(Se även ”Med mina glasögon 6”, 7 21 När allas lika värde kapsejsade)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2021

Herrens lidande tjänare

Min tjänare skall ha framgång,  han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom,  ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja 52: 13 ff9

     Herrens lidande tjänare, det vet vi vem det är. Jag skulle vilja se den kristne som på direkt fråga inte närmast med ryggmärgen skulle svara, Jesus. Och först som sist har jag inget att invända mot det svaret.

     Men att Herrens tjänare kan vara mer än just Jesus tror jag inte att det är så många som kan tänka sig. Men bibelöversättarna till Bibel 2000 är ett viktigt undantag. Slå upp i din bibel och läs i noterna till texten ovan, ska du märka det. Översättarna kan i rollen som Herrens tjänare förutom Jesus tänka sig endera Israel som folk, eller någon som representerade folket.

     För mig är naturligtvis Jesus Herrens tjänare i egentlig mening. Men som jag ser det finns det också andra som kan komma i fråga, t o m flera än vad bibelöversättarna kan tänka sig.      Låt oss se vad som kvalificerar till denna äretitel.

     Alldeles tydligt skall det börja illa för Herrens tjänare. Många skall förfäras över denne, bildlikt uttryckt skall tjänarens yttre vara vanställt och ansiktet föga mänskligt. 

(Sättet att uttrycka dessa föga smickrande iakttagelser i två olika men likbetydande uttryck kallas parallellismum membrorum och är vanligt förekommande i Gamla testamentet. Ta bara inte parallellismen bokstavligt. Vad profeten menar är förmodligen främst vill framhäva är att folk skall tycka illa om Herrens tjänare. Denne förfulas av att han står för det andra föraktar.) 

     Men sen skall det vända. Både folk och kungar skall häpna och förstummas inför den förr föraktade. De får bevittna vad de aldrig någonsin kunnat ana. Detta inte därför att Herrens tjänare ändrat sig. Tvärtom har denne hållit fast vid det som tidigare väckte förakt. Skillnaden är att folk nu fattat, ja att det efter en tid var omöjligt att blunda för att det som tidigare föraktades egentligen stod för det goda.

     Så till kandidaterna till äretiteln Herrens tjänare. Ursprungligen tillhörde Israels folk dessa kandidater förstår vi av noten till bibel 2000. Motsvarigheten skulle i vår situation vara kyrkan. Hennes uppgift att vara en Herrens tjänare är ju på grund av hennes höga målsättning närmast självklar. Men kyrkans kanditatur faller platt till marken.

     Felet med kyrkan är att hon gör det folk vill att hon skall göra, behaga. Behaga i tidens mening och utifrån tidens ideal. För det får hon kredit. Sen när det kniper och det som kräver självuppoffring är av nöden viker hon undan. Det märker folk och responderar med förakt. 

     Jag  skulle kunna fortsätta min rannsakning av kandidater men avstår. Det leder inte framåt.  Dags istället att komma till kärnan och kärnan är Kristus, han som är och var Herrens tjänare i egentlig mening.

     Varför är han det? Tillåt mig att uttrycka mitt svar personligt och  i presens. Han är det inte främst därför att han i yttre mening är av gudomligt ursprung. Men därför att han är det i inre mening. Detta genom att ta på sig det vi själva inte förmår bära och i allvarets stund offra sig inte oss.

     Om detta bärande och detta offer handlar hela det kapitel, Jesaja 53, som följer på och fullföljer dagens text. För mig är detta kapitel nyckel till hela bibeln.

     Så till sist åter till frågan om ytterligare kandidater till ärenamnet Herrens tjänare. Mitt slutgiltiga förslag lyder; först i Jesu efterföljelse kan Herrens tjänare på nytt träda fram. Först i självutgivandet blir Herrens tjänare synlig.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 6 21 Levande tankar och föreställda)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2021

Hög är Herren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt. När jag drabbas av nöd bevarar du mitt liv. Mot mina fienders vrede sträcker du ut din hand, din starka hand räddar mig. Herren skall fullborda vad han gör för mig. Herre, din godhet varar för evigt.  Upphör inte med ditt verk! (Psaltaren 138: 6 f)

     Psalmistens dubbelhet är också min. Å ena sidan finns där känslan av att vara bevarad, innesluten, välsignad, räddad. Å den andra, insikten i och erfarenheten av att leva i en värld där död och kaos obönhörligen tränger sig nära och hotar mig och de minas liv. För att inte tala om psalmens avslutning, ropen till Gud Upphör inte med ditt verk. Det är som psalmistens ord vore mina. Vad annat är nämligen min dagliga aftonbön än ett rop till Gud Upphör inte med ditt verk

     Den konkreta bakgrunden till psalm 138 är okänd. Det har spekulerats i att psalmen skall ses mot bakgrund av befrielsens ur den babyloniska fångenskapen. Men ingen vet. Det man kan veta framgår av textens eget vittnesmål, inte av något annat. Och det vittnesmålet är tydligt. Psalmisten är både hotad och tryggad, hotad av nöd och fiender, bevarad av en Gud vars godhet varar för evigt.

