Se även ”Med mina glasögon” 38 Försoningen aktualiserad

Bibelstudium i Vivalla den 26 november 14

En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102, versarna 26-29)

Läs orden ovan eftertänksamt och ta in innehållet. Som belöning får du lära känna den bibliska fromhetens själva grundföreställningar; om alltings förgänglighet och Guds evighet. Ingenting på denna jord skall består för evigt, skriver psalmisten. Allt blir utslitet och skall bytas ut. Det enda som står fast är ett tillvarons du, Herren Gud, himlens och jordens skapare.

Dock finns trygga reservat i denna förgängliga värld, reservat där Herrens tjänare under ett antal år får bo i trygghet, eller som psalmisten uttrycker det: ”Dina tjänare skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”. Det är de fromma som avses, de som fruktar Gud.

Vi sena tiders människor tänker inte som psalmisten. Vi har valt att eliminera Gud och lägga energin på den här världen. Men Gud, detta tillvarons obevisbara, absoluta Du, låter sig inte utplånas. Låt vara att vi idag inte förmår fixera detta du i en trovärdig gudsföreställning. Men upphör vi att att sträva mot ett du, som i vår tid tagit formen av absoluta värden som sanning och rätt, är vi förlorade. Då upplöses vi inifrån.

Tro nu inte att nutiden med sin gudsförnekelse är något alldeles för sig. Frågan om Gud och Guds relation till världen var omdebatterad redan på Jesu tid. Den ena efter den andre trädde upp och gjorde anspråk på att företräda sanningen om Gud och Guds förhållande till mänskligheten. Bland dem också Jesus.

När det gäller textorden ovan om att jord och himmel skall förgås stod Jesus i en tradition som förkunnade gudsrikets genombrott och den yttersta tidens snara förverkligande. När detta tillvarons slut i en snar framtid inträffade skulle sanningen uppenbaras. Det rätta förhållandet mellan Gud och människa skulle stå klart för envar och ansvar utkrävas. Läs Matteus 24–25 med paralleller, för att få reda på hur Jesus föreställde sig denna tillvarons final. Själv har jag gjort det åtskilliga gånger och alltid förundrat mig över hur nära Jesus stod de dåtida apokalyptiska rörelserna. Detta även om jag i mitt inre också har mina misstankar att mycket lagts i Jesu mun som inte var hans eget.

Framför allt har jag tagit till mig att det Jesus säger om dom, straff och yttersta tid ingår i hans förkunnelse till dem som stod honom nära. Det är inte den förvillade, bortglömde och arme han dömer utan hans egna och särskilt de bland dem som ansåg sig frommare än andra. Jesu förkunnelse om domen skall därför inte ses som allmängiltig lära utan främst som domsförkunnelse riktad till de egna.

Som den Jesuslärjunge jag är förstår jag att det är till mig Jesus talar. Det är jag som i första hand skall ställas till ansvar och inte de andra. Det är också jag som kan klara det som läggs mig till last. Jag vet ju att Jesus inte i första hand är domare utan frälsare. Nog ingår dom i Jesus förkunnelse, men det bärande elementet är trots allt nåd och förlåtelse.

Längre än så kommer jag inte när jag tänker på Guds evighet, alltings förgänglighet och människornas ansvar för sina liv. Någon heltäckande lära om de yttersta tingen vare det mig främmande att försöka prestera.

(Se även ”Med mina glasögon. 37 Så lite metafysik som möjligt)

Bibelstudium i Vivalla den 19 nov 14

Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Profeten Amos kapitel 8 versarna 11 f)

Profeten Amos förkunnade dom i Israel (Nordriket) på 700-talet före Kristus. Mest har han blivit känd för sitt sociala engagemang; ”Ve er som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet”, läser vi exempelvis i kap 8 vers 4 i den bibelbok som fått hans namn.

Hur skall vi sena tiders kristna ställa oss till profeter som bland annat Amos? Skall vi hålla med dem när vi tycker som de och blunda när de, som så ofta, ropar ut domsord som för oss inte bara är obegripliga utan också etiskt anstötliga? Jag tycker det är värt att fundera över det.

