Bibelstudium i Vivalla den 19 september 2018 

10 Alltid bär jag (dvs Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er. (2 Korintierbrevet kap 4 v 10 ff) 

Jag föreställer mig depression som upplevelse av ensamhet. Ensamhet därför att förmågan att ta in omvärlden är skadad. Stimuli utifrån når inte fram. Jag står där lämnad åt mitt öde, hotad inifrån av egna demoner.

Jag föreställer mig glädje som delad glädje. Odelad glädje däremot, glädje över att äga något som ingen annan har, är för mig obeständig. Den leder via diverse mellanled över i glädjens motsats, disharmoni.

Jag tänker mig att fler än jag har sett detta, att depression är ensamhet, att glädje behöver vara delad glädje för att vara beständig.

Mot denna gemensamma bakgrund går jag till Paulus. Jag tänker mig att han var som vi är. Att det var i gemenskapen han fann sin glädje. När jag läser 2 Korintierbrevet  får jag detta bekräftat.

Paulus hade förvisso vänner, de flesta av dessa delade hans kristna tro. Nog hade han besvär med somliga av dessa, inte minst med trosvännerna i Korinth. Men visst var dom vänner.  Och nog hade de glädje av varandra. Framför allt gladde de sig gemensamt över gemenskapen med Kristus i Gud.

Vad Paulus beträffar fick han efter en dramatisk omvändelse klart för sig att Gud var långt mer personlig än den laggivare han en gång trodde honom vara. Han insåg att Gud verkade i den en gång korsfäste, idag uppståndne Kristus. Bekräftelserna blev så många och så överväldigande att hans dåvar att likna vid allt det goda Guds lagar kunde åstadkomma, hans nuvid ett liv i Andens kraft.

Denna förändring berodde av att han upplevde sig uppfylld av Kristus. Till och med hans i kampen för Kristus plågade kropp blev i hans inre en avspegling av den Kristi kropp som led och dog på korset. Och liksom Kristi lidande ledde till liv gjorde också Paulus plågade kropp det, till ett liv som kom korintierna till del. Det var som om Kristus smittat av sig på Paulus som i sin tur fick föra den korsfästes välsignelse vidare till de kristna i Korinth. Kristusmystikbenämns detta sällsynta sätt att uppleva verkligheten.

Kristen tro kan ta sig många uttryck, den kan vara kollektivistisk, men också individualistisk. Den kan vara kulturellt betingad men också påverkad av folklighet. Den blir gärna regelstyrd men kan i andra sammanhang äga likhet med spiritismen.

Paulus teo- och kristocentriska tros- och verklighetsuppfattning har alltid varit sällsynt. Men när den uppfattningen av verkligheten bryter igenom gör den det med kraft. Den får oss uppleva att vi kristna påtagligt hör samman med varandra och med den Gud som blev till kött och blod i Kristus. Inom oss hör vi någon säga oss; du är visserligen en naturvarelse, men du är dessutom något mer än detta. Du är ett Guds barn, och som sådan omsluten och uppfylld av den Kristus som dog och uppstod för dig. Din möda och ditt lidande för Kristi skull kan och skall för Kristi skull bli till dina trossyskons välsignelse.

Trångsynt blir nog det sammanfattande omdömet från de flesta om detta sätt att se. Men en sammansvetsad kristenhet uppfylld av Kristus är i själva verket förutsättningen för en bred förnyelse som i förlängningen inte är exklusiv utan inklusiv. Kristus dog ju inte för ett fåtal utan för alla.

(Kopplat till bibelstudiet är ”Med mina glasögon 3”, 39 18 Varför alltid så kritisk?)

Bibelstudium i Vivalla den 26 september  2018  

15Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom.  16Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen.  17Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15-17)  

Att ovanstående är en maning till en grupp kristna lär ingen ha missat. Men att det är något speciellt med just den här förmaningen har många svårt att föreställa sig. Bibelord som bibelord. Så tänker vi kristna i gemen. Men så är det inte. Det ena ordet är inte det andra likt. Tillspetsningen i bibelordet ovan är närmast unik.

Att det är något speciellt med att just jag leder bibelstudiet har många svårt att tänka sig. Bibelstudieledare som bibelstudieledare, resultatet blir ett och detsamma. Men se det är fel. Ledarens förutfattade meningar har betydelse, hanteringen av texten likaså.

