Bibelstudium i Vivalla den 31 aug 2022

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. ³Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. 

Därmed kunde lagens krav uppfyllas i oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Rom 8 2-4)

Tillåt mig att i detta bibelstudium tala övergripande. Jag påstår att kristen tro leder till normalitet men inte är normalitet. Den kristna historien visar detta. T o m en insiktsfull läsning av Nya testamentets brevsamling gör detta klart.

Kapitel 8 i Romarbrevet är i min föreställningsvärld paradexemplet på just detta att trons liv inte är normalitet.

För Paulus sammanfattas allt i Kristus och i dennes död för att upprätta ”en syndfull människa”. Denna upprättelse hade Paulus själv erfarit, en upprättelse som han klär i ord i kapitel 8 i Romarbrevet.

Det han klär i ord är ett självupplevt faktum. Den verkan Kristus gjort på honom var omvälvande. Från ett liv som gick ut på att i kärlek uppfylla Guds lag till ett liv där hade han fått en skjuts framåt.  Laguppfyllnaden liksom tog sin boning i honom. Den blev följden av att den uppståndne genom Anden tagit plats i hans inre och omvandlat  det av Gud krävda till något självklart.

Hur hade detta kunnat ske? Paulus ger sin förklaring i texten ovan där han utifrån sin fariseiska bakgrund klär det otroliga i ord. 

Man behöver förstås inte tala som Paulus för att vara trovärdig. Varje reflekterande kristen åligger det att utifrån sin kunskap och erfarenhet vittna om korsets betydelse. Det är bara grundfaktum som behöver vara likalydande i de olika vittnesbörden, detta att Kristus dog på korset för att upprätta oss. Det betyder att kärlek var det drivande motivet.

Kristen tro är inte normalitet. Romarbrevets åttonde kapitel är ett enda stort exempel på detta faktum. Om normaliteten kan du läsa i kapitlet innan, Romarbrevets sjunde kapitel. Det är normalitet att tvingas kämpa mot ett motsträvigt inre när gott skall tänkas eller utföras. Den normaliteten ger sig till känna vare sig  det är bibel eller lagbok som utkräver det goda av oss.

Men kristen tro i sitt explosiva skede är inte normalitet, är till sitt väsen ett under åstadkommet av den uppståndne, levandegjord som Ande. Och undret är att det goda går av sig själv, det goda har blivit en del av oss.

Det dröjde inte förrän de första kristna, för mig mest tydligt genom att jämföra de tidiga paulusbreven med de senare, förrän normaliteten återinträdde . Av trosexplosionen hade blivit vana och med vanan hade den spontana godheten tvingats vika. 

För de tidiga paulinska församlingarnas del innebar detta i realiteten att dessa sammanslutningar blev varianter på de gamla judiska församlingsbildningarna, men nu med kristet förtecken.

För att ta ytterligare ett exempel bland miljontals andra. I våra närkiska sammanhang innebar det att väckelseglöden från slutet av 1800-talet ersattes av vanans kristendom, om än i modernare kläder än i sockengemenskapens.

Varför påminna om detta? Dels för att det i sig är värdefull kunskap men dels också för att vi skall vara vaksamma just i det skede när kristen trosutövning påtagligt ändrar form och innehåll, när ett skede av explosivitet börjar ta form.

Om det nya vilar på grunden att tändvätskan är den Kristus som dog för att upprätta ”syndfulla människor” och att det explosiva innebär en skjuts in i ett förnyat sätt att vara,  då skall vi ställa oss bakom det nya.

