(Se även ”Med mina glasögon” 43 Jag och de tiggande romerna)

Bibelstudium i Vivalla den 31 dec 14

21Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. 22Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. (Evangelium enligt Matteus kapitel 10 vers 21 f)

Orden ovan tillskrivs Jesus. Han uttalar dem i den del av Matteusevangeliet som kallas utsändningstalet. Trots avståndet mellan tal och nedskrivning undrar jag om inte evangelisten Matteus prickat rätt i sitt försök att här återge Jesus. Jesus var till allt annat också en profet som förkunnade tidens snara slut och Gudsrikets upprättande. Till den förkunnelsen hörde påståenden om att allt skulle spetsa till sig innan slutet inträdde. Kaotiska förhållanden skulle råda och bottenlös ondska. Jesusanhängarna skulle få det särskilt svårt. Nog var det väl så Jesus tänkte. Och det är just det som orden ovan återger.

Nu hade Jesus också annat i huvudet än profetior om tidens snara slut. Mängder av bibelord vittnar om hur Jesus varnar vissa och värnar andra, hur han fördömer och förlåter och mer än annat hur han öppnar människors ögon för en ny förståelse av Gud och Guds vilja. Även detta andra tillskrivs Jesus och har i redigerad form tagit plats i evangelierna. Också de orden litar jag på.

Men hur få det ena att gå ihop med det andra? Hur förena den ivrande ”ytterstatidsprofeten”, med den inkännande gudsmannen? Jag har olika strategier för att kunna göra det. När jag läser texten ovan behöver jag vara medveten om vad min förankring i Kristus står för. Då får jag det att gå ihop.

Förankringen i Jesus Kristus är menad att vara primär, påminner jag mig. Det betyder att den står över annat som binder oss människor samman. Banden till Kristus är menade att vara starkare än t o m familjeband. Skulle det behövas väljer jag Kristus före både mina barn och mina föräldrar. Är nämligen mina närmaste orättvisa och obarmhärtiga är jag skyldig att föredra Kristus som står för rättvisa och barmhärtighet. Men när jag gör det blir det ofelbart kalabalik i min omgivning. Mina närmaste förstår mig inte. I värsta fall vänder de mig ryggen. Eller som Jesus profeterar: ”Ni blir hatade av alla för mitt namns skull”.

Det blir som bekant kaos i relationerna också av andra skäl. Och med kaos följer hat, hämndkänslor, t o m dödande. Den katastrofen skall en gång inte bara inträda, det gör den ju dagligdags, utan mångdubblas och spridas som en farsot. Detta förebådar den yttersta tiden och Guds rikes ankomst. Detta förkunnar ”ytterstatidsprofeten” Jesus Kristus, som är väl medveten om att det inte är ett blint öde utan ondskan som är orsaken till det onda. Förvisso är denne profet ingen annan än den rättvise, barmhärtige och inkännande Jesus Kristus.

Idag säger en och annan av oss: Dessa primitiva muslimer, de krigar för religionens skull och avrättar för maktens. Detta påstår de samtidigt som de är blinda för vår egen belägenhet. Familjeband brister på löpande band utan att vi kan råda bot på eländet. Utan att finna söker vi samlevnadsformer som bättre skulle passa idag. Människor mår illa och barn lider. Man kan undra om dagens profetia uppfylls på grund av dom eller oss?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 42 Till sökandets lov)

Bibelstudium i Vivalla den 24 dec 14

Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten. (Paulus första brev till Timotheos kap 3 v 16)

Jag antar att texten ovan är en tidig kristen trosbekännelse. Den är ett fristående tillägg i en förmaning om att leva anständigt i en sent tillkommen biblisk text. Trosbekännelsen ovan kan alltså läsas för sig. Man behöver inte koppla den till sammanhanget.

Jag har därför valt att koppla den till mina egna tankar om människans förhållande till Gud. Människan, det är för mig dem jag möter till vardags, talar nu för tiden inte så mycket om Gud. Men inte är Gud försvunnen för det. Gud finns i oss som en längtan efter det fullkomliga. Den längtan tillhör tack och lov till det normala. Att inte kunna längta är är ett tecken på uppgivenhet. Honom/henne är det synd om och behöver allt vårt stöd.

Det som skiljer oss åt är vad vi förbinder detta fullkomliga med. Att vara kristen är för mig att förbinda Jesus med min längtan. Jesus är med textens ord min ”religions hemlighet”. Min personliga egenhet är att i första hand söka denne Jesus i hans uppenbarelse ”som jordisk varelse”. Jag försöker tränga in i hans mänsklighet. Detta genom att särskilt uppmärksamma alla de gånger han inte väjde. Med förundran ser jag hur han bröt med tidens anständighetsregler och hur han frimodigt överträdde aktuell värdegrund. Detta inte för att göra sig märkvärdig utan för att skydda annars oskyddade människor och visa att Gud är annorlunda. Detta kostade motstånd, plåga, i slutändan dödsstraff. Men detta straff såg han inte som den slutgiltiga katastrofen eller som tecken på det omöjliga i att kunna bemästra mänsklig ondska. Istället såg han mitt i all sin vånda offret av honom själv som inledningen på en allt omfattande försoning.