Min förutfattade mening är att jag tror, tror på Kristus, försonaren och upprättaren, tror på den Gud som Jesus Kristus förkunnade. Den övertygelsen styr mig i min förståelse av bibelordet. Det är inte bibeln i sig jag tror på, det är den bibel som är genomsyrad av Kristus som är min auktoritet. Mot den bakgrunden försöker jag ta till mig det speciella med just den bibeltext jag för tillfället har framför mig.

Det speciella här är maningen att inte älska världen. Vad står det för? För att få grepp om detta skall man veta att världen här står för den gudsfrånvända världen liksom så ofta annars i de johanneiska skrifterna. Med min kristuspassion i ryggen lägger jag till, den värld som inte känner släktskap med Kristus utan skapat sig andra herrar. Man står för ideal som är Kristus främmande.  

Vad sker mot den bakgrunden när jag tar bibelordet ovan på allvar? För min del att jag blir kritisk till allt och alla. Jag anar gudsfrånvändhet i det mesta i min omgivning. Detta särskilt när jag gör som Kristus, ser igenom ytskiktet och betraktar de innersta intentionerna i ord som sägs och gärningar som utförs. Du hittar inte mig bland dem som säger att svenskt sätt att vara, svenskt sätt att se på människovärdet, svenskt sätt att utöva demokrati, svensk rättskänsla, är något att yvas över. Det blir inte mycket som står sig med Kristus för ögonen. Värst av allt, varken jag eller mina kristna vänner håller måttet.

Men den som gör Guds vilja består för evigt, med de orden avslutas texten. Guds vilja skall alltså råda, då blir allt bra, menar Johannesbrevets författare. Och han tycks tro på att det är möjligt att göra Guds vilja. Men se det tror inte jag. För mig förefaller Johannesbrevets författare ytlig. Han har inte skådat in i djupet av människans naturgivna inkrökthet i sig själv. Jag vill nämligen se den som gör Guds vilja och då i den mening som Kristus lägger in i orden.

Vad är då att göra? För mig att hoppas på Guds nåd. Hoppas att Gud trots att jag är intrasslad i mig själv och världen, ändå skall förlåta och upprätta mig. Och sen sträva på, inte som om jag ägde sanningen men i ett aldrig upphörande försök att sträcka mig mot den.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 37 18 Sekulär ”överhistoria” i kris)

Bibelstudium i Vivalla den 12 september 2018 

9Ändå övergav du (Gud) dem (Israel) inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte sak-nade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.  (Nehemja kap 9:19 ff)  

Nehemja var ståthållare över Juda under mitten av 400-talet före Kristus. Bibelboken som fått hans namn skildrar hur Jerusalem återuppbyggdes efter den babyloniska fångenskapen. Men också om mycket mer än detta. Bland annat återfinns där en lång passage där Gud lovordas för sina välgärningar med sitt folk Israel. Texten ovan är en del av denna lovprisning.

För mig är texten ovan ”överhistoria”, d v s Israels folks historia utifrån trons perspektiv, en historia där Guds ingripanden räknas in i skeendet. Bokstavlig sanning? Glöm det. Nog kunde benen svullna på israeliterna på deras vandring genom öknen och nog behövde de som alla andra byta kläder ibland. Men orden ovan är sanningar som Israel levde på och ofta lever på än idag såvida de vågar tro på en tillvaro där Gud är inräknad.

Men vi kristna då, kan orden ovan bära även oss? Som de står där i texten ovan ja. De stör inte ut det som är viktigare än något annat för oss, berättelsen om Jesus. Tvärtom fördjupar den vår bild av Jesus. För Jesus var just överhistoria av det slag som texten återspeglar en del av hans egen verklighet. För att förstå Jesus behöver man veta detta.

Det betyder inte att Jesus tog till sig vad som helst i den egna trostraditionen (=överhistorien). Det som kännetecknade Jesus var att han ibland bytte spår och därigenom blev skaparen av ny trostradition, förnyad ”överhistoria”.

När nämligen lovprisningen, som vår text är en del av, kommer in på det som Jesus inte tyckte om, kunde Jesus säga stopp, definitivt stopp.

Tror ni nämligen att Jesus gillade fortsättningen? Där läser vi att Gud underkuvade ”kanaaneerna som bodde i landet, och du gav dem i deras våld, både kungarna och folket i landet, de fick göra med dem vad de ville” (Nehemja 9: 24 b).

Definitivt gjorde han det inte. Hela hans liv var en enda stor protest mot allt vad etnisk rensning heter. Så orden ovan strök han och det lika säker som amen i kyrkan, trots att det inte står ett ord i Nya testamentet om den saken.

