Bibelstudium i Vivalla den 26 okt 2022

5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.(1 Mos 15:5 f)

Det här bibelstudiet handlar om tro och är därför delvis allmängiltigt. Allmängiltigt därför att ingen kan springa från tron. Den är en ständigt följeslagare vare sig vi tänker på det eller inte. Utan stimulans från tron  orkar ingen leva. Frågan är inte om vi tror utan på vad. Dessutom och det  blir själva poängen i detta studium måste tron vara selektiv, visst måste vara viktigare att tro på än annat. Om inte blir människan mer eller mindre lik en robot.

Texten ovan, särskilt om vi läser den i sitt sammanhang exemplifierar bådadera, både tron i sin kärna och tron som periferi.

Om Abraham är en historisk person eller inte tillhör trots allt periferin. Visserligen bygger den judiska traditionsbildningen i själva sin grund på berättelser om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Och nog var vår frälsare förankrad i dessa traditioner. Men det vore för mycket, t o m vilseledande om vi gjorde det till en huvudsak att tro att dessa traditioner vore bokstavligt sanna. I själva verket vet vi ingenting om vad som är förankrat i verkligheten alternativt i folkmun i dessa berättelser. Skulle tron på den bokstavliga sanningen bli en huvudsak får vi något man med skäl kan ifrågasätta i centrum, med andra ord en bräcklig språngbräda in i verkligheten.

Men det finns annat i denna korta text som tron inte kan vara förutan. Det är orden ”Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig”.  Det centrala är här ”trodde”. Och trodde har en alldeles specifik betydelse på grundspråket hebreiska. Oböjt betyder ordet ”vara sann”, men böjt som i texten ovan, ”hålla för sant”, ”lita på”.

Att tro är att hålla för sant, att lita på, ha förtroende för, luta sig mot. Sånt tillhör aldrig periferin vare sig det är bevisbart eller inte.

Åter till den historiska sanningen i patriarktraditionen, för att inte tala om alla lagar och regler som växte fram ut denna tradition och som fortfarande är grundläggande för det västerländska samhället. Hur är det med allt detta? Detta andra intar per definition plats nummer två. Tänk på hur det är med lagarna. Lagar som man inte litar på håller aldrig i längden. Utan att folk litar på dem urholkas de och ersätts allteftersom av nya som äger människornas förtroende.

Överfört på den existentiella frågan om liv och död, om vår plats och uppgift som människor i denna värld, blir svaret likartat. Det vi håller för sant, det vi litar på, det vi har förtroende för blir det avgörande. Detta vare sig vår tro är bevisbar eller inte. Allt annat får plats nummer två.

Vi måste som människor med andra ord vara selektiva. Vi kan inte lita på allt lika mycket, det berövar oss vår inre passion och ytterst vår personlighet som människor. Vår tro måste få vara selektiv, ha ett centrum från vilket all annan tro utgår.

För mig är detta centrum Kristus och inte bara Kristus. För mig avslöjas trons väsen vid korset. Det som skedde vid korset håller jag för sant, litar jag på, lutar jag mig mot.

Allt annat som jag tror på underställs detta enda och får i fallande skala sin betydelse utifrån detta enda. Detta enda må sedan hålla eller brista. Men till något sekundärt kan det aldrig förvandlas. 

Bibelstudium i Vivalla den 19 okt 2022

11Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. 12Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 13Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? 14Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. 5 Mos 30:11-14

Först om textens sammanhang. Texten är hämtad från 5 Moseboken, eller som den också kallas, Deuteronomium, den andra lagen. Deuteronomium är till sitt innehåll en omskrivning av Mose agerande när denne ledde sitt folk ut ur Egypten. Boken  bär tydliga spår av att den tillkommit i en för det judiska folket svår tid. Svårare kunde det inte bli. Folket  var till sin existens hotat av världsmakten Assyrien. 

Deuteronomiums tillkomst brukar inom parentes härledas till Josias reform i samband med att man återfunnit förbundsboken/lagen i templet (se 2 Kung 23). Josia regerade Juda från 648-609 f Kr.

Summa summarum återspeglar Deuteronomium skrifttolkningen i en tid av nationell kris. Det mesta i boken lagt i Mose mun.

Som det var med Deuteronomium är det också med Nya testamentet vars innehåll måste förstås utifrån den religiösa revolution som Jesu framträdande innebar.

I krisen träffar man ibland rätt. Man ser det man annars är blind för. Ett exempel på detta är dagens text. Där blir det mitt i prick. De eller den som formulerat bibelordet i dag har fattat vad lagen innerst inne är bra för. I tider av normalitet vill gärna lagen bli enbart konstaterande. Si eller så skall du göra för att det skall gå dig väl. Men i motgång räcker det inte med konstateranden. Nu måste det till hjälp. Det måste lag till för att vi skall klara krisen. Och inte lag i allmänhet. Lagen måste bli ett med oss, ett med vårt innersta. Den behöver ta plats ”i mun och hjärta” för att vi skall reda oss i denna svåra situation, det är Deuteronomiums budskap i texterna ovan.

