(Se även ”Med mina glasögon 4”, 48 19 ”Naturmorgon” som utmanare)

Bibelstudium i Vivalla den 27 november 2019

2Herre, hör min bön, låt mitt rop nå fram till dig. 3Dölj inte ditt ansikte för mig när jag är i nöd. Lyssna till mig, skynda att svara när jag ropar. (Psalt 102 v 2 f)

18Han har hört de utblottades bön, deras bön har han inte föraktat. 19Detta skall skrivas ner för kommande tider, och nya släkten skall prisa Herren,20när han ser ner från sin heliga höjd, när Herren från himlen blickar mot jorden, 21lyssnar till fångarnas jämmer och friger dem som är dömda att dö. (Psalt 102 v 18-21)

 Många är vi kristna som förstått att vid Människosonens dom som Matteus skildrar den tillhör vi getterna, inte fåren. För vem kan bestå inför de hungrigas, de törstigas och de hemlösas domstol. Ingen av oss.  (Matt 25:31-46)

Många är vi kristna som insett att vi inte tillhör dem som består inför den Jesus som hos Johannes försäkrar: ”den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, har evigt liv. Han faller inte under domen. utan har övergått från döden till livet”. (Joh 5:24) För vem av oss  kan säga att vi alltid sätter vår lit till vår frälsare? Inte kan jag det.

Många är de kristna som menar att Gud talar i bilder. Därigenom tror de sig undkomma domen. Men jag tillhör inte dem.

Många är de kristna som lutar sig mot den övertygelsen att Gud i slutändan ” blir allt överallt” (1 Kor 15:28). De tror att på domens dag blir alla frälsta. Men det var inte så Paulus menade när han sade att Gud skulle bli allt överallt. Även trossatsen om alltings återställelse var honom främmande.

Som jag ser det är Guds domsord djupast sett menade att vara varningssignaler. Ytterst är deras syfte inte dom utan att föra tillrätta. Det såg många gånger forna tiders kristna och det utan att fundera. Först i vår humaniserade nutid fungerar inte domsorden. Dessa har blivit till orubbliga sanningar som låser mer än de befriar. Hur många samvetsömma kristna  har inte vänt tron ryggen på grund av gudsord som, tycks det dem, mer vittnar om en omänsklig Gud än om en Gud som omsluter dem i kärlek. Andra tolkar om de hårda orden men känner samtidigt ett styng i sitt innersta. De vet att de ställt sig över Ordet inte under det.

Min väg att komma till rätta med Guds dom är vidare att se de skarpa domarna som uttryck för det oändliga avståndet mellan Gud och människa. Domsorden vittnar för mig som ”samvetsöm” människa att det är omöjligt att bli frälst. Inte ens den mest helgade människa kan stå inför Gud med rent samvete, allra minst jag.

Enda vägen för mig blir att ändra riktning. Det är inte jag som skall vandra till Gud med hjälp av egen gärning och egen tro. Gud måste komma till mig. Det är inte min tro eller min gärning som skall göra mig förtjänt av Gud. Min förtjänst ligger i Guds förbarmande.

När jag insett detta  har de nytestamentliga domstexterna gjort sitt. Jag får gå tillbaka till Gamla testamentet. Där finner jag dagens psalmist. Denne har förlorat allt. Det enda han har kvar är ropet om förbarmande.  Ur den nåd Gud då visade psalmisten och med honom också mig vänder livet tillbaka. Ständigt på nytt sker detta i en förlåtelse som oupphörligen behöver förnyas för att bli till levande gudsgemenskap.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 47 19 Social aggressivitet)

Bibelstudium i Vivalla den 20 november 2019

Textordet ingår i Paulus slutargumentation i 2 Korinthierbrevet

4När han (Kristus) blev korsfäst var han svag, men han lever genom Guds kraft. Vi är också svaga med honom, men vi skall leva tillsammans med honom genom Guds kraft, som ni skall få känna. (Paulus 2 brev till Korinthierna kap 13 v 4)

Till sitt ursprung är kristen tro en judisk företeelse. Efter den revolution som Kristus och Kristustron innebar blir i första hand tre religiösa grundpelare bestående från detta arv ; människan är av Gud skapad, uppehållen och utvald. Men kristen tro är förvisso mer än dessa grundpelare.

     Det nya i och med Kristus är som jag ser det en injektion i samhällskroppen av svaghet och kraft. Om detta vittnar Paulus i bibelversen ovan.

Bibelversen är hämtad från ett sammanhang där Paulus försäkrar att han vid nästa besök hos de kristna i Korint skall ta till hårdhandskarna, hårdhandskar som hur underligt det än kan låta förutsätter svaghet och kraft.

