(Se även ”Med mina glasögon”, 44 18 Vitt eller svart)

Bibelstudium i Vivalla den 31 oktober 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods.Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psalm 62 i Psaltaren)  

Att en människa inte är mer värd än en vindfläkt, det får man bara inte säga. Det svär mot allt vad människovärde heter. Ändå gör psalmisten det. Han gör det därför att han lever i tvåsamhet. På den ena sidan finns för honom människan på den andra Gud. Det ena vägs upp av det andra. Det människan inte äger har Gud. Gud har makten, Gud har livet, ja är ytterst livet. I Gud har människan sitt värde, inte i sig själv. I sig själv är människan inte bara en vindfläkt utan också med en annan bild som gräset som blomstrar men snart är borta.

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom.(Ps 103:15 f)

Tillvaronstvåsamhet  är själva förutsättningen för människans värdighet. Upprätthåller jag inte föreställningen om tvåsamhet hotar ständigt faran. Jag handskas ovarsamt med livet, inte främst mitt eget liv, där beskyddar mig livsinstinkten, utan andras. Jag tar mig friheter på andras bekostnad, i värsta fall utplånar jag människoliv utan att känna ånger.

Därför upprätthålls tvåsamheten även i den kultur som är vår där Gud inte får nämnas mer än i kyrkor, moskéer och privata rum. Vi gör det genom att upphöja principer till tvåsamhetens bärare. Vi talar om frihet, jämlikhet och broderskap, om demokrati mänskliga rättigheter och människovärde som heliga principer. Detta gör vi ytterst därför att själva livet förutsätter tvåsamhet.  Vi gör det inte därför att dessa principer svarar på kravet på uppenbar sanning utan därför att de är livsnödvändiga.

Såvida vi inte som jag själv fortfarande vågar tala om Gud som de heliga principernas moder. Det betyder att jag inte kan nöja mig  med annat än en personlig Gud, en Gud där jag med psalmisten bekänner att denne Gud har makten, att Herren är trofast och att Gud lönar var och en efter vad han gjort.

Hur skall jag kunna lita på Gud i en kultur som vår där Gudsdyrkan är undanträngd från det offentliga rummet, där en personlig Gud i alla de sammanhang är ifrågasatt? Hur skall jag dessutom våga förtrösta på Gud när jag inte som psalmisten kan lita vare sig på att Gud lönar min förtjänst eller på min egen inneboende godhet. Jag vet helt enkelt för mycket både om mig själv och om tillvarons nyckfullhet för att kunna göra det.

För mig är det här Kristus kommer in som min tillvaros nytändning. I Kristus finns Gud även bakom det gåtfulla och till synes meningslösa. Framför allt finns Kristus där som den nya människan som äger det jag själv inte har. Först i honom kan Gud löna var och en efter vad han gjort. Om inte är psalmistens förtröstan för mig ouppnåelig.

     Detta är orsaken till varför jag behandlar Kristus i det ena bibelstudiet efter det andra. Jag behöver göra det för att för egen del kunna upprätthålla den tvåsamhetsom är livet själva förutsättning.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 43 18 Trons oändliga hårdhet.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 oktober 2018 

4”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien:  5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem.  6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!  7Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.  8Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt inte lura er av profeterna bland er eller av era spåmän och bry er inte om drömmarna de drömmer. 9Ty lögn är vad de profeterar för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.  10Så säger Herren: Först när sjuttio år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit.  11Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.  12När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.  13När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig  14skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. Jeremia kap 29 v 4-14

Jag går baklänges, börjar med Jesus och backar mig in i Gamla testamentet, i dag till profeten Jeremia. Sen läser jag Jeremia med Jesus för ögonen. Vad jag då finner är gemensamma nämnare. Den viktigaste, utvaldheten, outtalad men ändå grundläggande. Både Jesus och Jeremia förutsätter utvaldhet, Israels utvaldhet före alla andra folk. Bara så att utvaldhetens syfte blir tydligare hos Jesus. Utvaldhetens ändamål blir att sprida sig som ringarna i vattnet. Målet är allas utvaldhet.

Den andra gemensamma nämnaren är att utvaldheten tycks slagen i bitar. På Jeremias tid genom ockupation och deportation, på Jesu tid genom förstelnade religiösa grundvalar och härtaget land.

