(Se även ”mina glasögon” Alla människors lika värde)

Bibelstudium i Vivalla den 24 sept 14

Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Romarbrevet kapitel 12 versarna 19 ff)

(Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Evangelium enligt Matteus kapitel 5 versarna 43 f))

Texten ovan lade en präst ut dagen efter valet. Jag var en av dem som lyssnade. Ställ er inte frågande till Paulus tal om Guds vrede, sade han bland annat. Guds vrede är ju kärlek. Av det följde, fast prästen inte uttryckligen påstod det, att det inte heller är något etiskt problem med att samla glödande kol på ovännens huvud. Paulus skriver nämligen att man gör just det när man är god mot sin fiende.

Tala om att mörka! Inte ett uns bättre än alla dimridåer jag tvingats forcera under de senaste månadernas politiska propaganda.

Vad är då alternativet? Att sakligt försöka klargöra varför Paulus sade som han gjorde i sin förmaning till de kristna i Rom. Mitt försök lyder så här.

Till dels hade Paulus fått tanken på kärleken till fienden från Jesus. Att vi skall älska våra fiender, uppmanar Jesus uttryckligen i Bergspredikan (Matt 5:43 f se ovan) , något som motiveras med att Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. Jesu ord måste tas som en beskrivning av fullkomlig kärlek.

Men det fanns också gammaltestamentliga bibelord i Paulus huvud. Från Femte Moseboken hade ett ord om Guds hämnd och hans vrede fastnat. Och från Ordpråksboken några versar om godheten som ledde till att den gode samlade glödande kol på fiendens huvud.

Sen kombinerade Paulus Jesu ord om fiendekärlek med sina gammaltestamentliga motsvarigheter. Resultatet blev sådant att det sätter myror i huvudet på oss. Är det etiskt riktigt att placera glödande kol på sin fiendes huvud?

För att komma till rätta med Paulus och göra honom uppbygglig satsar jag på inledningsorden: Ta inte rätten i egna händer. Detta sagt till den kristna minoriteten i Rom, men orden står sig fortfarande. Vi som idag praktiserar kristen tro skall inte ta rätten i egna händer. Vi skall inte ständigt kämpa för vår sak ens när vi blir orättvist behandlade. Vi skall lita på Guds hjälp utan att tänka ont om vår motpart, detta även när motparten skadar oss. Bland annat samlar vi då glödande kol på våra våra motståndares huvuden.

Vad nu det skall vara bra för? Kan nyttan möjligen vara den att omgivningen märker var hon skall söka för att finna. Det blir åtminstone uppenbart att hon inte skall söka sig till dem som har glödande kol över sina huvuden.

(Se även Med mina glasögon. 28 Vart tog tron vägen?)

Bibelstudium i Vivalla den 17 sept 14
Men fariséerna sade: ”Det är med de onda andarnas furste som han driver ut de onda andarna.” (Evangelium enligt Matteus kapitel 9 vers 34)

Häng inte upp er på vare sig ”de onda andarnas furste” eller på det för oss främmande i att driva ut onda andar. Det är bara så att evangelierna är tidstypiska. De tolkar det de upplever utifrån sin tids föreställningsvärld. Precis som vi gör det utifrån vår.

Ta istället fasta på att Jesus i det här fallet botade en man som var så blockerad i sitt inre att han inte kunde tala. Kalla det att han var från sina sinnen. Men i mötet med Jesus blev mannen frisk. Ingen kunde förneka det, inte ens Jesu värsta fiender, fariseerna. Men prata bort det kunde de.

Prata bort till och med det som är uppenbart gott därför att det kommer från fel håll, det är inte bara fariseer utan även vi kristna specialister på. Detta trots att Jesus så ofta tog ställning för de andra, dem som efter tidens mått befann sig på fel sida.

I dag ligger muslimerna illa till. De befinner sig uppenbart på fel sida. En religion som i en upplyst värld föder avarter där man i religionens namn skär halsen av folk, bör se om sitt hus. Det är jag inte ensam om att tycka.

Men att för den skull rynka på näsan åt muslimer i vår närhet som betonar att vi ändå har samma Gud, måste vara förkastligt. Som om Gud vore delad. Som om min bild av Gud är den absolut riktiga och min granne muslimens automatisk felaktigt. Borde vi inte båda kämpa på att komma närmare den sanne Guden?

I den kampen tycker jag mig ha god nytta av aposteln Paulus. Denne var allergisk mot alla former av lag- och regelstyrd religion. Inte för att det är något fel på lagen, utan därför att lagen tar över. Men lagen får inte ta över. Den duger inte som härskare. Livet är inget regelbygge, där det ena regelbygget tävlar med det andra. Lagens, reglernas, de bindande värderingarnas funktion är att vara utflöden av något som är större än reglerna.

Vad är då detta enda? För mig självklart Jesus, Jesu försoning och den upprättelse som ligger inbäddad i försoningen. Denna upprättelse är en levande kraft i tiden som inte enbart tar sig uttryck i lagar, regler och bindande värderingar utan också i opartiskhet. Rätt måste få vara rätt, och gott måste får vara gott, varifrån det än kommer.

Och för mig är det något gott när min granne muslimen säger till mig: ”Men vi har ju ändå samme Gud”.