Överfört till vår situation här och nu för att det skall bli klart också för oss. Det hjälper inte med enbart hårda tag för att bekämpa brottslighet och rotlöshet. Om så miljoner regler sätts upp är det inte från reglerna som hjälpen kommer. Hjälpen måste komma inifrån, vara en resurs som inifrån övervinner det onda. För att tala i klartext. Med människor av den rätta ullen i ett land, kan inte gängbrottslighet och skjutningar ta överhanden

Eller för att gå till Nya testamentet och till Paulus. Denne säger det rakt ut. Lagen är nog bra, till och med fullkomlig. Men den räcker inte till för att vi skall nå till det mål som är utsatt för oss. Med Kristus för ögonen är det inget annat än tron på Kristus som för oss till målet. Av lag måste bli evangelium. 

Det betyder inte att lagen skulle vara ofullkomlig. Men när lagen tar plats i våra hjärtan får den, har inte minst Paulus lärt oss, heta tro. Och som det var för Paulus har det fortsatt att vara. Lag som fullkomnats i Kristus och som tagit sin boning i Kristi efterföljare kom i fortsättningen att heta tro.

Att den övergången inte är ett sidosprång lär oss dagens text. Vad handlar den om annat än tro? När lagens ”ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta” står detta för det som i kristet språkbruk heter tro.

I tider av kris utvecklades Gamla testamentets lagtro i denna riktning. Och i tider av kris kan det åter ske att Guds lag levandegörs för oss på motsvarande sätt.

Bibelstudium i Vivalla den 12 okt 2022

2Så säger Herren:

Det folk som undkom svärdet

fann nåd i öknen.

Israel var på vandring för att finna ro,

3ur fjärran uppenbarade sig Herren för dem.

Med evig kärlek älskar jag dig,

därför har jag så länge visat dig godhet.

4Än en gång skall jag låta dig blomstra,

ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.

Än en gång skall du smyckad med bjällror

träda ut i glädjedansen.

5Än en gång skall du plantera vingårdar

på Samariens höjder,

och de som planterar skall själva skörda frukten.

6Ja, det kommer en dag

då väktarna skall ropa från Efraims berg:

Kom, låt oss vandra upp till Sion,

till Herren, vår Gud! (Jeremia 31:2-6)

Texten ett löftesord till Israel, detta i en profetia av Jeremia till ett folk som hotades av undergång. En invasion av stormakten Babylon tycktes oundviklig och var snart ett faktum. Allt förutsett av Jeremia som såg invasionen som ett svar på att Israel glömt sin Gud.

Katastrofen inträffade också. Den drabbade både profeten själv och Israel. Och löftet i profetorden infriades så till vida att det krossade Israel återupprättades. Detta efter ett sjuttioårigt försök från stormakten Babylon att utplåna Israels identitet som ett eget folk genom erövring och deporteringar. Men det i texten ovan utlovade idealtillståndet uteblev. Israel blev aldrig det jordiska himmelrike som profeten såg för sin inre blick.

Men det har skett att vi som bekänner oss till Kristus har gjort denna text, liksom för den delen hela Gamla testamentet, till något som berör också oss. Vi läser löftesorden med Kristus för ögonen och med Kristus för ögonen förstår vi dess löften.

För oss får löftesorden ovan belysa ett hopp som inte släcks trots att allt talar för att det är just släckt. Det var inte släckt för Israel som levde i förtryck i Egypten (v 2 ovan), inte heller för Israel(v 3-6), inte heller för Jesus på korset och inte för oss som satt vårt hopp till Kristus.

Ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp är ett av den kristna trons allra tydligaste kännetecken. Hoppet är en del av vår tro. Triaden tro, hopp och kärlek är tre begrepp som går in i varandra och tillsammans står för det som heter tro. Hoppet är alltså en oundviklig  ingrediens i vår kristna tro.

Detta hopp har idag sin plats i en tillvaro som hotas av ett krig i Ukraina  som kan utvecklas till en global katastrof. Det har också sin plats i en tillvaro vars obönhörlighet och slumpmässighet skrämmer. Och hoppet hör också hemma i våra liv, där ålderdom och död oundvikligen drabbar oss alla.

Ni som har lärt känna mig och mina inlägg på nätet vet att jag inte förbehåller tron till oss kristna. Det går inte att leva utan en inre föreställningsvärld som styr våra liv. Och vad är en inre föreställningsvärld om inte tro. 

