Vi och dom och sen fortsättningen

(Bibelstudiet följs upp av en tillämpning med samma rubrik i ”Med mina glasögon 4”)

Bibelstudium i Vivalla den 25 september 2019

Han (Herren) skall höja ett fälttecken för folken, förena de skingrade av Israel och samla de kringspridda av Juda från jordens fyra hörn. Då skall Efraims avund upphöra och Judas fiendskap ta slut. Efraim skall inte avundas Juda och Juda inte hysa fiendskap mot Efraim. De skall slå mot filisteernas sluttning i väster, tillsammans plundra folket i öster. Edom och Moab skall falla i deras händer, ammoniterna bli deras lydfolk. (Jesaja 11 v 12 ff)

Kristen tro har varken sitt ursprung i filosofi eller vishetslära. Den har mer sin början i stamreligion än i spekulationer om Gud som alltings ursprung och mål, mer i vi och dom-tänkande än i drömmar om en upphöjd Gud som vishetens källa. Kort uttryckt verkar bibelns Gud här och nu och denne Gud står på min och de våras sida när vi följer hans bud, aldrig i lika hög grad på de andras. Att Israel före alla folk var löftesfolket, om det rådde ingen tvekan.

Texten ovan från den första delen i Jesaja illustrerar riktigheten i det ovan sagda. Det ärviför hela slanten i huvuddelen av denna text. Visserligen inte ett förverkligat vi, mer ett förhoppningarnas vi. Den dag skall komma, förkunnar profeten, då ett skingrat Israel åter skall förenas till ett. Men inte bara så; den interna fiendskapen mellan norr och söder i landet, den mellan Efraim och Juda skall dessutom upphöra, lyder profetian. Den skall upphöra av den självklara anledningen att Gud skapat de två stam-grupperna Efraim och Juda till samhörighet. De hör samman som två varandra närstående syskon.

Om just detta har jag som bibeltolkare och kristen inget att säga. Tvärtom; religiösa vishetsläror  har inte heller jag något till övers för. Däremot kan man aldrig få nog av maningar till enhet. Det blir ödesdigert om de som hör ihop splittras, där de enas ställs mot de andra, när ”vi och dom-tänkande” tar överhanden.

Det blir svårare för mig som kristen bibelläsare när profeten siar om vad som skall ske när de kringspridda förenats till ett och av de två syskonfolken blivit ett enda. Då skall nämligen, profeterar Jesaja, Efraim och Juda tillsammans slå mot filisteerna i i väster och plundra folken i öster. Edom och Moab skall besegras och av ammoniterna blir ett lydfolk.

Det finns alltså inte bara ett ”vi” i texten utan också ett ”dom”, ett äkta ”dom” inte ett falskt som när Efraim stod mot Juda. Och dessa ”dom” är fiender på riktigt och mot dem inte bara kan utan skall man handla på det mest brutala sätt.

Just här befinner vi oss vid en inte bara en religiös utan också en allmänmänsklig skiljeväg. Vid den skiljevägen står Jesus, juden Jesus, som inte förnekat men å ena sidan individualiserat förhållandet ”vi och dom”, av folk gör han enskilda människor. Å den andra sidan vänder han alla former av vedergällning ryggen. Mest radikalt sker detta i Bergspredikan där Jesus manar sina lärjungar inte bara att fördra utan också att älska sina fiender.

Så långt går Jesus i sitt avvisande att det för mig som förkunnare inte duger att försvara bibeln med att det som gällde då inte gäller nu. Tvärtom måste en kristen, vare sig han är förkunnare eller inte, vända ryggen åt gammaltestamentliga utsagor som hyllar plundringar och tillspillogivning.

Detta betyder inte att Jesus vänder förbundstänkandet ryggen, inte att vi och dom-tänkandet upphört att gälla. Nog gäller det men utifrån nya utgångspunkter.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 38 19 Odla försvara och stödja)

Bibelstudium i Vivalla den 18 september 2019

Människans dagar är som gräset: hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom. Hans trofasthet når till kommande släkten, när man håller hans förbund och minns vad han befallt och lyder. (Psaltaren 103:15-18)

När du läser Psaltaren; tro inte att psalmen har dumpit ner från himlen med ett oföränderligt gudomligt budskap adresserat just till dig. Tänk i stället att du framför dig har ett mänskligt vittnesbörd.

