(Se även ”Med mina glasögon 4”, 5 19 Den inbillade individualismen)

Bibelstudium i Vivalla den 30 januari 2019

Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.  12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.(1 Johannesbrevet kap 5 v 11)

Under några veckor har jag i dessa bibelstudier behandlat texter från 1 Johannesbrevet. Dessa har inte varit lätta att tas med. Man måste få grepp om situationen för de johanneskristna för att bibelstudiet inte skall lägga sig på allmänningen och enbart beröra vedertagna kristna sanningar. Därför än en gång om denna situation. De johanneskristna hade fått allvarliga problem med sin tro på Jesus. Jesus. Jesus fick inte vara den han skulle vara. Och detta hotade församlingens existens.

Så allvarligt var det att Johannesbrevets författare menade att själva livet stod på spel.  Den som inte har Guds son har inte livet, skriver han. Den som missar Jesus missar själva evigheten, menade han.

Nu skall detta inte övertolkas. Man måste minnas att Johannesbrevets författare skrev till de egna, till folk han kände. Han gjorde det med detaljkännedom om hur det förhöll sig. Det går inte, för att uttrycka det drastiskt, att rakt av överföra det han sagt till nyblivna kristna eskimåer på Grönland eller till nykristna bushmän i Afrika. Minsta kännedom om Jesus gör att man förstår det. Det var inte allmänna sanningar Jesus mötte människor med. Hans tilltal var alltid personligt.

Kvar står dock för alla och envar textens själva grundsanning, att tron på Jesus innebär förbindelse med själva livet, ett liv som är av absolut kvalité, ett liv som är evigt.

Själv är jag upp i åren och borde fundera på evigheten. Men jag gör det inte särskilt mycket. Det blir fel när jag gör det. I stället för att skapa förtröstan sår de tvivel i mitt inre. Tänk om allt bara är ett önsketänkande. Sådana grubblerier har jag i dagens läge inte råd med. Vad jag behöver är att erfara det eviga livet här och nu. Och det får jag uppleva  när jag i tro vilar i att Jesus är med mig där jag står och sitter idag.

En del av oss är säkra på sin sak, vi är ”frälsta”, säger de. Men det säger inte jag. Däremot överlåter jag mig oupphörligen till min frälsare. Jag säger; ta hand om mig, lär mig att tänka rätt, känna rätt och göra rätt. Mitt liv vilar i dina händer.

Ibland blir det som jag ber, ibland inte. Även när överlåtelsen är ärligt menad kan jag tappa taget. Det jag står för blir inte som det skall, mitt ärliga uppsåt är grumlat. Jag har funderat en hel del över Jesu inflytande på mitt liv, framför allt om vad det är som gör att det fungerar.

Jag har funnit att det är den korsfäste jag skall rikta mig till när det skall bli liv i mitt eget liv. Livet i Kristus är ett liv som kommer underifrån, ett liv som bärs upp av den som offrade sig själv för mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 4 19 TKG och sen bankkoden)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 januari 2019

12Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar.  13Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. 14Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. 15Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den. (Uppenbarelseboken kap 22 v 12 ff)

Först om Uppenbarelseboken, en bok fylld av visioner, låt oss för enkelheten kalla det Johannes visioner. Vem denne Johannes var, vet ingen säkert. Men att han stod i de johanneskristnas sammanhang är för mig uppenbart. Det är visioner om Jesus och världshändelserna utsagda i en tid av fruktansvärda förföljelser mot de kristna.

Sen om min hållning till tron. För mig vittnar Nya testamentet om Jesus. De olika författarna gör detta var och en på sitt sätt, var och en utifrån sitt sammanhang.

Vittnesbörd är det, inte nödvändigtvis hela sanningen.

Strängt taget tror jag på Jesus, den i f a Nya testamentet omvittnade. Jag tror inte på Nya testamentets skrifter. Skriften är inte mitt trosföremål. Däremot är Jesus det. Skriften hjälper mig däremot att tro.

För den som läser Uppenbarelseboken är det viktigt att påpeka detta. Låter man Uppenbarelseboken styra sin tolkning kommer man gärna vid sidan om. Här får man inte glömma att det handlar om visioner om och av den uppståndne insatta i den yttersta tidens sammanhang, visioner som skall hjälpa de förföljda kristna att behålla sitt hopp.

Att det är så kan man ana i den sista av textens versar. Av de kristnas motståndare blir där djävulens anhang, i grund hatade av de förföljda. Inget tal om att dessa fördärvade människor skulle få del av himmelrikets härlighet. Jesu ord på korset ”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra”,  är som bortblåsta för visionären Johannes.

I övrigt vittnar hans ord i ovanstående text om att han står i bibeltraditionens sammanhang. Var och en skall dömas efter sina gärningar, vittnar han. Hur många gånger har inte detta upprepats även i det Nya testamentet. Samtidigt påstår han att salighet vinns av dem som ”tvättar sina kläder rena”, d v s i Lammets blod. Därmed hänvisar har till försoningen på korset, att Jesu offer verkar det som inte kan åstadkommas i egen kraft. Alltså å ena sidan laglydnadens frälsningsväg å den andra nådens.

