Bibelstudium den 27 nov 2013-11-10 

Jesus sade: 22Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen…25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. (Evangelium enligt Johannes kapitel 5 versarna 22 och 25)

Ovanstående är ord nedskrivna av någon tillhörig kretsen kring evangelisten Johannes. Denne någon har lagt ord om dom och mänsklighetens sista dag i Jesu mun. Bakom de nedskrivna orden ligger minnen och tolkning. Människor som var med på Jesu tid  har erinrat sig vad Jesus en gång sagt. Dessa och andra har kombinerat dessa minnen med erfarenhet av kors, uppståndelse och Jesu andliga  närvaro bland de troende i de första kristna församlingarna. Sen har en fattat pennan. Resultatet ser ni ovan.

Själv är jag inte främmande för tillvägagångssättet. Också jag försöker utifrån mitt sammanhang förstå Jesus och på mitt sätt tydliggöra vad jag tror att han menade. Resultatet blir att också jag i likhet med kretsen kring Johannes upphöjer Jesus. Också jag står upp för att Gud överlåtit domen åt Jesus.

Kanske har jag förstås en något annan infallsvinkel än den första tidens kristna. Jag utvidgar Jesu betydelse till att gälla förståelsen av Gud över huvud taget. Kort sagt: Jesus återspeglar Gud. Utan Jesus blir Gud obegriplig för mig.

Jesus återspeglar Gud. Detta är tro, inte vetande, en vågsam tro minst sagt.

Sen orden om att det finns döda som en gång skall höra ”Guds sons” röst. Underförstått; andra hör ingenting. De som hör skall få liv. Alltså ytterligare en tolkning av den yttersta domen, en kortvariant kan man säga.

Detta leder mig till reflexion över den kristna trons väsen. Att tro är att höra, d v s att befinna sig i samklang med Jesus. Detta hörande, denna samklang, är avgörande för en människas ve och väl.

Sen tänker jag på mig själv. Hur är det med min samklang? Nog känner jag att Jesu ”utfall” mot sin tids förtryckare är motiverade. Nog inser jag att hans förankring i Gud, är det enda som kan rida spärr mot alltings meningslöshet. Visst ser jag det stora i Jesu barmhärtighet mot dem som inget har att komma med. Men att se är en sak att ta konsekvenserna en annan. Så hur det skall gå för mig på den yttersta dagen är en öppen fråga.

Detta om jag inte i slutändan lutar mig mot att själva meningen med Jesu liv var att han gav för att vi skulle få, att han offrade livet för att vi skulle få leva.

Bibelstudium i Vivalla den 20 nov 13

 5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det… Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria. 2 Korintierbrevet kapitel 13 versarna 5,6 och 9 b.

Utdraget ovan har jag hämtat från slutet av Paulus andra brev till korintierna. När Paulus skriver sitt brev är läget prekärt. Utvecklingen i församlingen faller inte Paulus i smaken. Utvecklingen går inte i Paulus riktning och hans egen auktoritet är försvagad. I det läget staplar inte Paulus absoluta sanningar på rad. Han argumenterar och bevekar, men bakom argumenten kan man också finna vad Paulus ytterst står för.

Här nöjer jag mig med att kommentera två saker i den anförda bibeltexten; hur Paulus ser på tron och vad han menar när han önskar att korintierna skall bli alltmera felfria.

Först min egen syn på tro i allmänhet. För mig är tro i den ena eller andra formen en nödvändighet. Tron inspirerar till handling, utan tro ingen handling, inget liv. Om tro i den meningen yttrar sig inte Paulus. Han inskränker sig till att tala om tro i speciell mening. Tro är för honom tro på Kristus. Och tro på Jesus Kristus innebär att Kristus finns hos den troende. Det betyder att den troende i sitt liv räknar med Kristus, försöker fördjupa sig i vad Jesus Kristus stod för, bemödar sig om att försöka förstå vad som var själva ”poängen” med hans liv. I slutändan att den troende tar hänsyn till vad han/hon vet om Jesus och sen på avgörande punkter och av inre övertygelse låter sig påverkas av denna sin tro. Ja t o m låter sig styras av den. Så tror jag att Paulus menar och i det stycket är jag fullkomligt överens med Paulus.