Sätt ditt hopp till att du bakom skarvar och redigeringar i texten, för såna är inte ovanliga i Psaltaren, kan finna en from människa som med klappande hjärta bekänner sin längtan och sin tro.

Läser du Psalm 103 kan du vara säker på att lyckas. I den psalmen är psalmistens både klappande hjärta och gudslängtan närmast övertydlig.

Låt dig inte luras av den inledande författarangivelsen. Den är tillagd efteråt.

David har inget med psalmen att göra hur mycket denne än behagade kung Saul med sitt strängaspel (1 Sam 16:23)

I den första delen av psalmen (v 1-5) tar sig psalmistens förhoppningar uttryck  i en förhoppningarnas bekännelse. Psalmisten förlitar sig på att Gud förlåter ”alla mina synder”, ”botar alla mina sjukdomar” och ”räddar mig från graven”.

I det avsnitt av psalmen som utgör vår text kan man bakom psalmistens bekännelse till Guds nåd och trofasthet ana inte enbart psalmistens utan också samtidens syn på livets villkor.

Människans dagar är som gräset skriver han. Tidigare har han närmast som en självklarhet jämfört människan med jordens mull. Allt mänskligt är för psalmisten förgängligt. Någon separat själ har han inte hört talas om. Kroppen och själen (livet) ser han med sin samtid som två delar av samma sak. När den ena dör, dör också den andra. Livet lever vidare i de efterkommande, i barn och barnbarn. Detta antytt i orden ”hans (Guds) trofasthet når till kommande släkten när man håller hans förbund…)

Predikarens ord är psalmisten långt ifrån främmande:

Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.(Pred 3:19)

Det som i detta stycke skiljer psalmisten från Predikarens författare liksom för den delen en ateist av dags datum är att psalmisten har en relation till Gud. Allt relaterar psalmisten till Gud. Det hopp han har, har han i Gud.

Det är insikten i Guds väsen som gör att psalmistens världsbild är på väg att sprängas. För den Gud psalmisten satt sin lit till är ingenting omöjligt. Gud kan bevara t o m det som är som gräs och mull. Därav hans ord i början på psalmen ” han räddar mig från graven oh kröner mig med nåd och barmhärtighet” (Ps 103:4)

Men psalmisten gör ingen lära om det eviga livet. Det tillhör en senare tid. Vad han äger är  insikt i Guds väsen därav hans förhoppning.

Jag undrar om inte vi sena tiders kristna befinner oss i samma läge. Vi har insett att själen inte lever sitt eget liv utan är ett med våra kroppar. Vi har också insett att himmelriksföreställningarna som växt fram från senjudisk tid och framåt är färgade av sin samtids föreställningsvärld. Kvar står Gud, Gud i Kristus. I tron på honom äger vi vår evighetsförtröstan.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 37 19 Korsets mysterium och mina tankesanningar)

Bibelstudium i Vivalla den 11 september 2019

Gud vill försoning

Paulus 2 brev till korinthierna kap 5 v 11-21

11Jag vet alltså vad fruktan för Herren är och försöker därför vinna människor; Gud vet hurdan jag är, och jag hoppas att ni också gör det innerst inne.  12Jag vill inte rekommendera mig själv igen men ge er möjlighet att vara stolta över mig, så att ni kan bemöta dem som skryter med det som ligger på ytan och inte med det som finns i hjärtat.  13Har jag varit i extas, är det för Gud. Är jag sansad, är det för er  14Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. 15Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

16Därför bedömer jag inte längre någon på människorsvis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre. 17Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. 18Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. 19Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. 20Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.  21Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.

(Allt som har med försoning att göra i spärrad stil)

I texten ovan är Paulus deklarationer om Jesu försoning föranledda av att han hade behov av att spela med öppna kort gentemot en församling som inte riktigt litade på honom. Han behövde klargöra sina inre drivkrafter.

