång vänt allt upp och ned för Paulus. Den hade lärt honom att läsa bibeln på ett nytt sätt. Tron blev för honom en Guds kraft som gjorde ett liv i lydnad för Guds vilja möjlig, den var ett flöde som sprang fram ur Jesu kärleksgärning på korset. Om detta handlar  inom parentes Romarbrevet i sin helhet, det Romarbrev som texten ovan är hämtad från.

Två delar alltså, den ena om underordning, de andra om en kärlek som gör laglydnad möjlig. Frågan är om hur man skall förhålla sig till de två delarna.

Det ena alternativet är att ta varje del för sig. Det ena är Guds ord såväl som det andra. Talet om underordning är Guds ord liksom talet om kärlek. Följden blir en principiellt samhällskonservativ inställning som skall förenas med tron på Guds kärlek i Kristus.

Problemen med den inställningen är uppenbar. Det blir alltför tydligt att Paulus ord om att all överhet är av Gud (Rom 13:1) inte gäller i alla sammanhang (se Uppenbarelseboken).

Det andra alternativet ser att det finns tankar i bibeln som är överordnade andra, att ett ord skall styra det andra. I det här fallet är Guds kärlek i Kristus det överordnade ledet och att därför detta led skall styra tolkningen av det andra.

I Roms fall var lydnaden för överheten  det som enligt Paulus mening tjänade Guds sak, kärleken i Kristus, bäst. Att bli samhällsrevoltörer skulle i slutändan innebära den kristna trons död.

Naturligtvis är den andra hållningen, den som talar om de ledande motivens överhöghet i Skriften den den enda rätta. Bibeltexterna hålls samman i ett sammanhang av över- och underordning där Guds kärlek i Kristus är det överordnade ledet och allt annat sådant som skall kunna härledas från detta enda.

De kristnas verklighet är lik bibelns, den är idealt  ett liv bestående av mångahanda där det ena styr över det andra med Guds kärlek i Kristus som det allt överordnade. Konsten är att se var i livet denna kärlek tar sig uttryck och relatera allt till detta enda.

I sökandet efter detta enda har den kristna församlingen och för den delen också den enskilde kristne sin enda uppgift.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 41 21 Vad får det rätta kosta?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 oktober 2021

Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. ³²Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: »Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.« ³³Jesus svarade dem: »Vem är min mor och mina bröder?« ³⁴Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: »Det här är min mor och mina bröder. ³⁵Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.« (Mark 3:31-35)

För mig är texten ovan ett kärnord, det betyder ord att särskilt fästa i minnet. Samtidigt ord som kan föra läsaren vilse. Kärnord om man låter orden vara levande, finnas i ett sammanhang och bero av sammanhanget. Vilseledande om man låser gudsordet genom att skära av sammanhang och syfte och förstår det uttalade som allmängiltig sanning.

Innan jag går vidare först att textorden finns i hela den nytestamentliga traditionen. De är återgivna i såväl evangelium enligt Matteus, som Markus och Lukas. Det duger alltså inte att bortse från dem.

Därefter till sammanhanget. Detta skall förstås  utifrån att Gud utvalt Israel före alla andra folk. Bibelns vittnesbörd om detta är överväldigande.  Denna utväljelse genomsyrar hela den judiska samhällskroppen. Den bottnar i att även släktsammanhållning och familjesammanhållning är av Gud särskilt välsignad. Så var det på Jesu tid, så är det fortfarande. Statsbildningen Israel av idag kan inte förstås om man inte har klart för sig att denna vilar i tron på Guds bestämda utväljelse av sitt egendomsfolk.

Därmed är emellertid inte sista ordet sagt. Till Israels utväljelse hör att den är sprungen ur Guds kärlek till sitt folk. Den är en gåva att glädjas över, vara tacksam för och leva i. Uppfattas gåvan som en rättighet, en resurs, en maktfaktor omvandlas gåvan till dess motsats. Menad till välsignelse förvandlas den och  blir till förbannelse.

Mottagen som en gåva ger denna utväljelse kraft att ge gåvan vidare, att innesluta nya människor in i en gemenskap där det bildlikt talat varken finns styvbarn eller fosterbarn. Som en rättighet åstadkommer den mer ont än  gott.

Utväljelsen så förstådd var och är en resurs som omsluter inte utesluter.

