(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 28 maj 14

1För körledaren. En psalm av David. 2Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? 3Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? 4Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, 5låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. 6Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. (Psalm 13 i Psaltaren)

 Häng inte upp dig på att psalmen anges skriven av David. För vilket gång i ordningen jag sagt det, vet jag inte. Dels är rubriken sekundär, dels kan ”av David” lika gärna betyda, tillhörande Davidssamlingen.  Vem som författat psalmen, eller i vilket sammanhang, vet vi faktiskt ingenting om.

Innehållet i Psalmen är däremot inte obekant eller nytt  för en van bibelläsare. Det är de omvända proportionerna som  överraskar. I bibeln brukar regelmässigt Guds omsorg prisas, trons väg lovordas och Guds seger över ondskans andemakter proklameras. Visserligen talas det också, om än med mindre bokstäver och med färre ord, om livets stora frågetecken och om det på vilket inga svar ges. Men här är det tvärtom, här är det grubbelfrågorna som dominerar. Det är Guds tystnad som oroar.

Ta berättelserna om Jesus som exempel på hur det brukar vara. I evangelierna är det alltid Gud som i slutändan triumferar. Trons väg är visserligen motsatt den bana som leder till karriär och världslig framgång. Segern vinns genom lidande, offer och försoning. Men att Gud skulle ha tystnat, det får vi leta efter när vi studerar vår bibel.

Men den som söker han finner. När Jesus i Getsemane ber att få slippa lidandets väg eller när han på korset ropar: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig, har vi undantagen som bekräftar regeln. Här är Gud tyst.

I psalm tretton är det tvärtom, frågorna dominerar. Psalmisten känner sig glömd, Gud är som vore han inte. Tankarna mal, psalmistens inre är i uppror, men ingen Gud. Fienderna, de som tycker och gör tvärtemot vad som gynnar psalmisten, triumferar. Men ingen Gud i bakgrunden som stöttar det goda och riktiga. Framför allt ingen Gud som psalmisten kan erfara.

Är det inte så åtskilliga kristna av idag känner. Det är så mycket som talar emot en Gud som griper in och ställer tillrätta. Gud är för många som vore han död. Klivet ut i en värld utan Gud  och djupare mening, ligger snubblande nära.

Men det steget tog aldrig  författaren till den trettonde psalmen. Trots allt litade psalmisten på Guds godhet. En gång skulle han få jubla över Guds hjälp, därom var han övertygad. Därför sjunger psalmisten mitt i sin bedrövelse Herrens lov. Visserligen i korta ordalag, men ändå. Själv känner jag nu och då som psalmisten. Det är som vore Gud död. Inga yttre tecken som stöder min tro får jag. I dess ställe massiv påverkan från en värld som tänkt bort Gud. Ändå litar jag på Gud. Hans hjälp är för mig, trots Guds tystnad ,lika säker som att Jesus är sann.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 21 maj 14

Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Paulus brev till galaterna kapitel fem, versarna 17 och 18)

Paulus såg kött och han såg ande. Bådadera sanna uttryck för verkligheten. Med kött menade han en människa dominerad av sitt jag, ett jag som såg bara till sitt eget kortsiktiga bästa, ett jag som drog henne ner i träsket. Med ande, en människa uppfylld av Kristus.

Såväl det ena som det andra, såväl kött som ande, försökte styra honom. Köttet åt ett håll, anden åt ett annat. Styrd av anden stod Paulus inte under lagen, påstod han. Det betyder att han inte längre var regelstyrd. Regelstyrd blev han däremot när köttet dominerade. Då måste det till lagar, regler och poliser för att det skulle bli någon reda i samhället. Styrd av anden behövdes vare sig det ena eller det andra. Anvisningar var förstås bra att ha, men tvingande lagar, nej. Detta sagt i ett försök att uttrycka Paulus tankar mot bakgrund av nutidens föreställningsvärld.

Anden, det betydde för Paulus att vara uppfylld i sitt inre av Kristus, konstigare var det inte. Inte konstigare än det är för en kär människa att vara uppfylld av sin käresta, eller för en fotbollsfantast att vara uppfylld av Zlatan.

Denne Ande är verklig i den mån den styr mig, overklig, en fantasi eller vad du vill kalla det, om den saknar kraft att påverka.

För Paulus var Kristus och Kristusanden det enda alternativet. Allt annat ledde ut på ett sluttande plan. Han blev rasande på galaterna därför att de i handling visat att de övergivit sin första kärlek. De hade gjort det genom att plussa. De sa att ett kristet liv förutsatte Kristus + lagen. Men då har ni ju missat alltsammans, röt Paulus. Då har ni gjort lagen till en med Kristus jämördig storhet, när lagen inget annat är än vakthållare.

Håller Paulus sätt att beskriva verkligheten? För min del blir svaret ja. Kristen tro är för mig inget annat än hängivenhet till Kristus. Den hängivenheten är i sig inget märkvärdigt. Den har paralleller i allt mänskligt samliv. Bara det att följderna blir så genomgripande annorlunda.

