(Se även nytt inlägg ”Med min glasögon 2” 8 17 Renodlingens dilemma)

Bibelstudium i Vivalla den 22 februari 2017

Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Kan någon gömma sig så väl att inte jag ser honom? säger Herren. Uppfyller inte jag både himmel och jord? säger Herren. (profeten Jeremia kap 23, v 23 f)

Den profet som har haft en dröm, han berättar en dröm, men den som har fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord. Det är skillnad på halm och säd, säger Herren. (profeten Jeremia kap 23:28)

För profeten Jeremia var katastrofen oundviklig, dessutom ett Guds straff. Juda hade avfallit från Gud, hade brutit mot rätt och rättfärdighet. Därför var straffet oundvikligt, predikade Jeremia.

Och det blev som Jeremia profeterat. Folkets ledande skikt deporterades till Babylon. I fyrtio år varade den så kallade babyloniska fångenskapen (587-537 f.Kr).

Versarna ovan ingår i dessa Jeremias domsprofetior mot sitt folk. Det är Gud som förutsätts tala.

För oss idag gäller det att slå bryggan mellan då och nu, en dubbelbrygga faktiskt. Först skall Jeremias då förbindas med evangeliernas Jesus, och sen skall Jesus förbindas med oss.

Jag har funnit att samhällsanalysen är förbindelseledet. I botten på Jeremias ord låg samhällsanalys. Profeten hade sett hur fel det hade blivit i hans eget folk och han inte bara varnade för utan han t o m förutsade följderna. Gjorde inte Jesus på liknande sätt, bara så att hans domar var mer individualiserade. Jesus gav sig på den individuella ondskan främst.

Men vi då, vi som idag kallar oss kristna, vad har vi att komma med? Med Jeremia och Jesus har vi det gemensamt att vi tror på en rättfärdig Gud som verkar både i det stora och det lilla. Gud är inte bara en Gud på nära håll, han finns också långt borta, läste vi. Och det är vår uppgift att veta vad Gud vill, både i det lilla och det stora.

Jeremia mäktade med detta på sin tid. Men vi i den komplicerade värld som är vår, förmår vi se vad som sker i det som synes ske? Kan vi avgöra vad som Gud prisar och vad Gud fördömer?

Blir inte våra tankar och våra ord lika de falska profeternas. De drömde att det inte var så illa ställt och de profeterade att babylonierna skulle skona Guds folk. De inte bara drömde, de omtolkade sina drömmar till profetior från Gud. Hur skall vi undvika att det blir med oss som med de falska profeterna?

Jag ser bara en väg. Och det är att omtolka profetian i Jesu anda, att kristna profetian med andra ord. Guds anspråk är att sanningen skall fram, att det är Guds ord som profeteras. Eller som det står ”men den som fått ta emot mitt ord, han förkunnar verkligen mitt ord” (Jer 23:28)

Hur skall det gå till? Genom att vi anknyter till Johannesevangeliets budskap att Ordet är Jesus, att Ordet blev kött i Jesus (prologen Joh 1). Det betyder att vi försöker förstå verkligheten utifrån Jesus.

I själva verket är detta det kristna huvudspåret, att vår samhällsanalys sker utifrån vår förståelse av Ordet/Jesus. Nu är varken Du eller jag några profeter, inte heller några Jesusgestalter. Men vi älskar Jesus och på den grunden är vi satta att förstå vår omgivning. Det är vårt bidrag till samhällsanalysen.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 7 17 Integrerad religion ingen privatsak)

Bibelstudium i Vivalla den 15 februari 2017

Jag (Paulus) vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. (Paulus brev till Filipperna kap 3 v 10 f)

Paulus ”bar bojor” (Fil 1:7), det betyder att han satt i fängelse. För vilken gång i ordningen vet vi inte. Bara att martyrdöden hotade (Fil 1:19-26). Det var alltså allvar. Livet stod på spel.

I det läget vet han en sak; att han kastar allt på sophögen för att vinna Kristus. Han vill inget högre än att leva i honom och få del av den rättfärdighet som kommer av tron. (Fil 3: 8 f)

Vad är allt detta annat än tro, så säg? Ändå skriver Paulus som han gör i texten ovan. Han hoppas mer än vet. Han hoppas att hans liv skall bli så likt Kristi liv att han får del av det Kristus fick uppleva. Paulus konstaterar inte att han äger del i detta Kristi liv, men han hoppas att få del i det. Inte ens uppståndelsen ter sig säker för honom. Kanske kan han få del av uppståndelsen, skriver han.