Men trons innehåll skiljer oss åt. För oss kristna tillhör ett till synes orealistiskt och ologiskt hopp något som kännetecknar oss och gör att vi skiljer ut oss.

Hur odla detta hopp när mänskligt att döma inget hopp finns? Det är den fråga jag som kristen ställer mig. Att hoppet inte får inkräkta på min realism har jag klart för mig. Då hamnar jag obönhörligen utanför. En drömvärld utan anknytning till verkligheten är inget för mig. Fullt ut håller det inte heller att förankra mitt hopp i dagens profetia. För mig återstår inget annat än att förankra mitt hopp i tron på Kristus vars liv ändade på ett kors.

Bibelstudium i Vivalla den 5 okt 2022

(Daniel berättar om en syn)

¹⁵Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte. ¹⁶Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: »Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. ¹⁷Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.« ¹⁸Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ¹⁹»Var inte rädd, du högt älskade«, sade han, »allt skall gå väl. Var stark, var stark!« När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: »Tala, herre, nu har du styrkt mig. Daniel 10:15-19

Berättelsen ovan inleds med orden ”Daniel berättar om en syn”. Så står det inte i bibeln. Orden är evangeliebokens och skall hjälpa oss att läsa texten som en uppenbarelse, inte som en i alla stycken påvisbar historisk sanning.

Uppenbarelser, upplevelser liksom  föreställningar om hur evangeliet skall förstås, följer alltid med engagerad kristen tro. Det ger liv åt evangeliet. Tron är inte bara fakta, tron är också upplevelse, känsla och mer eller mindre fria tolkningar.

Nu är det viktigt med boskillnad mellan det ena och det andra. Fakta skall vi vara noga med, för min del är det noga med att skilja det som vi vet från det vi tror oss veta. Och det som vi vet har vi gemensamt med alla som söker det påvisbara, det som har skäl för sig. Det historiska i bibeltexterna  behöver man inte vara kristen för att kunna bestämma. Men det vi upplevt är vårt alldeles egna

Själv har jag inte kunnat klara mig andligt utan mina upplevelser och mer eller mindre trovärdiga tolkningar av evangeliet.  Det har gett liv åt min kristendom. Men detta som jag upplevt är, och det måste betonas, inte lika bestående som det faktiska. Hur mycket har jag inte ändrat mig under årens lopp.

Detta som bakgrund till Daniels möte i dagens text med ett himmelskt väsen, ett väsen om liknade  en människa, vittnar Daniel.  Denne, låt oss kalla honom ”människoson”, stärkte Daniel står det. Men f a öppnades Daniels ögon för vad som komma skulle.

Vi sena tiders barn har genom Daniels bok i Gamla testamentet förmånen att få ta del i det som uppenbarats för Daniel. Och vi kan också förstå hur avgörande dessa uppenbarelser var för det judiska folket. Katastrofen hade nämligen inträffat. Vi läser om den i Daniel 9:27. Angriparen, den hellenistiske fursten Antiochus IV Epifanes, hade avsakraliserat templet genom att avskaffa offren och vigt helgedomen till Guden Zeus. Allt var raserat. Den judiska identiteten raserad.

Allt måste nu till för att göra detta ingrepp mot hjärtat i den judiska tron om intet. Och så skedde också. Mackebéerna gjorde uppror och vann templet tillbaka.

Daniels bok skall läsas som en del i mobiliseringen mot övergreppen mot den judiska tron. Boken kallas apokalyptisk. Den talar i detalj om i vilket sammanhang övergreppen mot judarna stod. Boken visar att Gud trots allt har allt i sin hand.

Tro nu bara inte att orden i Daniels bok representerar bokstavlig sanning. Den står för upplevd sanning i samma mening som mina egna andliga upplevelser under år som gått. Daniels bok står, om jag tillåts förenkla, för  upplevd, dessutom nödvändig sanning i en svår tid. Den är kort och gott en kampskrift vars sanningar är relativa.

Den som vill veta mer om de historiska fundamenten i Daniels bok  går lämpligen till kommentarerna till Daniels bok i Bibel 2000. En noggrann läsning av dessa kommentarer hjälper oss förstå att Daniels bok är en skrift där man tror det man vill och behöver tro.

Och boken fungerade. Det har också de tolkningar av trons väsen gjort som farit genom mitt huvud under åren som gått. 

Detta betyder inte att jag ständigt trott rätt. En kontinuerliga självkritik har gjort att jag kommit vidare till förnyade föreställningar som gett förnyat liv i min tro. 

Och om Daniels bok gäller enligt min bedömning; den var bra för sin tid och sitt sammanhang. Men den skall läsas med öppna ögon och öron för det historiskt trovärdiga och den skall f a ses i sitt sammanhang.