Den tredje är att varken Jeremia eller Jesus lägger skulden på angriparen. Det är varken babyloniernas eller romarnas fel att Israel krossats. Det är Israels eget fel.

Jesus säger inte ett ont ord om romarnas härtagning och Jeremia ser uttalat Babylons erövring som ett rättmätigt straff från Gud. Gör er hemstadda i Babylon predikar han, skaffa barn och gynna landet. Jesus är inte lika drastisk. Men romerska militärer. t o m de romerska medlöparna tulltjänstemännen behandlar Jesus som tillhörde de det egna folket.

Däremot viner piskan över dem som missbrukat sin egen utvaldhet. Utan förskoning läggs skulden på dem som omvandlat utvaldhet till privilegium, dem för vilka utvaldheten innebär rättigheter mer än skyldigheter. Jesus ger sig på fariséer och skriftlärda. Jeremia är inte nådig mot de falska profeterna som inte ser egen skuld, bara snabb befrielse och räddning. Deras förkunnelse skall komma över dem själva. Han profeterar  i orientalisk anda om de fruktansvärda straff som skall drabba dem. (Se bl a Jeremia 29:20-23)

Tro bara inte att Jeremia, som texten ovan kan få oss att tro, manar de egna att integrera sig i Babylon utan syfte. Han vet mycket väl att den dagen skall komma då ockupationen upphör och de deporterade skall få flytta hem igen. Efter sjuttio år skall det ske. Och tro inte att Jesus behandlar romerska undersåtar och judiska medlöpare väl på grund av att den ena kålsuparen är lika god som den andre. Att tro på Israels vis är alls inte detsamma som att tro på Babylons eller Roms sätt.

Båda känner framför allt till att den egna utvaldheten trots allt inte är död. Den skall väckas till liv igen. Både Jeremia och Jesus vet att den dag skall komma då Gud åter skall lyssna på de utvaldas böner. Den dag skall komma då Guds kärlek åter skall bli synlig i de utvaldas ögon. För Jesu del den dag då utvaldheten spränger sina trånga gränser  och Gud blir allt överallt.

Så detta tillämpat på oss. Skyll inte på andra för att gudlösheten gjort sig bred och med den ”förgudligandet” av människan. Skyll på Jesu lärjungar som omvandlat utvaldheten till privilegium och därmed också vänt sanningen i dess motsats. Men stanna inte med det. Den dagen skall komma då Gud åter lyssnar på de utvaldas böner. I det mest hopplösa läge kommer Gud åter. Gud är nämligen inte enbart rättfärdig, Gud är också barmhärtig.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 42 18 Berättelserna och trons insida.)

Bibelstudium i Vivalla den 17oktober 2018

10Inför hela församlingen prisade David Herren: ”Prisad vare du, Herre, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet.  11Dig, Herre, tillhör storhet och makt och härlighet och glans och majestät, ja, allt i himlen och på jorden. Ditt är riket, Herre, och du är den upphöjde härskaren över allting. 12Rikedom och ära kommer från dig, och du råder över allting. I din hand är kraft och styrka, allt har du makt att göra stort och starkt.  13Och nu, vår Gud, tackar vi dig och lovar ditt härliga namn.  14Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (1 Krönikeboken kap 29 v 10-14) 

Rättigheter är ordet för dagen, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, barns rättigheter. Det skorrar inom mig när jag hör detta tal. Inte för att jag ogillar att vare sig män, kvinnor eller barn hålls högt. Tvärtom! Men det är något som fattas när talet begränsas till rättigheter. Ett tillägg måste ovillkorligen göras.

I dag ger mig märkligt nog en text från 1 Krönikeboken i Gamla testamentet vatten på min kvarn. Annars är ju Krönikeböckerna osedvanligt svårsmält föda med alla sina släkttavlor och detaljupplysningar. Men så ej i texten ovan där kung David tackar Gud när Salomos tempel, skall tagas i bruk.

En oändlig möda låg bakom detta tempelbygge och ofattbara kostnader. Gåvorna till tempelbygget hade antagit proportioner som vi har svårt att föreställa oss.

Men nu var allt färdigt och en modern sekulariserad västerlänning skulle tänka sig en tackkör av osedvanligt mått. Gåvogivarna skulle överösas av lovprisning för allt de offrat.

