Bibelstudium i Vivalla den 27 dec 13

Lars frågade mig via Leif vad Jesus menade när han sade:

Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. (evangelium enligt Matteus kap 13, vers 12).

Mitt svar var att jag inte visste. Sen började jag fundera och det samtidigt som budskapet om Nelson Mandelas död nådde mig.

Nelson Mandela var en ”Messias”gestalt. Traditionsbildningen kring honom har redan tagit fart och den lär fortsätta. Sanningar och myter om denne man kommer att välla fram lång tid framöver. Och jag tänker; källkritik är här ett måste, det duger inte att bara ”glupa” i sig det som bjuds. Då missar man förståelsen av denne store man.

Det är med Nelson Mandela som det en gång var med Jesus. Skillnaden mellan Jesus och Mandela är förstås många, bland annat vann Mandela framgångar redan under sin livstid. När Jesus dog hade han bara en handfull anhängare. Därför blev inte heller traditionsbildningen efter Jesus lika rikhaltig som den kring Mandela. Av något så när ursprungligt material finns enbart evangelierna bevarade.

Evangelierna är dessutom inte enhetliga. Om vi håller oss till de tre första evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, består de av en rad större och mindre traditionsblock som i olika kombinationer fogats till varandra.

Ett sådant litet traditionsblock är de paradoxala orden ovan; ”den som inte har, från honom skall också tas det han har”.  Just det paradoxala gör att jag starkt misstänker att vi här har att göra med ett äkta Jesusord.

Men vad menade Jesus? Vad säger sammanhanget, eller rättare sagt sammanhangen? Ty det lilla traditionsblocket, på teologspråk heter det ett ”logion”, förekommer i olika sammanhang.

I ett av dessa (Matt 13:10-17) påstår Jesus att han talar i liknelser för att folk inte skall förstå. När Jesus talar i liknelser är detta alltså ett av uttrycken för det värsta av alla straff, straffet att vara blind för det väsentliga i tillvaron. Till det straffet hör tydligen att bli fråntagen allt man har.

I ett annat sammanhang är orden ”den som inte har, från honom skall också tas det han har”, lagt som kommentar till Jesu liknelse om talenterna. Här är Jesu mening mera lättillgänglig. Poängen med den liknelsen är nämligen att mana på. Mana på så att lärjungarna (hela avsnittet består av lärjungaundervisning) utnyttjade sina resurser. Om de inte gjorde det skulle de bli totalt nollade. (Matteus 25:14-3)

Men varifrån fick Jesus det bibelord vi nu behandlar? Har vi att göra med en redan då insedd allmän sanning som Jesus (alternativt de tidigaste uttolkarna av Jesus) tog till för sina speciella syften? 

Bibelstudium i Vivalla den 18 dec 13

Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus brev till Galaterna kap 3, versarna 23–25.)

I kyrkorna hålls aposteln Paulus på armlängds avstånd. Utanför kyrkorna vänder man honom ryggen. Orättvist tycker jag. Det var ju ändå han som fattade vad kristen tro innebar. Utan Paulus hade det varit svårare att förstå sig på vad Jesus var ute efter.

Texten ovan är ett exempel på detta. Detta även om just dessa textord  satt myror i huvudet på uttolkare av idag. Ring eller maila till mig så skall jag tala om var problemet sitter. Ändå är grundtanken enkel. Kort uttryckt; det är inte regelverket som avgör utan hängivenheten. Först hängivenhet sen regelverk, det är budskapet. Regelverket har vi för kontrollens skull, hängivenhet för att något skall bli gjort. 

På de flesta områden gäller detta. Ta skolfrågan som ett exempel. Vad hjälper det med bra lärare och vettigt regelverk om eleverna sover och vill något annat. Hängivna elever som känner att de har något att tro på och leva för är själva förutsättningen för en bra skola. Goda lärare och bra pedagogik skjutsar sen på utvecklingen.

Hängivenhet översatt till kristet språkbruk kallas tro. Tro och hängivenhet är i det närmaste synonymer. I kyrkan gäller att hängivenheten skall inta första rummet och lagen (dvs regelverket) vara underordnad hängivenheten.

Så långt borde alla hänga med. Men Paulus går alldeles tydligt längre. Tydligheten beror förmodligen på att han är upprörd. Upprörd över att hans församling i Galatien förvandlats från trosförsamling till en församling som styrs av regler inte av tro som det var avsett.

Vad Paulus påstår är att det egentligen finns bara en hängivenhet som riktigt håller måttet, det är hängivenheten till Kristus. Denna hängivenhet gör under. Du blir som människa precis den du är avsedd att vara. Eller med Paulus språkbruk; vi blir rättfärdiga genom tron på Kristus.

Han går t o m ändå längre. Han påstår att regelverket inte längre behövs för den som är hängiven Kristus. Regelverkets övervakande funktion har upphört i och med Kristus.

Det må jag säga är att ta i. Nu måste till Paulus försvar sägas att han tar i därför att han är upprörd. Upprörd över att galaterna svikit tron för övertro på regelverket.