Och Gud lät det bli som Jesus trodde. Försoningen blev verklighet. Försonaren Jesus kom i uppståndelsen att bli ”rättfärdigad som andlig”. Det betyder att han blev förenad med Gud. Hans försoning med Gud var därmed fullbordad.

Längtan efter fullkomningen delar jag med de flesta. Min väg mot detta mål går över Jesus. Så långt borde allt vara klart hittills. Men hur skall jag få andra att upptäcka min livsväg? Det är ju så få som idag proriterar kunskap om Jesus. Bibeln är för de flesta oläst och till råga på allt tror de flesta att de vet vad som står i bibeln utan att egentligen ha en aning. Det finns förmodligen ingen annan väg att vinna tilltro än att leva som jag lär. Det i sin tur innebär ett liv i tro på försoningens underkraft, i slutändan en tro på att Gud skall göra det omöjliga. Och det tror jag också. Av den anledningen kan jag även stämma in i dagens trosbekännelses ord ”vann tro i världen”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 41 Kvalificerad mobbning. Exemplet SDd)
Bibelstudium i Vivalla den 17 dec 14

(Aposteln Paulus skriver) Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. (Paulus första brev till korinthierna kapitel 4, vers 1)
Som ni märker gör Paulus anspråk på att vara förvaltare av Guds hemligheter. Han gör det i något som liknar ett försvarstal inför församlingen i Korinth.
Men det betyder inte att de kristna korinthierna därför saknade egna andliga insikter och egna skyldigheter. I kristna samman-hang gällde, och gäller då som nu, delade åligganden. Var och en skall ta så mycket ansvar som han eller hon är utrustad för.
Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter var Paulus självbenämning. Den kombinerade titeln passar även oss och då särskilt om vi kopplar samman titlarna och låter den ena förklara innebörden i den andra. Tjänare är vi först och främst, förvaltare sen, och vår ställning som tjänare avgör vårt förvaltarskap.
Det är först som Kristi tjänare vi kan utrustas och bli till förvaltare.
Närhet människor emellan får inte förbehållslöst gå hur långt som helst. Självständigheten får inte hotas. Det duger inte att utplåna sig själv inför andra. Så inte med närheten till Kristus. Honom går det inte att komma alltför nära. Hur det än är med vår hängivenhet till honom förblir han alltid Herre och vi förblir tjänare. Sammanblandning är en omöjlighet. Därför är det fritt fram att hänge sig. Det blir bara bättre ju närmare vi kommer. Åtminstone är det min erfarenhet.
Vad händer då med mig i Kristi närhet? Jag börjar alltmera se på min omgivning med Jesu ögon och Gud blir för mig alltmera Kristi Gud. Likheterna mellan mig och min Frälsare blir alltmera uppenbara.
Det jag ser när jag befinner mig i Kristi närhet är jag satt att ta vara på. Och när jag gör det blir jag förvaltare av Guds hemlig-heter.
Likheten med Kristus öppnar mina ögon för Guds hemligheter. Ja, de nya ögonen är hemligheten, ögon som ser att Guds rike hör samman med tjänande och i slutändan med ett kors.

(Se även ”Med mina glasögon” 40 Om rättfärdighet och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 10 dec 14

1Men den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, 2folkslag i mängd skall komma, och de skall säga:”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 3Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. (Profeten Mika kap 4 versarna 1-3)

Profeten blickade upp mot berget med Herrens tempel och såg för sin inre blick hur folk från alla länder strömmade upp mot helgedomen och där fann rätt, rättfärdighet och fred. Nu ”behövde de inte längre lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas i krig”, vittnar profeten.

Ingen sanningens ”baksida” fanns alltså längre. Ingen opposition mot att just Jerusalems tempel utsetts till världens centrum, inga problem med att Israel var det utvalda folket, inga frågetecken varför just detta folk hade fått privilegiet att formulera rätten och sanningen.

Men denna sanningens ”baksida” har aldrig upphört att existera och med den har profetian aldrig blivit annat än en ouppfylld profetia. Realismen i profetian har nog sällan blivit så ifrågasatt som idag. Israels utvaldhet är ifrågasatt inte bara av palestinierna, dess religion synes i sin ortodoxa form stelnad till lagfromhet och observans och gudsfreden ersatt av intifador och vedergällningsaktioner.