Så var det för visionären Johannes, så är det för den delen i hela Nya testamentet. Lagen står oförmedlad bredvid nåden. En motsättning är inskriven i den kristna tron själva hjärta. Och det går inte att upplösa denna motsättning. Något mellanting går inte att uppbringa. De som försökt sig på detta i kyrkans historia har aldrig blivit den kristna trons äkta vittnen.

Jag måste välja. Endera får jag gå laglydnadens väg eller också nådens. Eller riktigare; först måste jag välja laglydnaden. Det betyder göra mitt yttersta för att i allt följa min frälsare efter. Hela min kraft måste jag satsa på att leva rättfärdigt. Jag måste över mig i goda vanor, regelbundna bönestunder, barmhärtighet i umgänget med dem jag möter, ansvarstagande i mitt umgänge med natur och medmänniskor.

Och när väl detta skett får jag kasta mig på det andra. Att med textens uttryck tvätta mig ren i lammets blod. Det betyder kasta mkg på det enda som bär, att bli förlåten och upprättad, trots att jag inte klarat det jag föresatt mig att bemästra.

Lag och nåd är en kristens väg. Först lag och sen nåd i ett ständigt upprepat skeende. Nog finns det sånt som kallas helgelse. Det betyder att jag slipper göra forna tiders misstag. Jag har kommit längre på min kristna väg. Men i grunden är inget ändrat. Lag och nåd, ända till livets slut. Ingen kristen kommer ifrån denna växling från det ena till det andra.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 4 19 Varför? ”Därför att jag tyckte om min pappa”

Bibelstudium i Vivalla den 16 januari 2019

Livet finns i Guds son

6Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen.  7Det är tre som vittnar:  8Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.  9Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son.  10Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son.  11Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.  12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. (1 Johannesbrevet kap 5 v 6-12)

Livet finns i Guds son, sade Johannesbrevets författare. Gud är det yttersta vittnet på detta. Och vi sentida kristna är överens med honom om den saken. Problemet är att den gamle som Johannesbrevets författare heter i 3 Johannesbrevet styrker sin tro på Jesus med en argumentation som för oss är i det närmaste obegriplig.

Skulle det vara nödvändigt? Ja, det var nödvändigt då i det läge han och församlingen befann sig. Ord som för oss är dunkla är ytterst svar på tal till grupper johanneskristna som på ett eller annat sätt spårat ur. I värsta fall hade dessa övergett sin kristna tro och blivit trons motståndare. Antikrister kallas dessa 1 Johannesbrevet.

Trots allt skall jag försöka mig på en tolkning. Jesus var den som kom ”genom vatten och blod” står det. Vad kan det betyda? Troligen är innebörden att Jesus först och främst skall förstås utifrån korset. Jesushemligheten avslöjas slutgiltigt när Jesus spikas upp på korset. I offret visar Jesus vad han stod för. Han vek inte av från sin kallelse ens i döden. Det straff som rättmätigen borde drabba onda människor fick han själv utstå. Det blev konsekvensen av att han vägrade vika undan från den väg som var honom förelagd.

Men vattnet då, vad står vattnet för? Förmodligen, om jag får spekulera, är det en hänvisning till dopets vatten. Som människorna omkring honom behövde dopets rening, behövde också han det. Det visar hur djupt hans solidaritet sträckte sig. I allt skulle han dela sin omgivnings villkor.

Varför detta tal? Därför att det bland de johanneskristna som Johannesbrevet är riktat till fanns de som tänkte på rakt motsatt sätt om sin frälsare. De tänkte sig honom som en himmelsk varelse som sänkte sig ned över sina tillbedjare och omvandlade dem till Ande, ren  Ande. Med det syndiga köttet ville dessa Johanneskristna inte ha med att göra.

Dessa som Johannesbrevets författare hade för ögonen kan också ha varit de som han tidigare i brevet kallar antikrister. Dessa var komna ur de johanneskristna leden, men vänt sin forna tro ryggen. Nu ville de tvärtemot det Kristus ville. Därav beteckningen antikrister.

Men, vittnar Johannesbrevets författare, mot allt detta avfall står att Gud har gett oss evigt liv, ”och det livet finns i hans son”. ”Den som inte har Guds son har inte livet”. Kort uttryckt betyder detta att det verkliga livet, det bestående livet och i förlängningen det eviga livet finns i tron på honom som ”kom genom vatten och blod”.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 2 19 ”Modellföreställningarna”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 januari 2019

6Han (Herren Gud säger) säger (till Herrens tjänare): Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Profeten Jesaja kap 49 v 6.)

Textorden ovan ingår i de tjänarsånger som förekommer i kapitlen 40-55 hos profeten Jesaja. Vi kristna läser dessa sånger som förutsägelser om Jesus. De kan alternativt ses som en personifiering av ett nyomvänt Israel, eller avse en kommande profet.

Bakom ligger en grundläggande föreställning att Israel är Guds före andra utvalda folk. Det som sticker ut här, och bl a i Jesaja 42:6, är att fred och harmoni först kan och skall åstadkommas när andra folk ställer sig under och erkänner Israels speciella utväljelse.