För mig är det uppenbart att Jesus förstod Israels särställning på detta sätt. Det är för mig till och med uppenbart att Jesus är själva urexemplet på en utvald ställning som fungerar utifrån utväljelsens innersta syfte. Jesus levde i en unik gudsrelation som inneslöt inte uteslöt.

Till detta sätt att förstå Jesus bidrar texten ovan. Den är ett exempel på hur Israels särställning skall förstås. När särställningen blir till en rättighet, ett krav, när den missförstås är den inget värd. Den blir till och med kontraproduktiv. Den bryter ner när den skall bygga upp.

Exemplet på en sådan dysfunktion kan inte vara mer drastiskt än den är i texten ovan. Till och med Jesu mor Maria och hans  bröder hade missförstått sin ställning och drabbas av Jesu domsord. Detta i ett dramatiskt ögonblick när de försöker få Jesus att bryta sin bana och vända åter till den familj där han släktmässigt hörde hemma.

Tro bara inte att Jesus med dessa ord var ute efter att bryta sönder familjeband. Sånt tillhör en senare tid. 

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 40 21 Utvaldheten gåva eller privilegium)

Bibelstudium i Vivalla den 13 oktober 2021

”Nej, från dig (Gud) kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.” 1 Krön kap 29 v 14 b

Utropet  ovan är lagt i kung Davids mun. Detta i en bön när Jerusalems tempel tas i bruk.  Textordet är hämtat från slutkapitlet i 1 Krönikeboken och beräknas vara nedskrivet hundratals år efter templets invigning.

Det betyder att vi har framför oss en återgivning som befinner sig så långt ifrån det ursprungliga händelseförloppet man kan komma. Ändå är innehållet på ett märkligt sätt sant. Det är sant i alla de sammanhang och tillämpbart i livets alla situationer.

Det är t o m sant för dem som inte säger sig tro på Gud. Livet, existensen, livsflödet lär nämligen ingen kunna betvivla som själv lever i det. Och det gör ju bevisligen både teister, ateister och agnostiker (dem som inte vet).

Och  Sanningen är den att livet inte är något man tar sig. Det är per definition en gåva, t o m själva urgåvan, gåvan över andra gåvor.

För att förneka den gåvan får man ta till en aktiv handling som enklast uttryckt kan benämnas blockering. Den blockeringen tar man till när man inte vill veta av sanningen. Oftast blockerar man sig när sanningen blir obekväm, när den hindrar mig från att göra det jag står efter att göra. Det betyder sånt som är till egen nytta men till men för andra.

Som det utvecklat sig i samhället  känns det nästa onödigt att påpeka detta. Gemene man ser numera utan några som helst pekpinnar att det inte längre duger med bensinslukande bilar som å ena sidan ökar komforten å den andra gasar ihjäl omgivningen. Men på andra områden är det förstås nödvändigt med påpekanden. För man kan skada andra med annat än bensinångor. 

Sanningen om livet som gåva behöver hamras in. Gör vi inte det är det fara värt att talet om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap och vad det nu kan heta, hamnar i fel sammanhang. Fara värt att människan gör sig själv till Gud, trots hennes oförmåga att skapa liv. Detta därför att liv aldrig  är något som någon skapar. Livet är i grunden en gåva.

Delaktighet  i skapelsen är något annat. Delaktighet i det som gynnar liv är i själva verket vår uppgift som människor. Att vårda är människans grunduppgift,  vårda det som livet skapat.

Men vad har nu detta med Gud att göra? För mig mycket. Begreppet Gud står nämligen grundläggande för liv, existens, vara, d v s för något som förutsätter bejakande. För vem av oss har väl tagit oss livet? Livets gåva är i själva verket gudstrons själva fundament, ett fundament som inte låter sig ryckas undan.

Detta förstod redan den fingerade David i dagens textord. Denne insåg att människan inte kan ta sig någonting. Allt hon gör har hon ytterst fått.

Och med den fingerade kung David har vi hamnat i bibliskt sammanhang. Och i det sammanhanget har vi närmast oss Jesus. Han som är vår stora möjlighet.

Det är denne som hjälp mig att ana att Gud är något förutom liv, existens vara, mer än gåva som också innefattar slump, tillfälligheter och ond bråd död.

Detta hindrar inte att jag ser linjer till annat än Jesus. Jag ser att vi alla kan samlas kring gåvan. För vem av oss har tagit sig livet. I slutändan kan livet aldrig vara en rättighet. Livet  är oåterkalleligen en gåva.