Vi kristna har trots detta inte övergett profetians visioner, men omtolkat dem. Templet blir för oss Kristus och sanningen Kristi sanning. Utvaldhet blir utvaldhet till tjänande och uppgiften över alla andra uppgifter att skapa försoning.

Men sanningens ”baksida” är fortfarande lika påtaglig som tidigare. Den yttrar sig inte i intifador, mer i en ondska som har förmågan att tränga in i t o m Kristi sanning. Vi har sett krig, förljugenhet och svek i Kristi namn.

Profetians uppfyllelse måste alltså fortfarande skjutas framåt. Dock får den inte överges. Mitt sätt att bekänna mig till den är att praktisera dess sanning i det lilla. Det stora rummet har jag inte tillgång till. I de små gemenskaperna som är mina får jag ta vara på evangeliet och dess sanning, glädjas åt den utväljelse det ligger i lärjungaskapet och hålla mig till den försoning som är nyckeln till all vishet.

Inom mig finns en resurs som jag får ta tillvara när ”baksidan” ger sig till känna med misslyckande, tvivel, osämja i dess släptåg. Jag får som döpt och överlåten kristen sjunka ner i mig själv. Längst där nere finns ett försoningens hav som lindrar uppgivenheten och skapar nytt mod.

Profetian vi läste som textord befinner sig alltså på vandring. Dess sanning måste prövas mot verkligheten. För mig är den verkligheten här, nu och hos mig.

(Se även ”Med mina glasögon”, 39 Gud så långt jag förstår)

Bibelstudium i Vivalla den 3 dec 14

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Paulus brev till romarna kapitel 13 versarna 11-14)

Det stod inte stilla för aposteln Paulus. Nuet var inget som skulle bestå. Snart var något helt nytt i antågande. Och inte nöjde han sig heller. Paulus och hans kristna anhängare fick absolut inte bli kvar i gammal livsstil. Kravet på förändring var tvingande och förnyelse ett måste.

Var hade han fått denna uppseendeväckande hållning ifrån, han som tidigare levde fastlåst i eviga lagar och orubblig observans. Jag kan inte se annat än att det var i mötet med den framväxande Kristusrörelsen och i upplevelsen av den förhärligade Kristus. Vara hur det vill med relationen till den framväxande Kristusrörelsen, att han inspirerats av Kristus är inte att ta miste på. Ty också för Kristus var tiden kort och förnyelse en nödvändighet. Paulus var den som förtydligat Kristus och Kristi insats tydligare än någon annan.

Kanske inte på alla punkter förstås. När vi läser evangelierna märker vi att Jesus Kristus visst inte var likadan mot alla. Inte hetsade han dem som inget mer behövde än lugn och vila till omvändelse. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor… skall ni finna vila för er själ (Matt 11:28 ff) sade han till dem. Paulus däremot gick alltid på Kristi huvudlinje och där gällde att tiden var kort och förnyelse en nödvändighet.

Tiden är kort säger kristna bekännare fortfarande, därför gäller det att ta vara på möjligheterna. Det duger inte att slarva, dra ut på, eller leva på rutin. Guds rike väntar bakom närmaste knut, så det gäller att skynda på. Kyrkor som känner så brukar vara på frammarsch, andra backar.

Men frammarschen kan vara på gott och ont. På gott om vi i speciell mening lever ”antagonistiskt”, antagonistiskt inte minst mot oss själva. Vi måste för oss själva och andra våga precisera rätt och fel, skilja rena motiv från orena, ställa en livshållning mot en annan och vända ryggen mot allt vi finner förkastligt.

Men hur blir det då med den högt prisade toleransen? Tolerans är att låta andra tycka fritt, sätta sig in i hur andra tänker, våga låta sig påverkas av argument och inte opåkallat misstänkliggöra varandra. Tolerans är inte att göra alla katter grå.

Men det räcker inte med att leva antagonistiskt, inte ens om vår antagonism är berättigad. Om så vore hade Paulus Kristusmöte varit en onöda. Han hade som tidigare i sitt liv kunnat fortsätta att leva i opposition mot sin omgivning. Men nu hade han i en uppenbarelse mött Kristus och det vände upp och ner på hans föreställningsvärld. Nu hade han förstått att själva förutsättningen för förnyelse var ett inre uppfyllt av Kristus. I texten ovan uttrycker han detta genom att tala om att ikläda sig Kristus.

Samtidigt visste Paulus att hans gamla människa, den utan en inneboende Kristus, inte så lätt lät sig utplånas. Nu och då kom den åter och då i sin fulla kraft. Därför blev ”iklädandet” något som ständigt på nytt måste förnyas. Det som en gång hade skett genom dopet till Kristus, måste i daglig omvändelse ständigt på nytt göras nytt. (Se Rom 6)