Bibelstudium i Vivalla den 24 augusti 2022

Vid tredje nymånen efter det att israeliterna hade lämnat Egypten, just på den dagen, kom de till Sinaiöknen. ²De bröt upp från Refidim, och när de hade kommit till Sinaiöknen slog de läger där. Israel slog läger framför berget. ¹⁹³Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget: »Så skall du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴Ni har sett vad jag gjorde med egypterna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er hit till mig. ⁵Om ni nu lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty hela jorden är min – ⁶och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig. Detta är vad du skall säga till Israels folk.« (2 Mos 19:1-6)

Bibelordet ovan är centralt. Det är berättat främst för budskapets skull. Vad som historiskt sett ligger bakom är mera tveksamt. Och budskapet är att Israel är förbundets folk. Det är på ett speciellt sätt förbundet med Gud. Trogna detta förbund är de Guds käraste egendom, en förebild för andra folk, utvalda före alla andra.

Kristen teologi i allmänhet försöker hålla armlängds avstånd till allt som hör samman med denna alldeles speciella utvaldhet. Man menar att Jesu framträdande är ett enda stort bevis på att vi alla är lika, att vi alla tillsammans skall stå upp för och hävda allas lika värde, att ingen är förmer än någon annan. De mest radikala på den kanten, särskilt kristna lekmän av idag, ”sågar” tanken på utvaldhet genom att helt enkelt bortse från Gamla testamentet. De låter Nya testamentets Jesus stå på egna ben.

Att praktisera utvaldhet i gammaltestamentlig mening förbehåller man fundamentalisterna, de som tar bibeln på orden men inte förstått innebörden.

Problemet är att Jesus inte kan förstås om man bortser från den religion denne levde i. Dessutom och framför allt att man inte kan bortse från att tanken på utvaldhet följer med in i Nya testamentet. Den finns om än i nya former som en levande föreställning hos Jesus och den är utmärkande för de synsätt som härskade i de första kristna församlingarna.

Lösningen då, vad är den? Avgjort inte att låta dagens text bli en evig sanning. Däremot blir uppgiften att  granska den utvaldhet som Jesus levde i och som han själv praktiserade. Den utvaldheten innebar i korthet en förpliktelse att se sin utvaldhet som en resurs att användas till  att lyfta upp dem som inte förmådde göra det på egen hand. Av gåvan blir en uppgift, en förpliktande uppgift.

Idealt skulle detta sätt att se på utvaldheten  i den nuvarande Palestinakonflikten innebära att det var ett privilegium att bo på Gazaremsan. Och i dagens läge här och nu att det vore envälsignelse att leva i det  land som är miljardärtätast i världen. Det vinner alla på och allra mest de svaga.

Jag vet att detta sätt att se är blåögt. Men visionen kan ingen ta ifrån mig. Den behöver jag dagligen och stundligen. Det jag fått som andra inte äger syftar till att andra får del av vad jag själv har. Med den grundinställningen lär mycket bli annorlunda.

Men hur är det, leder den till höger eller till vänster? Leder den till reformer i den ena eller den andra riktningen i skattelagstiftningen, sociallagstiftningen eller i invandrarfrågan? Dessa frågor behöver jag ständigt ställa mig även om svaren sällan är självklara.

Under inga förhållanden blir resultatet att jag försöker bli kvitt själva  utvaldhetstanken. Denna är djupt förankrad inte enbart i den religiösa föreställningsvärlden utan även i den sekulära. Den är t o m inskriven i de villkor som gäller för att vara människa. Däremot är hanteringen inte självklar.

I Gamla testamentet förstod man utväljelsetanken  på sitt sätt, med Jesus följde ett annat. Inte så att Jesus bröt med de gammaltestamentliga föreställningarna, däremot förnyade han dem.

Och vi som idag bekänner oss till Jesus skall veta att vi är satta att fortsätta det Jesus påbörjade. Hur, ligger i vårt eget avgörande.

Bibelstudium i Vivalla den 17 aug 2022

Den gamla och den nya människan

⁴¹⁷Därför besvär jag er för Herrens skull: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomhet, ¹⁸deras förstånd förmörkat, och de står utanför det liv som Gud ger därför att de behärskas av okunnighet och är förstockade i sina hjärtan. ¹⁹Utan någon skamkänsla ger de sig hän åt utsvävningar och lever ett alltigenom orent och själviskt liv. ²⁰Men så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus – ²¹såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. 