Men så ej. I stället riktar David tacket till Gud. Från dig Gud kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

     Dessa ord säger allt och gäller inte bara inför invigningen av ett tempel utan i alla de sammanhang. Ty ingenting har människan skapat utan att dessförinnan fått det. Livet kan ingen människa ta sig, det är ytterst en gåva. Resurser, intelligens, skaparkraft är inget en människa äger utan att först ha fått gåvor som gjort det möjligt att använda sina inneboende förmågor. Så också när det gäller medmänsklighet, omsorg, kärlek. Ingen kärleksfull människa tar sig an en skadeskjuten medbroder eller medsyster, utan att först ha fått kraft och lust att utföra sin kärleksgärning. Inget välfärdssamhälle på jorden finns enbart av den orsaken att kloka politiker förstått att det enhar måste också allaandraha del i. Och sen det för mig viktigaste av allt, själva livet. Ingen människa har förmågan att skaffa barn utan att först gåvan att få barn är henne given.

Det finns alltså en givare bakom det givna. Det är ytterst givaren, den som ytterst skapat möjligheter och resurser som är tack värd.

Vi kristna konkretiserar givaren och ger denne givare namnet Gud. Det gjorde kung David på sin tid inför invigningen av ett tempel. Det gör också vi som via Jesus  fått del i Guds vilja och livets mening. Det borde även alla andra göra som inte kan tänka sig en konkret Gud. Om inte annat så borde människan i gemen tacka livet.

Västerlandets stora brist är att man i gemen är stum och blind för det jag här säger. Man har gjort sig okänslig för det självklaraste av allt, att livet är en gåva att bruka och utveckla, aldrig en rättighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3”  41 18 Trosåskådningar i rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 10 oktober 2018 

Gud sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden.  14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck.  15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög,  16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar.  17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under.  18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur,  19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig.  20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.  21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.”  22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra. (1 Moseboken kap 6 versarna 13-22)

 Berättelsen om Noa, hans söner Sem, Ham och Jafet, arken med djur av alla arter och den stora floden, är inte historia i vanlig mening. Det betyder inte att den stora översvämningskatastrofen behöver vara påhitt. Om motsvarande katastrof står berättat i Gilgamesheposet ( ungefär2000 f Kr). Där heter Noa Utnapishtim och dennes ark hamnar också i slutändan på ett berg.

Men historia är Noatraditionerna inte, mer budskapshistoria eller som jag tycker om att säga, ”överhistoria”. Det betyder sanning i högre mening, sanning där Guds egen sanning är inbegripen.

Läser man berättelsen om Noa och hans söner i sin helhet skall man finna att Gud i den  har mycket att säga oss. Berättelsen om Noa lägger en av grunderna till den gammaltestamentliga frälsningshistorien, en historia vars innebörd Jesus tolkade och fullbordade inte bara i ord utan också i gärning.

Men jag måste begränsa mig i min utläggning och jag gör det på mitt eget sätt. Jag läser nämligen bibeln baklänges, börjar med Jesus och backar in i Gamla testamentet. Och om personen Noa har Jesus inte mycket att säga. Det enda jag hittat finns i talet om tidens slut. Där drar Jesus parallellen mellan vad som skall ske och det som skedde på Noas tid när människorna i grund förbrutit sig. Katastrof blev följden och katastrof skall det bli än en gång innan Människosonen kommer åter i makt och härlighet, förkunnar Jesus (Matt 24:37-44).

Så förstådd predikar Noatraditionen allvar. Det går illa när människor inte vill förstå sin plats i tillvaron, när var och en vill göra sig till sin egen Herre. I slutändan leder det till katastrof. Att detta är sant har vi erfarenhet av. Vi behöver bara läsa Västerlandets historia för att förstå att vanstyre och ”vanlevnad” alltid ändar i förskräckelse.

Nu skall vi se upp när vi tolkar tidens tecken. Får vi tillräckligt starka indikationer på att katastrofen nalkas blir vi lamslagna. Vi upplever vanmakt och ger därför upp i förtid. Men Jesu Gud, vår Gud är en dynamiskt Gud, en överraskningens Gud. Uppgivenhet är därför det sista Gud önskar. Luther hade mer än rätt när han fick frågan vad han skulle göra om den sista dagen skulle inträffa dagen därpå. Han sade; jag skulle gå och plantera ett äppelträd. Motsvarande gäller mig själv, som mänskligt att döma har det mesta av livet bakom mig. Jag tänker i Luthers efterföljd fortsätta att plantera äppelträd.