(Se även Med mina glasögon 6, 39 21 Den dubbelbottnade sanningen)

Bibelstudium i Vivalla den 6 okt 2021

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, ⁸men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. ⁹Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. ¹⁰Och jag hörde en stark röst i himlen säga: »Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. ¹¹De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. ¹²Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.« (Uppenbarelseboken  kap 12:7-12)

I textens djupskikt döljer sig bokstavlig sanning, sanningen om förföljelserna mot de första kristna liksom sanningen om det tidiga kristna martyriet. Inte enbart texten ovan utan hela Uppenbarelseboken skall för den delen läsas utifrån dessa förföljelser.

Det ligger alltså bokstavlig sanning i orden om martyrerna; att de inte älskade sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Detta är lika sant som denna sannings själva grundsanning att Jesus dog på korset därför att det fanns det som denne älskade mer än sitt eget liv.

Utöver detta är texten ovan en enda stor ”tankesanning”. ”Tankesanning” är här mitt ord för hur Uppenbarelsebokens författare såg detta det första kristna martyriet.

I och för sig är det inget märkligt med ”tankesanningar”. Sådana omger vi oss med dagligen. Vi behöver dem för att orientera oss i en tillvaro som utan våra ”tankesanningar” vore kaotisk. Dessa ”tankesanningar” är så viktiga att de t o m kan vara statligt reglerade. Man får inte tro vad som helst i kungariket Sverige. I vår stad Örebro stängdes islamistiska skolor därför att de förmedlade i Sverige förbjudna ”tankesanningar”. Samtidigt uppmuntras från statligt håll andra tankesanningar som för samhället nyttiga. ”Tankesanningen” om att det är till gagn för alla om vi låter vaccinera oss mot Covid 19 är ett exempel  bland oändligt många andra. 

Dock skall icke förnekas att Uppenbarelsebokens alla svårtolkade ”tankesanningar” kan ta död på det mesta. Dessa är förankrade  i sin samtids tankevärld som var mättad av föreställningar om den yttersta tidens snara ankomst. Dessutom försedda med ett för oss närmast obegripligt kodspråk.

Låt oss se närmare på den  i texten framträdande ärkeängeln Mikael  och låta dennes agerande  framstå som en  ”tankesanning”. I texten kan hans agerande sammanfattas i att han anförde  den himmelska här som i himlen besegrade draken och kastade ner honom tillsammans med hans änglar på jorden. 

Under tiden strax före Jesu framträdande växte tankarna om denne ärkeängel fram. I folktron, dvs i den folkliga mytbildningen, framstod Mikael som judarnas skyddsängel. I texten ovan är han som vi sett framställd som härförare.

Denne Mikael är onekligen en typisk ”tankesanning”. Verkligheten bakom ”tankesanningen” Mikael är däremot genuint osäker. Vad denne ärkeängel står för är däremot klart. Han träder i Uppenbarelseboken upp bakom den uppståndne Jesus i dennes kamp mot det demoniskt onda. Så fortfarande idag.  Min egen kyrka S:t Mikaels kyrka i Örebro har fått sitt namn och sin uppgift preciserad genom denne ärkeängels härnadståg mot djävulen och hans anhang.

Denne Mikael och den himmelska hären som han anför är onekligen mer än annat en tankesanning, en tankesanning för den delen som vi som kristna inte kan vara förutan. Vi behöver tro som Uppenbarelsebokens författare att ondskan är besegrad, nedkastad till jorden, dödsmärkt trots alla sina härjningar på jorden. Den tankesanningen är för oss oumbärlig trots dess smala förankring i uppenbar sanning.

Smal om man så vill, dock förankrad i just uppenbar sanning. Jesus har nämligen rent påtagligt offrat sitt liv för oss. Och i dennes efterföljd har, också det rent påtagligt,  rader av martyrer uppträtt.

Kraften i detta Jesu offer har varit och är så stark att det fött tankesanningar, om än fantasifulla sådana, av sådan genomslagskraft att de förmår skapa genomgripande förnyelse. 

För mig må det alltså finnas mycket av fantasi i den kristna föreställningsvärlden utan att jag generar mig. Detta under förutsättning att under dessa föreställningar finns något faktiskt och att detta faktiska är just Jesus som gav sitt liv för oss och inget annat.