Såväl svagheten som kraften hade Paulus fått från Kristus och Kristi kors.  Och korsets innersta innebörd var, för att ta Paulus på orden, att Kristus blev svag för att kunna leva genom Guds kraft. Svagheten bestod konkret i att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:8).  Uttytt blev Kristus på korset ända till döden svag för att därigenom förmedla kraft till oss som ”ännu var syndare”. Denna svaghet och denna kraft hade smittat av sig på Paulus.  Låt oss uttrycka det så att Kristus i en bestämd mening levde vidare i och genom sin apostel.

Läser man 2 Korinthierbrevet i sin helhet får man en rätt klar bild av Paulus svaghet. Paulus gav prestigelöst ut sig för de kristna i Korint. Självstoltheten lät han fara. Allt riktade han in på att i ord och handling tydliggöra och förverkliga Kristi självutgivande.

Men kraften då hur skulle den komma till uttryck när Paulus omsider återvände till Korint? Att det handlade om kyrkotuktsåtgärder förstår vi. Men närmare kommer vi inte.

Faktum är att varken Paulus svaghet eller hans kraft kan sättas på en klar och konkret formel. Vi kommer ett stycke på väg men inte längre.

Detta sagt därför att det som gällde Paulus också i tillämpliga delar gäller oss som bekänner oss till Kristus. Någon formel för ett kristet leverne, förutan detta att det skall spegla Jesu svaghet respektive kraft, finns inte. Hur en kristen skall leva  kan för den delen aldrig sättas på formel. Det kristna livet  står alltid i situationens sammanhang.

Nog vet vi kristna på vilken grund vi lever, f a att vi som alla människor är skapade, uppehållna och utvalda av Gud. Förebilder har vi också, inte minst Paulus med sin svaghet och sin kraft. Trots detta;  inget som varit och inga förebilder kan exakt ange hur vi som kristna skall bete oss i den konkreta situationen. Kristusefterföljelsen är en nuets skapelse.

Ändå skall vi inte klaga. Sammanhanget är ju solklart. Vi lever omslutna av Gud, är inte utkastade i tillvaron av en slump. Framför allt har vi gjorts delaktiga av Kristi svaghet, en utgivande svaghet som i slutändan gör oss starka och förmögna till insats. Dessutom skall vi inte glömma att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Det betyder att det finns förlåtelse även för oss.

Bibelstudium i Vivalla den 13 november 2019

Tro, gärningar, vishet

 Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (Jakobs brev 2:17)

Om någon av er är vis och erfaren skall han med sin goda vandel ge prov på den mildhet som hör visheten till.  Men har ni bitter avund och självhävdelse i era hjärtan skall ni inte skryta och tala osanning.   Sådan vishet kommer inte från ovan utan är jordisk, oandlig, demonisk. (Jakobs brev 3:13-15)

Ibland går bibelläsningen liksom av sig själv. De två tusen år som skiljer mig från det skrivna ordet märks inte. Det är bara att läsa som det står och sen referera till egen erfarenhet. Så är det när man läser i Jakobs brev om tro, gärningar och vishet.

Först om tron (Jakob 2:17). Den är inte en specialegenskap som vissa har, andra inte. Alla tror vi. Skillnaden är att vi tror olika. Den ene tror si, den andre tror så.

Om tron gäller också generellt att den låter sig speglas i verkligheten. Det man gör och det man ger uttryck för är tro som kommit upp på ytan och visar sitt sanna jag.

Så också när det gäller kristen tro. Det man innerst inne tror, dvs förlitar sig på, tar sig alltid och utan undantag konkret uttryck. Detta i vad man gör, vad man konkret strävar mot och hur man ser på sig själv och sin omgivning. I Jakobs brev sammanfattat i begreppet gärningar. Saknas gärningar, det betyder gärningar som påminner om Jesus, visar det att tron är död. Sen kan man bekänna sig tro hur högt man vill. Tron är ändå död.

Nu till visheten (Jakob 3:13-15). Denna vishet tillhör trons frukter, ja sammanfattar det väsentliga i hur tron tar sig uttryck i verkligheten.

Här är det förstås inte så enkelt att bli konkret. Jakob talar om vishet som det sammanfattande uttrycket för en kristen livshållning. Och det låter väl göra sig för Jakob som hade sin tids judekristna för ögonen. Dessa judekristna hade en gemensam kulturell och kristen tradition som förenade dem. Värre är det med oss kristna som läser Jakobs brev. Vi finns i hela världen och lever under de mest skilda förhållanden och med vitt skilda livsuppfattningar. Vishet, det betyder den sammanfattande hållningen till livet, till vad som är väsentligt respektive oväsentligt, skiljer oss åt. Våra olika kulturella, bildningsmässiga och kunskapsmässiga bakgrunder drar isär oss. Detta mer än vad som skulle vara nödvändigt, kan tyckas. Med ökad kärlek till frälsaren som levde och dog för oss, tilltar också visheten, d v s visheten i Kristus.