Så resonerar jag. Andra tycker tvärtom. Tron är en privatsak säger de. Var och en måste fritt få tro vad han eller hon vill. Och det låter säga sig. Vad de inte tänkt på är att när hängivenheten till Kristus avtar, kommer annan hängivenhet i dess ställe. En tro byts ut mot en annan.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 14 maj 2014

20Israels barn bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kapitel 13 verserna 20–22)

Texten handlar om Israels barn och deras fyrtioåriga vandring genom öknen. De vandrade från Egypten till Kanaan, det utlovade landet. För att visa dem vägen gick Herren framför dem. På dagen i formen av en molnpelare och om natten som en eldpelare. Så enligt den här och flera andra bibeltexter.

Inte för att jag betvivlar de fyrtioåriga strapatserna i öknen. Men hur är det egentligen med molnpelaren och eldpelaren? Är det bokstavligen sant det som här påstås? Det frågar jag mig nu och då.

Om sanningen skall fram är jag delad inombords. Mitt troende jag säger; naturligtvis är det sant. För Gud är ingenting omöjligt. Det var därför en smal sak för honom att ta gestalt i en molnpelare och i en eldpelare när det behövdes.

Mitt reflekterande jag har en helt annan åsikt. Detta mitt jag betvivlar inte att Israels barn vandrade genom öknen. Inte heller att de omsider nådde målet. Inte ens att Herren Gud ledde dem på deras vandring, ifrågasätter detta mitt jag.

Men är det inte så, tänker jag, att de som bevarade traditionerna om ökenvandringen har satt sin egen profil på berättelsen. De kände mer än annat behov av att förtydliga att ökenvandringen inte var vilken vandring som helst. Det var inget mindre än Guds eget folk, som under Guds ledning var på vandring till det utlovade landet. För att förtydliga detta fogade de in moln- och eldstoden. Guds ledning blev tydligare på det sättet.

Detta desto hellre som Guds inverkan på det som händer ofta sker i det fördolda och därför behöver förtydligas. Sådana förtydligande budskap är dessutom otaliga i bibeln. Eld– och molnstoden är bara ett exempel i raden.

Mitt inre är alltså delat. Å den ena sidan är jag bokstavstroende, å den andra budskapstroende. I slutändan blir förstås resultatet det samma: Jag tror på Guds ledning, inte minst att Gud ledde sitt folk genom öknen och att han i dag leder det på de vägar som är hans.

Vad väljer jag då? Här i Vivalla väljer jag mitt bokstavstroende jag. Jag skapar så mycket oro om jag bekänner att jag betvivlar det historiskt korrekta i berättelsen om moln- och eldstoden. Samtidigt betonar jag att det är budskapet som är det viktiga; budskapet att trons folk står under Guds ledning och beskydd.

Bland intellektuella tvivlare väljer jag troligen en annan väg. Där sätter jag förmodligen frågetecken för en bokstavlig tolkning. Jag betonar istället att det är budskapet som är det viktiga, och att detta budskap ger en försäkran om Guds beskydd och ledning. Kanske tillfogar jag att moln- och eldstoden möjligtvis har en bakgrund i andliga visioner, upplevda av Guds folk men inte av andra

Tro bara inte att jag är opportunist. Denna min dubbla hållning är en del av min andliga identitet.

(se även nytt inlägg ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 7 maj 14

Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig… Jag och Fadern är ett (Evangelium enligt Johannes kapitel 10, versarna 24 f, 30)

 Min väg till tro på Jesu gudom går via erfarenheter av hans mänsklighet.

Min väg till tro på Jesu gudom går via erfarenheter av hans mänsklighet. För mig bildar dessa hans mänskliga gärningar mönster. Tillsammanstagna ger de en bild inte bara av Jesus utan också av en annorlunda Gud, en Gud som Jesus befinner sig i samklang med. Det är som om de två vore ett. Detta på ett sätt som texten ovan exemplifierar. Där framträder Gud och Jesus i en sorts ”samklangsgemenskap”.

Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Joh 10:25

Gud och Jesus i samklang, det är det jag djupast sett tror på. ”Gud  är som Kristus”, har för mig blivit mitt motto, samtidigt min väg till Gud.

Alternativet för att få reda i Jesu relation till sin fader är diverse spekulationer om Jesu gudomliga natur i förhållande till hans mänskliga. Sånt tal är för mig metafysiska spekulationer, detta vare sig de har säte och stämma i bibel och  bekännelse, eller inte. De metafysiska spekulationerna må vara hur sanna som helst. De berör ändå inte mitt innersta. För mig räcker det med samklangsgemenskap. En samklangsgemenskap som jag dessutom behöver få del av.

Det räcker nämligen inte för mig att Gud och Jesus hör samman. Jag själv behöver också vara infogad i den gemenskapen. Jag behöver komma i samklang med Jesus för att därigenom också komma i förbindelse med Gud.

Så känner jag och så tänker jag att även evangelisten Johannes menade.