Det som mer än annat drev honom var mötet med den uppståndne i Damaskus. Det mötet förändrade i grunden Paulus livsbana. Från att ha varit en förföljare blev han den som mer än andra kom att föra Kristi verk  vidare. Om det står ingenting uttryckligen i texten ovan förutom deklarationen Kristi kärlek lämnar mig inget val.Men den kärleken har sitt ursprung i vad som skedde honom i Damaskus. Det var där den kärlek till Kristus väcktes som skulle bära Paulus under hans fortsatta liv.

I den avtryckta texten har jag med spärrad stil angett det som jag anser vara Paulus försök att tränga bakom det faktum att den uppståndne älskar honom och vill nå alla med sin kärlek.Jag ser hans uttalanden om försoningen som försök att förklara den kärlek som han genom Kristus fått del av.

Liknande förklaringar försöker sig Paulus på både här och nu i sina brev. Han gör det på än det ena än det andra sättet, där allt trots skiljaktigheter på ett eller annat sätt hör samman. Här i 2 Kor 5  sker det i en slinga av sammanhörande tankar där det ena ger det andra.

När vi nu går in i dessa tankar, glöm inte att faktum är en sak förklaringar en annan. Faktum är alltid viktigare än förklaringarna.

Det för Paulus karakteristiska när han förklarar är att han lägger allt vikt vid  Golgata och den öppna graven. Till skillnad från evangelisterna har han inget att berätta om Jesu jordiska liv.

För att göra det enklare för den som tar del av detta bibelstudium presenterar jag Paulus tankar i en förklarande parafras.

Poängen är att Paulus tar på sig vad man kan kalla Guds glasögon när han ser på vad som skedde vid Golgata. För Paulus var nämligen Jesu död på korset mer än en

avrättning. Gud var med när det skedde och Gud omvandlade avrättningen av Jesus till att  bli inte bara Jesu utan också alla kristtrognas död, en död som ändade i liv. Det livet tar sig i dag uttryck i trons liv, vars kännetecken är de troendes dagliga gemenskap med den uppståndne.

Mera precist innebar Jesu död försoning, försoning uttryckt av Paulus i följande tankegång:  Den som inte visste vad synd var (=Jesus) gjorde Gud till ett med människornas synd  och straffades därför med döden. Detta ledde till följande. Människorna ställdes inte till svars för sina överträdelser. Straffet som skulle drabba oss drabbade istället Jesus. Men märk straffet ändade på grund av Guds ingripande inte i död utan i liv. Till detta liv som har sitt ursprung i Jesu död och uppståndelse förenas Kristi efterföljare. Det betyder ett liv som redan här på jorden står i stark kontrast till det tidigare livet. Det är förvandlat till ett liv i rättfärdighet, ett liv som ständigt behöver manas fram (”jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud 2 Kor 5:20 b)

Så min kommentar till detta Paulus resonemang.

Det som sticker ut i Paulus utläggning är att han drar in Gud i skeendet. Det är inte enbart sanning Paulus gör anspråk på att förkunna, utan fullkomnad sanning, sanning där Gud förutsätts vara medverkande. Det andra som är påfallande i Paulus utläggning är att vi som bekänner oss till Kristus blir inbegripna. Våra liv som kristna fogar Paulus till skeendet vid korset.

Varifrån har Paulus fått sina tankar kan man fråga. Nog har Herrens tjänare i Jesaja 53 betytt en del. Åtminstone tyckte de som satte noter till texten detta. De hänvisar nämligen till just Jesaja 53 när de skall visa på besläktade bibelställen.

Vad vi i texten ovan tagit del av är alltså Paulus tolkning av korset. Det är en tolkning vid ett speciellt tillfälle. Orden faller som de gör därför att korinthierna behövde dem vid detta tillfälle. Till saken hör att Jesu död och uppståndelse kan ses också på andra sätt. Paulus olika utläggningar i sina brev av korsets hemlighet är exempel på detta. Dessutom har fler bibelförfattare än Paulus tolkat händelserna vid korset och då inte exakt som Paulus. Detta öppnar även för våra försök. Konstigt vore annars. Förlåtelsens hemlighet behöver var och en av oss fördjupa oss i. Och det är ju ytterst om förlåtelse Paulus talar.