Dessutom, syndafloden ändade i räddning och nya möjligheter. Och Människosonens ankomst bådar frälsning och evigt liv.

(Bibelstudiet kopplat till ”Med mina glasögon 3” 40 18 I livets tjänst)

Bibelstudium i Vivalla den 3 oktober 2018

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! (Psaltaren 103 v 1) 

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psaltaren 103 v 20 ff)

Psaltaren 103 är en lovsång, enastående i sitt slag. Poetisk inspiration har i denna psalm förenats med religiös tro i en medveten och sammanhållen komposition. Resultatet har blivit tidlöst. Psalmen är kort sagt stor poesi.

Jag njuter när jag läser psalmen men iakttar framför allt. Iakttar att psalmen är ett vittnesbörd av en överväldigad psalmist.Överväldigad över att befinna sig i ett stort sammanhang trots egen litenhet. Själv är människan, d v s han själv,  lik gräset som ”spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta” (Ps 103:15 f).

Inför detta hisnar psalmisten i en ”hisning” som en människa oavsett tid och sammanhang kan dela med honom. Vem förundras inte över det märkliga att få leva i denna förunderliga värld. Den känslan kan varken närsynthet eller uttalad ateism utplåna.

Psalmisten är överväldigad över Guds storhet. Samtidigt är hans kulturella och religiösa sammanhang  uppenbart. Han befinner sig i den gammaltestamentliga traditionen där Mose och Israels öden finns med som den naturliga ramen för existensen. ”Mose fick lära känna Guds gärningar, Israels folk hans verk” läser vi (Ps 103:6 f) Däremot är uppståndelse och evigt liv honom främmande. Människan är lik gräset och blomman, förgängliga varelser som har sin tid här på jorden, innan hon vissnar och blir till intet.

Psalmisten är överväldigad över storheten hos den Gud  som är alltings upphov och ytterst alltings livgivare. Hela tillvaron drar denne in under Guds välde. Alltings bestånd beror av honom som låter sina tjänare utföra hans verk. Utifrån psalmistens föreställningsvärld får dessa heta änglar, hjältar och härskaror vars uppgift består i att utföra Guds vilja.

I dag talas det varken om änglar eller himmelska härskaror. Talas det om änglar tänker man sig dem som varelser som verkar i egen kraft. På sådana änglar tror idag bara människor som är vidskepliga. Men fortfarande vördas, detta uttalat av naturvännerna, de naturkrafter på vilka våra liv beror. Och fortfarande förundras vi över människor som i det fördolda åstadkommer det goda. Vi anar dolda högre och goda krafter bakom deras handlande.

Själv tillhör jag den minoritet som hängt upp min tillvaro på Jesu frälsargärning. Detta i en tid då såväl de traditioner som bar upp psalmistens föreställningsvärld som de kristna trostraditionerna förflyktigats. För mig är därför inte änglavärlden självklart levande och inte heller känner jag spontant samhörighet med de himmelska härskaror som psalmisten talar om. Detta påspätt av att Jesus själv talar så lite om dessa ting.

Men ett förstår jag och det är att den materiella värld som jag med min samtid lärt mig förhålla mig till, den värld där allt måste inneslutas i orsak och verkan för att äga verklighet, är för trång. Med öppet sinne tar jag därför del i psalmisters och andra bibliska författares föreställningar om änglar, hjältar och härskaror. Men inte villkorslöst. Förutsättningen är att änglarna inte lever sina egna liv utan står i Guds tjänst, den Guds som är alltings skapare och uppehållare, den Gud som står i livets tjänst.

Jag föreställer mig att de för vilka begreppet Gud inte säger något, kan ha ersatt föreställningen om Gud med allmänbegreppet ”livet”. Och att dessa ger allt som står i ”livets” tjänst sin hyllning. I så fall är en brygga slagen mellan en gammaltestamentlig psalmförfattare och en sekulariserad nutidsmänniska. Om det har jag mer att säga och det i ett parallellt inlägg som heter just ”I livets tjänst”.