²²Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. ²³Se till att ni förnyas i ande och förstånd ²⁴och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.

Man behöver inte vara detektiv för att märka att anslaget i Efesierbrevet inte låter sig jämföras med tonen i exempelvis Korinthierbreven. I breven till Korint blottas trons grundvalar. I Efesierbrevet skall grundvalarna försvaras. I Korinthierbreven är talet precist, i Efesierbrevet allmänt. I Korinthierbreven är det Paulus själv som talar, i Efesierbrevet en pauluslärjunge som talar i Paulus namn. Av den anledningen skall Efesierbrevet förstås utifrån Korinthierbreven, inte tvärtom. Detta som ett allvarligt menat råd till alla bibelläsare.

Nu till texten ovan. Eländesskildringen i den första delen av texten behöver inte kopieras vid en nutida tillämpning. Hedningarna behöver inte alltid vara lika orena och själviska som texten ovan målar ut det. Själv skulle jag hellre kalla hedningen den gudlöse. Och den gudlöse när hen renodlar sin gudlöshet är människan som i sin enfald tror sig äga allt inom sig själv. Det betyder i realiteten, om jag inkluderar mig själv i tidens gudlöshet, att jag äger sanningen i den kulturkrets jag själv lever i. Sanningen finns i tidens sanningar, i tidens ideal, i tidens förebilder. Detta får till följd att sanningen ständigt ritas om, ständigt tar sig nya vägar. Det talas om eviga sanningar när sanningen är den att det jag en gång applåderade i nästa generation buas ut som föråldrat, ibland t o m som föraktligt. Allt tycks för den skarpe iakttagaren som lealöst men är det inte. På ett eller annat sätt är det ändå jaget som styr. Samtidigt styrs jaget, men jag märker det inte i min enfald.

Denna form av gudlöshet drabbar oss alla, onda som goda, unga som gamla, kristna som ateister. Den har även drabbat mig som just nu författar detta bibelstudium.

Men det finns alternativ.  Alternativet är den ”sanning som finns hos Jesus”. Det finns i den nya människa som ersätter den gamla människan om jag tar till Efesierbrevets språkbruk. Vad är nu den nya människan och vad kännetecknar henne. Det är bara att läsa innantill ovan så får vi reda på det.

Men får vi egentligen det? Är det inte allmänt tal som Efesierbrevets författare består oss med? Själv menar jag att det just är allmänt tal och att detta allmänna tal behöver preciseras för att vi inte skall gå från den ena villan till det andra.

Min väg är att förstå Efesierbrevets budskap utifrån min förståelse av Paulus i exempelvis Korinthierbreven eller varför inte Paulus brev till romarna. Och här betonas tron som det avgörande för det nya livet. Och tron är tron på Kristus och inte vilken Kristus som helst, utan den Kristus som tog död på den gamla människan genom att offra livet för henne. Och i detta offer ge människan en ny utgångspunkt, livet i den Kristus som dött för oss och som uppstånden lever för den som satt sin tilltro till honom.

Allt på ett enda kort, det är Paulus medicin, allt i tron på att Kristus dött för oss och som uppstånden lever för oss. Om det gamla livet var ett liv i den egna storheten och i den egna möjligheten är det nya livet ett liv i medskjuts. Och den som skjutsar oss in på nya banor är Kristus som formar oss till ett nytt liv.

Men tro inte att det går av sig själv att leva det nya livet. Inte minst detta att det finns mycket gott i att förankra allt i sig själv och i de möjligheter detta skapar hindrar oss från att ta det radikala steget från oss själva till Kristus. Men steget måste tas, inte en gång utan flera. Luther talar om en daglig omvändelse. För utan den medskjuts till ett nytt liv som tron på Kristus innebär finns det inget alternativ till ett liv som ytterst innebär självförgudning. Och självförgudning är aldrig vacker om än en gudlös värld prisar dess skönhet i alla de tonarter.