Egen erfarenhet säger mig att regler visst inte behövs när jag är upptänd av kärlek till Kristus. Kärleken leder mig åt rätt håll utan att några pekpinnar. Men nog behöver jag pekpinnar många gånger.

Ett är då för mig säkert: Hängivenheten till Kristus är för mig nummer ett, regelverket intar på sin höjd andra rummet. 

Bibelstudium i Vivalla den 11 dec 2013

Jag läste ett utdrag ur psaltarpsalm 85 i min psalmbok. Där stod: Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår. Psaltaren 85 versarna 9 till 14.

Ord alltså om fromhetens välsignelse och Guds trofasthet, om Herrens rättfärdighet och rättvisa mot sitt trogna och redbara folk. Och jag tänkte; dessa ord tyder på kris, till och med att tillståndet var bedrövligt när psalmisten skrev sin psalm. När allt är som det skall brukar människor tiga och ta för givet.  Det är i motgångens tid som drömmarna väcks till liv och visionerna skapas. Framgång däremot förblindar; segrar förvandlas snabbt till erövringar, tacksamhet till självklarheter.

Mycket riktigt; när jag slog upp bibeln och läste psalmen i sin helhet visade det sig att jag hade rätt. Passagen innan vår text lyder: Upprätta oss, Gud, vår räddare, låt din ovilja mot oss fara! Skall du vredgas på oss för alltid, skall din vrede vara från släkte till släkte? Vill du inte ge oss liv igen, så att ditt folk kan glädjas över dig? Herre, visa oss din godhet och ge oss din hjälp!

Glöm inte att vanliga psykologiska regler gäller även vid tolkningen av bibeln. Fryser du bibelordet till evigt giltiga sanningar kommer du sällan åt bibelns verklighet. Men läser du mellan raderna och inkännande kommer du närmare bibelordets nerv. Många gånger räcker det att relatera ordet till din egen verklighet.

Eller kanske hellre: läs utifrån den verklighetsuppfattning som återspeglas i Herrens bön. Hela denna bön är en vädjan till Gud att låta det ske som ännu inte är verklighet. Låt ditt namn bli helgat, Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, står det av den enkla anledningen att Guds namn ännu inte blivit helgat, att hans rike ännu inte kommit och att hans vilja ännu inte förverkligats.

 Att vara kristen är att leva i hoppet och att i sitt liv sträcka sig mot det man hoppas på.

Bibelstudium i Vivalla den 4 dec 13

Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?” Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den. Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” Uppenbarelseboken kap 5 versarna 1–5

Vad är det som styr? Den frågan är det skäl att ställa både till sig själv och andra.  Ibland är frågan lättbesvarad. Som när ICA Maxi i Örebro startade apotek under samma tak som ett redan etablerat apotek med annan huvudägare. Det är bara femton steg mellan de två apoteken.

I andra fall är det svårare att klura ut vad som ligger bakom företeelser vi möter. Men det är nödvändigt att försöka göra det. Särskilt viktigt är det att ta sig tid att fundera över tidens älsklingstankar liksom över dess speciella hatobjekt.

Saklighet är här en dygd vilket för min del innebär att jag ställer tänkta plusfaktorer mot tänkta minusfaktorer och utifrån det drar mina slutsatser om de företeelser jag ställer under luppen.

Ofta frågar jag mig vad som styr ”humanisterna” i deras kamp mot religiös tro. Vad är bra och vad är dåligt i deras argumentation. Svaret är för mig inte självklart. På minussidan står otvivelaktigt okänslighet inför trons betydelse i allmänhet. Humanisterna tycks inte inse att tro är en nödvändig ingrediens i all samlevnad. På plussidan står deras påpekande att kristen tro ofta leder till förutfattade meningar. Dessa är i sin elakartade form av det slaget att den troende blir onåbara för rationella argument och därigenom potentiellt farlig.

Jag tror t o m att denna plusfaktor påverkat mig i min läsning av bibeln. Jag tar numera inte ett enda bibelställe till mig utan att samtidigt  ha prövat det mot mitt eget samvete. Tro skall man nämligen göra med öppet sinne och gott samvete, har Kristus lärt mig. Tro skall vara etiskt/moraliskt fullvärdig, annars får det vara.

Dagens bibelord från Uppenbarelseboken är uppenbart resultatet av en vision. Johannes, Uppenbarelsebokens författare, såg i en syn ”honom som satt på tronen”, d v s Gud, och i hans högra hand en bokrulle. I bokrullen fanns det som avslöjade framtiden.

Visionen i sin nuvarande form lär förstås inte vara spontan, utan bearbetad. Gammaltestamentliga associationer och formuleringar är infogade. Dessutom är texten genremässigt påverkad av tidens ”apokalyptik” (term för ”uppenbarelser om den yttersta tiden”).

Men därmed är inte det viktiga sagt. Framför allt är texten styrd av författarens tro på Jesus.  ”Det är han som kan öppna boken med dess sju sigill”, och det inte därför att han är allvetare, utan därför att han är försonaren.

Tror ni jag låter mig styras av en text med den inriktningen?