     För mig är denna dubbelhet, hotad och tryggad, signifikativ. Hotade men samtidigt tryggade går vi, vare sig vi är kristna eller inte, genom livet. Hotet är reellt, tryggheten både reell och känslomässigt betingad. Det är dessutom nödvändigt att vi är medvetna om den dubbelheten. Den som inte upplever hoten lever farligt. Den våghalsige får ett kortare liv än den försiktige. På motsvarande sätt med den som inte inom sig känner sig trygg och bevarad. Den som inte bär trygghet inom sig orkar inte leva. Hur många bevis har jag inte på detta?

     Ibland vill hoten ta över tryggheten. Detta även för mig. Ni som följer mig på min hemsida där jag bland annat skriver under rubriken ”Med mina glasögon” har nog märkt att jag fightas med min gudstro. Detta främst därför att  jag vägrar ge upp sanningskravet. Det betyder i praktiken att jag även tar ateisternas argumentation på allvar detta om så det hotar mitt innersta.

     Men vad ni inte känner till är mitt möte med Gud i min förbön. Där är alla ”men” som bortblåsta. Där tryggar jag mig till Gud som vore jag ett barn, vars liv vilar i sin mors händer. Där är Gud mitt värn inför allt som hotar.

     Och hotad är jag. Min hustru håller på att tas ifrån mig i en till synes obotlig demenssjukdom. Och själv börjar jag bli gammal. Ett enkelt ryggskott gör när detta skrivs att jag t o m har svårt att ta på mig strumporna.

     För mig är det självklart att psalm 138 är sprungen ur nöd. Detta vare sig den babyloniska fångenskapen är hotet eller något annat. Psalmen är för mig ett av många vittnesmål om att tro föds i och utvecklas ur nöd. I nöden tryggar sig psalmisten till Gud. Inte så att i nöden allt blir självklart. Fortfarande lever där hotet och tryggheten sida vid sida. Därav slutorden i psalmen där psalmisten till Gud utropar Upphör inte med ditt verk!

Jag känner igen mig. Är inte all min bön ytterst ett rop till Gud: Upphör inte med ditt verk!

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 5 21 Här är det du som bestämmer inte jag)

Bibelstudium i Vivalla den 3 februari 2021

Den sanna stoltheten

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

     Att Herren verkar i kärlek och att denna kärlek står för rätt och rättfärdighet visste profeten Jeremia och det visste också Jesus. Skall man tala om skillnader mellan de båda kan det kanske formuleras på följande sätt. Jeremia var Guds röst som för ett obotfärdigt folk gick till rätta med deras orättfärdighet. Han var den rättfärdige Gudens förmedlare och språkrör. Jesus däremot kännetecknas av att han var det han sade.  Han talade inte främst, han var. I sin person personifierade han Guds rättfärdighet.

     Detta för över till min egen relation till Gud?  Av profeten har jag lärt att Gud är kärlek och att denna kärlek står för rätt och rättfärdighet. Och av Jesus har jag fått denna rättens och rättfärdighetens kärlek konkretiserad och omvandlad till en eld i mitt inre som är ett med mitt väsen. 

     Detta betyder dock inte för min del att allt därmed är vunnet. Jag tvingas fortfarande brottas med en Gud som inte låter sig inpassas i mina tankemönster, en Gud som inte låter sig bevisas av förnuftet. Och hur begripa sig på Gud i en tillvaro där förgängelsen är inskriven redan i dess förutsättning? Hur förstå Gud inför meningslöst lidande och död?

     Att Gud inte låter sig personifieras som så ofta sker, inte minst i Gamla testamentet och då även hos profeten Jeremia, har jag blivit ett med. Lättare för mig är att förstå Gud som ett med själva livet, som själva principen i en ständigt pågående livsprocess. Men inte heller denna tanke tillfredsställer mitt behov av svar.

     Dessutom, när nu Gud är kärlek och när denna kärlek konkretiseras i rätt och rättfärdighet, vad är då rätt och rättfärdighet här och nu? Att den inte tar sig samma uttryck som den en gång gjorde på profeten Jeremias tid, inser jag. Och jag har också förstått att Guds rätt och rättfärdighet inte heller låter sig kopieras utifrån vare sig evangeliernas vittnesbörd eller de nytestamentliga brevens exempel. Både rättfärdighetens form och innehåll tar sig olika uttryck utifrån tid och omständigheter. 

     När det gäller Gud och mina egna tankemönster som krockar med de bibliska gudsföreställningarna har jag gett upp. Det var länge sedan jag försökte rättfärdiga Gud eller göra Gud tydlig inför mina frågande vänner. Jag är ju själv frågande.

     Vad gäller kärlek och kärlekens konsekvenser i rätt och rättfärdighet är jag däremot ständigt på tå. I alla sammanhang försöker jag se vad som är kärlek och rättfärdighet utifrån de omständigheter jag själv lever i. Hela min förkunnelse kan ses som försök, observera försök, att konkretisera just den gudomliga  kärleken.

     Är jag då frälst, jag som är så frågande, så svarslös och i långa stycken så osäker i min relation till Gud? Är jag en Guds präst, när jag står där svarslös?

    Eldslågan i mitt inre är mitt hopp. Den är det jag själv varken är eller förmår. Därför är jag en Guds präst. Av nåd är jag det.