Bibelstudium i Vivalla den 10 aug 2022

Därför skall ingen grunda sin stolthet på människor. Allt tillhör er – ²²Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. ²³Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. 1 Kor 3:21 ff

Den paulinska brevsamlingen är avslöjande. Här får man veta både vad den kristna tron innebar och hur den tog sig uttryck. Detta inte minst på grund av missförhållandena i de nygrundade församlingarna. Missförhållanden som i stort berodde av att de nyvunna anhängarna till kristen tro som oftast var judar snart  återgick till sina gamla föreställningar, till sina gamla vanor om än klädda med kristna förtecken.

Mot dessa återfall krigar Paulus inte minst i det tredje kapitlet av 1 Korinthierbrevet. Och han gör det med kraft eftersom han vet vad kristen tro till sitt  väsen är. Han vet att tro står för tillhörighet. En kristens själva kännetecken är tillhörigheten till Kristus.

Tron har därigenom för den kristne förvandlats från krav till gåva. Guds ord blir inget den kristne skall hålla sig till för att behaga Gud,  istället något hon fått och får ta del av för att kunna leva. Att tro blir för att uttrycka det poetiskt att svepas med av en gudsvind i livets riktning. Det är som att ha del i allt, eller som Paulus säger ”hela världen, liv och död, nutid och framtid”.

Men lagen då, hur uppfattas den? Som människans svar på livets gåva, eller i det enskilda fallet som påminnelser om att leva i livets  riktning. Lyder tio Guds bud gör den fromme inte för att visa sig värdig att leva, utan i tacksamhet över att få vara.

Denna inställning, denna tro, kan oegentligt benämnas  delaktighet av en ny natur ( 1Kor 3:4). Oegentligt eftersom den nya naturen inte kan jämföras med en ny själsförmögenhet. Tron är istället en ny inställning eller om man så vill nya ögon. Med nya ögon ser den kristne på sig själv och på sin omgivning. Vad är det då hon ser? Med Paulus ser hon att hon tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud. (Inom parentes en oöverträffad trosbekännelse som står sig tiderna igenom)

Mot detta stod allvarliga missförhållanden i de kristna församlingarna. Paulus brev, liksom även Apostlagärningarna, vittnar om dessa som alla hade det gemensamt att de nyomvända kristna judarna så sakta hade börjat vända åter till det gamla. Och det gamla var den judiska lagreligionen med sina markörer liksom den mänskliga naturen som ständigt pockade på och ville ha sitt.

För mig är det trösterikt att de första kristna fick behålla sitt kristna namn trots att de så illa förvaltade sin så kallade ”kristna natur.” Det fanns förlåtelse för dem och upprättelse. Det ger mig mod och frimodighet, mod att fortsätta min kamp mot min egen gudlöshet,  frimodighet att utan blygsel dela med mig när det goda för mig går liksom av sig själv.

Innan jag sätter punkt följande två tillägg. Att begreppet tro står för tillhörighet är en öppning  särskilt för oss nutida kristna som har intellektuella spärrar för att avgöra oss för kristen tro. För mig personligen är det direkt avgörande att min kristna identitet beror av  tillhörighet, inte av min egen  mentala och intellektuella förutsättning. Att jag vill tillhöra Kristus, om det råder ingen tvekan,  det kan ingen ta ifrån mig.

Och om orden Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud har jag behov av att  få lägga till följande. För mig  är det befriande att slippa att närmare definiera frågan om Guds förhållande till Kristus. Kristus tillhör Gud, det räcker. Det visste jag för den delen redan innan jag uppmärksammat Paulus ord. F a berikar det min gudstro som skakats och skakas av allt ont som tillåts ske, att få tro att Kristus tillhör Gud. Det betyder dock inte att jag får alla frågor om Gud besvarade. 