Klart är att ”bäst före”datum gått ut för alla gammaltestamentliga profeter. Det är inte nutid profeterna i första hand gisslar utan dåtid. För Amos del var det de ledande i Israel på 700-talet som drabbades av hans gisselslag. Vad vi kan dra nytta av i profeternas förkunnelse är icke ursprungligen avsedda ”efterverkningar”. Dessa efterverkningar kan ibland vara av den mest avgörande betydelse. Jesu framträdande blir obegripligt om vi inte tar hänsyn till dem. Glöm inte att hela Jesu messianska medvetande bars av förväntningar rotade i gammaltestamentliga profetior. Utan att profeterna själva riktigt förstod det, kom deras messianska profetior och drömmar att tas upp och förverkligas i en enda, Jesus Kristus.

Detta sätt att förstå har väglett mig i min läsning av profeterna. Jag har i första hand dragit nytta av de profetior som pekar fram mot Kristus. I övrigt har jag, rätt eller fel, tagit vara på det jag tyckt riktigt och bortsett från det jag tyckt fel. Jag har med andra ord valt och vrakat. Ett sånt ”välja-vrakaord” har jag utsett till dagens bibelstudietext

Man kan i förstone fråga sig om det inte ligger mycket i dagens textord. Är det inte så att människor i vårt land har blivit stumma för Gud, eller ännu värre att Gud stängt dörren för oss? Ateister i rad träder idag fram i det tidigare så kristna Sverige och yttrar sig både häpnadsmässigt och okänsligt. ”Gud, det kan jag inte tänka mig”, sa regissören Roy Andersson härförleden. Som om nån av oss kan tänka oss Gud!? Roy Andersson är bara en i raden. Den nytillträdde justitieministern tillhör dem som reagerar negativt bara han hör talas om gudstro. Exemplen kunde radas upp.

Men detta är en sida av sanningen. Ser man på Roy Anderssons produktion anar man känsla för det obevisbara och irrationella, skam vore väl annars. Film som bara radar fakta, vad är det? Och Morgan Andersson har jag lyssnat till i invandrarfrågor. Hans humanism tycks vara av det slaget att den tangerar föreställningar som inte hör denna världen till.

Kan det månne vara så att det är vi kristna som målat upp bilden av Gud på ett sånt sätt att Gud framstår som en metafysisk sagofigur och därigenom blivit ”otrobar”. Detta när frågan om gudstro skarptänkt framställd, pekar mot tillvarons mysterium, livets vadan och varthän och inte minst för tankarna till det ”varför” som ingen av oss får slutgiltigt besvarat.

Kanske skulle vi kristna bli lite mer aktsamma när vi talar om Gud, inte schablonmässigt låta vår bild av Gud bli till en återspegling av vår egen föreställningsvärld. Åtminstone försöka undvika tankar som får människor att trivialisera sin bild av Gud.

(Se även Med mina glasögon, ”36 De religiösa texterna”

Bibelstudium i Vivalla den 12 november 2014

 Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom. (2 Korinthierbrevet kapitel 8 vers 9)

Orden ovan ingår i en vädjan om kollekt. Paulus skall försöka få korinthierna att offra av sitt överflöd till förmån för de fattiga kristna i Jerusalem. Hur han lyckades vet vi inte. Paulus tillhörde inte självklart dem som de kristna i Korinth lyssnade till (2 Kor 2 1:23- 2:1-4) Förhoppningsvis blev resultatet ändå gott.

Paulus skriver

Meningen är inte att andra skall få det bättre och ni får det svårt. Nej det är fråga om jämvikt (2 Kor 8:13).

Men så var det ju inte med Kristus. Han skapade sannerligen inte jämvikt. Tvärtom utblottade han sig för vår skull. Särskilt petnoga i sin tillämpning var Paulus alltså inte.

Nog om detta. Själva utgångspunkten för Paulus kollektvädjan; att han som var rik, blev fattig för vår skull, för att vi skulle bli rika, är i vilket fall som helst en formulering som sammanfattar det väsentliga i Jesu gärning. Hela kristendomen vilar på grunden att Jesus blev fattig för att vi skulle bli rika.