När Paulus däremot tycks tro att det är möjligt att bli mer eller mindre ”felfri”, blir jag mer tveksam. Nog vet jag med Paulus att linjen är rak mellan tro och handling, så att den som tror på Kristus också blir i någon mening kristuslik. Men att tala om att bli felfri är väl magstarkt för mig.

Varenda morgon får jag vittnesbörd om det omöjliga i detta. När jag  vid sextiden på morgnarna tar på mig hörlurarna, trycker på P1 i min bärbara radio och sen tar en timslång vandring genom Vivallaskogen lär jag mig att veta bättre. Jag peppras med skildringar om ofullkomligheter som borde rättas till och jag inser att om så världen var fylld med hängivna kristna, skulle ofullkomligheterna ändå bestå.

Så ”felfri” är fel ord för mig. Katártisis som det heter i grundtexten kan visserligen även översättas på annat sätt. Kanske förväntar sig Paulus inte mer än att korintierna skall bli så bra som man kan förvänta sig av en kristen, men sen använder ett uttryck som kan missuppfattas. Vad vet jag. Jag undrar förstås hur Paulus uttryckt sig om han som jag varje morgon mellan sex och sju lyssnat på P1 i Sveriges Radio.

Bibelstudium i Vivalla den 13 nov 13

4Så säger Herren till Israels folk: Kom till mig, så får ni leva! 5Gå inte till Betel, sök er inte till Gilgal, dra inte bort till Beer Sheva! Ty Gilgal skall föras bort i fångenskap och Betel bli till intet. 6Kom till Herren, så får ni leva! Annars skall han härja Josefs land som en eld, den skall förtära Betel och ingen skall släcka. (Profeten Amos kap 5)

Långt ifrån allt i bibeln syftar primärt till att uppbygga dagens kristna. Det mesta i Gamla testamentet har annat ändamål. Borde inte sånt material strykas, kan man fråga sig. Svaret är nej. Det som icke kan tillämpas direkt behövs för att skapa bakgrund.

Men de här bibelstudierna syftar inte till att fördjupa oss i bakgrund och sammanhang. För det krävs det mer än ett A4 per bibelstudium. Här gäller att gripa tag i det uppbyggliga och sen, när texten känns omöjlig, tolka med Jesus för ögonen.

Det uppbyggliga i texten ovan är otvivelaktigt orden från Herren via hans profet; ”kom till mig så får ni leva”. Det kunde lika gärna vara sagt av Jesus. Jesu ord och profetorakel är många gånger slående lika.

Det är alltså i Gud livet finns och inte på något annat håll. Indirekt betyder det att Gud är förutsättningen för livet. Livet tar man sig inte, det får man, barn skaffar man inte de är alla Gudsgåvor.  Direkt är innebörden att ett liv behöver vara förankrat i Gud för att det skall gå oss väl. Utan Gud ändar allt i katastrof.

Denna katastrof gällde på 700-talet före Kristus de som dyrkade Gud i Betel, Gilgal och Beer Sheva. Kulterna där, d v s sättet att tillbedja Gud, höll inte måttet. Man dyrkade Gud på fel sätt. Och det skulle straffa sig.

Kan det vara något för oss? Kan man tillbedja Gud på fel sätt och kan en sådan Gudsdyrkan få katastrofala följder? Förvisso! Gudstron leker man inte med. Det vet inte minst dagens makthavare. I ett sekulariserat samhälle är man så rädd för den att man förbjudit Gudsdyrkan på offentliga arenor. Privat är den tillåten och på avgränsade därtill avsedda platser, kallade kyrkor.