Ett är förvisso säkert. När vår tro tar sig uttryck i avund, självhävdelse, skryt och osanningar, då är vi på fel väg. Då är vi jordiska, oandliga och demoniska. Då tror vi mer på djävulen än på Gud. Mot detta står enligt Jakob den mildhet som hör visheten till.

Jag tolkar denna mildhet som ett stänk av den mildhet som Jesus visade när han hade fördrag med enfaldiga människor som inte visste sin väg. Däremot gällde inte fördragsamheten, fördrag med ondskan.

Som kristna är vi kallade att vara milda mot dem som inte vet sin väg, men avvisande mot allt som har ond rot. Att skilja det ena från det andra är inte lätt vare sig det gäller självprövning eller ställningstagande till företeelser i vår omgivning. I själva verket är det en livsuppgift som i en ständig upprepning förutsätter, nåd, förlåtelse och upprättelse.

(Se även ”Med mina glasögon 4”,  45 19 Spetsad text och bred utläggning)

Bibelstudium i Vivalla den 6 november 2019

1Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. 2Han lyssnade till mig när jag ropade. Psaltaren 116:1 f

Av ”livs- och dödskrafter” beror våra liv vare sig vi vill det eller inte. De berör allt och alla, alltid. Dessa krafter förbinder jag med själva existensens grundförutsättning, med det jag kallar Gud. I den meningen är Gud ofrånkomlig, den Gud som ger och tar liv, den Gud som ger rum för det fullkomliga men också öppnar för och t o m åstadkommer förintelse.

Men i psalm 116 är Gud mer än detta. Gud är mer än opersonliga ”livs- och dödskrafter”. Gud lyssnar. Psalmistens rop om förskoning klingade inte ohört. Psalmisten vittnar; Gud räddade mig från döden, mitt öga från tårar, min fot från att snava (Ps 116:8)

Men är detta ett generellt beteende? Lyssnar Gud alltid och på alla? Av fortsättningen på psalm 116 kan man läsa ut att Guds lyssnande är villkorat. Jag citerar:

Herren bevarar de oskyldiga, jag var hjälplös, och han räddade mig (v 6)

De trognas liv är dyrbart i Herrens ögon (v 15)

Guds hjälp förutsätter alltså enligt psalmistens vittnesbörd att Gud griper in och räddar  psalmens författare och att orsaken till detta  var dennes oskuld, hjälplöshet och trohet. Dessutom förutsätts inte som en kristen närmast automatiskt förutsätter, löfte om evigt liv. Vad psalmisten vittnar om är att denne genom ett Guds ingripande räddats ur akut dödsfara. Och det är något annat än löfte om evigt liv. Tankar på evigt liv i absolut betydelse var ännu inte aktuella på psalmistens tid.

Med ovanstående som bakgrund läser jag idag denna psalm. Jag gör det med frågan om jag kan göra psalmistens ord till mina egna, om jag i min nöd  kan få del av den räddning som psalmisten en gång erfor. Detta samtidigt mot den bakgrund som jag ovan skisserat, den om en Gud som med aldrig upphörande regelbundenhet, vare sig vi vädjar till honom eller inte, både skapar och tar liv.

Skulle månne jag kunna vara ett undantag. Skulle jag på grund av min oskuld, min hjälplöshet och min trohet slippa undan det öde som obönhörligt drabbar alla?

Jag värjer mig mot den tanken. När jag ser ner i min själs djup finner jag mig varken oskyldigt eller trogen. Under min personliga tro och mina fromma ideal har jag till min egen bedrövelse funnit ett jag som väsentligen liknar andras jag. Inte skiljer jag ut mig inte har just jag gjort mig förtjänt av särbehandling?

Ju mer jag tänker i denna riktning desto tydligare står det klart för mig att bakom en from psalmist i förkristen tid döljer sig den sanna människan, Jesus Kristus. För min inre bild ser jag Jesus som gav sitt liv på korset i vädjan om förskoning inte bara för sig själv utan också för andra. Och jag erfar också en Gud som lyssnade till honom som ensam var både oskyldig och trofast. Honom räddade Gud. Det var honom Gud förbarmade sig över.

Min väg till psalmen får därför gå över Kristus. Det  är han som blev frälst från döden, han som den ende. Denne Jesus bad om förskoning inte bara för sig själv utan för alla dem som tydde sig till honom. I honom finns den förskoning från döden som gäller också mig.