Glöm inte att det är en man som är dödshotad som skriver detta, inte en man som avstängd från livets mångahanda sitter för sig själv och författar trosläror som skall vara grundfundament för den framtida kristna kyrkan. Här är det verkligheten som talar.

När verkligheten talar finns det inte längre några självklarheter. Det är inte självklart att den egna tron håller, inte självklart att man skall orka i bokstavlig mening följa Jesus efter. Inte självklart att som Kristus få uppstå från de döda. Ingenting tar Paulus för givet. Det är bara ett som står fast, att Paulus ger allt för att få vara en Jesu lärjunge. Annat blir ett intet för detta enda, att hålla sig till Kristus.

Ingen kan väl förneka att Paulus i sitt utsatta läge, tror. Det lär också vara svårt att förneka att det gungar i hans inre. Han vet ju inte om tron håller.

Så var det för Paulus och så lär det vara också för oss vi som liksom Paulus kastar oss på Kristus i hopp om att han och endast han kan hjälpa. Vi lär få leva i tro snarare än i vetande.

Detta till skillnad från alla kristna som hävdar trons sanning på samma sätt som man konstaterar att nio gånger nio är åttioett. För dessa kristna är tron inte ett hopp utan en metafysisk sanning (=en tänkt sanning) jämförbar med naturvetenskapliga sanningar. Det är som det står i bibeln kort och gott och inget behöver tillfogas.

Nu kan varken du eller jag som tror utan att veta några självklara troshelgon.

De verkliga helgonen är alla på olika sätt prövade kristna som lever med livshot över sig, eller i olidlig smärta, men trots detta inte släpper taget om sin tro.

Själv talar jag ogärna om helgon. Men gör jag det formulerar jag min mening i följande ord: Att klänga sig fast vid Kristus vad som än händer är det närmaste ett helgon en människa kan komma. Detta oavsett om tron sviktar.

(Se även nytt inlägg ”2 Med mina glasögon”, 6 17 Opinionens herravälde)

Bibelstudium i Vivalla den 8 februari 2017

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (profeten Mika kap 7 v 7 f)

Bibelordet ovan är hämtat från Mika, en profet som verkade i Juda på 700-talet före Kristus. Det är ett infogat ord. Så är det ofta i bibeln. Till profetiorna i Mika har fogats ord som ansetts höra samman med just Mika och därför lagts till denna profetbok. (Om detta se Mika not 1:1 i Bibel 2000.)

Bibeln består till stor del av sådana infogningar, infogningar och tillfogningar som tillsammans med annat material så småningom blev till Gamla testamentet och i slutändan till det Nya.

För min del är det en märklig insikt. Om det hade varit möjligt att foga ytterligare till bibeln hade jag kunnat lägga till ett vittnesbörd som i sak var lik Mikas. Eller vem det nu var som ursprungligen sade det som är dagens textord.

Då var det ett fientligt folk (i texten benämnd fienden) som hånfullt och triumferande sade: ”Var är Herren din Gud?” (Mika 7:10 b). I dag möts jag av människor som rycker på axeln inför textens tal om Gud som ”min räddare”. Det är andra räddare man söker. Och det är de som rycker på axeln som har opinionen i ryggen, inte jag. Dessutom tiger faktiskt Gud. Det tycks inte finnas något stöd från ovan att hämta.

Precis så var det igår och precis så är det idag. Men tro inte jag lika lite som textens sagesman ger mig trots att jag tvingas tala för döva öron. Om ni tillåter att jag parafraserar texten uttrycker jag vad jag känner med följande ord: Hur det än ser ut hoppas jag på Herren. Nog är det jag och de mina som tvingas sitta i mörkret inte de andra. De har ljuset på sig och opinionen med sig. Men Herren är mitt ljus.

Skillnaden mellan bibelordets då och mitt eget nu är det yttre läget. Då var fienden ett främmande folk som hånade och hotade (se not 7:10 i Bibel 2000). Då var det vapen med i spelet. I dag är det en andarnas kamp.

Men det ena är inte så olikt det andra. Andarnas kamp resulterar oundvikligen i praktisk politik. Och i den praktiska politiken krävs hårda tag, i slutändan både våld och vapen.