Vi kan skratta åt denna rädsla, men i sanningens namn måste erkännas att Gudstro som gått snett kan vara farlig. Den låser människor och hindrar dem att tänka fritt och medkännande.  Det är bland annat för att eliminera sådana faror vi har Jesustron och evangeliet. Och det är därför jag i dessa bibelstudier närmast tjatar om att tro är att se verkligheten med Jesu ögon.  För mig kunde ordet mig i profetoraklet; ”Kom till mig så får ni leva” lika gärna kunna vara utbytt mot Jesus.

Sen till sist ett ord till dem av er som tror er ha vänt Gud ryggen. Religion och tro befattar ni er inte med. Så lätt är det inte att komma undan. Liv utan drivkraften tro lär vara omöjligt. Också för er gäller att reflektera om er tro är uppbygglig eller om den som i Betel, Gilgal och Beer Sheva, leder till katastrof.

Bibelstudium i Vivalla den 6 nov 13

Evangelisten Johannes låter Jesus definiera sitt uppdrag med följande ord:

 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig. (Evangelium enligt Johannes kap 6 v 38)

 Uppdraget var alltså att förverkliga Guds vilja, inte egen. Tänker man som van bibelläsare efter var det också så Jesus genomgående förstod sin livsuppgift. Guds vilja var a och o för honom.

Denna Jesu inställning får konsekvenser för oss som tror på Jesus. Att tro att just Jesus förmedlar Guds vilja blir en hörnsten i vår kristna tro. Ja vi går än längre. Vi tror att just Jesus på ett avgörande sätt speglar Gud. Dessutom att skeendet kring Jesus är menat smitta av sig. Det skall smitta av sig på alla de områden, etik, moral, politik, inget område undantaget. Allt förbundet med ett absolut villkor; före alla andra måste vi kristna själva vara drabbade av Jesussmittan. Om inte blir allt ett präktigt fiasko. Det fiaskot behöver vi inte tro på, det kan  vi konstatera. Exemplen i den kristna historien är så många att de är svårräknade.

Detta sagt inte enbart därför att det anförda bibelordet är aktuellt under den här tiden av kyrkoåret, utan främst på grund av kommentarerna kring Antje Jackeléns utnämning till ärkebiskop. Hennes tro gungar påstods det i kommentarer från visst håll, hon tror inte ens på jungfrufödseln, en tro på vilken kristendomen vilar. Evangelisterna Matteus och Lukas berättelser om jungfrufödseln är inte biologiska fakta, de är metaforer vars syfte är att visa att Jesu födelses var något unikt, har hon påstått. Således är hon kristet/religiöst inte att lita på.

Som kommentar till detta kan slås fast att bland annat aposteln Paulus inte tycks ha haft en aning om denna Jesu underbara födelse av en obefläckad jungfru. Det hade tydligen inte heller de flesta andra författarna till Nya testamentet. Skulle de ha tigit om de vetat, kan man fråga sig?

Dessutom har berättelsen om jungfrufödseln inte enbart varit till välsignelse. Under århundraden åstadkom den oändliga dispyter om förhållandet gudomligt/mänskligt hos Jesus. I vissa fall skattade man det gudomliga i Jesu väsen så högt att det tog udden av korsfästelsen. Den blev till ett skenlidande. En Gud kan ju inte lida som en människa. Så småningom kom kyrkan via sin dogmbildning tillrätta med problemet.

Själv förnekar jag inte jungfrufödseln, men ger den liksom Antje Jackelén främst metaforisk betydelse. För mig spelar det mindre roll om berättelsen om jungfrufödseln är ett biologiskt faktum eller inte. Huvudsaken för mig är Jesu unika relation till Gud.

Grunden lägger jag däremot i bibelord som försäkrar att Jesus i allt följer Guds vilja och därigenom har en unik funktion. Det är där jag tar mitt trossprång

Som i allt annat viktigt måste man även i trosfrågor veta var man skall lägga tyngdpunkten. Vad mig beträffar vet ni nu att Johannes 6:38 för mig har mer tyngd än en ordagrann tolkning av berättelsen om hans obefläckade avlelse.