Översatt till vår kristna verklighet innebär det att hela världens fred och harmoni med Gud förutsätter att folken ställer sig under Jesus Kristus. Först i honom finns frid med Gud och harmoni mellan människor. Man kan inte låta bli att se parallellerna mellan detta tänkande och den kulturimperialism som kännetecknar västerlandets förhållande till jordens övriga stater. Om detta skriver jag  i ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism.

För att komma till rätta med detta problem behöver jag ”skala av” respektive utväljelsetanke för att upptäcka vad som döljer sig längst därinne. Vad jag finner när jag skalar av västerlandets överhöghetsanspråk finner jag längst därinne verklig omsorg men också behov av att stå överst och förstå bäst. Skalar jag på motsvarande sätt av den kristna utväljelsetanken på de underliggande motiven blir resultatet oftast skrämmande. Inte så som med de kristna korstågen under medeltiden där maktlystnad och överhöghet var de helt dominerande inslagen. Men så att maktlystnad och vilja till överhöghet ändå var och är motiv man inte kan utesluta. Särskilt under min tid som präst i Södertälje, där jag under ett antal år som ordförande i predikantförbundet ledde det ekumeniska arbetet i staden, stod detta klart för mig. Jag märkte att upplevd sann inre fromhet ingått förbund med låga motiv och härsklystnad. Mycket har försvunnit från mitt medvetna minne med ökad ålder och naturligt avtagande, men inte detta. Jag kommer att gå i graven medveten om att hög bekännelse och härsklystnad ingått förbund även bland dem som menar sig speciellt helgade.

Först när jag låter Jesus själv tala, han den utvalde bland utvalda, blir bilden en annan. När jag skalar av Jesu egen utväljelse på sina bakomliggande motiv ser jag inga biavsikter. Härsklystnaden är för honom utesluten. Hans storhet bestod inte i att själv framstå som stor utan i att göra andra stora. Korsdöden är för mig paradexemplet. Jesu död på korset signalerar inte höga anspråk och triumf. Korset är för mig ett tecken på en frälsare som gjort allt för mänsklig upprättelse. Det kostade honom livet.

Sen var det frågan om uppståndelsen. För mig betyder Jesu uppståndelse rakt intet om den för med sig yttre seger och triumfatorisk kristendom, men allt som den leder till utväljelsemedvetna kristna förankrade i sin frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 2 januari 2019

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.  15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”  16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Evangelium enligt Markus kap 10 v 13-16)

Det finns olika slags begåvning; känslomässig begåvning, igenkännandets begåvning, inkännandets begåvning, trohetens begåvning på den ena sidan, registrerandets, uppfattandets och logikens begåvning på den andra.

Det duger inte att ruva på sina gåvor. Det vi fått skall brukas förfinas, utvecklas och fram för allt användas. När rörelsen framåt upphör, innebär det ofelbart tillbakagång. Att vila på sina lagrar mer än under en begränsad tid, skapar otillfredsställelse, i slutändan misströstan. Ända in i det sista behöver vi upptäcka nytt. Det finns ljuspunkter och framsteg även för den demente. Det gäller bara att upptäcka dem.

För mig står det klart att denna framåtriktade rörelse ytterst är riktad mot det fulländade. Vad annat kan väl logikens mastodonter ha för ögonen. Som om nobelpristagaren har nått målet när hen sett fungerande sammanhang som ingen annan upptäckt. De banbrytande resultaten banar för nya upptäckter.

Alldeles självklart är målet det fulländade. Om så vår begåvning är ringa och vad vi förmått är som myrsteg i en oändlig öken är ändå målet det fulländade. På alla områden likadant; målet är det fulländade. Målet är Gud.

Men Gud finner vi inte. Ingen finner Gud, den gudstroende lika lite som ateisten. Om inte tidigare stod detta klart för mig när jag lyssnade till dagens dikt i PI den 7 dec. Etel Adnan skriver där i en av sina dikter som ingår i diktsamlingen ”Den asiatiska apokalypsen”

Det sades att människor var betydelsefulla vilket dom var…

Det sades också att Gud är ljuset så att varken någon eller något kan se honom.

Men några kunde därför är han inte ljuset.Han håller hus i mörkret…

Ingen finner Gud. Det visste också Jesus. Gud måste finna oss. Nollställda som barn som inget begriper och inget förstår, i allt beroende av andras hjälp, finner han oss och tar oss till sig. Mitt i vår strävan mot det fullkomliga med den nedslående insikten inom oss att vi trots  vår strävan aldrig någonsin når målet, finner Gud oss.

Att kämpa sig fram emot Gud, för att  mitt i kampen finna att Gud hur vi än anstränger oss är ouppnåelig, det är det är en kristens livsväg. Då, när vi håller på att ge upp, när vi inser vår oförmåga trots vår förmåga, tar Gud oss i sin famn. Detta är gudsrikets hemlighet.

Varför denna märkliga väg till Gud?  Kanske därför att vi skall inse att allt gott ytterst är ett Guds verk. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till.