Nu räcker det inte med att lägga grund för att bygga kyrka. På grunden måste läggas engagemang. Utan engagemang ingen kristendom, ingen kyrka, inga kristna. Engagemanget förutsätter i sin tur att vi kristna inte förlorar siktet. Det centrala i tron, detta att Kristus gav för att ge kommer alltför lätt ur synfältet. För mig personligen kanske inte lika närliggande som för många andra i min omgivning. Nog vet jag att Kristi offer är det centrala. Värre är det för min del med tillämpningen av den tro som jag vigt mitt liv till.

I min kamp tvingas jag ta veritabla ”trossprång”. (Med trossprång menar jag att jag avgör mig för sånt som inte verifieras av bevis utan av livet självt) Till trossprången hör att förlita sig på att det Jesus gjorde fortfarande är giltigt. Jag tror att det går en brygga mellan då och nu. Jesu ”fattigdom” och min rikedom hör samman. Min rikedom beror av Jesu fattigdom. Dagligen behöver jag begrunda detta. Till detta kommer att tron skall märkas. Och det går sannerligen inte av sig självt. Men när så sker känner folk igen min frälsare i mig.

Två trossprång alltså, det ena med siktet på Jesu offer, det andra på hans efterföljelse, två trossprång på vilka inte bara min utan hela den kristna kyrkans existens vilar.

Se även ”med mina glasögon” 35 Min Jesus

Bibelstudium i Vivalla den 5 nov 14

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Evangelium enligt Johannes kapitel 17 vers 21)

Sammanhanget klarar jag mig inte utan när jag tolkar bibeltexter. Särskilt när jag läser Johannesevangeliet är jag intresserad av vad som rörde sig i textförfattarens omgivning när han skrev ned sina gudsord. Jag tror mig med bestämdhet veta att detta påverkar innehållet. Ord läggs i Johannesevangeliet i Jesu mun som både i ordval, stil och innehåll väsentligen skiljer sig från övriga evangeliers. Enklast förklaras detta av att Jesusorden i Johannesevangeliet påverkats av och anpassats utifrån omgivningen. Evangeliet är, med mitt sätt att uttrycka det, dubbelexponerat. Det speglar å ena sidan vad Jesus verkligen har sagt, å den andra hur det stod till i den krets av församlingar där Johannesevangeliets författare verkade.

I bibelordet ovan, som ingår i Jesu förbön (Joh 14-17) ber Jesus till Gud inför sitt avsked från världen. Han ber för sina lärjungar, både nuvarande och framtida. Särskilt i orden då skall världen tro på att du har sänt mig anar jag påverkan från omgivningen. Tydligen hade man problem med trovärdigheten. Det var svårt att få omgivningen att tro på förkunnelsen om att Jesus var sänd av Gud. I andra sammanhang i samma förbön framkommer att Jesu unika ställning var i fara. Varför annars ständigt upprepa det nödvändiga i att tro just på Jesus. Gång på gång upprepas att den enda vägen till Gud går genom honom. Jämför man Johannesevangeliet med övriga evangelier märker man en tydlig skillnad. I övriga evangelier betonas budskapet om Guds rike i Johannesevangeliet regelmässigt tron på Jesus.

För mig blir det plus i kanten för just Johannesevangeliet. Jesustron är den kristna trons enda möjlighet, anser jag. Tron måste gå genom Jesus, om inte blir gudstron ohanterlig för oss. Och personlig frälsning genom någon annan än Jesus kan jag för egen del inte tänka mig. Detta sagt för att ni skall förstå att den av mig föreslagna dubbelexponeringen inte syftar till att förringa Johannesevangeliets värde.

Sen till det jag egentligen vill säga. Det återfinner jag i den första halvdelen av versen ovan: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Dessa ord antyder att kristen tro i grunden handlar om relation, närmare bestämt den innerliga relationen mellan Gud–Jesus–lärjunge. I hela Jesu förbön ber Jesus att denna relation, som spränger gränsen mellan liv och död, skall bli verklighet.

Inom mig känns det tryggt att vila i tron att min existens vilar i Gud. Jag är tacksam för att just Johannesevangliet visat detta mer levande än övriga evangelier. För mig är denna gemenskap med Gud/Jesus grundläggande för min tro på liv efter döden.

Det sägs att Gamla testamentet inte känner till något liv efter döden. Detta är bara delvis sant. På gudsgemenskapens grund slås även i Gamla testamentet en brygga mellan nutid och evighet. Eller vad sägs om orden.

 Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. (Psalt 139: 8–12)