Bibelstudium i Vivalla den 10 sept 14

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Paulus brev till galaterna kap 5 vers 2 f)

På sikt fick Paulus inte råda. Han hade predikat tro på Kristus för galaterna, tro utan kompletteringar. Och galaterna hade döpts när de kommit till tro. Att lägga något till tron vore ett svek, menade Paulus Det vore att förneka trons själva väsen. Och omskärelsen vore ett sådant tillägg. Läggs den till dopet bevisar det att trons dop inte är gott nog. Men nu var det just omskärelse som var på gång i galaternas församlingar.

Jag håller med Paulus. Tron behöver inte kompletteras. Den handlar om att det är Gud som gör, inte vi. Vi förvaltar och tar vara på. I smått som stort gäller detta. Inte ens vår goda vilja är här undantagen. Den är visserligen ett resultat av att vi koncenterat oss på det goda. Men ansträngningen vore omöjlig om vi inte haft något att ta vara på. För att fortsätta på den inslagna vägen; du tror väl inte att din eventuella ”förträfflighet” är något du äger i dig själv. Som om du skapat dig själv. När du är ”förträfflig” tar du naturligtvis vara på resurser du fått.

Kristen tro handlar i sin specifikt religiösa del om försoning och upprättelse. Också försoningen och upprättelsen är något vi fått och är satta att ta vara på. Vi kristna tror att den gåvans givare är Kristus och att gåvan gavs vid Golgata kors.

Den kristna tron behöver därför inte kompletteras. Den är god nog i sig. Å ena sidan är den dessutom naturlig. Vid närmare eftertanke borde var och en inse att livet inget annat är än en enda stor gåva. Å den andra hävdar tron att Kristus är försonaren och upprättaren. Att tro det förutsätter något jag kallar ett ”trossprång”. Riktigheten i detta ”trossprång” verifieras inte av bevis utan av livet självt.

För mig är det underligt att så pass många valt bort Gud och det i existentiell mening. Man ser inte livet som en gåva, utan som en rättighet, inte den egna förtjänsten som sprungen ut något man fått, utan ur något man äger. Resultatet blir att jaget upphöjs på Duets bekostnad. Ja, man räknar inte med ett tillvarons Du över huvud taget. Hur man kan låta bli att göra detta är mig en gåta.

Galaterna bytte spår från tro till laggärningar, från att förutsätta trons gåva som alltings förutsättning till tron på den egna gärningen. Och omgivningen lade märkte till omkastningen, Paulus blev milt uttryckt upprörd. Gör vi samma sak, fast tvärtom, kommer också det att märkas. Det märks alltid när grundförutsättningarna ändras.

Bibelstudium i Vivalla den 3 sept 14

7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 7)

 Finns inget DU i vår tillvaro blir vi i slutändan lika dem som lagts i graven. Så tänker psalmisten, likaså ateisten. Och vem kan motsäga dem i detta? Finns det däremot ett DU, en Gud på sätt som Psalmisten tänker sig det, ter det sig annorlunda. Då ber vi och hoppas..

 Det tycks som gudsförnekarna segrat. Folk höjer på ögonbrynen när någon säger att han/hon tror på Gud. De troende håller sakta men säkert på att bli särlingar. Allt färre räknar med Gud, allt färre ropar, svara, jag orkar inte mer.

 Samhällets normer har anpassats efter detta. I demokratins namn får du besöka skolor och propagera för jämlikhet, modell feminism, eller vittna om fördelen med att äta ekologiskt. Du kan tala om att leva resurssnålt och förbanna sveriedemokraterna. Och du är framför allt välkommen att besöka skolan och framhäva demokrati som det högsta av värden. Däremot får du inte komma för att lovorda den kristna tron. Säg den rektor som idag låter gideoniterna dela ut biblar i skolan.

 Men vänd på det hela, då blir läget inte lika klart längre. Säg att jag orkar, säg att jag är vän med de flesta, säg att jag klarar min uppgift, säg att jag mår bra. Mer än en av oss känner tacksamhet över detta. Och uttalat eller outtalat tackar vi Gud. Och gör vi inte det, men ändå känner tacksamhet, tackar vi livet eller hur vi nu uttrycker det.

 Duet i tillvaron är alltså inte utplånat, vår gudsförnekelse till trots. Det är som om medvetenhet om någon form av du är en av förutsättningarna för djupare former av humanism.

 Duet är alltså inte utplånat, ens bland uttalade ateister. Vad är det då som skiljer en ateist från en kristen? Båda räknar ju med ett tillvarons Du.

 Som jag ser det specificerar man duet på olika sätt. Vi kristna står i en tradition där man tror på en aktiv Gud, en Gud som kan gripa in. Och vi vägrar att uppge den tron, om så vår Gud ständigt tycks tiga. Framför allt är vi Jesusanhängare med allt vad det innebär.

 Ateisten tror också. Vad han/hon tror på växlar däremot. Vad som mer än annat kännetecknar ateisten är hans/hennes avvisande hållning till en personlig Gud på sätt som de flesta religioner tänker sig denne Gud.

 Varför denna mycket speciella utläggning utifrån en enskild vers i Psaltaren? Därför att det känns viktigt att hyfsa frågeställningarna. Gör vi inte det blir våra debatter mer pennfäkteri än meningsutbyten som för framåt.