Detta har vi kristna fattat. Och det gjorde även de av våra förfäder som skapade evangelieboken som består av utdrag från Gamla- och Nya testamentet att användas till gudstjänstbruk. De visste hur de skulle klippa och klistra. Allt som luktade etnisk rensning klippte de bort. Detta på högt uppdrag. Jesus var med och höll i saxen.

Trostraditioner (av mig kallad överhistoria) är nödvändiga för att trons liv skall bevaras. Detta inte enbart för oss som kallar oss kristna utan för alla. Det går inte att leva utan ”överhistoria”. Om det kan ni läsa i 37/18 Sekulär överhistoria som jag publicerar på nätet parallellt med detta bibelstudium. Men det gäller att veta vem man skall luta sig mot. Vi kristna lutar oss mot Kristus, eller rättare, bör göra det. Och i och med det har också vi rätt att styra om i de gammaltestamentliga traditionerna.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 36 18 ”Värnet om viet”)

Bibelstudium i Vivalla den 5 september 2018 

1Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse,  2alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.  3Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:  4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.  5En är Herren, en är tron, ett är dopet,  6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Efesierbrevet kap 4 versarna 1-6 

Det ena handlar om hur det är, det andra hur det borde vara. Så kan texten ovan från Efesierbrevet sammanfattas. Om Efesierbrevet kan annars sägas att det är ett idealbrev för oss som lever i aktiv församlingsgemenskap. Brevet är direkt anpassat till oss som vigt våra liv till att leva tätt tillsammans med Kristus som gemensam förebild.

Åter till innehållet i texten där det ena handlar om hur det är, det andra om hur det borde vara. Det är bökigt i Efesosgemenskapen märker vi. Varför skulle annars den åldrade Paulus, eller eventuellt någon av hans lärjungar, mana till fördragsamhet och enighet. Bara maningen hjälper oss att förstå att långt ifrån ideala förhållanden rådde. Så var det och så lär det också vara överallt där kristna sluter sig samman i gemensam bekännelse. Kampen för att bli det man egentligen är kallad till att varalär fortgå så länge det finns kristna församlingar.

Grunden är emellertid fast, får vi lära oss. 5En är nämligen ”Herren, en är tron, ett är dopet,  en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Låt oss börja med det sista i denna bibelvers, det egentligen mest grundläggande. Att Gud är en och att Gud verkar genom allt och finns i allt. Detta får man bara inte missa. Gör man det blir man en ”vingelpetter” vare sig man heter kristen eller något annat. Utan att Gud får vara  den yttersta orsaken, den bakomliggande kraften i det vi tänker och gör, blir vi ”självuppfyllda” med allt negativt som detta innebär. Vi värnar om vårt på det gemensammas bekostnad, vi krigar om att få bestämma och sätta villkoren. Kort sagt blir vi som alla andra, de som inte medvetet räknar med en Gud till vardags. Vårt församlingsengagemang blir lik föreningsgemenskap av allmänt slag. Vi kallar oss kristna men är i realiteten inte mer kristna än någon annan.

Att våra liv vilar i Gud och att våra tankar och handlingar ytterst är relaterade till den Gud som äger själva kraften i tillvaron, är den givna förutsättningen för en kristen. Glöm inte att dagligen påminna dig om detta, inte minst i dina böner.

När det sen gäller dopet och tron som grundvalar för den kristna gemenskapen är det kinkigare. Dopet är förbundet med den Gud vi tror på och i den egenskapen något fast och entydigt. Tron likaså. Men här får åtminstone jag kämpa för att veta hur jag skall ställa mig. Särskilt dopet rör till det för mig. Hur nämligen se på dopet i dag när allt är så annorlunda jämfört med hur det en gång var för efesierna? När dessutom inte ens bibeln ger klara besked blir det hela än svårare. Med tron tycks det också vara besvärligt. Trosåskådningarna bland oss kristna spretar ju åt alla möjliga håll.

Men när det gäller tron är det lättare för mig. Jag håller mig till det allra mest grundläggande, att Gud ytterst är den som verkar, att Gud i slutändan är den som ligger bakom allt liv. Så också med trons liv. För en människa är det naturligtvis omöjligt att tro på ett rätt sätt. Men tro är inget jag äger i mig själv, tro är att ta emot, givaren är Gud, tro är att ta vara på det Gud givit. Så enkelt är det.