Vad beror då min optimism på? Hur kan jag spana efter Herren och vänta på en Gud som tycks tiga? Det beror på att jag är en helhjärtad anhängare av den till bibeln avgörande tillfogningen, tillfogningen av berättelserna om Jesus. Till dessa berättelser hör alla de kommentarer som i den första kristna kyrkan gjordes till Jesu livsverk. Jag tänker främst på aposteln Paulus utläggningar. Dennes utläggningar av Jesu seger i förlusten, av korset som blev till segertecknet, vänder upp och ned på det mesta.

I förlängningen av dagens text sägs det om det främmande folk som hånar och hotar, att de en dag skall ”höljas med skam”. Textens jag ”skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan”. (Mika 7:10)

Så kan man uttrycka det innan bibelns avgörande tillfogning kom till, den om Jesus. Men det känns svårt att ta dessa ord i sin mun med Jesus för ögonen.

(Se även ”2 Med mina glasögon”, 5 17 de skamlösa)

Bibelstudium i Vivalla den 1 februari 2017

1Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd. 2Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden 3och som han har hämtat hem från alla länder, från öster och väster, norr och söder…

25Han befallde, och en storm blåste upp, som fick vågorna att gå höga. 26De kastades mot himlen och mot djupen, modet svek dem i faran. 27De vinglade och raglade som druckna, deras färdighet var till ingen nytta. 28Då ropade de till Herren i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål. 29Han stillade stormen, och vågorna tystnade. (från Psaltaren 107)

Man kan tänka sig, skriver Helmer Ringgren i sin psaltarkommentar, att psalm 107 en gång sjungits då man samlats för att tacka Gud för hans ingripanden. Olika grupper med skilda saker att tacka för fick träda fram. Så kanske det var, blir min kommentar på detta.

Vad jag förstår gör kristna i Mellanöstern fortfarande detsamma. De låter Gud vara ansvarig för att stormen blåser upp och ”vågorna går höga” samtidigt som de tackar samme Gud för att han låtit dem komma välbehållna ur stormens inferno.

Men det gör inte vi i ett avkristnat västerland. De flesta av oss ser varken Gud som upphov till stormen eller ropar till Herren i vår nöd. Ropet till Herren har avkristningen tagit ifrån oss.

Detta att en ser Gud i det som sker och den andra inte, är den stora skillnaden. En skillnad som gör att de kristna i Mellanöstern inte enbart beskådar vårt välstånd med förundran utan också betänkligt skakar sina huvuden. Att leva utan Gud är för dem otänkbart.

Och har de inte rätt i detta?! Att som vi fästa tillvaron vid ett här och nu och utanför detta här och nu skåda in i ett intet, kan inte vara den slutliga visheten. Vi behöver Gud, kan inte leva utan en yttersta mening. Att tilldela nuet all mening kan i längden inte leda rätt.

Detta betyder inte att vi behöver sjunga lovsång på sätt som psalmisten. Vi upplysta västerlänningar har blivit så medvetna om tillvarons vedervärdigheter och slumpens triumfer att detta för oss vanligen känns omöjligt.

Men vi har Kristus, han som vände upp och ner på det mesta. Kristi väg var lidandets och offrets väg. Nödvändigheten tvingade honom till detta offer, kärlekens nödvändighet. Han offrade sig i vördnad för Gud och i kärlek till medmänniskor. Det är alltså inte endast hälsa och framgång som kan förbindas med Gud. Även lidandet kan stå i Guds tjänst. Och vem vet, kanske till och med olyckan av Gud kan vändas till godo.

Gång på gång återkommer i psalmen refrängen ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd”. Troligen var det ett gemensamt rop från den församlade festskaran som svar på alla välgärningar som Herren utfört, dessa som sammanfattas i följande ord i psalmen ”Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål” (Ps 107: 6)

Kan vi stämma in i att ”Gud räddade dem ur deras trångmål”? Kanske inte alla gånger. Det går lättare om vi när nöden fortfarande ansätter oss, byter ut ”räddade” mot ”skall rädda”. Detta desto hellre som vi har Jesu offergärning för ögonen. Slutet för Jesus var ju inte död utan uppståndelse. Dessutom är det ingen ordning på tempus i hebreiskan. Man vet inte alltid om ett verb uttrycker dåtid, nutid eller framtid. Både då, nu och framtid är inneslutet i Guds försyn.