Bibelstudium i Vivalla den 3 aug 2022

¹⁵Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. ¹⁶Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. ¹⁷Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. ¹⁸Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.(2 Kor 3:15-18)

Om jag i ödmjukhet vågar tala om höjdpunkter i Guds ord, så är texten ovan en av dessa. Till dessa höjdpunkter räknar jag för den delen hela 2 Korinthierbrevet.

Vem behöver inte höra om det som texten ovan behandlar,  den slöja som skymmer vår sikt, och än mer om hur vi skall bli kvitt den? Finns det något angelägnare ämne?! 

Desto angelägnare att jag i detta bibelstudium inte bara förstått Paulus rätt utan också kan göra en tillämpning som är angelägen här och nu.

I den judiska miljön var sikten dold av en slöja, menade alltså Paulus. Slöjan framför ögonen skymde visserligen inte all sikt. Slöjan till trots såg dåtidens fromme israelit den helige och rättfärdige guden och det tydligare än de flesta andra. Men sen  blev bilden suddigare. Det enda de rättroende israeliterna ytterligare såg  var de krav denne rättfärdige Gud ställde på sina barn, allt annat var och förblev otydligt.

Men redan detta var en missuppfattning. Ett djupare inträngande i de heliga skrifterna skulle visa att laglydnad trots allt inte vilade på att den fromme till fullo fullgjorde vad som lades på henne. Laglydnadens fulländning ligger i att ge vidare det man fått men som man i sig själv inte äger. 

För att ge ett grundläggande exempel; Att uppfylla 10 Guds bud var och är ytterst ”svar på tal”. Det var ursprungligen israeliternas tacksamma svar på att Gud fört  sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. (2 Mos 20:2) På samma sätt idag. Att i sitt liv uppfylla 10 Guds bud är att visa tacksamhet mot den Gud som gett oss livet. Det är att leva som Gud vill att vi skall leva.

Som det var för israeliterna, så är det alltså också  för oss. Våra liv vilar inte i krav utan i gåva. Med överväldigande tydlighet visade Jesu liv att så var fallet. Jesu korsdöd var inget annat än manifestationen av hur långt Guds utvalde tvingades gå för att bevara dem han fött till livet. Vårt svar är att i tacksamhet  leva som Jesus lärt oss att leva

För galaterna innebar detta, eller borde detta innebära, nya ögon när de läste Skriften.  Där de tidigare bara sett krav kunde de nu bakom kraven se att bakom kraven fanns en givare.

Detta innebar att slöjan för galaternas ansikten revs av. Tidigare rättfärdiggjorda av laguppfyllnad och personlig fromhet kunde de nu se sig själva som Guds barn som i tacksamhet och frihet kunde ge vidare av vad de fått. Detta när slöjan revs av och  Jesus för dem framstod, inte som laggivaren utan som frälsaren. Åtminstone var det dit Paulus ville komma när han skrev sitt andra brev till korinthierna.

Detta perspektivbyte gäller också oss. Även för oss är slöjan för våra ögon borttagen. Även vi kan se att gåvan är det primära, inte kravet. I kraft av att vi fått kan vi ge vidare.

Paulus låter denna kopernikanska revolution i korinthiernas liv ytterst  vara ett verk av Anden, den Ande som är Kristi fortsatta verk när denne förenats med sin Fader i himmelen. Det är Anden som gett de nya ögonen.

Samtidigt med att detta bibelstudium presenteras skriver jag om tankesanningar i en parallelltext, ”Där andra ser fakta ser jag tankesanningar” (Med mina glasögon 7). Med denna min utgångspunkt aktuell skulle min egen tillämpning vara följande.

Den tankesanning som jag i detta bibelstudium mejslat fram är  att gåvan är förutsättningen för livet, att laglydnad inte vilar på disciplin utan på tacksamhet. Om denna tankesanning som genom ett under blir till ett med min inre människa, skulle detta innebära en revolution i mitt liv. Jag skulle på ett bestående sätt äga en ny utgångspunkt för mitt liv.

.