Men viktigare än annat när man lägger ut texter liknande denna är att förstå det som är sakens själva faktum att den uppståndne fortfarande lever och verkar den förlåtelse som korset förkunnar.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 36 19 När kristendom blir kristendom)

Bibelstudium i Vivalla den 4 september 2019

Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.  2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag.  3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.  4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kap 8 v 1-4

Om det nya livets möjligheter talar Paulus i texten ovan, om hur livet i Kristus ter sig i jämförelse med livet utan honom. Han talar också och framför allt om  varförlivet i Kristus är så annorlunda allt annat. Han påstår att det berodde på att Gud lät…Jesus bli lik en syndfull människa och framför allt  att Jesus blev ett syndoffer för oss.

Det är om detta sista jag skall reflektera, alltså om denne Jesus som Gud lät bli lik en syndfull människa och om Jesus som syndoffer.

Att Jesus innebar en andlig revolution för Paulus lär ingen betvivla. Hans möte med den uppståndne i Damaskus vände upp och ner på det mesta. Det betydde emellertid inte att han förkastade det han tidigare trott på. Han behöll sina gamla förankringar. De heliga skrifterna var fortfarande heliga för honom, men mötet med den uppståndne gjorde att han förstod dem på ett nytt sätt.

Vad Paulus fick uppleva i mötet med den uppståndne var att han blev förlåten och upprättad. Och med den upplevelsen bakom ryggen förstod Paulus även Jesu jordiska liv på ett nytt sätt. Jesus blev för Paulus inte längre den omstörtare som tidigare tvingat honom att förfölja dem som kallades kristna. I stället såg han i Jesus den som givit sig själv för att förlåta och upprätta dem han mötte. I Jesu jordiska möten var detta Jesu självutgivande det allra mest karakteristiska. Paulus såg för sina inre ögon en man som gått så långt i sina försök att förlåta och upprätta  att det kostade honom hans liv. Dessutom och det var liksom ”pricken över i:et” hade Paulus själv erfarit att det inte var ute med Jesus därför att motståndarna dödat honom. Som uppstånden fortsatta Jesus att förlåta och upprätta.

Detta var vad den till Kristus omvände Paulus hade att hantera. Och han hanterade det genom att med närmast övermänsklig energi verka för den uppståndne. Ingen missionär har varit så betydelsefull som Paulus.

Det var därför verklighet Paulus i första hand hanterade, upplevd och erfaren verklighet.

Till detta kom att Paulus ville förstå Jesus och sätta honom i ett sammanhang. Det sammanhanget var för Paulus den judiska trons heliga skrifter, skrifter som talade om försoning, om offer av djur för att blidka den allsmäktige men också om att det Gud ville var mer än djuroffer. Han ville se rätten välla fram som vatten, bland de sinaoch rättfärdigheten som en outsinlig ström. (Amos 5:24)

Paulus gjorde det ena försöket efter det andra att förena upplevd sanning med det han funnit i de heliga skrifterna. Romarbrevet 8:1-4 är ett exempel bland flera. Resultatet blev i den text vi nu studerar att Paulus utifrån erfarenheten av Jesu självutgivande lät Jesus bli lik en syndfull människa, att han blev ett syndofferför att kunna fullfölja sin frälsargärning.

Jag kan tänka mig att detta i Paulus tolkning av de heliga orden uttrycker ungefär detta. Gud steg i sin son Jesus Kristus ned till en av synd besudlad mänsklighet, blev ett med den och gav sitt liv för dess frälsning.

Detta är ett försök bland flera i den paulinska skriftsamlingen att förena gammalt med nytt, erfaret med i helig skrift förankrat.

Kvar står bakom Paulus försök det faktum att Jesus gav sitt liv för oss och att detta självutgivande fortfarande verkar förlåtelse och upprättelse.